av Yogi

Hej!
Jag har precis hittat den här sidan och har läst massor som beskriver precis det jag går och har gått igenom. Tassa på tå, oro, ångest, besvikelse, uppgivenhet är känslor som har kantat min vardag. Glädje var längesen jag kände. Hans humörsvängningar, ilska, irritation, trötthet, nedstämdhet, extrem kärleksfullhet (under första stadiet av ruset) elakheter, provokationer, anklagelser mm mm
Förra helgen ställde jag ultimatum efter att jag hämtat honom på en pizzeria där han satt kanonfull bland mer nedgångna alkoholister klockan tolv på dagen. Jag och min 14-åriga dotter hade varit och handlat mat och skulle hämta upp honom där. Den skam jag kände när vi kom in på stället är helt obeskrivlig! Jag skämdes inför min dotter och jag skämdes över mig själv som valt detta. Vad säger det om mig egentligen? Jag skäms så för den jag har blivit. Trött på att ständigt städa upp efter honom... Nåväl. Jag ställde ultimatum. Antingen slutar du dricka eller så lämnar jag dig. Han bröt ihop och lovade (för vilken gång i ordningen?) och han låg hemma i sängen och deppade tre fyra dagar innan han gjorde klart för mig att "bara så du vet så flyttar jag nu. Det är slut."
Jag kände mig lättad. Sorgsen förstås men ändå lättad. Tänkte att "aldrig mer...". När jag kom från jobbet följande dag hade han flyttat, tagit det viktigaste och stuckit. Konstigt och tomt. Jag somnade tidigt och vaknade halv två på natten av att ytterdörren slog igen. Han kom in till mig, redlöst berusad. Hade kört bil flera mil för att komma hem. Grät och förklarade sin kärlek till mig, och att NU skulle han ta tag i sitt problem. Först NU har han insett hur mycket han älskar mig osv osv
Och jag? Jo jag förklarade och förklarade i flera timmar att det inte går och att jag inte vill. Men som vanligt så föll jag till föga och gav honom EN chans till. EN. Dagen efter låg han och sov och igår skjutsade jag in honom akut till beroendecentrum (lördag, alltså akutpsykjouren). Han ville bli inlagd men fick följa med hem med lugnande tabletter och det skrevs en remiss till Beroendecentrum. Han ska ringa dit imorgon och få träffa någon de närmaste dagarna. En begäran om neuropsykiatrisk utredning också (tror han har ADD).
Ok. Så långt.
Men jag då? Kan jag få hjälp någonstans? Och vill jag ens fortsätta med honom? Om jag försvinner så blir han helt ensam och då vet jag att han skiter i allt och kommer gå ner sig fullständigt. Jag vet att det inte är mitt ansvar, men det känns så på något sätt. Gud, jag vet ingenting längre. Vill backa tillbaka, önskar att han inte hade kommit tillbaka. Önskar att jag inte varit hemma. Borde ha vetat att han skulle komma tillbaks. Älskar jag honom? Jag vet faktiskt inte. Känns som om all tillit är borta. Har den ens funnits? Hela vårt förhållande har varit en fullständigt berg och dalbana. Upp och ner, tvära kast mellan hopp, förtvivlan och lycka. Lyckan var nog mest i början och alltmer sällsynt ju längre tiden gick.

