Försöker skapa en ny tråd. Min andra. Den första skapade jag för knappt ett år sedan efter att ha skrivt i andras trådar ett tag. Ska kolla om jag lyckades:) / mt

har mitt nya år blivit två. Så bra som nu har livet aldrig varit - och då handlar det om gemenskap, innerlighet och sinnesro. Att i ord beskriva vad det innefattar är svårt, jag vet inte om det låter sig göras. Någon här på forum, Mittendaliv tror jag, frågade nyligen efter "tips på bra förhållningssätt för att slippa stress och oro för drickande?" Jag har funderat och försökt formulera mig utan att hitta de rätta orden. Nu, när jag gjorde ett nytt försök insåg jag att det jag skriver egentligen är Sinnesrobönen... jag upptäckte medan jag skrev att mina långa ordrika meningar sammanfattas i den. Jag har tidigare skrivit att jag "använt" den många år i "teknisk" bemärkelse, till exempel på jobbet när budgeten är för smal-och-kort... De här åren har jag tagit den till mig i en djupare bemärkelse, i betydelsen att att överlämna det som inte hör till mig och jag "ser" nu att så gör jag, så kan jag göra, inom fler områden än mullegubbens nykterhet. Då handlar det också om tillit som är en av mina sårbara områden... och om ansvarstagande - för mig själv, och att släppa ansvaret för det som inte hör till mig att ansvara över. Det är inte alltid enkelt. Många gånger är det svårt.

Jag ser att AA diskuteras i andra trådar. Jag har läst Stora boken och sett When Love is not Enogh och visst är mycket helt otidsenligt och väldigt "amerikanskt". Inte minst genusperspektivet som kan ge frossbrytningar... Men, om man söker och verkligen vill hitta vetekornet (Fia skriver att även en blind höna...) så kan man söka kärnan bortom de yttre attributen. Klistrar in Gudrun Schyman när hon berättar på bokmässan hur hon som bekännande ateist (antar jag att hon är) löste sitt problem med "Gud"... http://www.youtube.com/watch?v=VyznWG1fxQM

För mig är Gud inget problem i sammanhanget - men det kunde också vara något annat... för mig är det trygt att det finns något som är större än jag själv ...

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."

Allt fler missbrukare träder fram och berättar om missbruket och vägen till frihet. Nyligen läste jag om Ma Oftedal och hittade sedan ett samtal med henne på TV4 play. Igår var en kvinna med i Go´kväll. Sällan ser man nån medberoende, Pia Johansen är ganska ensam i den kategorin av berättare. Möjligen är det svårare att definiera vägen till frihet från medberoende. Att upphöra med ett missbruk innehåller en tydlig handlig, att-sluta-missbruket - dock, att bli nykter inrymmer så ofantligt mycket mer. I medberoendet finns inget konkret att göra eller upphöra med som är lika-för-alla - det är enbart en hel hög "ofantlligt mycket mer".

Det var morgonens flum-flum... I vår del av världen är det lite snö och rätt så kallt nu. Utomhus. På insidan är det varmt och gott att vara. För övrigt gillar jag starkt att tänka på AA och Alanon som Gemenskapen... den har jag känt varmt och starkt på de möten jag deltagit i.

Allt gott, lev väl / mt

efter en till det yttre helt "händelselös" helg fylld av vanliga sysslor, lugn och ro. Gläds idag åt en betraktelse från Berra, en lång tid var det en säker avslutning på helgen och inledningen på en ny forumvecka - dessförinnan var det dagliga texter och täta kontakter. Det är en märklig men mycket god känsla hur mycket av livet jag delat och fått del av med dem som varit forumet trogna under en längre tid; Adde, Berra (alltid A och B:), viktoria, vana, Mie, lilla blå, Stigsdotter, Lelas & Mr pianoman, Dompa,santorini, Kalla (som jag saknar här)... flygcert och Framtidsdrömmar (ni hör ihop i min tankevärld), Sorgsen (vart tog du vägen?) ... från min första början fanns curry och ledsen och Tussilago... så många mänskoöden, så mycket smärta och ångest som delats på detta forum. Och så roliga tankelekar jag haft, vi har haft - med fågelholkarna och "kollektivet"... filosofiska rummet - dit har jag inte tittat in på länge och ingen annan heller. (Övergångsobjektens uppgift är att bli obehövda...)

