av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Berra
fre, 2014-09-26 - 02:08

...efter en ganska så slitig vecka...
Morsans gubbe ligger på intensiven, de ringde in hans barn på lördagsnatten, slutet var nära, men tydligen inte tillräckligt nära.
Mamma fick hjärtflimmer pga av den psykiska stressen hon utsattes för, hon känner igen vibbarna från pappas sista tid i livet.
Så vi har varit föräldravakt två gånger den här veckan, tagit hem henne och givit henne lite lagad mat då hon slarvar med det när hon är ensam...
Hon räds ensamheten igen, hennes två år utan sällskap var hennes värsta säger hon...
Inte lätt att bli gammal och alla vänner dör av hela tiden, det blir nog lite ensamt i sällskapskretsen av samma årgång.
Men visst gubben är inte dö än, så vi får hoppas på det bästa, (att han överlever förståss..), men hon säger att det beror på hans tillstånd,
Hon tar inte hem någon som behöver hennes ständiga uppmärksamhet, ett vårdkolli pallar hon inte med längre.
Kommunerna är otroligt snabba att kräva att de vårdas i hemmet, men se där är morsan stenhård, big njet!

Annars då, visst, tungt och oförutsett på jobbet, man kan inte alltid planera min typ av arbetsuppgifter.
Men det är inget jag kan påverka, de får helt enkelt köa eller gnälla hos min chef, vilket som, jag berövar inte mitt allmäntillstånd till att oroas över något jag inte rår på.
Ser ni?, skillnaden i min världsuppfattning.
Första kapitlet med mamma är viktigt och påtagligt känslosamt, men inget jag kan rå på.
Andra kapitlet med jobbet är också viktigt, men inte för mig, inget jag kan rå på.
Så jag lämnar mycket till ödet, kan jag förändra, måste jag förändra, eller behövs det förändras???
Att famla i mörkret eller vifta i luften för något som jag inte tror kommer att förändra något, det lägger jag ner.
Det finns viktigare saker att lägga min energi på, relationer kanske, eller söka glädje i något nytt.
Jag gläds åt att jag i helgen ska ut i stugan med full bemanning, vi ska elda upp allt bröte vi har dragit fram under året.
En tradition vi har haft i alla år, det är för jobbigt att släpa tillbaka allt mög som egentligen är så mycket enklare att låta få brinna upp.
Det avslutas med korvgrillning över glöden tillsammans med några kalla öl, NA-öl för min del.
Luggen brukar vara svedd, ögonbryna krullade inget hår på underarmarna och så luktar man skogsbrand i en vecka,
En rätt häftig känsla att bemästra lågornas rov, och det har regnat bra de senaste dygnen så resten av ön lär inte brinna upp.
På natten glöder kolen häftigt så det ser ut som en nattbild över typ Los Angeles, rödglödgande svallande ljus, läckert.
Bra för kidzen att lära sig hantera elden, de har annars lätt för att smaska på allt för häftig, de gillar höga flammor.

Som ni ser så ser jag fram emot helgen, trots att den inte innehåller något planerande av något alkoholhaltigt.
Det tar tid, och vet ni vad, låt det få ta sin tid, man har lätt att ha för bråttom...
Nykterheten kommer inte dagen efter att man slutat dricka alkoholen, den kommer när acceptansen infunnit sig,
Jag klarar inte av alkoholdrickandet, inte idag...inte i morgon, kanske aldrig...
Men istället för att låta det dåliga välla över mig med ....att vaddå aldrig mer??
Till att inse att, ....jasså, kanske inte mer, inte på en överskådlig tid i alla fall, så lägger jag ner tankarna på en minsta möjlighet.
Och då tänker på allt jag KAN göra istället för det jag inte kan, frisätter tankarna på något positivt.

Jo förresten...glömde det, har ju en dejt med Ebban på premiären av nyktra nattklubben Sober på Södra Teatern...
Frugan sade ikväll strax innan sänggåendet, tänk om vi är äldst där?
Jaha so what, då får de titta på några som äldre än vad de är, och vice versa...fördel Berra igen.
Man blir inte inte äldre än vad huvudet tror att man är, oavsett grå tinningar och små kråksparkar runt ögonen och mun.
Om man låter andras utseendet bestämma vem man ska vara vän med, ja då går de miste om många fina relationer, mest synd om dem egentligen.
Men om man bara går på utseendet lär man få känna en som antagligen är väldigt självupptagen eller med dålig självkänsla.
Man skulle väl helst vilja ha ett utseende som en tjugoåring, ett tänk som en femtioåring och pengar som en sjuttioåring.
Tre sinuskurvor som sällan sammanfaller med en peak tillsammans, vissa försöker ändå ändra på det...

