Hej!
Jag har precis hittat den här sidan och har läst massor som beskriver precis det jag går och har gått igenom. Tassa på tå, oro, ångest, besvikelse, uppgivenhet är känslor som har kantat min vardag. Glädje var längesen jag kände. Hans humörsvängningar, ilska, irritation, trötthet, nedstämdhet, extrem kärleksfullhet (under första stadiet av ruset) elakheter, provokationer, anklagelser mm mm
Förra helgen ställde jag ultimatum efter att jag hämtat honom på en pizzeria där han satt kanonfull bland mer nedgångna alkoholister klockan tolv på dagen. Jag och min 14-åriga dotter hade varit och handlat mat och skulle hämta upp honom där. Den skam jag kände när vi kom in på stället är helt obeskrivlig! Jag skämdes inför min dotter och jag skämdes över mig själv som valt detta. Vad säger det om mig egentligen? Jag skäms så för den jag har blivit. Trött på att ständigt städa upp efter honom... Nåväl. Jag ställde ultimatum. Antingen slutar du dricka eller så lämnar jag dig. Han bröt ihop och lovade (för vilken gång i ordningen?) och han låg hemma i sängen och deppade tre fyra dagar innan han gjorde klart för mig att "bara så du vet så flyttar jag nu. Det är slut."
Jag kände mig lättad. Sorgsen förstås men ändå lättad. Tänkte att "aldrig mer...". När jag kom från jobbet följande dag hade han flyttat, tagit det viktigaste och stuckit. Konstigt och tomt. Jag somnade tidigt och vaknade halv två på natten av att ytterdörren slog igen. Han kom in till mig, redlöst berusad. Hade kört bil flera mil för att komma hem. Grät och förklarade sin kärlek till mig, och att NU skulle han ta tag i sitt problem. Först NU har han insett hur mycket han älskar mig osv osv
Och jag? Jo jag förklarade och förklarade i flera timmar att det inte går och att jag inte vill. Men som vanligt så föll jag till föga och gav honom EN chans till. EN. Dagen efter låg han och sov och igår skjutsade jag in honom akut till beroendecentrum (lördag, alltså akutpsykjouren). Han ville bli inlagd men fick följa med hem med lugnande tabletter och det skrevs en remiss till Beroendecentrum. Han ska ringa dit imorgon och få träffa någon de närmaste dagarna. En begäran om neuropsykiatrisk utredning också (tror han har ADD).
Ok. Så långt.
Men jag då? Kan jag få hjälp någonstans? Och vill jag ens fortsätta med honom? Om jag försvinner så blir han helt ensam och då vet jag att han skiter i allt och kommer gå ner sig fullständigt. Jag vet att det inte är mitt ansvar, men det känns så på något sätt. Gud, jag vet ingenting längre. Vill backa tillbaka, önskar att han inte hade kommit tillbaka. Önskar att jag inte varit hemma. Borde ha vetat att han skulle komma tillbaks. Älskar jag honom? Jag vet faktiskt inte. Känns som om all tillit är borta. Har den ens funnits? Hela vårt förhållande har varit en fullständigt berg och dalbana. Upp och ner, tvära kast mellan hopp, förtvivlan och lycka. Lyckan var nog mest i början och alltmer sällsynt ju längre tiden gick.

Jag känner det som att jag är ganska "kall" den här gången, lite likgiltig inför hur det går. Visst, jag ger honom en sista chans nu och det är verkligen den sista. Jag inbillar mig inte att han kommer att klara det. Jag hann tom säga upp lägenheten när han stack, för jag kommer aldrig ha råd att bo kvar ensam. Jag tänker inte ta tillbaka det. Det gör att jag ger det här max tre månader. Lyckas han inte så har jag en väg ut. Jag vet att jag kanske låter beräknande och kylig men jag orkar inte bry mig längre. Det gör inte ens ont längre. Jag har börjat sätta gränser och säga ifrån. Jag har planerat att träffa min syster i veckan, som jag inte träffat på ett halvår pga att han gjort sig ovän med henne och min övriga familj och tycker att jag ska stå upp för honom. Och jag min jävla idiot har gått med på det. Är så bitter på mig själv och hoppas verkligen att vi ska kunna få tillbaka den varma relation som vi hade. Mitt liv känns helt misslyckat. Jag känner mig helt misslyckad. Jag vet inte vem jag är längre.
Men. Om vi nu ska påbörja vårt försök så måste vi börja med hans beroende OCH mitt medberoende. Vad kommer hända när han kommer till beroendecentrum? Vem får han träffa där? Läkare? Psykolog? Socionom? Hur går de tillväga? Vad innehåller behandlingen? Läkemedel? Antabus? Campral? Lugnande? Hur ofta får han komma dit? Kan de sjukskriva honom? Jag har så mycket frågor. Det snurrar i huvudet på mig. Jag vill stötta honom, men jag vet att jag inte hjälper honom genom att "pyssla om" honom. Han är vuxen och måste börja ta ansvar. Men vi fastnar i att jag blir den som tar hand om... Han blir som ett krävande barn ibland och jag svarar tacksamt upp till det genom att känna in och "bli mamma". Jag behöver också hjälp. Hur har det varit för er? Någon som kan hjälpa mig med förslag och tips på hur jag kan göra? Hur stöttar jag honom på bästa sätt? Jag vill att han ska känna att jag finns hos honom trots att han måste göra jobbet själv.

