"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

för kramen i min tråd. Värmer... Jag följer dig även om jag inte skrivit. Du finns i mina tankar och mitt hjärta. Du kommer att ta dig igenom det här med värdigheten i behåll! Kram. kram / mt

Ja, emllanåt är det kaos... men så plötsligt hade vi den sååå fin kväll igår - flickorna var i harmoni, kändes som de levde i nuet och njöt av fredagsmyset, ville gärna sitta i knät och kramas och vara nära - och de verkade så lugna och nöjda!
Tack - jag behövde den stunden! (men - betyder det att jag överdriver det andra...?)
Åh...

- att ni hade det jättemysigt behöver inte betyda att du överdriver hur svårt det kan vara. Men jag tror, känner mig rätt säker på faktiskt att dina tjejer behöver få uttrycka sin frustration och förtvivlan och de har ännu inte förmåga att sortera och hantera alla svåra känslor så att smärtan, ilskan, sorgen... kommer "snyggt och städat" ut. (Hur skulle de ha den förmågan när inte ens vi vuxna...:) Det att du orkar ta emot och finns kvar bygger grunden för trygghet. Du får både kaoset och kärleken. Visst är det fint? Kram / mt

... Trött på mig själv, trött på mitt ältande, trött på allt som ä r berg och dalbana, trött på att inte livet bara kan vara enkelt,

Är så trött, så himla trött.
Här sitter jag i mitt härliga hus, som jag älskar, verkligen älskar, och med min härliga naturromantiker som jag älskar, och jag älskar det faktum att det är mitt hus och jag gör som jag vill, när jag vill, och jag älskar det, och det är höst och jag tänder mysiga små lampor i fönster, på bänkar och jag tänder mysiga ljus, och jag kan snabbt dammsuga av och fixa till, och jag är så glad för det, men också så ledsen - att inte jag har någon att krypa upp i soffan med, någon att få en kram av, som håller om mig och som jag kan bara vara jag med...

Och jag kan inte .... Är jag kär i exet fortfarande?
Jag tror att jag är det - eller i alla fall en del av mig... jag har stängt at så mycket genom att inte prata osv utan främst maila... Men i veckan har vi träffats pga barnrelaterat och en del av mig vill bara få en kram, trösta honom när han ser ledsen ut, ge barnen en kärnfamilj... Han är snäll, omtänksam, säger "rätt" saker... åh Gud, har jag överdrivit...?! Ibland tänker jag att jag ska be om ursäkt för att jag lämnade honom, försöka igen... men jag ser ju hur illa det ser ut bara jag skriver det här... En vän sa till mig att jag måste tänka på barnen, vads om fick mig att lämna... Och jag tummar på min lapp som Lelas fick mig att skriva och lägga i plånboken, där den ligger ännu, ""jag tyckte inte om pappa när han blev så arg"... och då vet jag inte vilket so värst - att jag inte lämnade tidigare eller att jag tänker att vi kanske skulle kunna ha en chans - fy, jag vill aldrig leva så igen, jag har alldeles tillräckligt på fötterna för att veta tt det där är ett liv som är avslutat...
När jag läser om Segra så brister mitt hjärta och jag tänker att jag inte haft det så illa, och jag kan inte ens. Då ed att skriva till henne - jag som inte haft det så illa bör inog nte ge råd... Så snabb jag är med att smutskasta mig själv - ingen hjälp direkt.

Åh, läste ett citat- Jag blir så lycklig som jag bestämmer mig för att vara... Jaha.

Framtidsdrömmar

Jag känner precis som du ang. ensamheten och längtan efter "någon". Är så förvirrad för just nu vet jag inte om jag längtar efter honom (mitt ex) eller om jag längtar efter "någon"- är han "någon" eller är det honom jag vill ha? En del av mig älskar ju honom men är det tillräckligt?
Bra att ha avståndet trots allt- bra att kunna tänka ifred ibland......
Men visst är det tungt när man längtar efter närhet, värme, ömhet och hud.

