För en massa saker, men först och främst en egen tråd.

Nu vet jag att han dricker igen. Hittade gömmor med ölburkar och flaskor och ett glas snyggt överplastat så att det inte ska lukta sprit i rummet. Och som vanligt känner jag mig så besviken och ledsen, arg och korkad. Jag visste att det var på gång. Han började dricka alkoholfri öl igen och sen smakade han lite vin "bara till maten". Men det värsta är förstås spriten som han inte visar. Har inte sett honom full ännu, men det är väl en tidsfråga. Och vet ni - nu kommer ni att skratta - han ska åka på kryssning med jobbet!! Han har sagt att det ska bli så intressant att vara den enda som är nykter. Det förstår vi ju alla att han inte kommer att vara. Eller fattar han inte att vi förstår det?

Jag har den senaste tiden velat så mycket hit och dit. Det har varit bra stunder och dåliga stunder. Ena dagen tänker jag att vi kan fortsätta och det är bäst för alla inblandade (även barnen), nästa tänker jag att jag bara måste ur det här. Har försökt få honom att gå på AA, men det finns alltid någon ursäkt. Nu inser jag att han vill inte.

Jag frågade honom om han sagt till terapeuten att jag mår dåligt? Nej, sa han, det tänkte jag inte på. "Varför skulle jag det?" För att orsaken till att jag mår så här kanske är långvarig stress och alldeles för mycket på mina axlar. "Men du är ju sjuk, man får inte feber av stress." Så lite insikt.

Så nu bara måste jag vara stark igen. Oavsett hur jag mår. Vet inte riktigt hur jag ska tackla det den här gången, men jag får väl börja med att prata med honom. Och det har jag ingen lust med just nu.

Giv mig styrka!!

... Känslan av att jag hade liksom ingen ork kvar, knappt tankekapacotet - även om hjärnan höll på att koka över av alla tankar. Det var liksom ett enda virrvarr av "skajagstannaellerlämnastannaellerlämnastannaellerlämnastannalämnastannalämna" och det var mest tårar och sorg, men ibland kom en ilska som hjälpte mig att komma framåt. Ibland kom den sällan, men den kom allt oftare och det fick ta den tiden.

Det är inte konstigt att du känner dig febrig - du är ju mitt uppe i något oerhört energikrävande, och tröttande. Tillåt dig att vara trött, det hjälper dig och din kropp. Försökt tänka på dig och vad som är viktigt, stå på dig i det som är viktigt! En dag kommer du känna mer magkänsla för vad som är rätt för dig!
Kram

Kraaaaamar från en fd beroendeperson. Den enda som gar skuld i detta är din man. Inget av detta är ditt fel. Kom ihåg det. Ta hand om dig, gör något roligt om du har ork

Vilse i pannkakan

Tack! Jag vet precis, flygcert, men det är så svårt.

Vi gick i terapi innan han erkände att han var sjuk, så självklart gav det inte så mycket.

Imorgon ska jag få göra en sak med bara äldste sonen. Ser fram emot det!

Vilse i pannkakan

Har ni övergivit mig???

Känner mig väldigt övergiven. Som om alla bara är lessa på att lyssna på mitt tjat om hur dåligt jag mår, men samtidigt inte gör något åt det.

Men vad ska jag göra?? Han är fortfarande nykter, sköter sig, tar mer ansvar hemma och för barnen (även om det, som jag misstänkte, tog slut på den där väldiga energitoppen han hade). Samtidigt är det jag som har huvudansvar för barnen, huset, praktiska saker etc. Där är det ingen ändring. Och vare sig barnen eller jag lyckas bli helt friska från vad vi nu har haft. Igår fick jag iväg alla till dagis/skolan och kände mig hyfsad själv. Igår kväll hade jag feber igen och imorse måste jag ha stängt av klockan, eller så ringde den inte. När jag vaknade så var vi sena. Äldste sonen är lika glad för det, han vill helst inte gå i skolan. Beror det på hemmasituationen eller har han det jobbigt i skolan också?? Har försökt rota i det, men inte kommit fram till något.

