Hej!
Jag har precis hittat den här sidan och har läst massor som beskriver precis det jag går och har gått igenom. Tassa på tå, oro, ångest, besvikelse, uppgivenhet är känslor som har kantat min vardag. Glädje var längesen jag kände. Hans humörsvängningar, ilska, irritation, trötthet, nedstämdhet, extrem kärleksfullhet (under första stadiet av ruset) elakheter, provokationer, anklagelser mm mm
Förra helgen ställde jag ultimatum efter att jag hämtat honom på en pizzeria där han satt kanonfull bland mer nedgångna alkoholister klockan tolv på dagen. Jag och min 14-åriga dotter hade varit och handlat mat och skulle hämta upp honom där. Den skam jag kände när vi kom in på stället är helt obeskrivlig! Jag skämdes inför min dotter och jag skämdes över mig själv som valt detta. Vad säger det om mig egentligen? Jag skäms så för den jag har blivit. Trött på att ständigt städa upp efter honom... Nåväl. Jag ställde ultimatum. Antingen slutar du dricka eller så lämnar jag dig. Han bröt ihop och lovade (för vilken gång i ordningen?) och han låg hemma i sängen och deppade tre fyra dagar innan han gjorde klart för mig att "bara så du vet så flyttar jag nu. Det är slut."
Jag kände mig lättad. Sorgsen förstås men ändå lättad. Tänkte att "aldrig mer...". När jag kom från jobbet följande dag hade han flyttat, tagit det viktigaste och stuckit. Konstigt och tomt. Jag somnade tidigt och vaknade halv två på natten av att ytterdörren slog igen. Han kom in till mig, redlöst berusad. Hade kört bil flera mil för att komma hem. Grät och förklarade sin kärlek till mig, och att NU skulle han ta tag i sitt problem. Först NU har han insett hur mycket han älskar mig osv osv
Och jag? Jo jag förklarade och förklarade i flera timmar att det inte går och att jag inte vill. Men som vanligt så föll jag till föga och gav honom EN chans till. EN. Dagen efter låg han och sov och igår skjutsade jag in honom akut till beroendecentrum (lördag, alltså akutpsykjouren). Han ville bli inlagd men fick följa med hem med lugnande tabletter och det skrevs en remiss till Beroendecentrum. Han ska ringa dit imorgon och få träffa någon de närmaste dagarna. En begäran om neuropsykiatrisk utredning också (tror han har ADD).
Ok. Så långt.
Men jag då? Kan jag få hjälp någonstans? Och vill jag ens fortsätta med honom? Om jag försvinner så blir han helt ensam och då vet jag att han skiter i allt och kommer gå ner sig fullständigt. Jag vet att det inte är mitt ansvar, men det känns så på något sätt. Gud, jag vet ingenting längre. Vill backa tillbaka, önskar att han inte hade kommit tillbaka. Önskar att jag inte varit hemma. Borde ha vetat att han skulle komma tillbaks. Älskar jag honom? Jag vet faktiskt inte. Känns som om all tillit är borta. Har den ens funnits? Hela vårt förhållande har varit en fullständigt berg och dalbana. Upp och ner, tvära kast mellan hopp, förtvivlan och lycka. Lyckan var nog mest i början och alltmer sällsynt ju längre tiden gick.