Yogi

Just exakt nu behövde jag läsa ditt inlägg, för det är ju just precis det som är mitt problem - min djupa "förståelse" för alla tänkbara bakomliggande orsaker till hans beteende. Den "förståelsen" har gjort att jag tagit emot mer än jag önskar att någon ska behöva stå ut med. Den "förståelsen" har lett till att jag gjort våld på mig själv för att vara till lags och tillfredsställa alla tänkbara och otänkbara behov hos honom. Och det har knappast hjälpt honom, jag har bara hjälpt honom att fortsätta sitt destruktiva beteende. Och det har absolut inte hjälpt mig eller mina barn. Tvärtom.

Jag vet ju att jag inte kan ansvara för honom, och att det är hopplöst för oss. Jag vet det. Det är bra att du låter hård och kall, jag förstår att du läste känslan mellan raderna i mitt inlägg, ett litet spår av tvivel/hopp som inte ska vara där.
Tack!
/Kram

... att stänga av känslorna, jag vet och förstår det! Men som sagt: du har ju gjort som jag gjorde: försökt vara snäll och omtänksam, kramat och hållit om, stöttat, försökt säga och göra rätt saker vid rätt tillfälle, försökt ta hand om hemmet och barnen osv, och som jag skrev innan - det vi gör när vi gör så, det är egentligen bara att underlätta för missbrukaren att riktigt gräva ner sig i sitt missbruk.

När jag en dag började inse att min exsambo "nog måste vara alkoholist, eller i alla fall ha lite problem med alkohol" så gick mitt första samtal till AA i Stockholm och jag var som en urvriden trasa som försökte få tag i en livlina. Jag fick prata med en sedan 25 år nyckter alkoholist och jag berättade hur min exsambo betedde sig, hur han hanterade alkohol och frågade tusen frågor om hur är en alkoholist, hur beter han sig osv och ville ju egentligen bara höra att "ja, han är på väg att bli alkoholist, men ta en ipren så går det över"... Men den mycket vänlige mannen i andra änden av luren lyssnade och svarade, hörde min förtvivlade, hulkande gråt, och sa om och om igen "Han är alkoholist, och det kommer bara bli värre så länge du inte visar att du inte accepterar". Jag försökte säga emot "Jag har ju visat det: jag har sagt så många gånger att vi inte kan ha det så här, att han inte kan dricka så mycket" osv, men till slut sa han rakt ut: "Det enda du kan göra är att lämna honom, som medberoende hotar man med att lämna, men så länge man inte gör det så vet alkoholisten att han kan fortsätta dricka, du måste lämna honom - det är hans enda räddning"...
Det gjorde så ont, åh, bara tanken på det får mig att gråta...

Sedan finns ett tillägg: alla jag pratat med har sagt att alkoholen förstärker beteenden, men det är inte alkoholen i sig som gör att någon blir arg. Och min exsambo har som sagt kvar sina aggressioner, trots att han är nykter sedan över ett år... Så- det kan finnas många saker at arbeta med...

Varm kram!