Det sjuka är att jag hela tiden går och tänker att i mitt hemska jag ha det si och så, eller när jag bor själv så ska jag... Vad gör jag här då?? Jag har verkligen försökt och nånstans tror jag ju att jag älskar maken, men det kanske inte räcker. Men hur ska jag kunna släppa en sån bomb före jul?? Och vad gör jag sen då?? Har inte träffat banken. Finns liksom ingen riktig plan, även om jag fortfarande har mäklaren on hold så att säga. Och då kommer resten av tankarna - ska vi i så fall bo kvar här? Vi har ingen familj nära. Vore det smartare att flytta närmare dem igen? Och i så fall vart, med tanke på hur utspridda de är?? Vad är bäst för barnen?

Jag har verkligen inga svar, men det var när jag började fundera på annan skola åt barnen som jag också började tänka att "jaha, men varför bo kvar här då?" Men jag kan ju inte bara planera åt mig och så får han flytta med vart jag nu drar för att kunna vara nära barnen. Så funkar det ju inte!

Herregud, vilken röra. Vi har haft skilda sovrum så länge och tanken på att han ska flytta in "hos mig" igen stör mig faktiskt. Jag vet inte hur det ska gå.

Snälla, skriv någonting - vad som helst! Bara så att jag vet att ni är där fortfarande.

margaretavilhelmina

Det är klart vi finns kvar här. Ibland tycker jag bara att det är svårt att veta vad jag ska skriva. Det är svårt allt du skriver men börja med dig. Hur mår du? Vad mår du bra av ?Har du någon egen tid?
Det är svårt det vet jag! Men det är det jag försöker göra. Bygga upp mig igen lite grann. Då hoppas jag att allt kommer klarna ;-).

Kramar

Vilse i pannkakan

Heavenly Father,

I surrender the control of my life and my journey to you.

Give me the strength to step out in faith and make the changes you are asking me to make.

Har ni någon möjlighet att liksom separera på prov.Hitta en alternativ liten lägenhet där ni omväxlande kan bo så att barnen slipper dras upp innan du är riktigt säker på din sak.För om du inte är riktigt säker nu,så finns ju risken att du snabbt återgår till det gamla livet som inte fungerar.Folk i min närhet testade just detta.Huset var kvar,lägenhet inhyrdes för detta syfte och man fick liksom vara ifred en vecka i taget och bara slicka sina sår och tänka efter.Det kanske din man ändå hellre kan leva i och du också.Dvs om det inte finns risk att han dricker ned sig den vecka han har barnen och att du dessutom måste leva med den oron.

Det känns som att du inte är riktigt klar för avfärd än utan bara väntar på nån form av krasch som gör att du till slut har fått nog.Det är ju inte så lätt att leva kvar i detta limbo heller.Man ska inte ge råd egentligen och detta är ju bara ett litet tips som du kanske tycker är helt värdelöst,eller något värt att fundera på.

Vilse i pannkakan

Tack UllaBulla

för omtanken. Jag testade ju det här förut, eftersom vi har ett väldigt speciellt boende med ett helt extra hus som någon av oss skulle kunna bo i. Tyckte att det var en optimal lösning - vi skulle inte behöva sälja och skulle få ett andrum.

Men han totalvägrade.Han tänkte minsann inte flytta ut och skulle han göra det (under några dagar, var villkoret) så skulle han ändå komma hit (dvs till stora huset) och äta middag, för det var ju korkat att ha två hushåll. Så mycket för det andrummet.

Absolut inget värdelöst tips, bara det var genomförbart...