Jag känner det som att jag är ganska "kall" den här gången, lite likgiltig inför hur det går. Visst, jag ger honom en sista chans nu och det är verkligen den sista. Jag inbillar mig inte att han kommer att klara det. Jag hann tom säga upp lägenheten när han stack, för jag kommer aldrig ha råd att bo kvar ensam. Jag tänker inte ta tillbaka det. Det gör att jag ger det här max tre månader. Lyckas han inte så har jag en väg ut. Jag vet att jag kanske låter beräknande och kylig men jag orkar inte bry mig längre. Det gör inte ens ont längre. Jag har börjat sätta gränser och säga ifrån. Jag har planerat att träffa min syster i veckan, som jag inte träffat på ett halvår pga att han gjort sig ovän med henne och min övriga familj och tycker att jag ska stå upp för honom. Och jag min jävla idiot har gått med på det. Är så bitter på mig själv och hoppas verkligen att vi ska kunna få tillbaka den varma relation som vi hade. Mitt liv känns helt misslyckat. Jag känner mig helt misslyckad. Jag vet inte vem jag är längre.
Men. Om vi nu ska påbörja vårt försök så måste vi börja med hans beroende OCH mitt medberoende. Vad kommer hända när han kommer till beroendecentrum? Vem får han träffa där? Läkare? Psykolog? Socionom? Hur går de tillväga? Vad innehåller behandlingen? Läkemedel? Antabus? Campral? Lugnande? Hur ofta får han komma dit? Kan de sjukskriva honom? Jag har så mycket frågor. Det snurrar i huvudet på mig. Jag vill stötta honom, men jag vet att jag inte hjälper honom genom att "pyssla om" honom. Han är vuxen och måste börja ta ansvar. Men vi fastnar i att jag blir den som tar hand om... Han blir som ett krävande barn ibland och jag svarar tacksamt upp till det genom att känna in och "bli mamma". Jag behöver också hjälp. Hur har det varit för er? Någon som kan hjälpa mig med förslag och tips på hur jag kan göra? Hur stöttar jag honom på bästa sätt? Jag vill att han ska känna att jag finns hos honom trots att han måste göra jobbet själv.

Yogi

att försöka fokusera på det som har gjort skada. Och när man jämför med det som varit bra, så visar det sig nästan omgående att det positiva väger lätt. För när jag försöker lyfta fram det positiva, så finns hela tiden känslan eller till och med vetskapen om att det han gör som är snällt alltid har en beräknande baksida, alltså han gör aldrig något för mig som jag inte får "äta upp" sen... Det är så svårt att förklara. Men ett exempel är t ex om barnen är hemma och har kompisar hos sig så kan han ställa sig och fixa värsta laddningen med varma mackor, chips, läsk, godis mm, beordra mig att åka och handla allt, städa upp och diska i köket efter hans framfart och efteråt måste han ha tusen bekräftelser på om jag tror att barnen blev nöjda, om kompisarna blev nöjda, ett eller flera samtal om hur bra han är på att ta hand om barn och att han vet vad ungdomar vill ha. Sen kan det gå lång tid när han inte lyfter ett finger hemma, bara ligger på soffan och jag får serva honom. Om jag då någon gång inte gör som han säger så får jag höra att han alltid ställer upp för alla andra och att det aldrig är någon som gör något för honom!

Om han har lagat mat och det blir något över när han har ätit så ger han det till hunden. "Tänkte inte på" att jag åker till jobbet varje dag och har matlåda med mig och att det kanske hade varit en bra idé. Det låter säkert som småsaker, men det är ett genomgående tema och det blir väldigt många såna här små saker som läggs på hög. Han gör en stor affär av att någon gång ibland "ställa upp" och t ex laga mat så att även jag får. Och detta ska höjas till skyarna i oändlighet.

Han är lugn just nu. Jag kan inte sträcka mig till att säga att han är "snäll" ens för det är inte rätt ord. Han är lugn och kan prata lite normalt om saker som inte engagerar. Fortfarande springer jag och servar. Han behöver bara säga att han är törstig så springer jag och hämtar något att dricka, fixar något att äta, serverar, dukar bort, diskar, hämtar kläder, letar upp saker som han ska ha, tar ut hunden om hon stör honom. Ändå gör jag aldrig någonting för honom. Jag ställer aldrig upp för honom. Jag är egoistisk.

