av LillPer

Börjar en ny tråd här och hoppas det ska vara början till mitt nya liv.
Jag har verkligen kommit till vägs ände och orkar inte med mig själv längre.
Att alltid trilla dit. Att förstå att jag inte kan dricka men gör det ändå.

Jag börjar om nu och vet att det blir många tuffa utmaningar framöver.
Men jag börjar med att reda ut denna dagen först....sedan.

Behöver stöd nu.
Jag vill inte mer nu! Alla lögner och svek.
Vad är det för fel på mig?
Kram på er alla som kämpar.

LillPer

Tjalle
tis, 2014-06-24 - 19:01

Skönt att höra att du klarar antabusen så bra och utan biverkningar. Du låter verkligen hoppfull och det måste vara stärkande med den energi du känner. Jag är inte där du är just nu. Du, liksom jag, verkar vara beroende att vara i bra fysisk trim med mycket motion. Av olika anledningar har det varit dåligt med den varan för mig och min grundkondition är just nu kass. Jag vet att en förutsättning för att kunna lyckas är jag tar tag i den biten. Det hyperaktiva draget som du beskriver är mig på pricken. Jag har svårt att bara sitta och njuta av tillvaron. Måste ha en kick i någon form. Om jag nu inte kan få det med hjälp av alkoholen så får det bli i form av lättare löppass eller liknande. Det gör inte saken lättare att jag snusar och dricker stora mängder kaffe. Det ökar på hyperaktiviteten. Bra i och för sig när man ska stöka runt i trädgården och göra tio saker på en gång men med tröttheten som kommer på kvällen kommer också suget efter något avkopplande och de hägrande ölen, eller vad det nu kan vara.

Vet inte för vilken gång i ordningen men nu tar jag i alla fall rygg på dig och hoppas att vi kan stötta varann på detta utmärkta forum.

Allt gott
Tjalle

LillPer
sön, 2014-07-06 - 12:20

Jag blickar ut mot Medelhavets turkosblå vatten och gläds av min kraft och motivation över att ha klarat 30 dagar nu. Jag har förvisso haft hjälp av Mr. Antabus, men har bara tagit två svaga doser och inte känt någon som helst biverkning.
Helt klart är det för mig en hjälp, men just nu idag känner jag mig så motiverad och glad över mitt beslut så jag tror mig inte behöva hjälpen, men tar tacksamt emot den ändå.
Varje morgon infinner sig en tacksamhet över min egen förmåga och beslut att inte VILJA må skit av alkoholen längre.

Mitt i den svåraste av tider på året verkar jag klara det som allra bäst. Jag behöver inte förstärka det sköna som familj, natur, tankar och upplevelser skänker mig.
Jag är motiverad, rörd och hoppfull inför framtiden. Vet dock att mina tankar lätt kan spela mig spratt, men just nu är jag mitt uppe i en skön men lätt rastlös kamp. Tänker ta kampen och njuta av dagen som den kommer.

Som alltid är jag fylld av energi och planer för framtiden.
Vill försöka fokusera mer på min närvaro i nuet.
Livet är gott och jag älskar det just nu.
Stora bamsekramar till er alla som kämpar därute!
LP

LillPer
tis, 2014-07-15 - 19:25

Ju längre tid man är utan alkohol så börjar tankarna snurra runt viktigare saker, roligare tankar, mer hopp.
38 dagar utan alkohol och jag saknar det bara ibland vid vissa små tillfällen. Jag slutar alltid dricka då det är som svårast. Semester, resa, grillning, restaurang och vänner som bjuder hem. Det gör det kanske inte lättare, men då blir hösten lättare om jag klarar mig.
Fast å andra sidan är det så fullt av andra riktiga glädjeämnen på sommaren istället, så det kanske jämnar ut sig?
För mig är det inget svårt att motstå om jag vet att jag bara får dricka lite. Grejen är att jag vill ha obegränsat om det ska vara nåt att ha.
Med den inställningen är det lätt att tacka nej, för jag vet alltid vart det barkar då.