Jag känner det som att jag är ganska "kall" den här gången, lite likgiltig inför hur det går. Visst, jag ger honom en sista chans nu och det är verkligen den sista. Jag inbillar mig inte att han kommer att klara det. Jag hann tom säga upp lägenheten när han stack, för jag kommer aldrig ha råd att bo kvar ensam. Jag tänker inte ta tillbaka det. Det gör att jag ger det här max tre månader. Lyckas han inte så har jag en väg ut. Jag vet att jag kanske låter beräknande och kylig men jag orkar inte bry mig längre. Det gör inte ens ont längre. Jag har börjat sätta gränser och säga ifrån. Jag har planerat att träffa min syster i veckan, som jag inte träffat på ett halvår pga att han gjort sig ovän med henne och min övriga familj och tycker att jag ska stå upp för honom. Och jag min jävla idiot har gått med på det. Är så bitter på mig själv och hoppas verkligen att vi ska kunna få tillbaka den varma relation som vi hade. Mitt liv känns helt misslyckat. Jag känner mig helt misslyckad. Jag vet inte vem jag är längre.
Men. Om vi nu ska påbörja vårt försök så måste vi börja med hans beroende OCH mitt medberoende. Vad kommer hända när han kommer till beroendecentrum? Vem får han träffa där? Läkare? Psykolog? Socionom? Hur går de tillväga? Vad innehåller behandlingen? Läkemedel? Antabus? Campral? Lugnande? Hur ofta får han komma dit? Kan de sjukskriva honom? Jag har så mycket frågor. Det snurrar i huvudet på mig. Jag vill stötta honom, men jag vet att jag inte hjälper honom genom att "pyssla om" honom. Han är vuxen och måste börja ta ansvar. Men vi fastnar i att jag blir den som tar hand om... Han blir som ett krävande barn ibland och jag svarar tacksamt upp till det genom att känna in och "bli mamma". Jag behöver också hjälp. Hur har det varit för er? Någon som kan hjälpa mig med förslag och tips på hur jag kan göra? Hur stöttar jag honom på bästa sätt? Jag vill att han ska känna att jag finns hos honom trots att han måste göra jobbet själv.

mulletant
sön, 2014-02-02 - 15:07

att läsa... Men det är så sant och så rätt: vad gäller honom är du maktlös. Han måste ta makten i sitt eget liv. Ta väl hand om dig. Kram / mt

Yogi
sön, 2014-02-02 - 20:46

Jag förstår ju att jag är maktlös, att det är hans ansvar, men jag kan inte gå med på det! Känner nästan som inför ett barn som man behöver leda steg för steg. Jag kan inte gå med på att han förstör sitt liv...hur ska jag kunna tillåta det? Men jag kan ju inte göra något åt honom... Han flyr hela tiden, isolerar sig, gömmer sig. Deppar, har ångest, dricker, har ångest, deppar.. Är inte säker på om han följer med imorgon...han måste ju börja någonstans...tror det enda vore ett behandlingshem eller nåt, han kommer inte fixa det här utan fullt stöd runtomkring... Det är så plågsamt att se honom lida så... Önskar bara att jag kunde hålla om honom och sudda ut hans mörker, men det är ju inte möjligt... Samtidigt är han den man som skadat mig så, gjort mig rädd och fått min självkänsla krympa till ett ingenting... Men han är ändå en människa med ett värde och betydelse. Jag blir själv förvirrad över mina dubbla känslor men de får vara dubbla...

Mulleman
sön, 2014-02-02 - 23:59

Om det vore möjligt skulle jag hjälpa till med att lyfta av dig sånt som plågar dig när du ser en man du delat livet med, bara glida iväg längre och längre bort. Kom ihåg, du har din självklara rätt till dina val för dig och ditt liv. Jag lider verkligen när jag via dina ord manar fram bilden av det du möter nu i mötet när du kommer dit. Det ÄR förfärligt att se hur spriten rycker en människa bort från sitt värde och sammanhang.
Som jag sagt tidigare, jag blir rörd över hur fint du ändå ser på honom som människa fortfarande. En människa i vanmakt, i händerna på den fruktansvärda och så ofta förnedrande spriten effekter. Men min vän, du kan inte rädda honom och du är själv så nära förknippad med honom att det enda du först av allt måste fortsätta göra är att ta hand om dig själv nu! Det viktigaste först, nu är det du i allra högsta grad. Hur svårt det än må kännas, inse att du inte denna gång kan rädda honom, men hjälp behöver han absolut. Om han ännu är mottaglig för det, från någon.
Jag ville bara skriva ett par rader för att säga att det är många här som vet så förfärligt väl hur det kan se ut, har sett ut men också hur det kan komma att se ut. För den som slutat dricka, dit jag hör, är det som att försöka se sitt liv på ett nytt och annat sätt. Vet du, det måste var och en göra i första hand, se om sitt eget liv. Sen kan man finnas till, vid sidan av men aldrig i stället för, hur gärna man än ville det i bland.
När det gäller spriten är det livsavgörande att fatta det, fatta att det handlar om liv och död. När jag läser det du skriver blir jag lättad över att du är klar över att du inte skall falla till föga för känslor av medlidande gentemot honom som situationen har blivit nu, trots att det ser ut som det gör. Det skulle tyvärr sannolikt bara förlänga det oundvikliga och skada dig ännu mera med ytterligare besvikelser.
Jag önskar dig all styrka, visdom och erfarenhet från dina vänner i livet och här från dem på Forumet. Många här vet. Lyssna på dem, tro på det du gör. Jag läser det du skriver, berörs och fylls av många egna känslor. Tycker om det, kan du fatta att det hjälper också mig i mitt beslut om fortsatt nykterhet. Så fint att du vill dela med dig av denna del i ditt liv till andra.
Jag önskar dig allt gott och goda krafter till morgondagen.
Stå på dig, annars gör någon annan det... som det heter.
Kram. Mm.