Men vad spelar det för roll, det här är jag i en och samma förpackning, utan tillsatser, en ren naturprodukt.
Och visst med lite konserveringsmedel hade jag nog hållt mig fräschare, men det vore nog falsk marknadsföring,
Är fallfrukten rutten så ska det tamigsjutton också synas.
Åldersnojja jag?, nähä man kan inte motverka attraktionskraften...nedåt, gravitationskraften, det hänger med tiden.
Som gubben sade till pojkspolingen i bastun....vänta du bara, det kommer en tid då du upptäcker att pungen hänger längre ner än snoppen din...
Kanske man ska tävla i det?, något nytt för siliconfabrikörerna, kolla min bowlingklot-påse, käglorna funkar som en buttplug i röven...
Nähepp, där skenade fantasin iväg igen, sorry för snusket, läggdax...

Berra

Ebba
fre, 2014-09-26 - 05:21

:)
ser du? Jag ler.
Idag är jag väldigt morgonpigg, jag börjar tycka om att leva igen och känner mig som ett pirrigt barn "vad ska paketet dagen innehålla?"
Det är alltid härligt när du har skrivit något nytt här, tack igen för det.

mulletant
fre, 2014-09-26 - 06:14

sannerligen skillnaden i världsuppfattning!
Vi spankulerade på Mosebacke förra helgen. Jag tänkte, och sa till mullegubben, att om vi skulle gå på Sober skulle vi garanterat vara äldst:)))) Nu passar det inte för oss den här gången men jag väntar ivrigt på att få dela dina erfarenheter! / mt

Stingo
fre, 2014-09-26 - 16:56

Det publicerades nyss en undersökning, som kommit fram till att män i alla åldrar vill ha 25-åringa kvinnor, medan kvinnor vill ha män, som är något äldre än de själva. Och eftersom det är kvinnsens marknad, får de oftast som de vill...

Så det är förståeligt om frun din blir orolig över att ni är äldst. Som du säger..., fördel Berra!

:)

Berra
lör, 2014-09-27 - 02:06

Finns inte på kartan att jag skulle ragga på något nytt, min själsfrände finns i mitt val av hustru.
Hon står vid min sida i vått och torrt, ett bättre stöd finns inte.
Självklart så attraheras jag av yngre kvinnor, men hallå, kan inte jämföras med det som vi har byggt upp tillsammans.
Vi har bestämt oss att vi ska bli gamla ihop.
De vi känner som växlat partner till något mycket yngre har haft det väldigt jobbigt att slipa sig samman,
De befinner sig i helt olika utvecklingsfaser helt enkelt, inget jag skulle vilja uppleva igen...
Men rent statistiskt så förstår jag din poäng...

Men vadå, hon var ju med och ett annat par också...

