av mulletant

Försöker skapa en ny tråd. Min andra. Den första skapade jag för knappt ett år sedan efter att ha skrivt i andras trådar ett tag. Ska kolla om jag lyckades:) / mt

mulletant
sön, 2014-07-13 - 08:03

och jag får vakna i förvissning om ännu en trygg dag i livet, fri från oro över alkoholens vidrigheter. Så oändligt mycket jag har att vara tacksam över - också att jag själv hittade kraft att ta makten över mitt liv. "Modet att förändra det jag kan....".

Så många jag mött och följt här, människor som i sin tur följt mig och delat mina motgångar, besvikeleser och min glädje över framsteg. Nyss tackade jag "gubbarna" A&B i A:s tråd, via andra vägar kan jag tacka Lelas, lillablå, vana och victoria och här på forum finns ännu flygcert som en långtidsföljare och forumvän. Framtidsdrömmar - hoppas det går bättre och bättre för dig i ditt "nya" liv. Nyare forumvänner vars inlägg jag saknar idag är konstnären och Kastellen - hoppas allt är bra med er. Izzy och Yogi - hur går det för er? Och Sorgsen... för dig bär jag en oro i mitt hjärta.

Många, många fler har jag mött här, Stigsdotter och santorini som vände väg och lever gott och nyktert - fina ni! Och Dompa... hoppas du har det fint där långt, långt borta. Fenix - ditt senaste inlägg andades misströstan och oro - hoppas du orkat vända ännu en gång.

För en tid sen kom jag att tänka på en dikt - den kom så starkt för mig av ett inlägg här... jag måste gräva i mina gömmor och hittade den. Jag vet inte vilket perspektiv Artur Lundqvist hade när han skrev dikten men den berörde mig direkt då när jag skrev av den för länge, länge sen. Jag berörs fortfarande. Dikten sätter ord på den maktlöshet jag kan känna i möten med missbruk, medberoende, närståendevåld... En enda rad kan jag inte omfatta, det är raden "men det är svårt att känna för så små ting"...

I närhetsperspektivet, möten med människor, direkt eller indirekt, som är på väg utför berörs jag, känner jag - och det är jag är jag tacksam för.

Jag ser ett skeppsbrott i ett öga,
ett mycket litet men alldeles klart skeppsbrott
(eller om det är ögat som är mycket stort?).
Fartyget kastas hit och dit av väldiga vågor,
bryts ner, överspolas av vattenberg,
tycks förlorat men höjer sig på nytt,
skälvande.
Spillror sopas undan, fartyget skalas av, blir naket och hjälplöst.
Människor spills ut på däck,
små och svarta som myror,
spottas iväg, spolas bort.
Båtar sättas ut, nötskal som krossas eller kantrar,
försvinner.
Det finns ingenting jag kan göra utom att se,
försöka minnas det, känna något,
men det är svårt att känna för så små ting
också om de är alldeles klara
(eller om det är ögat som är mycket stort?)

Artur Lundqvist

mulletant
ons, 2014-07-23 - 07:11

och mycket, mycket varmt. En sommar med mycket aktiviteter och många möten, med nära & kära men också med människor som betyder mycket i mitt liv men som jag inte träffar ofta. Nu några lugnare dagar och sen med mannen till Skellefteå på AA:s och Alanons landsmöte. Vet redan att jag kommer att träffa vänner där. Vårt helnyktra liv är inne på den fjärde sommaren - otroligt! - jag måste räkna på fingrarna. Och för en stund kan jag minnas sommaren 2011, den första nyktra, det var inte enkelt då. Och jag kunde knappt, nej kunde inte föreställa mig hur bra det kan bli.

Idag ser jag mitt medberoende, mina medberoendebeteenden, på ett annat sätt. Framförallt så ser jag dem. Vi ser våra olikheter och kan handskas med dem. Vi kan tala om det mesta... det har vi kunnat länge, även före nykterheten.... den stora skillnaden är kanske att idag kan vi båda uthärda det vi inte (ännu) kan dela med varandra fullt ut. Sånt finns också. Den kväll jag återvände hem efter att ha lämnat sa mannen att den största sårbara ytan har man mot den som står närmast. Det uttrycket har vi återvänt till många gånger och jag upplevde det starkt häromdagen. Bara måste gråta lite och så fick det vara så.