mulletant
mån, 2014-02-03 - 05:04

från sitt medberoende är ett hårt jobb!

Melody Beattie definierar medberoende i boken ”Bli fri från ditt medberoende” (1990) så här: ”En medberoende människa är en människa som har låtit en annan människas beteende påverka sig, och som är helt upptagen av att kontrollera denna människas beteende.” Jag har inte läst Carinas egen bok men antar att den är klart läsvärd.

Jag ser i Carinas blogg att det blir en anhörighelg i maj http://medberoendeinfo.blogspot.com/2014/02/anhorigworkshop-sthlm-9-115… Åk dit och delta om du har möjlighet. Arbetsmanualen kan du beställa redan nu och oberoende om du kan/vill delta i Stockholm.

Önskar dig en lugn dag! Kram / mt

flygcert
tis, 2014-02-04 - 08:53

Tänker på dig och förstår att det är svårt att släppa taget, men som du själv uttrycker och som Mm och Mt skriver: det är svårt men det finns liksom inget alternativ...

Förstår att det gör ont, förstår att det smärtar och samtidigt: du har ju funnits där, hotat, bonat, bett, kramat, tröstat och stöttat, men det har ju inte hjälpt. Jag trodde i alla år, innan jag i efterhand förstått att det var en del av mitt medberoende, att min kärlek skulle få min exsambo att må bra - oavsett vad som hände, vad han sa eller gjorde, så slutade det i princip alltid antingen genom att han "förlät mig trots att jag var så kall, hemsk och elak" eller att han var ledsen och ångerfull och jag tröstade, kramade, höll om, bönade och bad osv. Men det går inte förrän han vill förändras. Du kan inte göra mer!

Kramar!!

Yogi
tis, 2014-02-04 - 14:03

jag tror inte riktigt att det har gått över, trots att det imorgon är två veckor sedan vi separerade och jag lämnade hemmet. Trots att jag har fått viss distans och trots att vi nu är "vänner" så handlar allt fortfarande om att han ska må bra. Det är så svårt att fokusera på mig...jag har inte gjort det på så länge. Jag vet inte ens vem jag är längre eller vad jag tycker om. Hur ska jag kunna veta det? Jag har ändrat ringsignal och sms-signal när han kontaktar mig. Hade en speciell för honom, men den ger mig ångest! Jag rycker till och blir rädd och stressad varje gång jag hör signalerna som är "hans". Min reaktion får mig att tänka på Pavlovs hundar... Jag blir liksom beredd på en gång, beredd att stå i givakt och skyndsamt svara och finnas tillgänglig och servande mot honom. Det är helt sjukt. Men så är det.

Nej, jag kan inte göra mer. Jag skjutsade honom till Beroendecentrum igår för hans första möte där. Han var nöjd efteråt (men hade gått direkt och tagit ett par öl när han väntade på mig!). Gick även till systemet och köpte några öl till, för nu var det ju sista gången innan behandlingen startar på onsdag... Nothing's changed... Nu får han i alla fall själv sköta resten.

Jag ska försöka avgränsa kontakten med honom, liksom fasa ut den på något sätt. Jag tror inte att jag kan bli riktigt fri annars. Men det får vara såhär nu till flytten.

flygcert
ons, 2014-02-05 - 07:55

Jag hoppas inte att du tog det som att jag menade att bu har du lämnat så nu är allt bra?! För så menar jag inte med mitt inlägg, tvärtom så vet jag hur svårt det är att bli av med det.