Det är jag själv som hindrar mig att gå nu. Jag vågar inte ta konflikten. Vågar inte säga honom face to face att jag inte vill längre. Jag vet också - och han vet - att om han bara ger mig en kram just då så börjar jag gråta, han tröstar och säger att allt ska bli bra och då klarar jag inte att stå på mig. Då gör jag det igen - sviker mig själv. På det sättet så är det ju på något vis "enklare" att ta det när han är riktigt full, arg och/eller elak. Samtidigt som det ju faktiskt är mer riskabelt.

Jag blir väldigt berörd av det du skriver.

Det du skrev om bekräftelse: min exsambo var exakt likadan. Om han en gång lagade mat så skulle det berömmas till förbannelse, eller om han monterade ihop en ikea-möbel eller satte upp en tavla - då skulle det berömmas oändligt, och helst visas upp/berättas om för alla...
Alla gånger jag lagade mat, fixade saker i hemmet, osv osv så var det i bästa fall värt ett litet tack, oftast ingenting.

Jag förstår vad du menar med att det låter futtigt när man skriver ett eller två exempel här - men när man lever i det och när man börjar inse alla dessa små saker så är det inte längre små saker; det har blivit ett oöverstigligt berg med saker.

Tänk på att det är hans ord, att du är egoistisk/aldrig ställer upp för honom, aldrig gör något för honom osv. Det är hans ord, och det är ett effektivt sätt att trycka ner dig - för hur det än är, så har vi anpassat oss; vi vill ju så gärna vara omtyckta, göra bra osv, och då försöker man ju gärna lite till för att få höra lite positiva saker. SÅ var det i alla fall för mig.

Att du inte vågar ta striden för dig själv, för att våga gå, är fullt förståeligt. Men en dag har du ork, kraft och styrka.
Du kanske redan har kommit över många saker som stoppat dig innan - jag vet att jag hindrades av många saker så som jag kanske inte klarar mig ekonomiskt, jag har inte något ordnat boende, vad kommer andra att säga, ingen kommer tro mig att han är elak, och en stor sak var att jag inte trodde att vi skulle kunna dela våra saker... Saker är oviktigt - men det var ändå viktigt...

Var rädd om dig - du är viktig och han har ingen rätt att trycka ner dig. Utsätt dig inte för fara!

Yogi

är vad jag faktiskt har blivit inser jag nu. Jag vågar inte fatta beslut om någonting utan att fråga. Jag kan inte ens köpa mina egna kläder eller skor längre. Eller parfym. De få gånger jag har gjort det, hittat något jag varit glad och nöjd med och stolt visat honom, så har han hånat det och kallat det för horkläder och att det ser billigt ut, sån doft använder bara horor (Diors J'adore som jag använt i många år och ville köpa en ny) osv. Istället tar han ibland storstilat med mig till stan och köper dyra kläder, jeans, skor när jag inte behöver, parfym som han väljer som jag inte gillar...sen blir han förbannad för att han alltid köper till alla andra och aldrig unnar sig själv något, hur osjälvisk han är. Svär och domderar, vilket får mig att skämmas för att jag fått så mycket som jag inte ens bett om eller ens velat ha. Härskarteknik? Ja. Och det är effektivt.

Nu har jag varit hundvakt åt min dotters hund sen igår. Han surade ner och låste in sig i ett rum hela kvällen. Hunden är liten och lugn och märks knappt. Nu blev han arg för att jag lovat att ha honom tills imorgon. Blir arg på min svärson för att han ska vara vuxen och ta ansvar för sin "jävla hund". Jag sa att jag vill ställa upp för min dotter och att jag dessutom tycker att det är roligt, och att det inte är svärsonen jag hjälper utan min dotter! "Det där är inte sant, du ska alltid suga svärsonens kuk", sa han då! Försöker att inte gå i försvar, för det är bara så lågt. Jag får bara lust att åka tillbaks med hunden men NEJ, det tänker jag inte göra. Jag vill vara en mamma som min dotter kan lita på ställer upp för henne. Jag har varit förhindrad att vara det så länge och det får vara slut på det nu. Fokus, fokus...vem vill jag vara och vad kan jag göra för att bli det? Får verkligen anstränga mig för att göra det som känns rätt, även om jag låter ynklig i mina protester mot honom. Suck. Små små steg och små segrar som ska göra mig starkare!