Att tankarna förändras är helt klart. Jag har svårt att se mig själv hålla på som jag gjort. Jag frågar mig vad jag tänkt alla de gånger jag blivit full. Till vilken nytta, och VARFÖR?
Visst, beroendet slår till när jag väl sätter igång, men varför?
Hur är det möjligt?
All den energi och den logistik det är runt alkoholen.
Jag lägger just nu min energi på träning, familj, hemfix o renovering, smider planer om framtiden.
Svårt för mig att vara lagom, det är inte jag helt enkelt och det accepterar jag!
Jag gillar det och lever med det varje dag.
Ibland är det dock tungt med alla tvära kast i mitt mentala rum att vara LillPer.
Prestation betyder tyvärr allt för mycket för mig. Helt ok då jag levererar för då mår jag kanon.
Men att alltid behöva göra det för att må bra är ibland så pressande. Jag vill ibland vara nöjd med att vara en medelmåtta.
Kan nog komma dit framöver tror jag.
Just idag är jag stark och mår bra. Så kommer det fortsätta framöver hoppas jag.

Kramar från LP

Buzzz
ons, 2014-07-16 - 19:25

Hög igenkänningsfaktor för mig i ditt senaste inlägg.

Tror det var I boken "Anfäkta" som författaren skrev att ett glas av det goda Chateu Vaddå bara retade upp honom.
Samma för dig & mig tror jag? Ett glas bara triggar igång odjuret. Mer, mer, mer.
Gäller ju då att försöka ha med sig det i tankarna när hjärnan börjar försöka övertala en att det nog går bra med "bara en öl", eller vad det nu rör sig om för "ädel" dryck.

Känner också igen det där att man ska prestera på topp om man ska må bra. Kritik eller pikar på arbete som jag utfört bet ganska hårt förr.
Detta är också något jag försökt att jobba mentalt med. Att inse att man f_n inte kan vara bäst på allt. Eller till och med inte alltid på topp när det gäller det man är bra på heller!
Man får försöka vara lite snällare mot sig själv mentalt, inte alltid hala fram piskan så snart man tycker man har presterat under sin förmåga. För då infinner sig ju behovet av att försöka "trösta" sig med något... Och dagen efter kommer piskan fram igen... Det blir liksom ett självspelande piano.

Nä, vi duger bra utan att behöva vara bäst jämnt. Den där Tolles tankar om att försöka fokusera på just nu, inte förr, inte framtid och att fundera på vem "Jag" verkligen är hjälper mig massor.
Skönt att höra att du mår bra nu.

//Buzzz

Jonna
ons, 2014-07-16 - 22:20

Ville bara säga att min mamma åt Antabus varje dag I ett halvår och det var den bästa tiden I mitt liv att få ha en nykter mamma. Hela familjen levde upp och Vi Gjorde roliga saker tillsammans! Jag kan bara tänka mig Hur bra din familj nu också mår! Kämpa på! Min mamma söp bort hela sin familj, 3barn, man, bra ekonomi, fint hus etc... Nu sitter hon själv I en lägenhet! Du verkar vara stark, jag tror på dig!

Jag har blivit så peppad av alla på forumet, så nu ska jag till systemet imorgon och köpa billabong alkoholfritt mousserande vin och avnjuta I helgen på div tillställningar! På måndag skriver jag igen och Inget misstag ska ske i helgen!

Lycka till!

Fenix
tis, 2014-07-22 - 23:19

LP att läsa dina rader. Jag är totalt knäckt över att alkoholen håller på att ta ihjäl mig. Måste bryta på allvar nu!
kram
Fenix

LillPer
tis, 2014-07-22 - 23:56

Vad kul att höra av dig! Mindre kul att du är knäckt av detta vi alla här inne kämpar emot. Kanske är det så enkelt att det är först då vi förstår och börjar vår kamp tillbaka igen?
Jag har alltid trott på dig Fenix, du har hela tiden varit ett stöd och ingjutit hopp när jag själv mått skit.
Jag vet att du kommer igen stark och motiverad.
Mina dagar rullar på utan hjälpmedel som Antabus. Jag har tagit det 2 gånger på sista 4 veckorna och känner mig trygg utan det just nu. Att jag är lugn o stabil är att överdriva, jag vaknar vissa dagar och känner mig så förbannad, stressad, misslyckad, orolig, ja allt på samma gång. Sen börjar jag så sakteliga få tillbaka mitt sunda förnuft och tänker bättre tankar.
Fasen, jag vet inte varför jag inte kan vara nöjd i nuet? Alltid denna kamp och strävan efter vadå? Hela tiden söker jag utan att veta efter vad. Jag vet egentligen vad.
Min längtan är att helt enkelt känna att jag är okej, att jag duger, att jag inte behöver skynda mig.
Jag vill stanna upp och vara här och nu.
Känna mig nöjd o trygg med att bara vara Lillper.
Det borde räcka.
Jag har presterat färdigt för några dar framöver nu. Nu ska jag bara försöka vara glad över att jag kommer längre o längre från alkoholens grepp.
Fri sedan den 7 juni.
Vi kämpar på!
Sov gott.