Nu går det många dagar mellan mina inlägg här. Behovet att skriva här är.... ... uttunnat, har bleknat och mitt skrivande söker andra riktningar.

Däremot läser jag - söker jag livstecken från Sorgsen, kära vän, och jag följer er som är mina "gamla" vänner här - ni vet vilka ni är.

Och så hoppas jag att kedjan av kontakter här löper vidare, att ni som är nya håller taget; läser, skriver och svarar varandra. Vi behöver varandra.

Sommarkramar / mt

mulletant
sön, 2014-08-10 - 10:22

- ja, nu är det sensommar. Den tryckande värmen har ersatts av svalka och vindar med doft av regn. Skönt och samtidigt vemodigt. Min sommar har varit intensiv med olika slag av evenemang och möten med människor som betyder mycket för mig och varit omtumlande på olika sätt. Det kommer att ta lång tid innan allt faller på plats, om nånsin.... tid för alla delar att hitta sin plats i sammanhanget. Att infoga sig... så att bilden blir tydligare... så att nyanserna framträder i det som är min värld och i mitt liv.

Jag känner en stark närhet till livet och livets sårbarhet... skör, sårbar och stark, allt sammanflätat. Oupplösligt.

Alkoholen känns långt borta fast den är ständigt närvarande omkring i immiga glas. På uteserveringar och på facebook. Det berör mig väldigt lite idag, just nu, den som uppfyllt mina tankar och mitt liv. Märkligt är det. Livet och allt som berörts och berörs är så mycket större idag, så som jag tror och vill att det ska vara. Jag tror verkligen att victoria har en poäng i att man kan göra mycket i stegen här, eller i andra sammanhang utan att man tänker på eller är medveten om att det är stegarbete. Jag tror så för egen del eftersom jag märker på de Alanonmöten jag deltar i att jag kan se medberoendebeteendena i mitt vuxna jag ganska klart och förhålla mig till dem. Däremot är barnet i mig nära, nära. Ledsen, längtande och lite hjälplös. På landsmötet fick jag möta flera män som kunde vara min far då för länge sen och det berörde... så djupt och så smärtsamt. Ändå gott. Jag fick även i år möta unga kvinnor som är där jag varit men med helt andra förutsättningar att växa sig fria och starka. Härlig känsla! Och jag fick möta vännen V - det hade jag väl aldrig kunnat tro då när vi möttes här. Livet ger mig mycket gott och jag känner tacksamhet. Dagligen och på djupet.

Idag har jag inte fler ord. Efter landsdagarna har vi haft besök av de yngsta barnbarnen - intensivt och underbart. Nu ska jag ägna dagen åt att inordna mig i hemmet. Återerövra nån slags ordning inför vardag och arbetsliv. Tvätta, hänga ut, hämta in och vika ihop. Dammsuga och torka golv. Vardagliga sysslor i händerna medan tankarna får vandra osorterat, känslorna får söka sig till ro i hjärtat och själen får sväva fritt.

Allt det bästa till er alla / mt

Stigsdotter
ons, 2014-08-13 - 09:53

...var jag inte på men några av vännerna jag lärt känna på de möten jag går på var där. Känns lite gott att veta att ni kanske träffades :-) Kram från mig och grattis till Mullegubbens tid. Härligt att läsa att ni fortsätter att utvecklas tillsammans <3

mulletant
lör, 2014-08-16 - 08:31

är det en "vanlig" lördag - och jag njuter i morgonrocken med kaffemuggen och radion. Min sommar har varit intensiv - det skrev jag redan tidigare - och nu har jobbet dragit igång med högt tempo... men det lugnar sig snart när alla bitar faller på plats igen efter sommarstiltjen.

