av LillPer

Börjar en ny tråd här och hoppas det ska vara början till mitt nya liv.
Jag har verkligen kommit till vägs ände och orkar inte med mig själv längre.
Att alltid trilla dit. Att förstå att jag inte kan dricka men gör det ändå.

Jag börjar om nu och vet att det blir många tuffa utmaningar framöver.
Men jag börjar med att reda ut denna dagen först....sedan.

Behöver stöd nu.
Jag vill inte mer nu! Alla lögner och svek.
Vad är det för fel på mig?
Kram på er alla som kämpar.

LillPer

m-m
lör, 2014-10-25 - 08:20

Även jag kannor känna igen mycket i din text. Sökandet efter sätt att koppla av, och sökandet efter äventyr och utmaningar. Hela tiden jaga vidare efter något annat. Mina tankar är uppfyllda av sådant - stressigt och känsla av stagnation på jobbet - kolla vad arbetsmarknaden kan erbjuda en sådan som mig, läsa upp några poäng till? Alternativt söka ett utlandsjobb? Alternativt....? Träningsmässigt - göra en halvklassiker? Springa en halvmara? Yoga varje dag? Ju mer stressad eller frustrerad jag känner mig desto mer tänker jag på allt annat jag vill göra. Tidigare kunde jag koppla av tankarna, alternativt hitta ännu bättre planer efter några glas vin.
Relationstankarna känner jag också igen, håller med både det Santorini och Stingo skriver. Man blir uppfylld på ett sätt av sin egen utveckling och vill att allt ska utvecklas i samma takt.
Ja, några tankar såhär på lördagsmorgonen.
Ha en bra dag,
m

LillPer
sön, 2014-11-02 - 21:47

Kära vänner.
Jag hade bara några dagar kvar till 5 månader utan alkohol. Igår sabbade jag det efter en mycket märklig och stressande dag. Att jag inte förstod varningssignalerna gör mig fruktansvärt besviken. Nu har jag haft sån svår ångest och bakfylla idag. Vad jag ändå känner och upplever är glädje över att jag vet att detta snedsteg inte kommer leda till mer dricka. Jag är så färdig med det. Jag tänker istället att en fylla på 5 månader är väldigt bra. Visst är jag besviken, men jag kommer inte börja räkna från noll igen. Aldrig.
Dessutom blev jag brutalt påmind om hur lite jag önskar ha alkoholen tillbaka i mitt liv. Det som är mest otäckt är att det gamla dryckesmönstret nästan var ännu värre igår kväll. Det finns inga som helst möjligheter att lära mig vara måttlig. Det vill jag inte heller försöka vara. Stingo skrev att jag skulle kanske försöka göra en inre resa istället för en yttre resa med cykel eller annan prestation. Det är precis så jag tänker göra. Nu ska det inre kaoset jobbas på. Min resa fortsätter trots den kraftiga sladd jag hade igår.
Sov gott.
LP

steglitsan
sön, 2014-11-02 - 21:57

Du är så långt ifrån noll man kan komma. Klart att det suger med en krash men du verkar se på det med väldigt sunda ögon. Tack för att du delar med dig i medgång såväl som motgång.

Kram

anonyMu
tis, 2014-11-04 - 13:00

Oj då... Tack för att du delar med dig LP. Vad hände egentligen? Vilka var signalerna som du nu i efterhand inser att du ignorerade? ... om du orkar skriva om det ...

Om man ska ta ett återfall, så är det här väl det absolut bästa utfallet. Att du känner att det här var åt h-vete. Och inte, inte, att det här kan nog bra. Kan nog dricka lite igen nu.

Du kommer igen efter det här. Du ska fortsätta räkna. Grattis snart då!