Yogi

är det... Nu har han druckit mer eller mindre varje dag sedan årsskiftet. Och jag orkar inte ens säga något om det, det får vara. Det har ju ingen effekt alls i alla fall. Han har fått tid på Beroendecentrum nästa vecka. Vet inte hur han tänker, om han har för avsikt att åka dit eller inte. Jag har inte frågat, och oavsett så har det inte någon betydelse för mig. Jag måste berätta för honom hur jag tänker om ett par veckor. Att jag inte vill att vi fortsätter tillsammans. Har en hel del ångest inför det och vet inte hur jag ska göra. Om jag ska skriva ett brev till honom eller om jag ska säga det. Vill säga det. Måste försöka stålsätta mig och klara av det. Planera för hur jag ska lägga upp det. Vet inte hur det kommer att bli då sista månaden i lägenheten... Gissar att han kommer att dricka värre än någonsin och det kommer jag inte att klara av om jag ska orka jobba samtidigt. Då blir det dygnet runt och ingen sömn alls. Vet inte vart jag ska ta vägen bara. Har ju tänkt på Kvinnohuset, men då får jag 13 mil enkel resa till jobbet, så det känns inte som en bra lösning. Måste försöka hitta nåt annat sätt. Just nu är jag så inne i att det är så synd om honom. Han uppvisar inte så mycket (nästan ingenting faktiskt) av sin ilska mm även om jag ju vet att den finns där. Försöker fokusera på barnen, att jag måste vara stark och göra det här för deras skull. Även för min, men just nu känns det inte så... Men det är ju också det där med känslomässigt stöd; just nu hade jag behövt honom, lite stöd och förståelse för vad som händer med min pappa som är sjuk, att jag är ledsen för det, behöver prata om det, behöver ha honom med när vi besöker honom, att pappa gärna vill träffa honom och blir glad om han kommer, behöver praktisk hjälp hemma hos pappa...eller att han bara finns vid min sida... Återigen blir jag påmind om att jag inte kan förvänta mig stöd någon gång från honom. Blir inte så ledsen, men lite sorgsen över hur det är. Hur det blev.

lilleskutt

Förstår att det är jättesvårt med allting som pågår just nu. Finns det verkligen ingen kvinnojour på närmare håll? Kanske du kan fundera lite på om du skulle behöva vila. Jag tänker att du behöver tid att återhämta dig efter den jobbiga julhelgen och samla krafter inför flytten och allt som kommer i samband med den. Kan kanske vara motiverat med sjukskrivning pga utmattning eller så. Du behöver då inte bekymra dig för att det är långt till jobbet om du behöver sätta dig i säkerhet på kvinnohuset.
Det är bara en liten tanke så här i natten. Jag har fler saker på hjärtat men tiden är emot mig och jag låter det stanna vid detta så länge.
Jag tänker mycket på dig och hoppas av hela mitt hjärta att du ska orka hålla dig till din plan hela vägen.
Kram!

väldigt klokt att du skulle försöka få en tids sjukskrivning och bo på Kvinnohuset. Att leva under samma tak en månad med visshet om uppbrott låter närmast outhärdligt. Prata med kuratorn igen och rådgör om olika alternativ. Tänk på att det är en övergående tid. Se till att du har stöd i att följa din plan. Styrkekram / mt

Yogi

Träffade min älskade syster och mina så älskade och djupt saknade syskonbarn idag. Blir varm i hjärtat och hela kroppen, det är som om jag äntligen får några droppar vatten efter en lång tids törst i öknen. Jag längtar så efter den dag när jag fritt kan träffa dem igen, när jag vill, hur ofta jag vill och hur länge jag vill. Mina små...mosters älsklingar. Blir så ledsen, min rustning börjar vittra sönder. Rustningen som jag tagit på mig för att stänga av alla känslor och skydda mig själv. Har levt som en zombie som bara "existerat" här och nu, bara reagerat på honom, hans känslor och beteenden, inte mina egna. Jag stal mig till ett besök, flexade ut tidigare från jobbet och träffade dem. Inte ett ord hemma. Jag vet att jag haft för avsikt att vara stark och tydlig och inför honom stå för att jag behöver träffa dem. För att visa att det här är jag, det här är mitt behov och det handlar inte om dig. Den här gången smög jag med det. Orkar inte ta den stämning som lägger sig hemma då, alla anklagelser och diskussioner som kommer sen när han dricker. Jag orkar bara inte det. Jag tänker inte ha dåligt samvete för det, jag gjorde det jag behövde för min egen skull. Ska träffa dem nästa vecka också. En livlina.

Har berättat en liten del av hur det är. Hon var så ledsen när jag skulle åka, hon är så orolig för mig och känner sig maktlös och otillräcklig. Älskade sis, så fin. Sa till henne att hon redan gör allt som är möjligt att göra genom att låta mig veta att hon finns där. Det ger en sån trygghet. Jag har så mycket känslor av kärlek och sorg som bara vill spränga sig fram. Gör allt jag kan för att hålla dem tillbaka. De hjälper mig inte just nu. Den 28 februari lämnar jag in nycklarna till lägenheten och då är alla känslorna välkomna. Då ska jag tillåta mig att KÄNNA.