Jag läste en forskningsrapport nyligen om varför många mänskor lever så ohälsosamt fast vi borde veta bättre... Slutsatsen var att det krävs en mognad till reflektion och att göra medvetna val och att inte heller vuxna mänskor är så mogna som vi föreställer oss. Ungefär så. Nu när jag tänkte tillbaka minns jag min lätt tilltufsade men ändå starka tro på att vi, Mm och jag, hade så mycket kunskap att ta till hjälp och att vi delade de djupaste värderingarna om rätt & fel & om livet. Bl a med Adde argumenterade jag om kunskapens (den professionella kunskapens) värde - och med Lelas. Och de tyckte lite olika men ändå lika... ha ha - det är roligt att minnas nu. Och i mycket hade de rätt och jag gjorde mina egna misstag, de behövde jag göra själv.

Idag ser jag att vi verkligen haft god hjälp av all vår kunskap - när vi valde ett nyktert liv kunde vi använda oss av den också. Jag ser också att AA tillfört något som inte kan läsas och läras ur en bok. Jag har också själv känt det på de möten jag deltagit i, både på Alanonmöten och AA:s stormöten (eller vad det heter). Där finns något bortom den "lärda kunskapen", där har jag sannerligen fått möta mina fördomar och där har jag upplevt förundran. Tacksam att jag fått ta del av detta som knappast går att fånga i ord.

Tacksam för så mycket, gör ont också i mig - så ont, så ont - när jag läser exempelvis Yogis och Framtidsdrömmars smärta. Ja, tårarna rinner och jag låter dem falla fritt. Den smärtan kunde ha varit min... den kunde verkligen ha varit min... Tacksam, tacksam... Allt gott, lev väl / mt

PS För övrigt är det ju uppenbart för den som följer detta forum att vägen till nykterhet kan se olika ut DS

... För att du delar med dig!

Jag kämpar på, men just nu är det en mycket sorglig period och det är mycket tårar... och jag blir berörd av dig, yogi, Framtidsdrömmar, tänker på Sorgsen och många andra... Och här, på forumet, har jag lärt mig att låta känslorna komma, låta tårarna rinna, och acceptera att så ledßen är jag nu, men känslor ändras och lite senare är känslan kanske en annan.

Kramar

önskar jag er alla mina forumvänner. Tack, tack för kramar och hälsningar, de värmer och ger hopp!

Det är stillsamt på forum just nu men det brukar vända... någon hade gjort observationen att aktiviteten stiger söndag-efter-lunch... Kan nog stämma, de stora vändningarna kommer efter storhelger och semester - det lärde jag av Adde för länge sen och det verkar hålla streck. Det som också håller i sig är att det är rätt få medberoende som hittar hit, eller åtminstone registrerar sig - och än färre som håller taget. Orkar hålla taget - så antar och tänker jag. För några veckor sen tänkte och skrev jag att medberoende är så trötta... och de som återfinner eller hittar sitt "eget" liv ska lära sig och ägna sig åt att leva det:)

Mitt liv är lugnt nu - både i glädje och sorg. Förvisso möter jag, och vi båda, alla sidor av livet fortfarande. Den stora och avgörande skillnaden är att nu kan vi möta livet tillsammans eller var för sig både i glädje, i motgång och i tunga stunder.

Söndagskram till er mina forumvänner, fånga dagen med allt gott den för med sig ... Länge sen jag tänkt på deviserna i ord- de som mycket annat har blivit en del av mig... Tre av dem kommer till mig just nu -så jag delar med mig till dig som läser: En dag i taget / Det viktigaste först / Lev och låt leva...