Du gör rätt som tar hand om hunden, låt honom sura och försöka styra dig - låt honom bara inte lyckas!

Så bra att du skriver här, det blir tydligt för dig själv också tror jag?! Ja, alltså tydligt vad som faktiskt händer mellan er, vad han gör och hur det får dig att känna!!

Du är värd bättre, du är en bra människa och du behöver inte ta skit!

Kram!!!

Yogi

...är nog någonting man får jobba med lite längre fram...så mycket självförakt och inåtriktad ilska och besvikelse som ligger i vägen för att jag ska kunna se att jag är värd bättre. Eller känna det.

Jag har läst på lite mer om psykisk och fysisk misshandel och det börjar gå upp för mig att det kommer bli värre i samband med separationen. Det skrämmer mig. Jag börjar förstå att det aldrig kommer att funka att "prata" om det på ett lugnt och bra sätt. I alla texter jag läst står det att man ska söka hjälp... Är jag korkad som har inbillat mig att jag har en god och bra planering och att det kommer att funka? Fortfarande är det så svårt att få in i skallen att det här är på riktigt, att det är sant. Jag förnekar det så starkt även inför mig själv, trots att jag är medveten om förträngningsmekanismen så försöker jag lura mig själv ändå! Hur sjukt är inte det?

Tack ni som orkar läsa och som svarar! Det betyder så mycket! Och ja, Flygcert, när jag skriver och läser igenom så börjar det bli mer och mer tydligt för mig själv. Jag trodde inte att det här kunde hända mig och det är svårt att acceptera fakta.

Du berör många med dina beskrivningar av hur du har det och vad du funderar kring. Den här typen av tjänster är till för två saker. 1. Att man genom att fundera och sätta ord på sin tankar samt få reflektioner av andra kan komma fram till om man behöver förändra sin situation. 2. Att man får stöd och idéer till hur man gör för att förändra.

När vi läser det du skriver låter det som att du ser mindre och mindre anledningar att fortsätta vara kvar i den situation du är i nu. Du har kommit ganska långt när det gäller 1. Samtidigt låter det som att du känner dig osäker på 2, dvs hur du ska kunna genomföra förändringen när du har bestämt dig. Här på Alkoholhjälpen finns gott om kunskap när det gäller förändringar av alkoholproblem. När det gäller din situation så är jag rädd att de kunskaper som behövs inte finns här. Det finns andra stödtjänster som t ex kvinnofridslinjen som har mer erfarenhet och kunskaper som du kan ha nytta av. Det är bra om du förbereder dig så att du vet hur du ska göra och att du klarar att göra en förändring.

Vi rekommenderar att du förutom att skriva här provar att kontakta kvinnofridslinjen eller en kvinnojour.

Vänliga hälsningar
/magnus
Alkoholhjälpen.

Du ska inte tänka att du är dum och behöver inte tänka att du inte har en bra plan. Du kan ta hjälp av andra också. Vi vet från erfarenhet och statistik att alkohol gör denna typ av situationer mer osäkra och oförutsägbara. Sätt din egen säkerhet först genom att ha stöd när du gör förändringen.