LillPer
mån, 2014-07-28 - 01:37

Mina intentioner med att acceptera mig själv som jag är och att 80% är bra nog, går sådär, upp och ner.
Lever med stora krav på mig själv. Svårt med avslappning. Känner alltid att jag borde göra nåt. Skapa, vara på flera ställen samtidigt.
Om jag inte är kreativ och lyckas med det jag försöker mig på blir det rätt oroligt i min knopp o själ.
Jag är en person som vill bestämma, kolla upp, lägga näsan i blöt, kan själv, svårt att be om hjälp, gör det bäst själv, osv.
Vet om det och tänker på att försöka släppa sånt som jag inte har med att göra eller sånt som bara stressar upp mig att tänka på.
Ett litet exempel från vardagen här hemma i går em.; Jag kom hem från en härlig löprunda i skogen. Min kära fru hade planterat ett träd så vackert vid vår trappa.
Jag tänkte direkt att det behöver nog mer jord, och var på väg att hämta mer jord.
Stoppade mig och tänkte efter, men mer vatten är nog bra om jag öser på?
Stoppade mig igen och förbannade mig själv över att inte lita på min kära att hon gjort det riktigt. Jag vet ju att hon gör det, ändå så måste jag vara där och peta, fundera, fråga.
Stavas det kontrollbehov?
Mina dagar är fulla av meningslösa energikrävande lägga näsan i blöt helvetes jävlar utan att NÅGONTING blir bättre av det.
Hm, kanske en hel del på jobbet då förvisso, för där HAR jag förändrat sjukt mycket till det bättre. Så kanske jag ska försöka skala bort de där meningslösa jobbiga grejerna som ändå inte hjälper mig utan bara stressar mig.
Släpp taget.
Fall fritt en stund.
Låt saker vara som de är.
Jag kan inte förändra världen.
Orkar liksom inte vara orolig över saker jag inte ens kan förklara eller som existerar.
Vet innerst inne att detta jobbiga inom mig har jag alltid bedövat med alkohol. Måste få fly undan ett tag.
Dagen efter?
Orkar ju inte lägga mig i så mycket just då.

I vilket fall som helst så bleknar mitt sug och behov av alkohol för varje dag. Tror det är på pricken 50 dagar i dag!
Får i vissa lägen ett sug som jag kan avfärda ganska enkelt. Har liksom svårt att förstå varför man ska ta sig ett glas om man inte behöver?
Vad är det man missar, baksmälla på sin höjd? Att det blir trevligare med vin, öl och drinkar är skitsnack. Allt sitter i skallen. Hur man tänker och hur man agerar. Varför skulle man vara en mussla utan alkohol? Då kan man lika gärna hålla käften om man inte kan snacka utan sprit i kroppen.
Har återigen börjat få mycket tankar runt det här med att förmodligen aldrig mer dricka, det känns helt OK. Tidigare har det känts svårt att ens tänka så.
Just nu kan jag inte se en enda anledning till att dricka alkohol igen. Försöker heller inte finna några.

Kämpa på alla ni där ute!
Kram LP

anonyMu
mån, 2014-07-28 - 07:11

Hej Lillper! Följer din kamp. Vi är i stort sett parallella i tid. Ditt sista inlägg kunde ha varit skrivet av mig själv...! Kände igen mig i varenda stavelse... Märkligt. Man är inte särskilt unik ;-)

Kämpa på. Du är inte ensam!

LillPer
mån, 2014-07-28 - 23:19

Så gott att vi kan följa och peppa varandra då! Jag tror ändå att vi är rätt unika och samtidigt lika. Visst blir det en märklig känsla när man upptäcker att det någon annan skrivit eller berättat stämmer på pricken med en själv. Man inte är så ensam och konstig med alla sina grejer som man ibland tror.