När jag lämnade så hade jag levt inåtriktat år med att lyssna efter flaskor/burkar som öppnas, känt av vilket humör exet var på så att jag visste hur jag skulle vara (om jag skulle vara tyst, skämtsam å ironisk, extra snäll å kramig, hålla mig å barnen ur vägen osv) och även när jag lämnade så handlade ju mycket om att hålla honom lugn och på bra humör och jag har haft väldigt svårt att gå emot honom i saker där jag vet att jag har rätt men jag vet att det spelar i gen roll för han vänder och vrider på allt jag säger och så är det ändå mitt fel allting och så ska jag straffas och så fick han "rätt". Jag har jobbat oerhört mycket med det sedan dess och jag är fortfarande inte "klar". Senast igår fick jag mig en ordentlig skrapa: jag bad honom att tvätta kläderna som barnen haft på sig från mig innan han lämnar tillbaka dem till mig, så att de inte är helt ingrodda med mat, kiss och ibland bajs för det luktar så illa i hela väskan då... Svaret blev att han "har ju annat att göra än att tänka på att t jag ska slippa känna dålig lukt och M ed tanke på att jag lämnat honom så har jag inte med att göra vad han gör eller inte gör". Jag orkar liksom inte ge mig in i en längre diskussion då, och jag vill inte få mer skit så jag låter det vara, för att hålla honom lugn så att jag inte får mer skit... Men skillnaden är att jag i alla fall sa ifrån, jag blir arg och pratar med bästa vännen och samtalskontakten och är medveten om att det är en strategi...
Ja, nu blev det mycket blaj,men du kanske förstår i alla fall...?!

Kramar!

Yogi
ons, 2014-02-05 - 12:33

jag kom till insikt om att jag faktiskt fortsätter med mitt medberoendebeteende... Du hjälpte mig att se det! :)
För precis som du skriver så fortsätter jag att anpassa mig, försöka på alla sätt att uppmuntra honom och hålla honom på gott humör. För att jag är rädd för det som annars kan hända. Jag fortsätter att fokusera på honom istället för mig och barnen. Det gjorde ont, men är ju inte desto mindre viktigt och nödvändigt att se det. Annars kan jag ju inte välja att förändra mitt beteende...
Tack för hjälpen!
Kram

mulletant
tors, 2014-02-06 - 04:51

eller om man vill säga att tillfriskna från medberoende är en lång process. Precis som du skriver Yogi och som flygcert beskriver så bra finns medberoendet inom oss själva. Det handlar inte om missbrukaren. Viktigt att jobba med det annars är risken uppenbar att man går in i en ny relation och tar med sig samma mönster. Det är ett vanligt fenomen. Kram i all hast - jag har bråda tider just för tillfället / mt

Yogi
tors, 2014-02-06 - 07:50

Har emellanåt känt mig lätt euforisk av den känsla av frihet och lätthet som fyllt mig efter att jag tagit mig därifrån. Känt att det är så skönt att det är över. Men det är ju inte över. Visst har jag fått en fantastisk frihet att kunna ha facebook igen, hälsa på mina syskon med familjer, jobba över, inte stressa hem, se på Efterlyst (där Thomas Bodström är med, som jag råkat säga att jag tyckte såg bra ut för 12 år sedan), prata med min 14-åriga dotter om hennes relationsproblem och nyfikenhet på sex...t ex. Bara sådana saker. Frihet!

Men jag förstår ju att jag fortfarande har min bindning kvar till honom. Hur jag blir stressad när han ringer eller skickar sms, känner att jag måste svara snabbt så han inte undrar vad jag gör eller blir irriterad. Det måste jag ju släppa. Det kommer nog ta ett tag. Han har nu börjat krångla med vilka möbler osv som han vill ha när vi flyttar. I princip alla nya och dyraste saker. När jag försöker påpeka att jag tycker att vi ska försöka fördela det rättvist, så är jag "bara ute efter pengar, precis som alla andra brudar"... Är inte det konstigt? Med tanke på att det är HAN som är ute efter att fördela det så att jag får det som är värt en tredjedel av det som han vill ha? Direkt känner jag mig träffad, skyldig, vill övertyga honom om att det inte alls är så, bevisa min oskuld på något sätt.