Tusculanum

När jag imorse på väg till träningen satte på radion sjunger Laleh – “ just because there is black in the dark doesn’t mean there’s no colour”. Jag tänkte på dig och din eländiga situation men när allt detta du utsätts för är historia kanske du återigen kan finna det fina i livet.

Din situation berör mig väldigt djupt och det gör mig riktigt ont att läsa hur din tillvaro är. Jag måste erkänna att jag ibland tycker att det är så jobbigt att läsa att jag gärna undviker dina inlägg. Men så tänker jag igen att om Yogi mitt i skiten fixar det så skall väl jag kunna läsa om det trots att jag knyter näven i fickan.

Det är bra att du har en plan. Håll dig till den tills att du VET att den är fel. Lita på magkänslan, den är ofta underskattad. En plan är trots allt inget som är skrivet i sten utan den kan ändras och bör ändras när verkligheten förändras.

Du, och ingen annan heller för den delen, förtjänar att leva på det sätt du beskriver. Jag trodde att vårt sociala nätverk fångade upp familjesituationer som din eller har det blivit så grovmaskigt att det inte längre fungerar.

Jag tror att du och din situation berör många här på forumet. När det känns eländigt och ensamt så kan du åtminstone tänka att det finns människor som tänker på dig. Du är inte ensam.

May the Force be with You

Yogi

Tack för dina reflektioner! Så konstigt det känns att läsa att andra blir påverkade och berörda av mitt...liv. Det ger liksom ytterligare en insikt för mig. Att andra reagerar och man liksom får tillbaka perspektivet på hur det är. Man blir ju på nåt sätt lite avtrubbad efter ett tag, man höjer tröskeln hela tiden för vad som är acceptabelt. Hur man tillåter sig bli behandlad. Jag känner ibland att jag är för öppen och uppriktig när jag skriver här, ibland blir jag rädd att jag berättat för mycket. Men jag känner samtidigt att det är så skönt att ha en kanal där jag anonymt kan vara totalt ärlig, och säga sånt som jag aldrig skulle drömma om att berätta för någon irl. Det hjälper mig så mycket. Det hjälper mig att få en förankring i verkligheten, att se att min tillvaro passerat varenda gräns som finns vad gäller det som är acceptabelt.

Ja jag hoppas ju mycket på min plan. Men känner för varje dag som går nu att jag vill avsluta detta NU. Det gror och pockar på. Jag hoppas få kraft och mod vilken dag som helst nu. Det känns nånstans som att det får bli som det blir, jag skiter i pengar, saker, lägenheten osv bara det tar slut. Det är nästan så att jag önskar att han fick ett sånt där riktigt utbrott, det skulle göra allt så mycket enklare.

Tack igen för ditt svar!

Och det är bra för mig att påminnas om saker jag var med om... Jobbigt och sorgligt, men bra!
När du skriver att du nästan önskar att han skulle få ett utbrott till för att det skulle göra det lättare för dig att lämna tidigare - åh, det är som att trycka på en knapp i mig - jag tänkte så, precis så, så många gånger.
Och jag vill inte trampa på ömma tår - men: jag tänkte så så många gånger; jag tänkte redan från första veckan när vi blivit tillsammans vid vårt första gräl: om han behandlar mig illa så drar jag... Men sedan hotade han mig, gav mig blåmärken ett antal gånger, skrek åt mig, lämnade mig på alla möjliga sätt, gapade och skrek, kallade mig saker, lät mig inte träffa vem jag ville osv, men jag lämnade inte... och inte ens när jag liksom inte såg något annat än att lämna så hände det massa saker, men jag kunde inte lämna då heller... förrän jag plötsligt en dag bara inte hade något annat än lämnandet som möjlighet.
Jag förstår dig - och en dag har du kraften, för du vet att även om han inte gör något elakt/dumt/fult idag, imorgon eller ens om en vecka, så har det varit allt för många saker...

Mulleman

Att läsa vad du skriver och att du fortsätter skriva! Hoppas du tar in all den kraft och gemenskap vännerna här i gemenskapen vill erbjuda dig. Skickar dig en fortsätt framåt-hälsning denna sena kväll/natt. Den bistra verkligheten är den att den enda person du faktiskt kan besluta om hur det fortsätta livet skall bli... är Du. För mig känns det som att du gör precis det just nu, för dig och barnen. Men vet du, möjligen faktiskt också för din man. Ansvaret för det ligger däremot helt där det hör hemma, hos honom. Är gärna med på ett hörn under resans gång, från min sida sett. /Mm.