/magnus

... är något som dröjer. Jag har inte haft det så illa som du, men det var illa nog. Och jag förstod inte; under flera år så accepterade jag hans ord om att han "var så arg att han var tvungen att få ut det", han "var rädd att jag inte älskade honom och då kunde han inte visa det utan blev arg istället", han "gjorde sönder saker/kallade mig saker/kastade saker på mig för att såra mig så mycket som jag sårat honom med mitt beteende" osv osv - och när vi var på familjerådgivning (eh... där jag inte fick prata om vad jag ville utan bara saker han godkänt...) så bottnade allt i hans oro att jag inte älskade honom... Så jag tänkte att "förr eller senare kommer han ju förstå hur mycket jag älskar honom och då kommer hans ilska att lägga sig, för då behöver han ju inte bli arg när han vet".
När jag först insåg att han var alkoholist så började många av de här andra sakerna komma upp och hos min samtalskontakt, Kvinnojouren, AA, AlAnon, socialtjänsten osv så förstod jag mer och mer att alkoholen förstärkte hans beteende, men han hade det andra i sig och det var inte ok att behandla mig så, det var psykisk misshandel. Och precis som du skriver - att förstå och acceptera att man lever i det, att "jag som aldrig skulle acceptera att någon behandlade mig så" har inte ens fattat vad som hänt och många gånger har jag då tvekat och tänkt om jag överdrivit, haft fel osv, men inser mer och mer att det har inte varit ett ok förhållande.
Ja har fortfarande svårt att inse att jag accepterade alla saker som hänt - häromdagen hittade jag ett gammalt mail till exsambon, skrivet när vi varit tillsammans ett par veckor. Jag minns inte för vad, men i mailet bedyrar jag honom min kärlek och tar upp att jag förstår att han blir arg på mig för att "jag gör ju fel och jag älskar honom så så jag vet inte alltid hur jag ska göra för att visa honom det" och det visar mig allt - redan från början tog jag på mig skulden, accepterade hans ilska och stannade... Jag var på väg att lämna många gånger, men klarade inte att stå på mig av rädsla för vad alla skulle säga, vart jag skulle ta vägen och inte minst så när han märkte att jag var på väg att lämna så blev han världens gulligaste, mest omtänksamma och snälla människa som bönade och bad, höll om, gav presenter, var öm och snäll osv osv och jag tänkte varje gång "Åh, nu kanske han har förstått att jag älskar honom"...

När jag började tänka att jag skulle lämna honom så tänkte jag precis som du - jag skulle ha en bra plan och vi skulle prata om det, resonera tillsammans och han skulle förstå vad jag menade och så skulle vi komma överens om att det var bättre att vi flyttade isär (möjligen att jag skulle undanhålla att för mig så var det över för alltid, utan mer lägga fram det som att vi skulle pausa lite och bo isär ett tag). Det blev inte så - för vem jag än pratade med så fick jag rådet att inte prata med honom utan bara lämna - för alla trodde att det skulle bli värre om jag började diskutera.
Så till slut så sa mitt ena barn "jag tyckte inte om pappa när han blev så arg" och för mig som försökt tänka att barnen inte förstått hur vi grälade så insåg jag att det här ska inte barnen leva i, och dagen efter lämnade jag.

Sedan - precis som du skriver - så blev allt värre. (och jag vill verkligen säga här att min exsambo framstår som "lugnare" än din!!!!)
Allt blev värre - MEN: nu, är många saker sååå mycket bättre!!!!
Men - du behöver ju vara stark i att lämna, och ta skydd - du behöver hjälp för det är som sagt så att det kan bli värre vid separationen och därför behöver du hjälp!!! Kontakta kvinnojouren, de är bra!

Men du kommer få det bättre: ingen som hotar, skrämmer, bestämmer, styr...
Idag uppskattar jag oerhört mycket att även om min exsambo ibland är mycket arg på mig, skickar arga mail, ringer, dyker upp osv så kan jag låsa dörren till mitt boende, jag kan sova på natten och veta att ingen kommer och väcker mig mitt i natten och inte minst - genom många, många samtal med min professionella samtalskontakt blir jag starkare och kan på många fler sätt stå upp för mig och barnen idag!

Det blir bättre!!!
Kram!