Så en premiärrecenssion då på Sober ikväll...
Det ligger faktiskt under kägelbanan vid Mosebacke på Söder i Sthlm, man går in mitt i berget.
Vi började med en skaplig middag på Mosebackes bakficka, riktigt trevligt bygge minsann.
Fortsatte sedan de femtio metrarna nerför beget, det fanns fyra bänkmaskiner med alkotester, alla var tvugna att blåsa.
Två snubbar före oss blåste bingo och fick gå därifrån lite snopna.
Men man kan ju undra vilka som var blåsta egentligen, det framgick tydligt att det var alkotest för att få komma in.
Bygger bestod av ett större dansgolv där bl.a Peter Seipen var DJ med cowboyhatt och annat krimskrams.
Musiken var blandat och en hel del gammalt var trots allt med, mycket dunka dunka som det hör till.
Det mindre dansgolvet som var egentligen mysigare var det alldeles för modern musikstil för våran del.
Det som skilde sig var att klientelet var extremt blandat, vi var inte äldst, det fanns de som var uppåt sextio.
Snittet låg på runt trettio skulle jag ha gissat på, och hur de såg ut egentligen...
En del var trimmade från topp till tå, inte ett hårstrå låg fel, en del andra i ett par slitna jeans och en skrynklig T-shirt och håret uppsatt i en slarvig tofs.
Så det var rejält blandat, och en annan som inte varit på "disco" på över 20 år blev det lite övermäktigt, men fortfarande väldigt intressant.
Jag gillar ju att kolla på folk, en oskyldig fluktare...
Drack den godaste alkoholfria Mohjito jag någonsin druckit, man kan inte tro att det inte var sprit i den, bitarna av färsk ingefära bet till ordentligt i gommen.
Det blev till slut för mycket folk, för kvavt och för mycket lukter, de hade sålt 950 biljetter till detta lilla skyffe.
Vid tolv kände vi oss nöjda med kvällen, och det var fortfarande folk som köade in när vi gick.
En festlig kväll med bilen parkerad 200 meter ifrån lokalen kunde vi nöjda sätta oss bekvämt att ta oss så sakteliga hemåt genom en pruttfull stadskärna med andra berusade lönehelgfirare, vi mådde bra där i bilen när vi såg hur de andra ragglade runt på gator och torg i blåsten.
Stockholm är egentligen ingen stad för oss, vi är för mycket lantisar för att trivas i den miljön.
Under tiden vi pladdrade oss hemåt så kom jag på en sak som skilde sig åt i jämförelse mot andra utekvällar.
Ingen krossat glas på golvet, inga fyllraggande i garderobskön, inga testeronstinna kroppsbyggare med dåligt ölsinne som ville mucka med gorillan i dörren.
Sex stycken vakter med inget annat för sig än att hälsa gästerna välkomna i entrén.
Folk stod och gungade till takten av musiken, precis som om de ville bevisa att jag kan visst dansa (lite försiktigt) trots att jag inte är full....
Intrycket var gott, och jag hoppas att intresset fortsätter för denna tillställning för behovet verkar finnas.
En av väktarna sade att det var kul att det nu fanns ett ställe för de som vill gå ut och bara dansa utan att behöva vara fulla eller umgås med fyllskallar.
Och det är så sant så...

Kom hem med en T-tröja där det står..."en kväll värd att minnas", rätt så!
Den ska jag bära på jobbet bara för att bevisa att jag var med just den kvällen då det startade....
Den första alkoholfria klubben på riktigt.
Sedan....dansade jag?
Nähepp, det har aldrig hänt nykter, således inte på åtminstone senaste 7 åren, någonting att jobba vidare på, absolut!
Fick jag några flirter då, jodå massor faktiskt, och inte verkade de vara lagda i vild panik heller...
Om det beror på att kä..ingarna blivit fulare eller att man som man blivit snyggare ska jag låta vara osagt.
Eller så är det bara Fi om jämställdheten har fått in en fot om att alla har rätt att flirta med varandra.
Men visst blev jag smickrad, men det var ju gjort helt i onödan, jag hade ju redan den bästa av kvinnor med mig.
Jag var glad hela kvällen, och tacksam att jag ligger i sängen med min snarkande fru här intill.
Fina barn i rummen bredvid och ett intet allt för ranglig hus där vi bor i, det är vardagslyx för mig.

Nu är det dags att törna in, har en fullspikat agenda inför helgen, så det blir upp och sparka tuppjäveln i häcken i morrn.
Det är jag också tacksam för, jag kunde ju ha ett fullständigt innehållslöst liv också, det hade varit värre.
Men jag hade idag lätt kunnat lista ut vem som låg bakom detta, alkoholen hade trasat sönder mitt liv.

Berra

mulletant
lör, 2014-09-27 - 06:40

för "recensionen". Kul det var folk där (men det visste vi ju) och hög stämning. Bästa helgen till dig & familjen / mt

Stingo
lör, 2014-09-27 - 07:18

Härligt att du kan skriva så där om dig och din hustru. Jag tänker nog långt lika om mitt eget förhållande också, men alltid är det tyvärr inte helt lätt.

Låter kul det där med sober, för mig är det inte ett problem att dansa nykter, men nattklubbsdunk vet jag inte om jag mera klarar av, får på riktigt ont i öronen. Hoppas partydrogerna hålls borta därifrån.

Berra
mån, 2014-09-29 - 00:33

..att lägga till handlingarna...
Händelserik?, jotack.
Som de flesta veckorna har varit på sistone, vet inte riktigt om jag hinner med själv i svängarna.
En väldig ruljans och man hinner inte svälja innan nästa tugga matas in...
Reflektion, ja just nu försöker jag smälta in veckan som gick, men jag kommer inte ihåg riktigt vad som ens hände för en vecka sedan, de känns så långt borta.
Ni vet när man skulle vilja hinna med och njuta av tillfället också...