Yogi

Skammen. Den som gör det så svårt att berätta. Den som hindrar att söka hjälp. Vägran att se sig själv som "offer". Skulden som därför fortfarande är min. Självrespekten som inte finns. Tittade nyss på Kunskapskanalen, en föreläsning om våld i nära relationer. Fick till mig en ny insikt! Att man, precis som vi gör här på forumet, pratar med andra, bemöter varandra med respekt. Genom den respekt vi visar varandra i liknande situationer, och ta till oss av det bemötande och den respekt vi får tillbaka, får vi möjlighet att bygga upp vår självrespekt. Och den behövs för att få styrka och mod att våga söka förändring. Svamligt kanske nu när jag försöker återge, men jag fattade vad som menades och kände att det är precis det som behövs och precis det som sker här. För jag skulle aldrig drömma om att skuldbelägga någon annan som berättade "min" historia. Varför gör jag då det mot mig själv? Tål att tänkas på och jobba på att förändra, och det får jag hjälp med här. Min syster sa häromdagen att "du förtjänar så mycket bättre än så", och jag kunde inte hålla med henne. Jag känner inte att jag förtjänar bättre just nu. Men mina barn gör det, och om jag kan göra det åtminstone för deras skull så kanske kan jag då uppnå en känsla av att jag gjort något bra och därför kanske kan börja känna att jag förtjänar bättre än såhär? Jag vet inte.

Jag håller med dig - alla år av försvara, förklara, dölja och sopa under mattan, bli allt tystare, inte berätta om incidenter som händer i relationen osv osv - för någonstans så förstod jag inte alltid att det inte var ok det han gjorde, men: dels skämdes jag.

För ett tag sedan träffade jag en tidigare granne. Jag berättade aldrig för mina grannar om någonting, och när jag flyttade så levde jag i någon slags "alla kommer ta min exsambos parti, för han är så snäll, trevlig, glad, rolig och omtyckt, men ingen kommer gilla/förstå/lyssna på mig", men när jag träffade grannen (nu, ett år senare) så förstod jag att hon kände med mig. När vi småpratat lite så frågade hon "Var xxx inte snäll mot dig?" - och jag, jag svarade pliktskyldigt "Joo..." och kom på mig själv med att NEEEEJ, det var han faktiskt inte, så jag ändrade mig och sa till henne att nej, det var kämpigt ibland - och då sa hon att hon hade hört honom skrika och gapa på mig, men inte vågat gå och knacka på... Så- människor vet mer än man tror...

Bra att du börjat prata med din familj och så!

Yogi

Det gick ganska lugnt till. Eller ja, han skällde ut mig och tyckte att det bästa vore om jag var ensam, utan honom. Jag höll bara med om att jag tyckte det var bäst. Åkte bara hem, hämtade kläder och hunden, sa till honom att jag sagt upp lägenheten idag. Skjutsade vovven till barnens pappa, där hon ska få bo tills jag hittat nåt eget. Är hos min vän just nu, kommer väl att flytta runt lite hos min familj tills allt löser sig. Har inte fattat än. Nu vill jag bara sova, jobba och låta dagarna gå. Han har messat några gånger, inget otrevligt eller kärleksfullt/ångerfullt än, bara lite melankoliskt om att vi ska vara vänner, vi försökte i alla fall, vi har kämpat men det här är rätt beslut osv osv... En kvalificerad gissning: han dricker. Får se när han svänger och börjar kämpa för att jag ska komma tillbaka eller vilken hora jag är osv. Det kommer. Jag vet det. Känns ändå bra. Den här gången är sista gången. Jag GÅR INTE TILLBAKA! Jag ska inte!! Ska försöka stanna i den här känslan, att det här är bra. Snälla, låt inte ångesten komma! Snälla låt mig få styrka att stanna där jag är just nu! Snälla..

Får gåshud när jag läser ditt inlägg! Är så glad för din skull!

Du känner ju honom väl och du har säkert rätt i att handskar börjar kämpa för att du ska oömma tillbaka, alternativt börjar skälla för att du är hemsk, typ. Men du har gjort rätt! Om du tvivlar så är det bra att ha någon pålitlig vän som du kan bolla med, som stöttar och åminnelse om varför du lämnat, och dessutom - att ångra sig, att få ångest och att vara ledsen är normalt och helt ok, men tänk på varför du lämnat och låt ledsenheten komma, den är inte evig!