Idag har jag till och från känt en sån ilska över en familjemedlem som jag tycker har fått märkliga prioriteringar och värderingar senaste tiden. Att ta genvägar, inte anstränga sig att finna ett jobb, tacka nej när man blir erbjuden jobb. Tro att pengar växer på träd, ytan är viktig, massor av selfies hela tiden. Helt uppslukad av den digitala världen.
Med lite perspektiv så tror jag min ilska bottnar i att jag ser likheter med mig själv fast på en annan nivå och inte så ytligt. Det handlar ju om en ung människa, min son.
Fan, jag vill inte vara upprörd och ilsk på honom, jag vill bara ge honom kärlek och all lycka i livet. Men man får ju inte allt gratis och inte heller genom tur som många i hans generation tycks tro. Jag vill se lite mer glöd och kämparanda.
Nå, det gör mig inte gott i alla fall och jag inser att jag äger problemet och mina känslor. Vill ändra på detta nu.
Familjegrejer kan lätt förstoras, andra grejer också. Sån är jag, ända tills jag upptäcker att inget blir som man förutspått eller oroat sig över. Det blir ofta mycket bättre än så.
Godnatt.
Lp

anonyMu
tis, 2014-07-29 - 03:28

Hallå där! Svarade dig precis i min egen tråd, men ramlar visst in här också. ;-) En av det bra sakerna med forumet är just att man upptäcker att det finns fler som tänker eller handlar som en själv. Man är inte ensam, vilket är skönt.

Funderade på det du skriver ovan. Allt man kan förstora och oroa sig för suger sig fast i min hjärna. Är så heligt trött på att antingen älta det som varit eller oroa mig sjukt mycket för det som komma skall. Här och nu? Tja, inte mycket... Utan alkohol slipper jag i alla fall ångest, men den där jävla oron verkar sitta djupare än så...

Önskar att man bara kunde släppa saker och ta det som det kommer...

LillPer
tis, 2014-07-29 - 22:13

Jag är just nu I ledighetens tid väldigt rastlös, ilsk, oharmonisk och orolig. Jag har absolut ingenting att vara arg eller orolig over. Allt I mitt liv tenderer att bli VÄLDIGT bra till slut. När jag då frågar mig själv varför jag burit på denna oro så har jag inget svar. Jag lär mig ju inte heller av erfarenheten jag får.
Det är den där gnagande känslan av att något är fel hela tiden som jag vill bli kvitt för alltid.
Den känslan blev jag av med genom att dricka alkohol. Vips vad skönt det blev ett tag, varför kan jag inte nå den känslan utan? Eller kan man det? Finna den för alltid bara genom att tänka rätt tankar?
Känner mig ledsen ikväll efter en lång familjedebatt som inte gick någe vidare.
Allt bättre I morgon.
Har kramats och sagt förlåt, och det känns bra.
Kram LP

anonyMu
tis, 2014-07-29 - 22:40

Bråk är aldrig roligt... Blir nog bra ska du se.

Just precis så - en gnagande känsla av att JAG har gjort något fel. Jag borde vara bättre, göra bättre och vara en bättre människa... Måste få in att good enough är mer än tillräckligt väl på alla plan. Vara snäll mot sig själv.

Har ingen lösning. Terapi, lobotomi eller stor sten i huvudet kanske?!

LillPer
ons, 2014-07-30 - 10:07

Sitter ensam i köket och kollar in katten som spanar efter möss i det höga gräset. Allt är lugnt o stilla, bara den svaga brisen som smeker trädens löv. Insekterna som surrar. Köksklockan tickar och allt är rofyllt.

Jag kände som vanligt en olust och enormt låg livskraft strax efter att jag stigit upp på morgonen idag. Det är inget ovanligt att jag under korta stunder, framförallt på morgonen känner en sån meningslöshet över allt. Otroligt låg motivation och en nästan förtvivlad känsla över att inte känna glädje när jag borde.
Efter en ganska kort stund så vänder det och jag har blivit en motiverad, energisk LillPer som inte ser några hinder alls.
Min kamp är jobbig, att pendla mellan ytterligheter och känna ilska och hopplöshet som sedan byts mot det helt motsatta gör mig till en levande person, men troligen ganska jobbig för mina kära runt omkring mig.
Jag är glad och skämtsam, pratar mycket, tänker mycket, social och nyfiken.
Har en längtan som jag inte kan tyda, en längtan jag inte vet efter vad?
Troligen är denna längtan en önskan att kunna slappna av utan att alltid prestera. Bara vara nöjd med allt som det är.