... Närhet, värme å allt, jag vill ha det!! Men jag kan inte ragga upp någon bara tillfälligt... Det funkar inte för mig, tyvärr vill jag nästan lägga till....
Ja du, det är tur att det finns avstånd.
Kramar

Äppelknyte

Själv är jag så bedövad just nu så jag tror inte ens jag skulle vilja ha någon ny. Sex har varit så komplicerat under många åt och nu när han är nykter och vill vara nära, kramas och pussas. så tycket jag bara att det är jobbigt. Vet ju inte om det skulle kännas så för alltid, om jag nu lyckades ta mig ur det här, men så känns det nu.

Kanske har ni kommit längre än jag??

Snälla, fina exet.
Jag försöker tänka att han var alkoholist och han gjorde massa hemskheter som inte går att ta bort även om han idag är nykter.
DET GÖR SÅÅÅÅ ONT!
När han börjat på AA så började han be sina föräldrar om ursäkt för saker han gjort, han bad sin syster med familj om ursäkt för saker han sagt och gjort, han kontaktade gamla vänner som han sagt upp kontakten med och bad om ursäkt - han bad alla om ursäkt... ALLA UTOM MIG... det låter så dumt, jag borde inte vara så känslig för det, men av allt han bad alla om ursäkt för: inte ens om man hade lagt ihop alla de sakerna och multiplicerat med 100 så hade det blivit allt det han sagt till och gjort mot mig... Och han anser fortfarande att jag förstörde allt, och ändå är det jag som sitter här och frågar mina vänner om vi kan träffas när deras respektive är iväg på annat så att de inte ska få skäll av sina respektive för att de träffar en vän när han är hemma... Han gjorde om hela min hjärna, och jag vet knappt om jag kommer hitta tillbaka till läge "normal"...

Idag pratade jag med Den Förbjudne Mannen igen... Vi har haft lite kontakt emellanåt, men det sista har jag tröttnat lite -tycker om att han är snäll, omtänksam och inte blir arg, men jag har allt mer börjat känna att han säger, gör och är saker som inte jag vill ha. Jag vill ha uppmärksamheten, någon att prata med, (och närhet, mys osv) men inte av honom. Men jag vet att jag kommer längta efter honom, men egentligen någon. Ska stå emot... Han ville att vi skulle åka iväg en natt, och jag vill ha närheten, men jag vill inte med honom. Heja mig, bra insikt.

Är apledsen, mycket för att jag tvivlar på att jag verkligen levt som jag tror att jag levt, men jag ska påminna mig om polisens Johan och Eva-film och hur träffande den är för mig, och försöka få min hjärna att acceptera det och kämpa vidare.

Sorgsen

...kan känna igen mig i ditt ältande....

Sitter fortfarande mitt i men jag tuggar och tuggar och tuggar....

Det är så befriande att kunna gå in här och läsa, känna igen mig och inte vara ensam i universum om allt detta uttömmande och ledsamma som återkommer och får mig på fall gång på gång.

Som du beskriver om ditt hem, allt fint och positivt, och hur det påminner om att allt borde ju vara jättebra och "normalt", vad nu det är.
Samtidigt skaver och gnager allt som hänt och händer från insidan så skiktet som skulle skydda, huden, mellanlagret, blir helt utplånat och man rinner ut i ingenting och inte finns. Trots att hjärnan vet vad både moral och egenvärde, sanning och riktigt är, så blir man plötsligt ingenting, inget värd, har ingen betydelse och kastas i tankar och handling runt som just ingenting.