Idag sade jag till frugan, jag går på en "walkabout", en refräng som jag tagit ifrån Crocodile Dundee-filmerna,
Vilket betydde för honom en liten vandring i vidderna på ett halvår...
För mig betyder det att jag tar en liten skogspromenad på ett par timmar, frugan emotsäger det aldrig,
Hon vet att det betyder att jag vill gå ensam en stund och filosofera i skogen bland granris och tallar.
Ömsesidig respekt, hon förlöjligar det aldrig och har förstått att det är viktigt för mig.
Tog med mig en plastpåse i fickan OM jag skulle stöta på en armada av kantareller, men det var stendött på den fronten.
Så gav den något då, självklart...
Solen strålade in mellan träden, uppe i takkronorna rasslade det ordentligt av den hårda vinden, laven låg fuktig i marken och orsakade en och annan vurpa i bergen.
Kände mig fri och var ett med naturen för en liten stund, tittade på myrstackarna och trasslade in mig i spindelnäten som korsspindlarna spänt upp tvärs stigarna.
Fåglarna var tysta och satt i träden och kurade, de tyckte inte om blåsten, en mellanstor hackspett brydde sig inte om lite blåst utan rasslade runt både uppåt och nedåt efter barken i sökandet efter något ätbart, kände mig priviligerad att få uppleva allt detta.
Med påsen lika tom som när jag började lullade jag hemåt till stugan men vid ett mycket bättre humör, tofflorna fulla med barr och och ett och annat lerigt knä efter en halka på berget.
Gick förbi resterna av vårat bål vi alla hade samlats vid dagen innan, det återstod ett par hinkar av svartgrå aska där vi eldat upp minst en kubikmeter av gamla grejor.
En byrå, ett matbord, ett klaffbord, 200 meter spillvirke och tre träd, otroligt att det kan bli så lite kvar av så mycket.
Vi brukar säga att nu har vi nog eldat upp allt bröte, nu blir det nog inget mer att elda upp.
Men en vinter med att samla på sig en massa nya projekt så blir det snart fyllt på brännhögen redan till våren vid stugan.
Tar det aldrig slut, nej troligen inte, det är en tradition vi har sysslat med de senaste 20 åren, en utveckling vi inte rår på.
Väldigt nöjd med de senaste färdigställda arbetena, trots en hektiskt sommar hemmavid så hanns det med en del på landet också.
Det gav mersmak och jag har redan måttat upp de följdprojekten som kom sig av att de förra blev klara.
Kul...ja, jobbigt...ja, men också otroligt stimulerande, från tanke till färdig på några år...
Tidigare "firade" jag alltid att ett projekt blev färdig med att knäppa en massa öl och sitta och begrunda min skapelse,
Det kan jag ju inte göra längre, eller jo det kan jag med nollöl, men "stimulansen" kommer ju aldrig ifrån berusningen längre...
Hemmavid tog matlagningen en evighet, det blev middag vid klockan halvnio på kvällen och just då...saknade jag rödvinsglaset på sidan av spisen.
Inspirationen var noll, men resultatet blev gott i alla fall, det blev ett mätt och utslaget gäng i soffan till söndagsfilmen.

Helgen känns bra i alla fall, det har blivit så de senaste åren då jag har hållit mig ifrån alkoholen.
Tiden känns mera hel utan luckor i medvetandet, ångestfria och mer ärliga, jag mår som jag förtjänar, dvs bra!
Imorgon en ny vecka med början på en måndag, älskar den inte, men hatar den inte heller, längst tid kvar till nästa helg.
Jag vill att tiden ska rusa i början på veckan så att jag till helgen kan rycka i handbromsen och stanna kvar i det jag trivs bäst med, tiden med familjen och mig själv förståss.

Det tar tid att vänja sig med sitt nyktra jag, men väl värt att vänta på, därför trivs jag med mig själv just nu.