... Men jag förstår hur du tänker och känner om att ingen kanske orkar lyssna. När jag var helt sänkt så kunde jag varken tänka på ellee prata om annat än Mitt Sorgliga Liv. Om jag träffade släktingar så hörde jag knappt vad de sa utan bara var i min bubbla, om jag träffade vänner så pratade vi bara om mig och mitt - jag pratade om, drömde om, ältade, tänkte på mitt liv, mina dilemman, min osäkerhet och min sorg och det var så mycket för mig så jag kunde helt enkelt inte ta in vad andra sa - låt det vara så för dig också, det är ju så en period!

Det verkar på dina ord som datt du är på väg ut ur ert gemensamma liv?! Försök känn efter vad du vill, vad som är viktigt för dig...

Vilse i pannkakan

Tack flygcert

Det betyder mycket att ni finns där. Jag vet inte om jag är på väg ut eller bort eller vad man nu ska kalla det. Försökte prata med de två äldsta.Den ena tycker att det är bra som det är nu, den andre vill flytta. "Så att ni inte bråkar så mycket." Tror att det är han som hamnat mest i kläm. Han är livrädd att jag ska lämna honom eller försvinna på något sätt.

Det är så svårt, men till syvende och sist är det ju jag som måste bestämma om jag vill leva med min man fortsättningsvis. Och jag har inget svar på det. Känner mig otroligt pressad att komma fram till ett svar.

Läser Katerina Janouchs "Anhörig" nu. Slukar den, snarare. Så mycket igenkänning och så mycket som jag hade kunnat skriva själv, men samtidigt annat som inte stämmer med vår situation. Väldigt bra är den i alla fall.

i nuet - jag vet att det säkert ekar i huvudet, och hela kroppen, "stanna-lämna-stanna-lämna-stanna-lämna" och att det känns som att du måste bestämma dig NU, nu på direkten, och att du måste kunna ta ett beslut och vara säker och stå för det och "stress-stress-stress" - jag stod mitt i det, och plötsligt en dag visade mitt äldsta barn att han påverkats mycket mer än jag trott: 3 år gammal sa han "jag tyckte inte om pappa när han blev så arg" - då hade exet som vanligt gapat och skrikit och hotat och gjort sönder saker, slitit saker ur händerna på barnen osv, för jag vet inte vilken gång i ordningen - och plötsligt fattade jag att barnen påverkas - det fick mig att lämna.

Försök att andas, att vara öppen för möjligheter och tänk på vad du vill - hur du vill ha det, vad som är viktigt för dig! Du kommer kunna välja en lösning!!

Det är bara tack vare att det var han som tog beslutet att gå som vi är i denna situation.Jag hade inte bett honom gå trots att situationen emellan oss var körd.Jag minns hur jag gick där och svamlade på om att trots att han gjort mig och en anhörig riktigt riktigt illa pga alkoholen så älskade jag honom och ville leva med honom.Tänk att kärleken är så stark..:)
Tänk att medberoendet är så starkt är ju den sanna versionen.Du kanske inte är kapabel att fatta beslut just nu.Acceptera det och jobba på medberoendet så kommer småskärvor att lossna och lägga sig på rätt platser i ditt nya tillfrisknade jag som kommer som ett brev på posten till slut.Till slut vill säga,det kan ta lång tid det kan ta kort tid och du kommer att falla tillbaka i gammalt tänk.men en dag i taget..

att man ofta ser skilsmässan eller avslutet som den enda rätta vägen för att förändra situationen man lever i.Men det är just det som är kruxet.Så länge man sätter det som ett enda mål så slipper man ju aktivt jobba med allt det andra som också måste förändras innan man blir hel igen.Dvs om du går rakt ut genom dörren nu och tar dina barn med dig.Vad händer då?Du och han och barnen mår förmodligen skit ett bra tag framöver.Kan du ha små delmål istället som du kan stå fast vid och förändra fast du lever kvar i relationen?
Dvs stärka dig själv på olika sätt som gör att framtiden sakta ljusnar.Så kommer till slut den dagen då du antingen har en friskare relation tillsammans med honom eller att du faktiskt lämnat?
Delmål som gör det möjligt för dig att inte fastna i dessa klistriga tankar som håller fast dig längst ned på botten.