Yogi

och med råd om vart jag kan hitta hjälp. Det har ju mer och mer blivit tydligt för mig att min sambos alkoholproblem bara är toppen på ett isberg! Det var det som blev droppen för mig, det att allt alltid eskalerade och blev så mycket värre när han hade druckit vilket har varit väldigt ofta, i princip dagligen fram tills mitt sk "ultimatum" i början av december, när jag började skriva här. Han har druckit ett flertal tillfällen de senaste veckorna men det har inte blivit riktigt så illa som tidigare.

Under den här tiden har det blivit så tydligt, först hans spelmissbruk och sedan hans fruktansvärda humörsvängningar och ilskeutbrott. Och även den sidan när han tiger och ignorerar mig helt kallt i flera dagar. Vi har en så tråkig stämning här hemma. Vi gör ingenting längre på dagarna. Tittar på tv, läser böcker och...ingenting mer. Jag är så glad att jag har mitt jobb i alla fall, det är min räddning.

Ska ringa kvinnojouren imorgon och försöka få komma dit och träffa någon i nästa vecka. Har ju haft hjälp av dem en gång när jag lämnade honom förra hösten. Det var bra, tyckte jag, fick mycket stöttning för både mig och yngsta dottern då. Han hånade mig för det i efterhand, när jag efter intensiv uppvaktning gick tillbaka till honom. Han menade att det inte alls handlat om att jag var rädd för honom utan att jag bara ville ha drama och uppmärksamhet. När jag läser om olika personlighetsstörningar så kan jag i princip bocka av vartenda kriterie som han uppfyller. Hans förnekande av mina känslor, hans förvridna syn på allt ingår i paketet. Det är en sån person han är och han kommer aldrig att ändra sig, av den enkla anledningen att han totalt saknar insikt om att hans beteende inte är normalt.

Nu har det återigen gått 4 dagar sedan han drack sist. Märker att han blir rastlös, låg, irriterad och isolerar sig i ett rum. Gissar att han dricker imorgon. Och om så är fallet så kan jag inte vara här med min son. Då får vi sova någon annanstans.

Har också tänkt som du, Flygcert, det här med att inte ha ett ordnat boende, hur ska vi dela upp gemensamma inköp osv. Har förstått att allt det där inte betyder någonting. Ingenting. För barnens skull så måste jag göra det här, oavsett vad som händer med allt. Det får lösa sig, helt enkelt. Idag skriver jag kallt, utan att känna. Men jag kan inte förmå mig till att tänka på själva uppbrottet. Då får jag ångest direkt. Jag önskar att jag kunde vara iskall och mekanisk och "bara" genomföra det. Jag vet inte vad jag är mest rädd för, hans eller min reaktion. Mina känslor. Min separationsångest. Jag vet inte. Jag vet bara att när jag gör det här så MÅSTE det vara sista gången. Ingen mer kontakt. Och jag vet att jag skulle behöva hållas fast och spärras in när mitt eget system svarar upp mot hans övertalningsförmåga...

Och försök att få en professionell samtalskontakt - för mig är det ovärderligt att få prata med en professionell person, det är inte en vän som på något sätt automatiskt håller med dig, utan någon som jag vet säger saker mer objektivt! Det är min kontakt som fått mig att bli starkare, att se alla hemskheter, elakheter och som hjälpt mig att inte backa när exsambon varit "snäll"...

Kram!

att du tänker söka hjälp! Håll stenhårt fast vid det! Så bra att du kan se och inse i tanken att du måste lämna för din egen och barnens skull. Och att hans problematik är så djup och omfattande att det inte ligger i din makt att hjälpa honom. Jag drar en egoistisk suck av lättnad.

Du ser också vad du behöver själv, vilka utmaningar du står inför och att du kommer att behöva hjälp. Fortsätt skriva här - forum finns ju alltid tillgängligt - och ta stöd av din samtalskontakt eller ev kontakter. Du kan behöva öva dig i tanken på allt det du vet att kommer så att du har dina strategier så klara som möjligt och kan handla mekaniskt i stunden.