Muränan, precis så som du beskriver det så är den gnagande känslan av att JAG alltid bär skulden, att jag gjort nåt fel.
Jag vill vara snäll mot mig själv och jag försöker just nu.
En skönare känsla har redan börjat sprida sig i min kropp, en känsla av att skita i vad som sker och vad andra tycker eller gör.
Mitt sökande efter lugn i själen kanske bara har börjat?
Alkoholen finns fortsatt med i mina dagliga tankar, men det är inte längre med sorg jag tänker på att jag aldrig mer kan dricka. Tvärtom börjar det bli en glädje och lättnad att inte behöva planera och må skitdåligt av dess verkningar. Jag upplever mig inte sakna den. Jag tror samtidigt att min berg o dalbana haft brantare backar och djupare dalar sedan jag slutat.
Det känns som det någonstans inom mig snart kommer bli lugnare, tryggare.
Redo att möta dagen är jag nu.

Vi hörs, kämpa på alla där ute.
LP

anonyMu
ons, 2014-07-30 - 23:10

Jag har ju stoltserat i min tråd att jag numera är ångestfri; dock kvarstår en orolig själ. Men imorse! H-vete! Vaknade med råångest i magen. Vände och vred på mig och höll på att krypa ur skinnet. På riktigt. Det var vidrigt. Men så tänkte jag - varför har jag bakfylleångest? Jag har ju inte druckit!? Det här har jag inte gjort mig förtjänt av! Då rann det bara av mig...? Hur märkligt är det?? Ja, ja tacka och ta emot. Är det kanske så lätt att lura sig själv så borde jag kunna sopa bort all oro också?!

Imorgon jobbar vi på att tagga ner och vars nöjda över oss själva, eller hur? God natt LP!

LillPer
ons, 2014-07-30 - 23:32

Viljan och tankens kraft är enorm om man vill.
Allt hänger på vår inställning och hur vi tänker. Vi kan bli vad som helst och göra vad vi vill bara vi tänker rätt.
Sov gott kära Muräna, du är en riktigt härlig människa som ger mig styrka och glädje att fortsätta min vandring mot rätt mål.

Definitivt nertaggat i morgon.
Vi duger 100%

LP

LillPer
mån, 2014-08-04 - 15:52

Tack kära Muräna, jag har det bra! Har just varit ute på lunch med min gamla mor och mina två barn (Frugan har börjat jobba idag) Det var en god lunch på lokala golfklubbens restaurang. Inte för att jag spelar golf men de har bra käk där. Vad som är slående, i golfrestaurangen alltså, är hur mycket marknadsföring de gör för sin alkohol! Vad jag vet så är det doping att ta sig en hutt före golfrundan, men inte efteråt så klart.
Frestelserna är påtagliga för oss som valt att vara nyktra. Så himla mycket runt omkring som mer eller mindre glamoriserar alkoholen till den milda grad! Det enda egentligen som avskräcker är priserna. Om man inte är som jag då givetvis, att man får ångest och problem med att hålla sig till ett glas.
Jag är så medveten om mitt problem. Det känns i min värld så meningslöst att dricka bara en eller ett av något. Det summerar mitt dilemma ganska bra.

För övrigt är det som det brukar vara. Snabba kast mellan hög glädje och grått mörker om vartannat.
Svårt på morgonkvisten med att tänka rätt. Jag bestämmer mig ofta för att jag borde flytta härifrån och skilja mig, leva ensam, göra verklighet av drömmarna jag har.
Senare på dagen undrar jag varför jag tänkte så? Morgonen därefter är det samma sak.
Jag har dock lärt mig att inte ta några beslut på morgonen, inte vara så impulsiv och drastisk. Det blir sällan bra.
Det är riktigt jobbigt. Jag tror att mitt uppbrott från alkoholen har gjort mina svängningar värre. Men jag hoppas att det stabiliseras ju längre det går utan A.
Annars är jag jävligt illa ute.
Just nu motiverad och fylld av glädje och positiv energi.
Nä, nu ska jag ut och måla, sedan kakla, sedan springa, sedan måla lite igen.....sedan sent i säng, troligen.
Kram
LillPer