Allt som sagts och gjorts och gjort så ont samtidigt som det gett energi att fortsätta har ingen betydelse, för det finns inget att ställa det i proportion till eftersom händelserna känns både overkliga och får ingen storlek när orden för beskriva är så små i förhållande till känslan. Ingen kan förstå, ingen vet, ingen vill heller veta egentligen och man står själv i någon som inte är självvalt och försöker hitta rättvisa och rättfärdigande. Vi vill ju bara väl och förklara, men ingen förstår och ingen vet eller kan förest'lla sig känslan, obehaget och ensamheten i känslan.

Många ord blev det visst, det skulle väl egentligen skrivits i min spalt men nu får det stå här hos dig.

Jag förstår, jag känner med dig...du är inte ensam...

kram

Precis så känns det, som du satte ord på åt mig. Tack! Det är värt mycket, för just det där att inte kunna förklara, inte kunna uttrycka mig i ord, det gör det liksom värre...

På insidan är det så många saker som skaver, som gör så ont och som inte går att ta bort, men inte heller acceptera, och på utsidan finns alla som inte förstår och som jag tror förväntar sig att jag ska komma över allt det där som de inte förstår att det var så illa som det var, och på utsidan finns allt det där som borde göra mig glad- jag trivs på jobbet, jag har härliga bar, jag har mitt fina boende som jag absolut avgudar, och någonstans mittemellan håller mellanhuden på att skavas sönder...

Åh, Sorgsen, jag önskar så att du satt här bredvid mig... När jag läser din text så förstår jag mig själv bättre, och det gör så ont att något som jag lämnat fortfarande påverkar mig så... Jag vill vara stark, och ibland känner jag mig stark, men varifrån kommer all min sorg...?
Jag är därifrån, kan det inte släppa?! Kan jag inte vara starkare?!

Sorgsen

...men vill berätta något positivt.

Min historiska skilsmässa som jag refererat till så många gånger, den var smutsig, mycket smutsig.
Däremot har jag träffat på exet, barnens far, ett par gånger under detta året. På parkeringsplatsen utanför Ica.
VI har tidigare alltid hälsat på varandra, men för någon vecka sen pratade vi.
Det kändes inte någonting alls. Inte infekterat, inte tillgjort, inte avvaktnande.
Så, med det vill jag säga, historia försvinner aldrig. Det som hänt finns kvar men nu efter 15-20 år kunde vi prata lite vanligt.
Yngsta barnet har ingen kontakt alls med honom men jag berättade om att han kommit på universitet och börjar studera nu i höst och det gjorde honom glad få veta.

Det blir bättre men det tar tid!

Keep up!
kram du varma kvinna och medmänniska

Läser nästan varje dag, men har inte riktigt orkat med att skriva.
Din kram är välbehövlig Mt!!!

Jag tänker så mycket att det nästan surrar i hela kroppen.
Barnen har det emellanåt okej, och emellanåt kämpigt.
Socialtjänsten har erbjudit lite hjälp till barnen (typ en slags lekterapeut för att hjälpa dem att leka sig igenom allt som varit och är), och alldeles snart börjar en ny utredning, "beställd" av tingsrätten pga vårdnadstvisten. Ska jag ta emot lekterapeuten nu, mitt i utredningen, eller ska jag vänta tills den är klar? Vad spelar det för roll? Vad blir bäst för flickorna?

Åh, jag försöker lyssna till min magkänsla, men jag vet inte???
Är rätt ledsen... Barnen är lugnare just nu, men pratar mycket om arga pappa - vad är nu och vad är det som varit?

Känns som mycket att begära när jag knappt orkar svara andra, men snälla hjälp - ge mig råd...
Kram

svårt att ge råd men jag vet hur jag skulle ha gjort......all hjälp till barnen så fort som möjligt. Det hjälper barnen och det hjälper dig i vetskapen om att du gör vad du kan och förmår.

Kram igen !!

jag skulle nog tacka "ja" till möjligheten för barnen att "leka sig igenom" det svåra de levt och i viss mån ännu lever i. Dock under förutsättning att det är en kunnig person! Fint att höra av dig, varmaste kramen! / mt