Läste Berras inlägg nyss och blev så klar över hur jag känner inför livet idag: Lev och låt leva - för allt som inte skadar mig. Och jag skulle skadas oerhört om mannen min skulle börja dricka igen, det är jag fullständigt klar över. I några olika sammanhang har jag hamnat att samtala och fundera över det - hur skulle jag reagera? Vad skulle hända? Jag - och vi - har ju egentligen inte blivit prövade i det. Under det dryga år han var "sjävvalt men påtvingat" nykter (för att jag skulle gått annars) tog han några återfall som inte hann bli annat än obetydliga eftersom han avbröt när han blev avslöjad. Och det återfall då han blev berusad blev samtidigt hans egen vändpunkt. Sen dess, maj 2012, har han varit nykter. Självvalt nykter "på riktigt". Och under tiden har jag har långsamt växt ifrån oro och behov av kontroll. Det händer fortfarande att jag drabbas av tanken "Tänk om...." ... "Tänk om jag hittar ett litet lager GT, alkoholöl eller en vinbox" - och för en hundradels sekund kan jag påminnas om känslan... men inte mer. Faktiskt inte mer. Och jag letar inte, jag snusar inte, jag räknar inte dagar - nu måste jag skratta för mig själv åt min räkneramsa. Mitt eget påfund - men så viktig den var för mig. Mitt handtag, min synliga förankring som bekräftade mitt sköra, växande hopp.

Nej, jag ägnar inte alkoholen många tankar när det gäller oss. Däremot går jag numera regelbundet på Alanon och möter andra som är där jag var. Som tänker som jag gjorde, dvs har sitt tankefokus på missbrukaren. Som oroar sig och töjer gränser. Sviker sina egna beslut och sig själva. Det är inte mycket kan jag göra... annat än finnas och dela "mina erfarenheter, min styrka och mitt hopp". Fokusera på mig och mitt tillfrisknande. Lyssna, lyssna. Och det kan vara mycket nog. Precis som Berra är jag ett levande bevis på att man kan förändra sitt liv.

Intressant - tanken slår mig här-och-nu - att lika lite som den medberoende ser (kan se/vill se) att den "egna" missbrukaren har gemensamma drag med de flesta missbrukare, att missbruket förvandlar, förvanskar, mänskor på liknande sätt.... lika lite vill/vågar man tro på att "den egna" missbrukaren kan välja att sluta dricka, att hen kunde/kan välja bort alkoholen som mullegubben, Berra, Adde, Viktoria, Stigsdotter, santorini m.fl har gjort. Det här möter jag i levande livet.

Förutom de (få) missbruksdrabbade jag möter på Alanon möter jag (långt fler) i vardagen. De finns överallt, mänskorna som är fångade i alkoholens garn som beroende eller medberoende. Glädjande nog skrivs och talas det alltmer öppet om riskerna med alkohol. Även om de som verkligen borde se väljer att blunda är jag övertygad om att öppenheten betyder mycket. Ett stöd för dem som vågar se och en störning, ett sandkorn i ögat, för dem som vill välja att blunda. Men.... jag tror också att ett fåtal inser, har kunskap om, vad det innebär att leva med ett beroende. Hur det genomsyrar livet och förändrar tanken. Det har varit mig till stor hjälp att få dela missbrukares berättelser här på beroendesidorna och på möten. Att få dela kampen har väckt min sanna respekt. Hur svårt skulle det inte vara för mig att tvingas till beslutet att aldrig mer börja en dag med kaffe-och-mjölk. Aldrig mer... nej, då förstår jag idén med en dag i taget. Eller en timme.

Idag är en vanlig lördag. Jag har skrivit långt och länge. Druckit kaffe med mjölk och låtit tankarna röra sig fritt. Ute faller ett stilla (sen)sommarregn. Som så ofta känner jag stor tacksamhet över livet som det är idag. Känner ett stygn i hjärtat för er som lider och önskar er styrka, mod och sinnesro. Den ovärderliga gåvan sinnesro. Allt det bästa till er alla / mt

flygcert
lör, 2014-08-16 - 16:23

... tänker på de åren av mitt liv som gjort och gör så ont.
Att det tog mig så många år att inse att exet var alkoholist, att inse att han inte var snäll, att inse att jag inte behövde ha det så - och all tid och energi jag lade på att försöka hålla honom lugn och nöjd.