Pratade med en av mina bästa vänner igår (som vet så gott som allt om mig) som reflekterade kring att exet fortfarande är samma person, även om det har känts vänskapligt och bra den senaste tiden. Han menade att exet säkert under kortare perioder kan uppvisa välvilja och vänlighet, men att hans grundperson fortfarande är densamma och att han fortfarande manipulerar mig. Och det är ju sant! Tänk att jag behöver dessa ständiga väckarklockor för att ställa mig lite utanför och se utifrån på det som händer... Det är tur att jag har er på forumet och de få vänner irl som verkligen vet vad jag går igenom och som kan hjälpa mig att få perspektiv. Acceptans, acceptans...igen. Acceptera att det är så nu för mig och ta emot hjälpen som erbjuds... Svårt när man är van (ja, inte i relation till exet då) att vara den som har ansvar och kontroll, klara mig själv.

Har nu börjat nysta i min ekonomi, som är helt sjukt kaotisk. Har varit på ett möte hos Kronofogden för att se hur läget ser ut, vilket självklart inte var bra. Har nu pratat med min styvfar om situationen och han har lovat att lösa skulden åt mig! VA!? Helt otroligt! Vi har skrivit ett kontrakt (ja, för jag tänker betala tillbaka varenda krona!) som innebär att jag betalar ganska mycket till honom under 10 månader, så vid årsskiftet är det borta!! Blir en tuff period, men inte i närheten av hur tufft jag har haft det! En stor sten har lyfts i och med det och jag ser fram emot nästa nyår... Nästa steg nu blir att skriva ur mig ur företaget. Göra ett bokslut och se hur mycket skatteskulden i företaget kommer att bli. Min vän tyckte att jag skulle kontakta skatteverket redan nu och förklara situationen för dem, för att se hur mitt betalningsansvar ser ut. Det är ju ändå exet som har gjort alla uttag med sitt företagskort (jag fick inte ens ha ett eget, vilket jag är glad för nu) och med sin bankdosa (han tog ju min i höstas för att jag inte skulle kunna ta ut pengar vilket jag bara gjorde en gång, 500 kr som jag återförde efter ett par dagar). Har dock inte så stor förhoppning om att det hjälper, men prata med dem kan jag ju göra... Jag vet inte hur det skulle gå till att slippa det? De vill säkert bara ha in sina pengar och ser att jag också är ansvarig för företaget rent juridiskt. Antar att jag i så fall måste bestrida kravet eller polisanmäla och det vågar jag inte.

Varför? Vad är jag rädd för? Jag vet inte riktigt om jag ska vara ärlig. Jag är rädd för hans ilska...och rädd för vad han ska tycka om mig. Varför har det en betydelse? Varför slåss jag inte? Varför tar jag hellre på mig en skuld som inte är min än att möta hans åsikter och ilska? Kanske handlar det lite om min dubbla känsla inför mig själv också...jag har aldrig varit en tuff person, alltid varit följsam och tänkt på andra, känt att det är rätt att vara så. Att jag kunnat stå för att jag är sådan. Emellanåt så mycket att jag varit självutplånande, har fått höra det både privat och av arbetskamrater, men jag vill ju vara "snäll". Inte tyckt om orättvisor, men jag själv kan tillåta mig att bli orättvist behandlad. Alltid velat göra det som är rätt, ha politiskt korrekta åsikter, inte döma någon. Men döma mig själv, göra det som är fel mot mig själv är ok. Tänker att om jag bestrider detta, så kommer jag att uppfattas som precis det att jag försöker skylla ifrån mig och bara tänka på pengar. Trots att jag rent juridiskt äger halva ansvaret. Jag kan inte stå för det...jag vill ju inte skylla ifrån mig. Men tar jag hellre på mig hans skuld? Kan jag dra det så långt? Jag vet inte...

Hur som helst. Det är mycket att göra, praktiska saker som måste ordnas. Bra start i alla fall med pappa som kommer att hjälpa mig så jag inte behöver ha Kronofogden i hasorna i alla fall! Ett steg i taget...

lilleskutt
tors, 2014-02-06 - 18:51

Det kommer att gå jättebra för dig! det är helt normalt att du inte kan klippa av de känslomässiga banden direkt utan ansträngning. Jag tror att du helt enkelt får ta den striden med dig själv precis som en beroende måste bestämma sig för att stå emot suget efter sin drog måste vi medberoende göra allt för att motstå suget efter den beroende. försök att inte svara direkt på hans sms, vänta till du har något du måste meddela honom eller så. Du tränar på så vis både dig själv och honom i att du har kontrollen över när du kontaktar honom. Om du svarar med en gång han kontaktar dig så är det han som har kontrollen över dig och hur er kontakt ser ut. Det är inte lätt, jag måste fortfarande anstränga mig för att stå emot men det blir allt lättare. Kämpa på och Lycka till!