Ja: Lev! Lev ditt liv och gör det nu! Kram / mt

steg aktiviteten redan vid lunchtid - visar sig även via de medberoende som har ångest över dem de lämnat. Fy f-n vilket lidande alkoholen skapar. / mt

då vi berört ett svårt område i våra liv. Tassat på tunn is. En ganska tyst förmiddag och sen talade vi... och det var skönt även fast den svåra knuten, den tilltrasslade härvan, finns kvar oförändrad. Och, än en gång ... ett sådant "samtal" - både tystnad och utbyte av ord - skulle vara ogörligt i närheten av alkohol. Att närma sig det obekanta... det välbekant obekanta kräver full sinnesnärvaro. Inte kontroll. / mt

var ljusare och inrymde trevligheter. Även om det mörka dilemmat kvarstår är jag övertygad om att varje gång vi låter det svåra ta plats i öppenheten, vrider, vänder, delar förtvivlan... så för det framåt. "När du möter clownen - vik inte undan med blicken" skrev vännen victoria till mig en gång, här på forum. De orden lever i mig. Så är det. / mt

för det du skrev, jag citerar "Lite stolt över min nyktra månad. Första primitiva känslan som kom fram på seneftermiddagen var att detta skulle "firas". Jag förträngde dock dessa tankar och stapplade istället upp på löpbandet och lufsade en knapp timme i maklig takt. Trött men nöjd kom jag hem och frugan hade lagat extra god mat till kvällen. Belöningssystemet pockade på uppmärksamhet och ett våldsamt sug dök upp som en blixt från en klar himmel. Vad otroligt gott det skulle vara med några glas vin till maten................ Istället för att som vanligt "stänga av hårddisken" och korka upp gick jag undan för en stund och frågade mig själv till vilken nytta "några glas vin" skulle vara."

OM du inte haft kraften att sätta "stopp" Tjalle hade "tacken" för den extrgoda middagen blivit en berusad man... inte kul och inte det man förväntat sig. Sitter i sängen och samtalar med Mullegubben om detta - hur just en sån situation kan bli så fruktansvärt fel i relationen. Det som sker inom missbrukaren är svårt att föreställa sig för partnern i relationen och det som sker blir helt obegripligt och fel, fel, fel... Vi har varit med om det, som fenomen och skeende flera gånger ...

Just såna "rapporter från missbrukarverkligheten" som den du delar med dig av Tjalle har hjälpt mig att förstå den process som sker inom en missbrukare - och även gett insikt om min maktlöshet i den processen. Sin egen drake - eller papegoja, eller a-djävul... måste var och en möta och döda själv. Liksom det är mitt jobb att lyfta mig ur medberoendeträsket... det är lätt att sjunka mjukt i självömkan när man ansträngt sig att göra det där lilla extra och resultatet blir nåt helt annat än det man förväntat och tycker man gjort sig förtjänt av...

Lösa tankar på morgonkvisten - vet inte om det blev begripligt. men jag vet vad jag menar och just nu får det duga så:)

Glad lördag alla forumvänner / mt

och trots att jag själv druckit för mycket så kan jag bli vansinnig på mannen när det spårar ur. Jag som verkligen borde förstå tycker man. Men besvikelsen är så primitiv. För en som inte missbrukat själv måste det vara ett obegripligt fenomen. Jag klarar av att ge mannen tid och utrymme, oftast, då jag ser en klar förbättring. Jag skäller inte på honom utan går och lägger mej i gästrummet. Att skälla och vara arg fungerar ändå inte. Det fungerar sämre. Han vet själv. Det hade inte lönat sej att skälla på mej innan jag var redo, skammen var ändå total. Kanske har jag ändå en större förståelse på grund av mina egna erfarenheter. Jag tror det blir bra.

konstnären

Även jag kan bli vansinnigt arg när det spårar ur för mannen i mitt liv. Ger honom tid och utrymme.
Men framåt kvällen som denna helgen har jag dragit mig undan med en bok i sängen. Han är mycket väl
medveten om A verkningar och hur det förändrar allt till det sämre. Jag finns här för honom och vi
pratar mycket. Han säger att han måste gå ner i botten och verkligen fatta. Har föreslagit att han
skaffar sig en tråd här inne. Men han verkar rädd för det. Jag vill tro att det kommmer en dag.
Själv har jag inte känt något när han dricker. Men igår kom en obekväm tanke häll i dig en flaska
vin så du blir på samma nivå. Men det hände inte, bara tanken och tillbakablickar räckte.
Sköt om dig
Konstnären

gästskrivare i min tråd... alltid lika trevligt:)

Jag har det bara bra... när jag ser i backspegeln inser jag att det gått mer än tre år sen den svåra tiden och läkningsprocesserna fortsätter.