Berra

konstnären
mån, 2014-09-29 - 08:22

Kan bara hålla med att det tar sin tid att vänja sig vid sitt nya nyktra liv. Ibland finns tankarna där, men för det mesta finns dom inte alls. Varit uppe i stugan över helgen och där hände det att tankarna kom på ett glas rött till middagen, och gärna ett till själva matlagningen. Begrundade en stund och kom fram till, du vet vad du har nu, och du vet oxså vad du får.
Konstnären

Berra
mån, 2014-10-06 - 01:33

..från midnatt till 00:52 då allting hängde sig och mitt inlägg försvann ut i tomma intet...
Var på väg att göra en frisbee av min stackars padda, blir så otroligt förbaskad varje gång detta händer...
Och naturligtvis så tycker man ju alltid att det var det bästa inlägget på riktigt...riktigt länge.
Det händer faktiskt rätt så ofta, kanske vart femte gång, och ni vet ju hur långa mina storys brukar vara, de tar oftast en timme i anspråk att skriva.

Gör väl ett nytt försök igen...då.
I fredags hade vi en högtidsmiddag med herrföreningen, vi brukar ha det varje år på höstkanten.
I år hyrde vi en buss och åkte till ett riktigt gammalt slott, med flyglar, fontäner, annex och you name it.
Kravet på kostym finns alltid där, annars blir det ju inte mycket till högtidsmiddag, standarder på borden, middagstal och utropande av skålar.
Kul?, visst det är alltid lite kul när det är extra högtidligt.
Vi satt i ett vitkalkat källarvalv, det serverades välkomstdrink, förrätt, vin till förrätten, öl och snaps, huvudrätt och vin till detta, efterrätt och ett sött vin til det.
Avslutades med att vi gick till loungen och tog kaffet med avec'en där.
All cred till servitriserna att de vi varje tillfälle kunde servera mig ett alkoholfritt alternativ, riktigt bra alternativ dessutom.
Men som ni vet, även äldre distingerade herrar i kostym blir mindre distingerade ju mer alkohol de har fått i sig,
Det börjar bli förutsägbart och i mitt tycke lite löjlighetens skimmer över det, hallå ni som var så propra för ett par timmar sedan!
När de börjar bli lite allt för mycket närgångna mot servitriserna och dra fräckisar så tycker jag att det börjar bli lite obekvämt.
De söker sig till likaledes onyktra personer för att fyllprata, de försökte med mig också, men mitt intresse fanns inte riktigt där för att vara tillräckligt intresserad av deras fyllprat.
Mycket snack om vilket bra jobb de har, hur mycket de tjänar, hur det går med handikappet i golfen, vilka kändisar de "umgås" med och så vidare, tjöta tjöta...
Jag ansåg att min intelligenskvot hade på något sätt inte längre samma nivå som deras längre, och började intressera mig mer för slottsmiljön.
Vandrade runt i lokalerna för att insupa historiens vingslag, ett antal hjorthorn prydde väggarna i den stenbelagda trappen, även de ifrån den afrikanska kontinenten.
Fantiserade om hur slottägarens jaktexkursioner såg ut där på kanske 1800-talet, satt de på elefantryggarna med bössan i handen?
I alla bokhyllorna var böckerna bundna i franska band, gamla spruckna oljemålningar med hertigar och hertiginnor stirrade ner på mig på spegelstuckade väggar.
En zebra hade fått släppa till sitt skinn framför den öppna brasan invid baren, där låg det riktiga stockar och brann och det luktade ordentligt av röken i rummen.
Undrade hur dåtidens sjöslag såg ut för flera hundratals år sedan, antar att det inte skiljde sig så mycket då mot nu, hår och klädmodet så nog annorlunda ut,
Men alkoholens inträde utförde nog samma ritualer med dem precis som med oss.
Om de nu inte hann att somna innan de fick av sig alla kläder med massor av kjolar gjördel som skulle snöras av och små pimpinetta stövlar.
Ujuj tankarna far iväg till filmen och Fanny och Alexander.
Gick tillbaka till de andra och där var det om möjligt ännu mera högt i tak vid det här laget, herrarna hade nu fått kontakt med andra sällskap med bland annat fagra damer.
Visste inte riktigt vad jag skulle göra, så jag koncentrerade mig på att vara till min allra yppersta fördel utseendemässigt.
Kontrollerade att frisyren var bra, och det var den för jag hade ju varit hos frisören bara dagen innan, att kostymen satt bra, slipsen var i ordning osv.
Jag till och med satt "snyggt" i länstolen där med oxblodsfärgat skinn...
Precis då passerar en av Sveriges snyggaste skådespelerskor precis framför mina fötter, hon gav mig inte ens en blick!!!
Så mycket var det värt att försöka se snygg ut, travade moloket tillbaka till bussen som stod uppställd på den grusbelagda vändplanen med den beslysta vattensprutande harpaspealnde ängeln i mitten, satte mig i bussen med resten av gänget, blanka ögon och rödmosiga kinder berättade för mig att nu var det slutdrucket för kvällen.
Gamla ordförande sitter och gapar i längst bak i bussen, fan va' kul det är att du fortfarande är med oss Berra, trots att du mår som du gör.
Nu tänker han på den depressionen jag hade för sju år sedan, har berättat ett otalt massa gånger för honom att jag är frisk nu och fortsätter att vara nykter för min egna skull...
Men vad spelar det för roll, jag har tagit den diskussionen med honom på hans fylla, den informationen går ju inte in...
Hans upplevelse är instängd i hans lilla bubbla, den tar inte emot något som helst ny information...
Jag suckar och skakar på huvudet, det är kört, han vill inte lyssna och han kommer ändå inte att komma ihåg vad jag har sagt ändå.
Jag nickar och ler instämmande, lyssnar inte skit mer på hans fyllbabblande.
Helst skulle jag vilja ställa mig upp, sätta munnen till hans öra och SKRIKA att du lyssnar ju inte på vad jag säger, varför ska jag stå här och behöva försvara något som du har uppfattat fel, dessutom tycker jag att detta är lite för privat att öppna den diskussionen helt öppet här i bussen...
-Varrå dip...dipp..rission hickar en snubbe intill som vaknat upp ur sin fyllsömn, äh håll käften svarar jag och sov vidare!
Och sedan har de mage att klaga på att jag inte hänger med varje gång de har en tillställning...