Stor varm kram till dig <3

LillPer
tis, 2014-11-04 - 14:29

Kära Muränan och Steglitsan,
Tack för er omtanke. Signalerna på att något var fel i huvudkontoret var så oändligt tydliga och jag brottades med tankarna hela lördagen.
Sydeuropa, varmt väder, körde min kära familj 350 km enkel väg, start kl. 04:00 på morgonen, till en flygplats och kramades adjö, ses på onsdag hemma i Sverige. Började köra de 350 km hem dit jag bor, telefonen ringer efter 30 minuter. Frugan förtvivlad, planet inställt.
Allt löste sig hyfsat men med otroligt mycket strul och otrevligt innan de till slut var hemma 1½ dygn försenade.
I vilket fall som helst behövde jag handla lite mat efter min 700 km körning och som ni alla vet så har man inget alkoholmonopol i Sydeuropa.
Det är inget som stör mig, men just denna dag blev jag stående framför alla flaskor i min trötthet och olustkänsla över att min familj som varit hos mig i nio underbara dagar var borta och strandsatta på en flygplats.
Jag vandrade efter många om och men ut från affären med enbart mat och ingen alkohol. Men något hade satts igång. Något otroligt kraftfullt.
Hemma vid mitt hus strålade solen och jag funderade på en tupplur. Istället vandrade jag till den lokale handlaren 100 steg bort och gick där rastlöst runt i hans butik innan jag helt plötsligt ser mig själv plocka en JB whisky till extrapris, 8,95€ för 70 cl. samt ett sexpack kalla öl.
Jag tänkte att jag ställer dem hemma men rör dem inte. Javisst, säkert grabben. Det blir ett bra test.
Häller upp en whisky, öppnar ölen och liksom låtsas inte om att de står där framför mig.
Till slut tar jag en klunk på ölen, smuttar på whiskyn och sen går allt av bara farten. Jag blev snabbt berusad och tog mig knappt i säng på grund av fylla och extrem trötthet.
Vaknar som ett psykiskt och fysiskt missfoster som just sett dagens ljus. Ringer min fru och talar om vad som skett. Hon förstår mycket väl för hon märkte i ett SMS jag skickade strax innan jag korkade upp att något var på väg att hända. HELT otroligt.
Fick massor av tröst och pepp av henne. "Nu ska du för en gångs skull titta bakåt och se vad bra du varit och vad du har åstadkommit, ta vara på det. Den här gången var bara ett snedsteg från stigen du bestämt att vandra" Jag älskar den kvinnan. Även om jag tidigare flummat om skilsmässa och äventyr så är hon min kärlek.
Det var svårt att fokusera på hur bra jag varit under fem månader men nu ett par dagar senare så vet jag hur fantastiskt det varit och att jag fortsätter mot helnykterhet.

Det som var verkligen otäckt var att jag hade en inre dialog, såg felen och varningarna men valde att ignorera den.
Sysslolös, ensam, orolig, stressade, trött och en viss portion uppgivenhet gjorde att jag inte kunde stå emot.
Hur jag gör nästa gång denna märkliga situation uppstår vet jag inte, men jag har svårt att se samma scenario.
Något har jag lärt mig av denna brutala ångest och läxa.

Tack för ert engagemang och underbara stöd.

LP

Stingo
tis, 2014-11-04 - 16:00

Tack för att du skriver om det. Det du beskriver ser på något sätt märkligt ut, men känns på samma gång oerhört möjligt. Skrämmande.

Kommer att tänka på det någon skrev att hen brukar ta till i sådana situationer "skall det här vara orsaken att börja dricka igen". Ett jävla bra tänk att ta till, när förhandlingarna håller på att gå i putten, tror jag.

PP
tis, 2014-11-04 - 16:46

De är verkligen otroligt LillPer vilken kraft som ligger och gror i begäret att berusa sig. Vilken var anledningen? Ja, det är inte lätt att förstå, men jag tycker själv att du gör helt rätt i att gå vidare. Har själv fundera mycket på lämplighet/olämplighet i att ha alkohol hemma. Redan efter ett par månader kom det vinflaskor i form av presenter i huset, och sedan i somras har jag själv köpt hem ibland, för att ha något att bjuda på. Om det är ett middagsbesök eller någon jag sitter i solen på båten med, så är det ju så att de flesta svarar en öl, ett glas vin, på frågan om de vill ha något att dricka.

Jag har även vid ett par tillfällen lyckats köpa med mig sprit i form av gamla rom, calvados hem när jag strosat runt i taxfree butiker.
Till mig? Nej, knappas! Men på något konstigt sätt har det trots allt varit till mig. Någon gång, kanske?
Patetiskt? Javisst! En alkis som är torrlagd som börjar att bygga upp ett barskåp - liksom för säkerhets skull....

//PP

anonyMu
tis, 2014-11-04 - 17:25

Tack LP för att du berättar!

Tack - det betyder så himla mycket. Jag kan, tyvärr, verkligen förstå att du trillade dit. Utomlands, separation från familjen, ensamhet, trötthet... Alla varningsklockor ringer! Det är just precis så där jag ser mig själv - sittandes tittandes på något jag öppnat... F-n får gåshud...

Får jag vara skitjobbig och fråga mer? Du behöver verkligen inte svara, om du inte vill. Men hur kändes det att dricka? Var det fantastiskt från början eller motvilligt med omgående ångest?

Måste därtill ge en eloge till din fru. Tror hon reagerade, för dig, helt rätt.

Kram

Akvariet
tis, 2014-11-04 - 18:00

Tack för att du delar med dig. Jag är imponerad av din styrka att berätta om snedsteget. Och så snabbt, redan dagen efter. Min tro är att detta kommer att stärka dig på alla möjliga sätt. Kämpa på och lycka till.
/A