Tiden är vår vän nu. Det skulle jag knappast kunnat förstå och ta in ... det måste kanske erfaras och upplevas. / mt

var en skitdag som slutade i närhet och fördjupade insikter. Igår steg jag, helt avsiktligt utanför medberoendets bekvämlighetszon och gjorde mig (lätt) obekväm. Mannen gjorde detsamma (min tolkning och mina ord) och sa vad han tyckte. Obekvämt blev det. Jag blev ledsen, han fick skuldkänslor över att ha gjort mig ledsen och blev säkert något-mer-kanske-irriterad? över att jag fortsatte vara ledsen. Det var jag, "Stött" skulle min mamma ha sagt. Och så kände jag mig, sårad och stött. I kanten.

Detta som jag gjorde var för de flesta en alldeles vanlig, vardaglig sak men en sak som i vårt liv varit ett känsligt tema - jag inser nu när jag skriver att det förstås har att göra med med djupt liggande värderingar där vi tycker delvis (dock bara delvis) olika.
Han klargjorde att han ju vill att jag gör det jag vill... men... att han ändå inte kan förstå... (att jag gör det??? - jag kan le idag:)
Han sade att han denna dag tänkt på spriten, inte så att han varit nära att dricka men att detta var en situation där han druckit förr
Jag tänkte att dagar som denna har jag tittat extra nog efter en egen bostad där jag gör som jag vill och ingen har synpunkter på det...

Jag insåg väldigt starkt hur medberoendemönstren växt fram... hur jag (enkelt) valt bort "små" saker för att inte orsaka misshumör som ger orsak att dricka... hur en underliggande irritation växer till.... hur behändigt det är att krypa in i offerkoftan och tycka synd om sig själv. Jag kände igår också kontakt med en djupt liggande ilska som jag är nästan obekant med, som jag sällan tillåtit mig att släppa fram... gäller inte bara i denna relation.

Hjälpen, sa Mullegubben, kom från den högre makten som gav honom idén och kraften att med sin goaste röst fråga om vi kunde ta bilen och åka ut och äta middag för att vara bara vi två... "vi brukar ha det bra då och sånt ska vi göra inte bara när vi ska fira", sa han. Jag svarade knapphändigt först men tog upp tråden senare och vi åkte iväg. Vi köpte gott färdiglagat och åt i soffan medan vi tittade på TV. Mysigt var det, åh så mysigt och gott. Och vi kunde prata om allt som utspelats under dagen.

Det är möjligt att förändra sitt liv! Det krävs insikt, ödmjukhet och god vilja för att övervinna sig själv. Öppenhet och mottaglighet för de goda impulserna - oberoende varifrån man tänker att de kommer. Kärlek... vad det nu är. Det kostar inte...men det kostar på... emellanåt kostar det verkligen på. Det tar tid, måste få ta tid. Idag är tiden vår vän... vi sniglar oss fram. Var och en för sig och tillsammans. / mt

över människan är svår att förstå. Eller närmast obegriplig - det inser jag när jag läser på forum. Medberoendets vanmakt likaså - eller ännu svårare. Alkoholens makt är ju till en del det kemiska beroendet, den kidnappade hjärnan som tar över förnuftet, den dimensionen finns ju inte hos den medberoende. Så fångade vi människor kan bli. Och så insnärjda och lurade av marknadskrafterna... såg i TV-programmet Korrespondenterna igår hur unga afrikanska kvinnor luras av reklamen att berusa sig på alkoläsk - på samma sätt som en tidigare generation kvinnor som levde utan tillgång till varken money eller rinnande vatten lurades att sluta amma med bilder av friska, rundkindade vita välfärdsbarn. När gratisproverna var slut var brösten tomma liksom börsen. Penningens makt är stor... och alkoholens. Och medberoendets vanmakt sitter djupt. Herregud vad jag flummar men det må vara mig förlåtet. / mt

i konvent i Stockholm imorgon. Mullegubben är på konferens i kungliga huvudstaden sedan igår och har börjat dagen med AA-möte kl 7 - före hotellfrukosten:)
Det är fint med ett nyktert liv! / mt