Yogi
tis, 2014-02-11 - 18:38

han tänker flytta till. Han har haft kontakt med henne under hela hösten. Tanken slog mig häromdagen och nu när jag tänker efter så verkar allt logiskt. Det är såklart därför han inte vill berätta vart han ska flytta och det är nog därför han är så distanserad i kontakten med mig. På ett sätt så känns det skönt eftersom jag tänker att det kanske innebär att jag slipper alla hot och elakheter, vädjanden och kärleksförklaringar, och på ett annat sätt känns det såklart förnedrande...att han har ljugit och gått bakom ryggen på mig. Igen. Blir illa berörd av det. Har nog aldrig träffat på en människa som är så genomgående falsk. Och jag har ju vetat det innerst inne hela tiden, känt på mig att han ljuger om allt och ingenting, men jag har ändå valt att tro på honom. Herregud, så naiv och korkad jag har varit...

lilleskutt
ons, 2014-02-12 - 12:42

Så typiskt!

Vad tröttsamt att man aldrig kan få bli överraskad. Jag känner så väl igen känslan av förnedring blandad med frihetsruset.. Jag har förstått att det är så här den typen av män fungerar och det är nog bara att acceptera att man aldrig kan vinna mot dem.

Även om en separation inte är en tävling så går den där första känslan av att man tagit kontrollen och sagt ifrån, att han nu får skörda det han sått, förlorad och den behöver man så väl.

Det är den känslan man kan falla tillbaka på när saknaden efter det man önskade att man hade haft blir stark.

Istället verkar det som att man alltid drar det kortaste strået i förhållande till dessa människor. Han har en ny relation och du står ensam och kämpar för att överleva..

Visst är det förvirrande att se hur en person som krälar på marken, tigger om att man ska vara kvar , kanske hotar med självmord och förklarar att han aldrig någonsin kommer att älska någon annan helt plötsligt, när han ser att hans vädjanden inte hjälper, bara reser sig, borstar bort dammet och kastar sig i armarna på "nästa stora kärlek i livet ".

Förnedringen man blivit utsatt för fortsätter även efter separationen men försök att se det som bevis för att du gjorde rätt.

Du har blivit förnedrad men du lämnar honom på eget initiativ och du kommer att klara detta.

Att han kan byta ut dig så snabbt säger inget om dig men massor om honom.

Känner verkligen med dig Yogi. det är så smärtsamt det du går igenom nu och det tar tid att återhämta sig. Håll ut, det går över.

Du är så stark och klok, du vet att du kommer starkare ur detta.

Stor kram, vi är många som tänker på dig och beundrar din styrka!

Berra
ons, 2014-02-12 - 14:48

Det är inte alls du som går ur förhållandet som ett second choice.
Det är du som har valt och gjort en förändring, han lever kvar i sina lögner men med ett annat "offer", alltså är du vinnare och det är han som är loosern, han ville inte kosta på sig en förändring, han vill leva kvar i det ohållbara levnadssättet, han tyckte att insatsen var för kostsam.

Du kan hålla huvudet högt och har nu en framtid att kunna börja bygga om på oavsett hur små medel du kan tyckas ha för tillfället.

Det blir bättre, och håll dig borta ifrån likasinnade killar, en del går inte att forma om helt enkelt.

Om de lovar guld och gröna skogar ska man kolla att buketten bakom deras rygg inte innehåller en kaktus.