Du har kommit så långt, och jag har också kommit långt, men du är en förebild - och jag tänker på hur fint det är att du går på AlAnon och att du skriver här och delar - det är så ovärderligt för många! Jag är så glad för att ni hittade er väg, att du kunnat hitta dig och lägga medberoendet åt sidan... Jag kämpar - och på många sätt är jag ur mitt medberoende, men det är som om det ligger där och pyr ibland:
häromdagen åkte jag med en vän och hennes sambo i deras bil. Han använde blinkersen och den slogs inte av efter att han svängt. Efter en stund noterade jag det, men sa inget. Efter en stund sa kvinnan, min vän: "Slår du av blinkersen?" - och jag trodde på fullt allvar att mitt hjärta skulle stanna - jag tappade andan och höll på att rasa ihop och omedelbart kom tanken "Men hjälp, han kommer ju bli galen på henne" och jag kände nästan hur jag ville sätta ut armarna åt båda sidorna i baksätet för att ta spjärn i skräck för att han snart skulle kunna köra i 170 km/h...
Men han svarade bara kolugnt och nästan lite disträ: "Eh... jaa, just det..."
Och jag höll efter andan en lång stund... För med mitt ex så hände det två (!!) gånger att jag bad honom slå av blinkersen, och det blev resan från helvetet - han blev så fruktansvärt arg, gapade och skrek och ifrågasatte om jag inte älskade honom eftersom jag var tvungen att rätta honom, om jag inte tyckte att han kunde köra bil osv osv, och körde sååå fort, och där satt jag (tack och lov innan barnen fanns) och trodde på fullt allvar att han skulle köra ihjäl oss - och efter det har jag aldrig någonsin kommenterat något sådant, egentligen bara lärt mig det och inte tänkt på det. Galet sjukt, förstår jag när jag är med om liknande situationer och ser andras reaktioner.

Tack för att du delar!
Kram

mulletant
fre, 2014-08-22 - 19:05

haft ett långt samtal med mannen om natten då jag lämnade. Att det att jag gick var avgörande på så sätt att det slog sönder vårt destruktiva mönster med hot och (nån slags) försoning, börja om och upprepa.... Vi ville ju båda bevara vår relation. Det samtalet, dagens samtal, handlade om från början var att det ju ingalunda är givet att missbrukaren upphör med missbruket för att partnern går. Hen har ju lika väl valet att trösta sig/sörja/fira genom att dricka än mer. Det var ju faktiskt precis vad som hände innan den där avgörande natten, när jag åkte bort på nån kvällsaktivitet var han fri att dricka utan yttre uppmärksamhet eller kontroll.
När den som väljer att gå gör det, är det viktigt att man går för sin egen skull och inte i förhoppningen att det ska få partnern att ändra sig. Det är så oerhört skönt att vi kan prata fritt om allt detta, dela varandras tankar och erfarenheter. Blev dåligt språk det här med Ipaden och katten buffande i famnen. För övrigt är det en konstruktiv och varm ton på forumet nu, känns fint att läsa även om jag inte skriver så ofta. Kram till er vänner och medmänniskor, ta hand om er och varandra! / mt

Ebba
fre, 2014-08-22 - 19:32

Hej på dig!
Vad härligt att höra från någon som har varit här en tid att du känner så angående forumet.

Jag är ju väldigt ny här (2 veckor) och har funderat lite kring forumet till exempel om det brukar tillkomma fler nya medlemmar efter jul och andra högtider? Eller på söndagar. Kan tänka mig att så här efter semestertider funderar många kring sina egna eller andras alkoholvanor...

Önskar dig en mysig kväll.