Jag tror inte att det måste vara över för att man lämnar, men att lämna är en viktig del i att sätta ner foten - man har redan antagligen hotat, gråtit, bönat, bett, skällt, gråtit, skrikit, hotat osv, och en alkoholist lär sig att det är tomma hot och då kanske lämnandet är det som visar att man faktiskt menar allvar. Därefter tror jag att det är jätteviktigt att få hjälp - att båda hittar sitt jag, att först när man vet vem man själv är och den andre vet vem hen är, så kan man känna vem hen är och därefter kan man se om det kanske finns en möjlighet att försöka igen. Men för vissa finns det inte möjligheten - alkholen har kilat in sig och ord, löften, händelser, situationer etc kanske har förstört - men man kan inte stanna för att man kanske mår dåligt om man går, för man mår ju redan dåligt i stannandet.
Svamligt kanske...?

jag tror vi menar samma sak.Men om man känner att man inte har styrkan att gå så kan man göra saker under tiden medan man samlar kraft.Alla de förändringarna leder så småningom till något bättre oavsett avslut eller inte.Jag personligen hade så svårt att se detta lämnande och därför gjorde jag heller inte förändringarna som jag nu sitter och gör när jag redan är i fullbordat faktum.Jag hade mått så mycket bättre om jag haft styrkan att göra det redan medan relationen pågick.Så det blir en win win situation om man lyckas med en del av arbetet under tiden i väntan på vad som ligger i framtiden.Men å andra sidan så sätts ju processen igång per automatik om man faktiskt fysiskt lämnar varandra.Så det kanske är att föredra?

I vilket fall så måste man nog lyssna inåt och inte låta sig stressas i sitt beslut.

Vilse i pannkakan

Fick en liten aha-upplevelse av boken Anhörig av Katerina Janouch. Att nu är alkoholisten nykter, men den anhöriga (dvs jag) är fortfarande sjuk. Och så är det. Dels pga oron som alltid ligger där, hur vaken man är på alla signaler och hur man nästan bara väntar på ett återfall. Dels är det lite "och nu då? var är jag i allt det här?". Om han nu är nykter, borde inte allt vara på topp då? Men det är det förstås inte. Och så.som jag och flygcert med andra konstaterat tidigare, kan man bara glömma alt som varit? Alla hårda ord och hemska helger?

Jag vet inte det. Men nu känner jag mig lite lugnare och jag kan säga att den där bönen verkligen hjälpte mig. En händelse dagen efter att jag bett den visade mig att jag inte måste bestämma mig NU, utan kan ta det lite lugnare. Jag mår fortfarande inte bra, men den där otroliga pressen känner jag inte för tillfället. Men jag hade väldigt ont i kroppen igen när jag skulle somna igår.

Lyssna inåt är ett bra råd, Ullabulla. Och att låta det ta tid. Kanske kan jag låta honom flytta tillbaka in i sovrummet och se hur det känns. Om det är fruktansvärt så säger det ju en också någonting, eller hur? Nu ska jag verkligen försöka ta mig tiden fram till jul och efter att känna efter.

kring detta. En amerikansk forskare pratade om hur detta med medberoende fungerade och att hitta tillbaka. Det handlar om tid och tillit. Om och när personen är symtomfri så kan man börja att jobba med tillit. I början går det långsamt och man är långt ifrån varandra. Den medberoende är fortfarande i kontrollfasen och litar inte på sin partner. Det är viktigt att uppbyggnaden sker via någon form av behandling för att lyckas. Man behöver inte ha samma terapeut, det viktiga är att man pratar om det som hänt. Sakteliga så kommer tilliten att komma tillbaka och då pratar vi kanske inte veckor utan månader eller upp till ett år eller kanske mer. När man väl är tillbaka i "the circle of trust" så kan man börja om på riktigt. Det är klart man inte glömmer hårda ord och problem men man får också tänka på att detta skedde i ett sjukdomstillstånd när hjärnan var förgiftad av alkohol. Man ska inte glömma men det hjälper inte heller älta. Kommer man inte tillbaka i förtroendecirkeln ja då är det nog bäst att separera. Så funkar det ju i alla förhållanden, de bygger på tillit och engagemang.

