av margaretavilhelmina

Eller entligen vet jag det.
Min man dricker på helgerna och semestern. För mycket och för ofta. Tycker jag. Han håller inte med.
Jag har två barn med honom. Å det är hemskt hur 8 åringen lärt sig läsa av honom. Å han vet hur han ska behandla pappa när han är sådan.
Har gråtit , bönat och hotat alldeles för länge. Flyttat gränserna hela tiden.
Men frågan är när räcker det? När går jag? Vad händer då med mina barn? Måste de vara med honom på helgerna då ? Fasa.
Jag har ju funnits där som ett skyddsnät för dem.
Känner mig så ledsen!

Margaretavilhelmina

margaretavilhelmina
sön, 2014-09-21 - 10:05

Tack för era tankar. Ja det blir verkligen person angrepp. Ska verkligen försöka tänka på ditt sätt ullabulla.
Planer aeromagnus nej har
Inga än men det kännas som att jag måste bestämma mig snart. Vet inte riktigt varför det känns så just nu men det gör det. Jätte läskigt! Jätte svårt ! Jätte stort ! Och jag är livrädd inte för vad han kommer att göra utan för vad som då kommer att hända.

Ullabulla
sön, 2014-09-21 - 21:16

för att det tar slut med alkoholisten.Men jag förstår exakt din känsla.Jag trodde att himlen skulle ramla ned över mig och jag skulle dö på fläcken.Bokstavligen.Det känns som en så djupt egoistisk handling,för man lämnar inte en sjuk människa.Nu hade jag ju "turen" att han faktiskt ställde sig upp.
Men jag hjälpte honom förstås på traven med mina krav.Än har ingen himmel ramlat ned över mig och jag börjar nästan tro att jag ska klara mig undan det :)
Jag har senaste veckan haft fler bra dagar i harmoni än jag haft de senaste två åren.Inte så värst spännande eller lyckliga utan just detta,harmoniska.
Låt ingen stressa dig att ta ett beslut du inte orkar genomföra.
Ta det i pyttesteg så ska du se att du blir lite starkare för varje litet steg du tar

aeromagnus
sön, 2014-09-21 - 21:35

Helt riktigt Ullabulla. Jag har varit missbrukaren och du den medberoende. Du har så rätt i det du skriver. Bra skrivet.

Ullabulla
sön, 2014-09-21 - 21:44

på dig aeromagnus.Jag och Margareta vet så innerligt väl att det du säger är sant.Men vi klarar det i alla fall inte förrän vi är redo om vi nånsin blir det.Jag blev puttad ut i verkligheten innan jag själv var riktigt där.Men jag hade jobbat för den lösningen länge.Så det är en lång och mödosam process och den måste komma inifrån.Men alla hejarop utifrån med kalla fakta hjälper en bit på vägen framåt.Man får höra gång på gång det man redan vet.Så vi kan vara bad cop nice cop :)

margaretavilhelmina
mån, 2014-09-22 - 22:26

Tack så mycket både aeromagnus och Ullabulla ! Ja det är svårt. Det är så lätt för andra att bara säga gå , lämna honom. Varför är du kvar? Vad väntar du på ?
Å jag har inget svar. Vet inte riktigt när jag får nog. :-(

Ullabulla
tis, 2014-09-23 - 07:44

Margareta?
Om du har gjort det,skriv härinne.Att få det på pränt betyder lite grann att man lovat sig själv något.
Även om man inte håller det,så har man åtminstone uttryckt en önskan om en förändring.
Då blir den mer verklig om den står härinne på forumet och lyser.
Kanske-jag ska ge mig själv 15 minuter per dag som bara är mina och då ska jag..eller vad som helst som känns viktigt för dig.
I början känns det bara larvigt.Men efter ett tag så händer det något med en.

Man känner sig ibland som en viljelös gegga som knappt håller ihop.Man ser verkligheten alldeles glasklart men man får inte mer handlingskraft för det,hellre mindre.Sanningen nöter ned ens sunda förnuft och gör något med verklighetsuppfattningen som jag inte kan sätta fingret på.
Gör en enda liten sak idag och en enda liten sak i morgon så ska du få se på grejjer om någon vecka :)

Stigsdotter
tis, 2014-09-23 - 14:41

...är att ta hand om dig själv och barnen. Problemet med att leva med en missbrukare är att du själv försvinner en liten bit i taget. Allt kretsar kring honom, hur han mår, hur mycket han druckit, vilket humör han är på. Skam och skuld kommer som ett brev på posten: vad har JAG gjort för att det ska bli så här? varför väljer han inte mig och barnen före flaskan?

En alkoholist är en sjuk människa, h*n kan inte välja själv. Det spelar ingen roll hur mycket man vill sluta dricka, det går inte att bara bestämma sig. Har man dessutom ännu inte kommit dithän att man insett att alkoholen är ett problem, då är det långt kvar till en lösning. Alkoholisten känner också skam och skuld, de gånger man vågar sig på att tänka på de här sakerna. Dessa känslor vill man inte ha, utan dränker dem i mera alkohol. Dessutom försöker man flytta över skulden på någon annan (partnern t.ex.). En medberoende tar på sig den skulden och mår ännu sämre. Alkoholisten måste nå sin botten. Den bottnen är personlig och olika för alla. En del slår i den när familjen går, för andra behöver det inte gå så långt.

Har du funderat på Al-Anon? Det är AA:s motsvarighet fast för anhöriga. Jag skulle vilja rekommendera att du går på ett av deras möten och bara lyssnar. Du är inte ensam och du behöver hjälpa dig själv. Det är oroande att ditt barn har börjat anpassa sitt beteende efter pappans "status" - DETTA ÄR INTE OK! Barn är som små lackmuspapper, de suger åt sig och känner ett obehag, en rädsla, skammen och skulden är också deras - även om de själva inte förstår allt detta så finns det hos dem.