LillPer
tis, 2014-11-04 - 22:16

Muränan, du är väl aldrig skitjobbig? Det är helt enkelt skönt att du undrar för det ger mig bekräftelse och anledning att berätta och samtidigt för en stund att reflektera över mitt beslut jag gjorde. För jag upplever på sätt o vis att det bara hände.
Hur det kändes......Jag svepte ganska raskt en öl och en relativt stor whisky. Hände ingenting, men snart kände jag ju ruset sprida sig men jag måste i ärlighetens namn erkänna att det var helt utan sensation eller någon ångest just då . Ingenting, det kändes varken bra eller dåligt. Tomhet ganska omgående och sedan snabb påfyllning. Absolut ingenting speciellt som jag minns det nu. Den här överväldigande känslan av lugn och harmoni som aldrig infann sig. Effekten var totalt överskattad och det jag förväntade mig kom aldrig förrän dagen därpå. För det sa jag till mig själv i affären och den känslan framkallade jag med kraft i affären! Känslan av grym förlust och ångest i morgon bitti!
ÄNDÅ sker det!
Jag är otroligt överraskad över detta faktum.
Det är det som gör mig mest förundrad och rädd. Hur kunde det ske och hur kunde jag dricka så mycket på kort tid efter 5 månaders uppehåll?
De flesta verkar ju smyga igång långsamt och tro att de är normala, botade Svensson drinkare för att sedan öka succesivt och hamna i den onda spiralen igen.
Men inte jag.
Allt eller inget.
Speglar min personlighet ganska mycket.
Tack för frågor och härlig stöttning, ni är suveräna!
LP

anonyMu
tis, 2014-11-04 - 22:30

Igen - tack för delning. Det är starkt av dig och bra för andra, typ mig.

Det kan nog gå på två sätt. Antingen ganska lugnt drickande och, som du säger, man smyger igång det. Eller så är det ka-boom allt på en gång. Tror att den första är livsfarlig för oss. "Åh, vi klarar ju av det här nu." Som sagt, bättre med ka-boom! Du vet att det inte är något som du kan gå tillbaka till. Detta återfall kan, med lite rätt tänk, göra dig starkare.

Ja, det skrämmer - "att ändå sker det". Det är det vi aldrig får glömma. Det är också det som skrämmer mig mest. Att jag en dag bara liksom skiter i det och dricker, trots all min klokskap och all nykter tid. Man får väl helt enkelt försöka eliminera så många riskfaktorer som man kan. Du bekräftar det jag misstänker för egen del - att risken är störst när man är själv. Jag brukade inte dricka själv egentligen tidigare, men jag inser att det numera är en stor riskfaktor.

Kram till dig - imorgon är du hemma igen

LillPer
ons, 2014-11-05 - 18:57

Hemma i vårt varma hus efter lång resa. Lagat en god middag till familjen när de kommer hem efter sent jobb o skola.
Skönt och tryggt att vara med människor man älskar.
LP

LenaNyman
ons, 2014-11-05 - 21:42

Hade du lika gärna kunnat vara utan den där fyllan? Menar väl så här: Är du kanske lite tacksam över den erfarenhet du gjorde i och med fyllan men att själva fyllan i sig var underordnad och overrated?

/L

LillPer
tors, 2014-11-06 - 19:17

Jag hade utan tvivel mer än dubbelt upp kunnat vara utan den där fyllan. Jag är på ett vis tacksam att fyllan bekräftade min alkoholism så rejält. Samtidigt så är jag lite oglad och skraj att det var så okontrollerat, jag trodde att det skulle vara en skön känsla med några kalla pilsner att filosofera över.
Själva fyllan var otroligt överskattad men jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till underordnad, förstår nog inte riktigt.
Det fanns liksom inte en längtan över att bli full. Det var nog mest en längtan över lugn och harmoni, reflektion, analys på nåt vis.

Troligen så har kanske det undermedvetna i veckan planerat i smyg. Vi har varit på restauranger varje kväll där det varit normal måttligt intag från alla. Jag noll intag.
Inga problem överhuvud taget.
Jag vet inte om jag svarar på din fråga?
Nu trippar jag vidare på lätta fötter.
Söndag den 2 nov. är bara några dagar bort. Så otroligt sjuk jag var då!
Idag har jag varit ute i skogen och sprungit i de brantaste backar och djupaste lerpölar i den svenska myllan.
Bättre än så kan det ju inte bli?
Som jag mår nu skulle jag alltid vilja må. Nöjd av prestationen, luften, energin. Tolerant och förstående, ingen stress inombords (bara lite kanske)
Det är mitt verktyg för att må bra. Önskar även att jag kunde må så här utan den fysiska ansträngningen. Kanske det går om jag börjar meditera.
Det blir mitt nästa mål.
Sköt om er alla därute!

LP

LillPer
fre, 2014-11-07 - 05:12

Tankarna snurrar. En näst intill sömnlös natt. Jobb och resor. Krav och otydlighet. Upp och ner, fram o tillbaka. Hemma, borta omvartannat. Märklig känsla att komma hem, samtidigt väldigt skön. Tar tid att landa på mina olika bostadsorter i olika länder.
Ibland önskar jag mig bara ett vanligt jobb. Inget konstigt alls.
Just nu känns det som jag är på väg in i en depression eller att bli utmattad psykiskt. Tänker mycket på hur meningslöst det är.
Jag kan inte sova. Jag orkar inte ha en hjärna som går på högvarv hela tiden.
Vem kan hjälpa mig? Orkar inte just nu.
Alkohol är inte ett alternativ.
Varför blir mina tankar så svarta och svåra?
Kram LP