Min kropp ville verkligen inte ta emot honom trots att jag tidigare varit glad i vårt samliv.Nånstans hade väl mitt psyke fått nog att bli bedraget.Man öppnar ju upp som kvinna ;) på flera sätt och till slut var jag för sårad för att det skulle kännas bra.Nu när jag märkligt nog förlåtit honom allt han ställt till med och fortfarande ställer till med så har jag en helt annan attityd till honom och vårt samliv.Gör inte våld på dig själv,det leder inte till något gott.

Det jag gjorde när det var som tyngst var att jag gav precis det jag kände att jag ville ge vilket var nästan ingenting.Det gjorde ju förstås att vår relation också nästan självdog.Men det var en överlevnadsinstinkt från mig.En klapp på kinden,en varm kram några uppmuntrande ord är ju också kärlek.

sorgligtmensant

Jag är ett barn till en alkoholist, min pappa. Jag råder dig att inte ge upp att försöka få honom att inse att han behöver hjälp för dina barns skull. Min pappa har varit full varje helg så långt jag kan minnas, jag är 25 idag. T o m varje julafton var han full, han mindes aldrig dagen efter vad han fått i julklapp av sina barn. Ett av det värsta med det hela är att min mamma aldrig bett honom sluta på allvar (vad jag vet), bara tisslande jag hört "drick inte så mkt, nu ska du inte dricka mer för ikväll. Gå och sov, barnen märker ju". Så nu står jag här idag, 25 år gammal, 25 år av att vara ett barn till en alkoholist, och undrar varför det är upp till mig att säga ifrån? varför lades denna börda på mig? Jag känner ett svek från min mamma. Det var väl runt 10 års åldern jag förstod att min pappa hade problem. Idag hör jag bara på hans gångsteg om han är full, på ett enda ord, en enda blick. Barn är inte dumma. Jag har levt hela livet med att gömma familjens "stora hemlighet", aldrig kunnat ta hem kompisar under helger då jag vetat att pappa varit full. Det var mamma som var mest skamsen och det fick inte komma ut för nåt i världen att pappa var alkoholist.

Missförstå mig inte, jag har ingen aning om hur du har det eller vad du/ni gjort för att stoppa alkoholismen. Jag ger dig bara styrkekramar och tankeställningar för att orka kämpa vidare, och verkligen med kraft! Det är så viktigt att stå tillsammans som en familj och att alla stöttar alla. Det var mitt perspektiv som ett barn till min pappa och hans demoner. Imorgon ska jag ta ett allvarligt snack med honom en gång för alla, jag ska verkligen inte ge upp. Jag vill att han ska se mig på mitt bröllop, se hans barnbarn.

Vilse i pannkakan

Tack för perspektivet, sorgligtmensant.

Det är ju barnen jag har oroat mig mest för, att de har fått vara med om alldeles för mycket, sett för mycket. Men jag har varit allt annat än tyst, jag har skrikit, gråtit, skällt och ställt ultimatum. Nu är han ju nykter och får behandling, men jag får ingen behandling. Jag står mitt upp i allt och är fortfarande orolig och vaksam och har svårt att förlåta och se en ljus framtid.

Hade du velat att din mamma hade lämnat din far och tagit er med sig? Tror du att han hade fått grepp om situationen då? Tror du att ni hade mått bättre på lång sikt? Naturligtvis jättesvåra frågor, men det är precis sånt jag funderar på. Det skulle säkert bli skitjobbigt för alla inblandade att flytta isär och försöka köra varannan vecka, men jag undrar ändå om det skulle vara bättre för dem. Även om pappa är nykter nu så känner de ju av spänningen hemma. Eller kan det bli ett fint familjeliv till sist?