Näha!, det kanske har sina randiga och rutiga orsaker till detta.
Det är mig det är felet på, bara för att det är jag som inte dricker mig full varje gång.
Ibland känns livet orättvist, trots att jag vet att det är jag som gör det som är rätt.

En och en halv timme tog det att knacka ner dessa rader, med rättning och allt...

Berra

anonyMu
mån, 2014-10-06 - 11:21

En fantastiskt berättelse i vanlig ordning. Tack för det Berra! :-) Kunde känna röken från brasan och höra ditt skrålande sällskap... Intressant att betrakta vad alkoholen gör med människor. Hade liknande funderingar när jag var iväg för ett tag sedan: tänk om folk hade samma beteende vid frukosten som vid middagen...?! Varför är allt ursäktat och ok när man druckit?

steglitsan
mån, 2014-10-06 - 13:41

Känner så igen det. Jag har upplevt det som att ju flottare tillställning desto grisigare tar sig festdeltagarna friheten att bete sig. Som jag har älskat att gå på uppstyrda kalas. Nu får jag panik över diskussionerna om att jag MÅSTE dricka alkohol som uppstår.

Minns en gång när jag var på en nattklubb nykter, det hade gått fint tills jag träffade en kompis bror som absolut inte kunde finna sig i att jag inte drack dne kvällen. Killen och jag var inte ens där i samma sällskap, men så fort han hörde att jag inte drack så skulle han försöka stoppa in ett sugrör i käften på mig så fort han fick tillfälle.

Moa
mån, 2014-10-06 - 23:11

Intressant vilka olika saker vi tar till oss av din upplevelse. Utifrån mina referenser så ser jag hur ensam och utanför du kände dig under kvällen. Det vill säga om det hade varit jag så skulle kvällen ha varit olidligt ensam och tiden skulle ha gått så saaakta... Å andra sidan så hade jag nog aldrig följt med och utsatt mig för den situationen.

PP
tis, 2014-10-07 - 08:23

Hallå Berra
Ditt inlägg ger som så ofta igenkänning. Kanske inte delar din sociala ådra helt och fullt, tror att du är mycket social?. Själv har jag nog genom åren tyckt att Herrmiddagar blivit jobbigare och jobbigare.
Det är något med tonen och skrytsamheten som jag faktiskt nästan inte står ut med. Gång på gång har jag genom livet umgåtts på ett sätt som jag faktiskt inte känner mig bekväm med, ocih låter mig övertalas att delta i. Med personer som var och en kan vara hur vettiga som helst, men i storgrupp blir det i mina ögon tarvligt skrytsamt ytligt och falskt och på gränsen till outhärdligt ;-)