Ikväll (tror jag det är) börjar en serie på SVT som heter Djävulsdansen, den handlar om medberoende och medverkar gör bl.a. Sanna Lundell som växt upp med en alkoholist. Titta på det och fundera över din situation.

En sista sak: DU kan inte förändra din man, du kan bara ändra dig själv!

margaretavilhelmina
fre, 2014-09-26 - 23:04

Vissa längtar efter helgen. Det gör inte jag. Då blir det bara massa alkohol å somna i soffan framför datorn. Där han skriver till någon annan tjej om hur fin hon är.
Jag gillar vardagen bättre. Då är han nykter.
Men mina tankar snurrar alla dagar. När är det nog ? Vad vill jag ?

Ullabulla
sön, 2014-09-28 - 17:18

du har kvar sitter i dig själv.Men man inbillar sig att allt flyger sin kos tillsammans med gubben om man tar sig samman och går.
Det jag hunnit känna dessa månader är att den spillra som var jag då för fem månader sen,sakta har formats till den person jag en gång var i dagsläget.
Med tillägg och avdrag naturligtvis.Men i alla fall en person med mening och känsla av sammanhang.Det sista året så upplöstes jag alltmer i konturerna och hade till slut ingen aning om vem jag var längre.Och rädd för detta faktum sprang jag bara fortare och fortare.Jag är fortfarande rädd och osäker ibland.Jag saknar och längtar och försöker i minnet reparera det som gick sönder.Men det går inte.Jag hoppas att vi kan förbli vänner och att jag kan se tillbaka på det som var gott och förlåta både mig och honom för det som inte var det.Ta dig själv i handen och för dig försiktigt framåt i den takt du orkar med.
(vad lustigt att jag loggar in i samma minut som du svarat..)

margaretavilhelmina
sön, 2014-10-05 - 10:35

Nu har jag bestämt när jag ska prata med min man. Försöker peppa mig. Det blir alltid pannkaka när jag vill prata allvar.
Veckorna är relativt ok. Dagen på helgen är ibland riktigt trevlig men så fort det blir em och
kväll så ändras allt. Sååå tråkigt.

Ullabulla
sön, 2014-10-05 - 17:20

vid samtalet om du kan.Jag tror det heter krokodilspråket eller nått :)Så länge du säger, jag upplever jag tänker, jag känner så blir det inte anklagelser utan dina känslor som du har ansvar över.Skriv stödpunkter om de viktigaste sakerna och låt det andra vara.Det kommer ändå att bli jobbigt för er.Duktig kicka!!

aeromagnus
sön, 2014-10-05 - 18:57

Det är viktigt att som Ullabulla skrev inte lägfa över skuld på din man. Då blir det försvarsställning. Även om skuldenbtill största delen är din mans och du vet det så blir det inte bättre. Älskar han dig tillräcklugt så kommer gan att förändra sig. Klarar han inte det kanske gan måste ha hjälp mot sitt beroende. Håller tummarna. Skriv hur det går

Ullabulla
mån, 2014-10-06 - 00:10

som aeromagnus beskriver.Det är den livslögn vi alla medberoende lever i.Om han bara älskade tillräckligt så skulle han..Jag vet inte om det faktiskt är sant.Kanske?
Eller kan det vara så att om han har nått tillräckligt djupt,eller om han kanske inte trillat dit så hårt eller eller.Jag är inte så säker på att det är nått mått av kärlek till sin partner som gör att alkoholisten slutligen klarar att nyktra till.Kärlek finns det ofta i överflöd åtminstone från den medberoendes sida.Jag tror mer på andra faktorer och om vi medberoende inte snöade in på detta med kärlek så kanske det vore lättare att fatta grejjen.

Vi kan inte med vår kärlek omsorg och vilja påverka alkoholisten att sluta dricka.Återigen aeromagnus jag menar inte att platta till dig.Jag tror att ibland är kärleken faktiskt så stark som du beskriver och i ditt fall var det ju det som öppnade ögonen på dig.Men i många fall räcker inte ens stark kärlek.Just den tron,att vi dessutom inte är så älskade så att den vi lever med kan avstå gör så fruktansvärt ont.Det kanske är lättare att tänka;just den man jag lever med är så alkoholiserad att han helt enkelt inte kan välja bort alkoholen.
Därför är bollen min att acceptera det eller gå.

aeromagnus
tis, 2014-10-07 - 21:36

Det jag menade var att kärleken ibland kan vara räddningen och det beror på hur djupt ned i missbruket man är. I ditt fall har ni kanske kommit till en återvändsgränd där det egentligen finns ett rationellt val och det är att gå. Valet är nog inte så lätt att genomföra även om man vet att det är det bästa men samvetet säger annat. Lycka till och hoppas att det blir bra för dig

Stigsdotter
tors, 2014-10-09 - 15:57

...har betydelse bara så länge man har ett val. När man väl har fastnat i sjukdomen, beroendet, spelar det ingen roll hur mycket man vill sluta dricka (för den älskades, barnens osv. skulle) det spelar ingen roll hur mycket man själv vill, det spelar ingen roll hur mycket partnern älskar dig - är du alkoholist kan du inte sluta. Jag tror att ni är överens Ullabulla & Aeromagnus, ville bara förtydliga lite. Det är som sagt så många som tänker "om han/hon bara älskade mig tillräckligt skulle det vara slut med spriten" men - det är tyvärr inte så enkelt!