Berra

Yogi
ons, 2014-02-12 - 17:16

Men det är inte så lätt när taggen i hjärtat säger något annat... Inte tankar som vill trycka ner och förringa. Svåra att stoppa. Försöker att inte tänka på det. Det är ju inte så att jag är kär, eller älskar honom fortfarande. Jag saknar honom inte ens längre faktiskt. Det är jag tacksam för, för det gör smärtan mindre. Men just det där obegripliga som Izzy beskrev, att han nyligen krälat, bönat och bett till att vända på en hand, ta allt av värde med sig till nästa "lyckliga" prinsessa... Det är så...fult. Det äcklar mig. Och får mig att känna mig som en uttjänt trasa utan värde. Igen. Fortfarande. Jag är liksom ingen. Obetydlig. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig. Det här är ju helt i linje med hans tidigare beteenden så jag borde inte vara förvånad och chockad. Men det är jag. Är jag så naiv och godtrogen? Tydligen. Men jag vill ju tro att folk vill varandra väl. Men jag borde ju efter den här tiden ha lärt mig att inte lita på just honom.

Tack Berra för ditt stöttande inlägg, det värmer. Jag vet ju att han är losern i sammanhanget, i alla fall på sikt. Just nu är det ändå han som på nåt sätt kommer undan med allt och kvar blir jag, barskrapad och med trasiga relationer överallt. Allt kommer att bli bättre för mig på sikt, det tror jag nog. Jag kommer kunna betala bort allt skit som han har dragit på mig och lämnar mig med. Han har till och med pantsatt alla mina smycken som han lovat dyrt och heligt att lösa ut, vilket inte rör honom i ryggen nu. Vill jag ha dem får jag lösa ut dem själv... Hyran får jag betala själv fast jag inte ens bott i lgh på över en månad nu. Relationerna till min familj jobbar jag på och jag vet att det kommer bli bra. Vart ska jag bo? Ingen aning, där har jag ingen plan. Är just nu inneboende hos en kompis som har sagt att jag kan bo kvar tills jag betalat av allt. Tar nog det erbjudandet. Två hus bort från barnens pappas hus, så jag har dem nära. Men ändå inte. Vill ju ha dem hos mig. Är så rädd att vi ska glida ifrån varandra, att jag ska förlora dem. För hans skull! Förbannar den dagen jag träffade honom!

Han som har spottat på mig, skrikit åt mig, hunsat mig, tryckt ner mig, kritiserat mig, tagit ifrån mig allt. Allt. Och så fortsätter det även efteråt...
Är så ledsen och heligt förbannad. Nu är det jag som vill spotta på honom av äckel och förakt. Låta honom veta hur liten och ynklig jag tycker att han är. Han förtjänar det. Men det är inte min stil att göra så. Kommer förmodligen inte berätta hur jag känner heller. Han är inte värd det. Idag kan jag inte fatta vad det var hos honom som jag var kär i. Obegripligt.

Yogi
tors, 2014-04-10 - 17:23

Ser att det nu är ca 8 veckor sedan mitt senaste inlägg i min egen tråd. 8 veckor. Nästan två månader. Jag har läst på forumet dagligen och gjort något inlägg då och då. Jag har inte haft vare sig kraft eller ork att sätta mig ner och formulera mina tankar. All min vakna tid har lagts på jobbet, barnen och min pappa som varit (och är) sjuk. Men dagarna har gått, jag noterar allt det nya som helt plötsligt är möjligt: syrran sms:ar och undrar om jag vill äta mat hos dem efter jobbet. Självklart! Klart jag kommer! Min bror undrar om jag vill ta en fika när jag skjutsar dottern till ridskolan. Klart jag kommer! Dottern som vill ha hjälp att måla en vägg. Självklart! Jag behöver jobba över en kväll. Ja, det kan jag!
Alla små saker. Jag kan ha ljudet på på telefonen hela tiden. Jag kan dessutom prata med vem jag vill i den. Ha vilka kläder jag vill. Bestämma själv.

Mitt ex har inte hittat nån ny. Det var visst nåt han bara sa. Han går på beroendecentrum, äter antabus och lämnar regelbundna prover. Har påbörjat utredning för ADHD och äter antidepressiv medicin. Han är gladare och MYCKET jämnare i humöret och verkar må bra. Vi har nästan daglig kontakt via sms eller att han ringer. Det är på en bra nivå känner jag. Jag kan ändå känna inom mig att jag fortfarande inte "fått" bli arg ännu, han har berövat mig så mycket och nånstans skulle jag vilja ställa honom mot väggen. Men jag vet ju att det är omöjligt. Det är bara vart jag ska göra av mina känslor nånstans...