Styrkekramar i massor, gott slut och Gott Nytt År ifall vi inte möts här innan / mt

Yogi

Alla möjliga känslor snurrar runt i kroppen nu. Jag kunde tyvärr inte få träffa samma samtalskontakt som jag hade förra hösten där, men det fanns anteckningar så att jag inte behöver dra allt från början, utan att vi kan börja där jag är idag. Det känns...bra. Skönt. Lättad. Och samtidigt vettskrämd. Jag är så rädd att han ska få reda på mina tankar och planer på något sätt. Och samtidigt så är det ju det jag vill, men att jag ska hålla i taktpinnen och inte bli överraskad. Jag vill ha kontroll på det som ska hända och när det ska hända. Kontroll så långt det går i alla fall. Jag är orolig för allt och ändå inte.

Gott Nytt År till dig också, Mulletant! Och till alla er andra också som har hjälpt och stöttat mig på min resa!
Kramar :)

Heja dig - minns att du inte är ensam!
Styrkekramar, många - lägg några i fickan eller handväskan så att du har att ta fram i reserv när det blåser / mt

lilleskutt

Vad bra att du går vidare med dina planer och att du söker stöd utifrån! Vad glad jag blir! Har tänkt mycket på dig och läst dina och andras inlägg men har inte haft möjlighet att kommentera då huset har varit fullt hela julhelgen.
Precis som alkoholhjälpen skriver så har din situation så många fler dimensioner än" bara" alkohol. Det är det jag har försökt att förmedla när jag säger att det är så mycket lättare att lämna en "vanlig alkis". I ditt fall är alkoholen i bisak.

Jag upplevde i min första relation att han faktiskt använde sitt missbruk för att skrämmas ibland. Kanske din man gör samma sak.

Du är så insiktsfull,klok och stark! Du klarar att ta dig vidare och kommer att skapa ett tryggt och harmoniskt liv för dig och dina barn!

Förbered dig mentalt på de känslor du kommer att drabbas av så att du inte går i den fällan att du" följer ditt hjärta". Tänk på att du har levt länge under en kontrollerande och manipulerande persons makt och detta kan sätta sina spår.

Jag minns hur osäker jag kände mig på mig själv, vilsenheten och faktiskt saknaden av det kaos som hade blivit min trygghet efter att jag hade lämnat min första man.

Han hade styrt mig under så lång tid( eller jag hade låtit mig styras) att jag inte längre visste vad jag tyckte eller tänkte, vem jag var eller vart jag var på väg utan honom. Sjukt nog så kände jag mig under en lång period än mer värdelös och osynlig utan mannen. Han tryckte så ofta ner mig, långt under skoskaften, han krossade mig totalt men det var också han som hjälpte mig upp efteråt, byggde upp mig igen och höjde mig till skyarna,satte mig på en pidestal för att sedan när det passade honom slå undan benen på mig igen och se på när jag föll..

Det var mycket smärtsamt och svårt att inte gå tillbaka till honom när hela mitt jag hungrade efter hans bekräftelse och erkännande. Jag hade så länge levt för de korta perioder eller ibland stunder som han tillskrev mig något värde att jag inte upplevde någon mening med livet när jag inte längre hade tillgång till de ögonblicken.

Än idag kan jag, när jag hamnar i kris eller har det jobbigt av någon anledning, drabbas av en lust att söka stöd hos exmannen. Jag
vet ju att det är en fälla men så fungerar tyvärr en del av oss som levt med en misshandlare. Man får på något konstigt sätt starka band till den som plågat och det kan vara svårt att stå emot.