/Ebba

mulletant
lör, 2014-08-23 - 06:40

jag svarar här:
Ja, kontaktbehovet här följer samma mönster som beroendemottagningar och andra hjälpcentra i samhället.
För övrigt är det trevligt att ha sällskap på morgonkvisten:) Och embryot till din bok är en strålande idé! / mt

Ebba
lör, 2014-08-23 - 08:36

Känn nu ingen press men du behövs här på forumet och är viktig. Blandningen av människor som kommit olika långt är så nyttig för alla. Så som det är på AA-möten, av nykomlingar påminns 'veteraner' att de inte vill dit igen och 'gamlingar' visar sköra nynyktra att det är möjligt att få livet åter.

Jag är så innerligt glad över att vara nykter igen. Nu tar jag vara på mitt liv.

Kram och tack för svar och pepp.

/Ebba

mulletant
tis, 2014-09-02 - 19:50

kom och gick - tänkte jag skriva.... och skrev. Det var fint att vara där, mycket folk, dvs många människor och gemenskap i delandet av erfarenheter, styrka och hopp. Uppskattningsvis 80 personer på Alanonmötena, varm stämning, delningar som berörde på djupet. Träffade några mänskor som kommit nära.

Genomgår, dvs lever i en fas av ännu ett steg djupare ärlighet med maken, Mullegubben. Livet blir sannerligen varken statiskt eller får en given stabilitet fast alkoholen är borta. Men det går inte överstyr som det kunde göra, och gjorde, då när vinet var en del av livet. Och mannens garageförråd. Och mina hemliga tankar och spaningar efter eget boende. Då var jag hemlig, nu övar jag att vara ärlig och fri. Och han övar ungefär detsamma. Det är inte lätt alla dagar, men spännande.

Jag arbetar medvetet och seriöst med stegen - på ett lite bakvänt sätt :) jag gör saker som känns viktiga och rätt och ser i backspegeln att det är stegarbete. Jag får mycket tillbaka, inte minst sinnesro. / mt

mulletant
sön, 2014-09-14 - 07:15

och till det vanliga numera hör det alkoholfria livet. Det lugna livet. Vägen till mitt lugna liv har jag delat här på forum... ja, vägen till mitt lugna liv har jag faktiskt gått här på forum tillsammans med många andra, de flesta anonyma men ändå så välbekanta. Medberoende och missbrukare, kvinnor och män i olika åldrar - i en salig blandning. Ni dyker upp ibland... några få som fb-vänner, några få irl och en del som de jag känner under sitt nick. Nyligen träffade jag på nån som bor i Perth... där förhoppningsvis Dompa lever lycklig med familjecirkusen och kanske med damen på stranden. Igår "mötte" jag Per Holknekt, först på TV och senare på kvällen i radio - mannen som Santorini hänvisat till så många gånger. Längs vägen har forum bytt skepnad många gånger - som vädret och terrängen skiftar när man vandrar långt och länge. Jag behöver kanske inte vandra till Santiago de Compostela... jag har gjort min pilgrimsvandring här och den har varit värd vartenda steg. Man kan (åter)ta makten över sitt liv. Det är möjligt!
Allt gott till er alla / mt

santorini
sön, 2014-09-14 - 19:13

Förstår att jag blir ihågkommen som den som var närmast "besatt" av Holknekt! Så nu är jag nöjd när jag läst hans bok och fått hans egen berättelse. Starkt skrivet. Den bekräftar vad jag tror en missbrukare kan inte lära sej dricka måttligt. Och varför skulle man ens försöka? Ha det så gott!

Stigsdotter
mån, 2014-09-22 - 13:47

Har tråkigt på jobbet och ramlar in på forum. Självklart vill jag lämna en kram till dig när jag ändå är här! Kunde tyvärr inte gå på konventet och inser nu att jag ju såklart skulle tipsat dig om ett konvent som jag själv var med och anordnade här i stan för några veckor sedan - att jag inte tänkte på det!! Nåväl, kanske ses vi senare i höst, det kommer ju fler tillfällen. Det vore fint att träffa dig IRL :-)

Kram till dig & gubben, hoppas ni har harmoniska dagar tillsammans.