Yogi
fre, 2014-06-13 - 18:35

Jag har trott att jag kommit så långt. Allt är egentligen bra runt omkring mig nu, jag är rätt nöjd med så många saker, har lagat mycket av det som varit trasigt. Det är fortfarande en bit kvar, men det är på en god och målmedveten väg åt rätt håll. Och jag har inte känt någon större saknad efter ex-sambon, sedan vi nästan upphört med kontakt för ca en månad sedan. Han har gått vidare till nästa "prinsessa", som han antagligen sätter på piedestal nu till en början tills hon också är fast. Jag kan se mönstret. Jag får ont i magen när jag tänker på hennes lilla flicka som också hon kommer att utsättas för samma sak, samma uppvaktning, tills det vänder och han kommer att kalla henne bortskämd, otacksam, horunge osv med en hotfull röst på hög volym. Jag vet också med mig att det inte skulle tjäna något till att varna henne. Vad skulle jag kunna säga utan att uppfattas som en svartsjuk exflickvän? Jag vet ju hur jag själv tänkte när hans exfru försökte varna mig... Jag hade ju hört hur sjuk, störd och svartsjuk hon var, han hade förvarnat mig om att hon skulle försöka kontakta mig...

Det var det ena. Men det som gjorde mig chockad över insikten att jag inte kommit över allt var en händelse för ett par veckor sedan. I mitt jobb så träffade jag, tillsammans med en manlig kollega, en patients pappa för ett samtal. Något hos den mannen gjorde att hela mitt försvarssystem drogs igång. Samtalet gick bra, det var lugnt och sansat. Men min egen reaktion efteråt. En rent obeskrivlig ångest, hjärtklappning, yrsel och en känsla av ren skräck... Det handlade inte om mannen vi mötte, inte alls. Det handlade om mitt ex. Något hos mannen triggade igång hela registret av känslor från tiden med mitt ex. Jag såg i backspegeln och såg glimtar av hur rädd jag faktiskt har varit. Vilken ångest jag haft av minsta lilla skiftning i hans humör, ett sms med ett utropstecken för mycket...ja listan kan göras lång. Det där hotet som ligger i luften. Inte hot om fysiskt våld, men hot om allt annat våld i alla kategorier. Verbalt, materiellt, ekonomiskt, sexuellt, latent... Ångesten satt i flera dagar efter detta möte och har till och från kommit tillbaka. Jag har också haft flashbacks. Jag har fram tills nu trott att jag inte skulle behöva någon professionellt ledd bearbetning av mina upplevelser, men jag inser nu att jag hade fel. Jag behöver hjälp. Min underbara chef frågade mig förra veckan hur jag upplevt mötet med pappan, då hon anade att det skulle väcka saker hos mig. Jag sa precis som det var. Hon erbjöd mig då, till att börja med, fem samtal med en psykoterapeut. Hon har frågat flera gånger tidigare, men jag har tackat nej för att det inte behövts. Och jag tror inte att det har behövts tidigare heller, för jag har varit upptagen med så mycket annat som måste tas tag i i mitt liv. Jag har nog inte varit redo. Och nu när allt börjat stabiliseras runt mig så kommer reaktionen. Jag var inte beredd på den. Men jag borde ju ha fattat att det skulle komma. Men återigen så tänker man att "det var nog inte så farligt ändå", "jag överdrev nog", "om jag inte hade varit, gjort eller sagt si eller så så hade det aldrig hänt". Herregud, vad blind man är. Igen och igen halkar man dit.

SuzyQ
fre, 2014-06-13 - 20:24

Helt tyst i ett halvår?

När jag först hittade hit lusläste jag dina inlägg och även Izzys.
Men hur har det gått sen vännen...
Berätta.
Kram och trevlig helg

flygcert
fre, 2014-06-13 - 21:48

Så bra att du får hjälp, och kan ta emot den!!!

Jag har ju gått på samtal i över ett och ett halvt år nu - började innan jag lämnade och har fortsatt ända sedan dess. Det hjälper mig otroligt mycket - precis det som du tar upp, om hur rädd du varit, det kommer över mig i bland och det är ovärderligt att få hjälp av utomstående att reda i det!!

Kram!!