Med detta vill jag inte skrämma dig utan bara förklara vad som kan hända rent känslomässigt. Blanda inte ihop dessa känslor med kärlek. Försöka att om de känslorna kommer, tänka på att det är effekterna av den hjärntvätt han har utsatt dig för och att du har styrkan att stå emot. Med tiden blir du varse att du kontrollerar dina tankar och känslor och då blir allt så mycket lättare.

Jag inser att det är en skakig och kanske skrämmande resa du nu ger dig in på men den leder till så vackra platser att det är värt varenda strapats och vartenda skavsår som kommer upp under vägen.
Framtiden ser ljus ut och du är värd allt gott som kan ske en människa!

Du ger så mycket till andra och vi är många som blivit styrkta av din omtanke och värme. Hoppas att du kan se vilken stor och bra person och mamma du är!

Krammar Lilleskutt

Yogi

har jag, som du skrev i ett tidigare inlägg, slutat kommunicera med. Jag noterar den, men lyssnar inte på vad den vill säga. Måste lära mig att försöka göra tvärtom - lyssna på magkänslan och sluta kommunicera med hjärtat, i alla fall i relation till honom.

"Han hade styrt mig under så lång tid( eller jag hade låtit mig styras) att jag inte längre visste vad jag tyckte eller tänkte, vem jag var eller vart jag var på väg utan honom. Sjukt nog så kände jag mig under en lång period än mer värdelös och osynlig utan mannen. Han tryckte så ofta ner mig, långt under skoskaften, han krossade mig totalt men det var också han som hjälpte mig upp efteråt, byggde upp mig igen och höjde mig till skyarna,satte mig på en pidestal för att sedan när det passade honom slå undan benen på mig igen och se på när jag föll.." Jag blir nästan rädd när jag läser det du skriver - det är exakt så det är!

Jag vet att de känslorna kommer att komma, när hela mitt jag bara vill krypa ihop i hans famn och känna mig trygg. Trots att jag vet att det är en falsk trygghet som inte ger någonting mer än för ett kort ögonblick. Jag vill inte ha några band till honom - jag skulle önska att jag bara kunde radera ut honom ur min hjärna. Samtidigt som jag...fan. Den här gången måste det gå. Jag har inget liv nu och jag kommer aldrig att få ett liv tillsammans med honom. Jag älskar honom inte. Det är något annat.

2014 ska bli mitt år. Det året då jag kan kravla mig upp på fötter igen. Kanske inte sträcka på mig i en rask promenad, men i alla fall ta några stapplande steg...

jag över ditt beslut Yogi !!

Skickar styrkekramar och önskar dig lycka i ditt beslut !

Yogi

Ligger på soffan idag, febrig och förkyld :(
På en annan soffa ligger sambon och sover ruset av sig. Ett rus som inneburit en fyllekörning med min bil, dikesåkning och uppvaknande i fyllecell... Ja, vad ska man säga? Han kom hem, blev förbannad på mig för att min dotter ringde och bjöd mig på nyårsmiddag, vilken jag tackade nej till eftersom jag är sjuk och inte orkar. "Jag tycker du är lite äcklig faktiskt", var sambons besked till mig, kombinerat med att han gjorde slut. Kommer aldrig glömma denna nyårsafton. Jag svarade emot att jag tycker detsamma efter det han har gjort på sista tiden; fyllor, amfetaminet, vurpan med min bil och polisen. Visst kändes det bra att säga emot, men det är ändå inget angrepp på hans person...bara saker han har gjort. Inget som han ÄR. Men jag ÄR äcklig...

Så nu sitter jag här, äcklig och har ingen bil om jag skulle behöva den...

Eller, så proppar jag i mig alvedon, ber dottern komma och hämta mig. Det är INTE synd om mig! Jo lite, men bara för att jag är sjuk och inget annat!

Så var det klart! Hon hämtar mig om en timme!

Gott nytt år önskar jag er alla!
2014!! Det är då det händer!
Kramar

markatta

Riktigt bra att du ringde efter hjälp och att du tar dig därifrån!