Stor kram, såååå bra jobbat!
För snart ett år sedan lämnade jag, och det har varit ett kämparår, men ett bra år! All styrka till dig!
Kram

att du gjort det som är rätt för dig och att du just nu har vila och ro! Gå tillbaka och läs ditt inlägg när den stunden kommer att du vacklar - eller skriv ut det och ha det tillhands. Allt gott, ta väl hand om dig! / mt

Yogi !

Nu kan du börja läka och hitta ditt egna liv som är bra för dig. Släpp all kontakt med honom nu så han inte kan trakassera dig och röra till det i din skalle. Du behöver all styrka till dig själv.

Kram !!

Yogi

...är så vansinnigt svårt. Än så länge har han bara skickat några sms av rent praktisk karaktär, någon kommentar om att han kommer att sakna mig men att jag gjorde rätt och att han inte vill ha mig tillbaka. Det är ju bra. Men jag vet ju att det kommer, såhär har det varit förut, jag känner ju igen det. Jag har ju någon förhoppning om att det skulle kunna få vara såhär. Lugn och neutral konversation på distans. Och jag känner att om jag inte svarar alls så kanske det triggar honom att bli arg... Hm, så var man där igen. Att inte kunna släppa kontrollen.

Har sovit gott inatt. Ska ordna med adressändring och avslut av företaget, min del i företagskontot mm i helgen. Ska bli skönt, även om företaget oroar mig. Men nånstans så har jag släppt taget där. Det är ingenting jag kan påverka, utan jag får ta det som det kommer. Självklart ska jag göra vad jag kan för att ha ryggen fri, men det som blir det blir. Vet mer längre fram.

Har berättat för barnen, som är försiktigt förhoppningsfulla (även de har tidigare erfarenheter) om att denna gång är den sista. Äldsta dottern (20) tycker absolut inte att jag ska träffa honom ensam och erbjöd sig att följa med om jag måste åka dit för att t ex hämta någonting. Jag tackade för det, och höll med om att jag inte ska vara ensam men att hon inte ska behöva vara med. Vill hålla barnen utanför så gott det går. Sen får hon gärna hjälpa till med flytten i slutet av februari, men det blir en annan sak.

Känner mig lite spänd idag. Väntar liksom på hans reaktion som jag vet måste komma. Åh, jag vill att det här ska kunna vara lugnt. Jag ska åka bort över helgen så då blir det annat att tänka på och jag ska jobba över idag, vilket också är bra. Vill vara trött ikväll så jag inte orkar tänka.

Pellepennan

Vill verkligen önska fortsatt kraft. Du har visat styrka i ditt beslut nu, och jag tror att det på sikt nu kommer att bli bra.
Du har säkert en fortsatt jobbig resa att göra, men resan är nu igång och det är bra.

//PP

personlig reflektion från mig, ta inte illa upp !

Om din vuxna dotter erbjuder sig att hjälpa till så är det för att hon tror att du behöver den hjälpen.

Snälla....Ta emot den hjälpen !!

Hon är redan inblandad så det kan också vara bra för henne att känna att hon har möjlighet att hjälpa sin mor och det skapar positiva band mellan er. Öppna famnen för barnen, de är ju vuxna och kan ta sina egna beslut.

Och hon har dessutom rätt i att du inte ska vara ensam med exet, du vet inte vad som händer i hans skalle.

Kram !!

markatta

Känner igen det där, att man vet att det kommer, följer samma mönster. Men det kan du göra till något bra för vet du vad som komma skall så kan du också förbereda dig för det. Tänk hur du agerat tidigare, felsök, de gånger du agerat på ett sätt du i efterhand ångrat så gör tvärtom, handla tvärtemot känslan ibland. Vet man hur ett mönster brukar se ut så går det också att bryta det. Min stora svaghet var att jag var impulsiv och agerade i affekt. Skickade han ett sms så svarade jag på en gång med långa skuldbeläggande och arga sms. En väldigt enkel sak gjorde att jag slutade upp med det beteendet. Jag införde för mig själv en 24timmarsregel.

Ett tips bara, har du bestämt dig för nollkontakt men ändå känner att du vill svara på något han skriver så bestäm dig för att vänta 24h med att svara. Då har du tid att lugna ner det som eventuellt triggats igång och också tid att känna efter vad som är bäst för dig själv i längden.

Ta hand om dig!