Japp, jag hör redan nu min beskrivning kan tyckas låta lite "dömande" och som att jag tycker jag är lite förmer på något sätt. Men så är det inte. Det är snarare så att det är en känsla av att den typen av tillställningar gör att jag känner mig värdelös, samtidigt som jag genomskådar att mycket bara är skryt och osäkerhet Jag tror det handlar om att jag idag, eller för den delen även innan när jag med var på fyllan, känner mig bekvämare med "äkta" människor. Blir alltid lite illa till mods av att umgås med personer som enbart framhåller sin framgång och förträfflighet. I bakgrunden ligger allas våra problem, men det är bara något som talas i förtroende om, och gärna bakom ryggen på varandra, urp. Kanske är det en dålig självkänsla som spökar hos mig, vad vet jag? Eller så är det att hela upplägget med dessa tillställningar bygger på dåliga självkänslor? Den typen av kvällar får mig förmodligen att känna mig sämre än vad jag kanske är?

Med nykterheten kommer jag förmodligen till att omvärdera vad jag går med på, och vilket umgänge jag väljer. De vänner som finns kvar och accepterar min förändring ska jag vårda.
Andra som man bara träffar på "kostymparties" -i dubbel bemärkelse- och som varken lyssnar eller bryr sig har jag svårare för.

Ha det fint Berra!

/PP

Mic99
lör, 2014-10-11 - 11:12

Vet inte om du kommer ihåg mig. Var ett tag sen jag skrev här sist...hursomhelst..

Av någon anledning så brukar det bli din tråd som hjälper mig mest när jag mår som allra sämst...Du finns där alltid på något sätt. Som en kär gammal vän..

Du har räddat mig från avgrunden ett antal gånger...

Nu är jag där igen. På botten...och fan va de gör ont...

Av någon klipsk?! anledning så har jag de senaste månaderna intalat mig själv att jag kan dricka normalt. Det höll ett tag....3 månader ganska exakt. Jag trodde på allvar att det var över..att jag var normal! Så fel jag hade...var såklart bara en tidsfråga tills jag gick överstyr igen...

Tänk om jag bara kunde få lite av din klokhet och visdom...

Du (och alla andra) får gärna säga "Va var de vi sa?". Varsågod. Jag bjuder på det.

Kan jag få en enda människa som läser detta och har samma naiva tankesätt som mig att få en tankeställare så är det värt det.

Alkis? Jag? You bet... FAN!

/Mic

Fenix
lör, 2014-10-11 - 11:41

en riktigt bra sak för ett par dagar sedan av en man som varit nykter i 27 år. Jag frågade honom varför det hela tiden går åt helvete med mina försök att bli nykter. Han svarade: Du tror fortfarande att du kan vinna över alkoholen! Så djävla bra sagt, jag fattade plötsligt att så är det, någonstans inom mig tror jag att jag kan vinna kampen mot alkohol och dricka normalt. Bara att lägga ned och inse att den kampen kommer jag aldrig att vinna, jag har provat i minst 20 år. Så Fenix, lägg ned vapnen och inse att slaget är förlorat för mycket länge sedan. Ta i stället vara på det liv jag har kvar, och som det är. Det är rådet till mig själv och kanske till dig också Mic som jag känner det just nu.

Mic99
lör, 2014-10-11 - 13:11

Tror du kanske prickade mitt i prick..har nog fortfarande kvar föreställningen att jag ska klara att hantera alkoholen, och som du säga vinna...

Har dock aldrig reflekterat över att just känslan av att inte klara av alkoholen och så att säga förlora varit så stark och central...men när jag nu funderat ett tag så kan det mycket väl vara så att det ligger en hel del i det.

Har alltid hatat att förlora och alltid kämpat tills jag fått det som jag vill ha det..tills jag vunnit. Har för det mesta sett det som en bra egenskap, men i detta fallet är det ju faktiskt att likna vid ett kamikaze-projekt. Det är ju helt klart ett slag som är omöjligt att vinna som du mycket riktigt skriver...

Man är bra korkad egentligen...

Tackar hursomhelst för din infallsvinkel på vårt gemensamma problem!

Man lär så länge man lever och till sist kanske polletten äntligen ska ramla ner!

Förhoppningsvis innan det är för sent..

Fick mig verkligen en tankeställare!

Tack Fenix!

/Mic