av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Ebba
lör, 2014-11-08 - 07:49

Plötsligt en dag, kväll eller natt - händer något. Du råkar hitta en liten lite hemlig plats där människor lämnar sina liv i textform. Ja och så kom det sig att hon en dag, kväll eller natt hittade Berras texter. Som en skänk från ovan för att både få skratta, förstå OCH känna sig mindre ensam är så himla skönt just som man saknade allt det utan att man kanske hade märkt det innan man läste dina texter och fick skratta och allt det andra.

Tack ska du ha.
Jag hoppas i detta fall att du är lik mig och inte kan låta bli att skriva ibland trots att du känner dig färdig :)

Berra
sön, 2014-11-09 - 19:47

Vet att jag inte borde skriva något mer, men vill heller inte vara ofin och inte tacka för era inlägg, så än en gång tack!

Har svårt att inte läsa flera gånger om dagen på forumet, märker hur det innehållsmässigt går både upp och ner...
Min inriktning på forumet har hela tiden haft hur alkoholen har påverkat mig mentalt, inte bara hur den gör rent fysiskt med kroppen både under och efter fyllan.
Har känt hur beroendet har pressat mig till det yttersta, både före, under och efter min nykterhetsstart.
Livet är inte lätt...att göra rätt, men att dricka mer, gjorde problemen fler.
Nykterheten blev till att nysta upp alla mentala trassel jag hade i mitt huvud, kanske det lämnade fler frågetecken än svar, vad vet jag?
Varför drack jag?, och inte förlita mig på andras klyschor, utan vad var mina behov, just då?
Och hur gör jag idag för att inte återfalla till dem?
Svaren kanske finns om man läser tillbaka i min egna tråd, kanske inte orden säger allt, utan känslan bakom dem...

Men nu....är all min energi dränerad, ingen tvekan längre om att jag svänger in i en ny svacka.
Borde inte skriva detta, eftersom det blir min sanning när jag läser det igen.

Skillnaden är att det går i vågor under en dag, en vecka, kanske har det att göra med att jag har tidigare fått mina verktyg att försöka motverka dem.
Ömsom motstrider jag dem, ömsom förlorar jag, en sorts bipolär/manodeppressivt läge i expressfart.
Tar lite för tillfället för stora risker och utsätter mig för faror, livet är inte alltid livsviktigt för mig, å andra minuten så är livet översvallande fantastiskt att leva.
En känslomänniska?, javisst.
Nattens mardrömmar tömmer mig på energi, och en annan anledning att "skylla" på är som tidigare mitt arbete, de har tagit bort fikarasterna för oss nu bl.a.
Trodde de att vi då skulle bli ännu mer sociala på jobbet, när vi inte ens kan surra lite privata saker över en kopp kaffe?
En anledning, men kanske inte en orsak, mer rätt hade varit att fråga sig varför det ens skulle trigga mig att må dåligt, rättvisetänket?
Min mamma säger att jag kommer ifrån en tjurig och bångstyrig släkt på pappas sida, har inte alltid varit så lätta att tampas med.
Så länge de var bönder och fick styra över sig själva fungerade det, ser hur det har slagit igenom på mina syskon i ett modernt samhälle.
Så jag brottas med ett arv också, aggressionerna blixtrar till som en stroke internt i mitt inre, jag svartnar i synen men blir istället handlingsförlamad.
Det är som en en säkerhetspryl går in och låser mig, aldrig aldrig bli våldsam, aldrig ens hota om våld, min kroppsstorlek förbjuder detta.

Har så många skelett i min mentala garderob, upptäckte att det fanns både en vindstrappa och en källartrapp, och det verkar aldrig ta slut, någonsin...
Där kommer ett kranium rullandes på golvet, håller ett lårben i ena handen och en ryggrad i den andra, får aldrig ihop detta livspussel, vem var detta?
När allt blir övermäktigt vill jag bara sätta mig ner och gräva ner mitt ansikte i mina solkiga händer, detta händer inte, jag orkar inte längre...

Det enda jag vet är att ......det hade inte blivit bättre om jag hade druckigt...

/Berra

PP
sön, 2014-11-09 - 22:35

Det är söndag och så kommer ett par rader ändå :-)
Även om det inte handlar så mycket om det du
vanligtvis skriver om så är det väl ok.

Det blir väl inte mindre sant om du avstår att skriva om det?

Du hittar din väg på fötter igen, det tror jag starkt på.

//PP

Fenix
mån, 2014-11-10 - 23:38

känner för dig, om dig, och allt du gett här till så många.
Finns bara en sak att göra,
KRAMA dig!
Fenix

Berra
sön, 2014-11-16 - 23:50

..kan låta tungt på alla sätt och vis...
Men en tveeggad kniv som delar smärtan i tvål helt olika delar...
Glad för att det är över trist för att det är ett faktum...
Ni som kanske minns tidigare inlägg, jo morsans gubbe har vandrat vidare på solbetstrukna vidderna...

Mamma messade mig i fredags eftermiddag, de hade tillsammans med de anhöriga bestämt att alla livsuppehållande åtgärder skulle tas bort och bara behålla de smärtstillande.
Sjukdomen var obotbar och det fanns bara en utgång, varför dra ut på det?
Dessutom hade han själv sagt att han inte var rädd för döden, tvärsom så välkomnade han den, detta var inte honom ett värdigt liv.
Mamma pratade redan om honom i dåtid, om hur hon skulle städa ut honom, och hur livet skulle bli, ensam igen, praktiskt tänkt men kanske en sorgbearbetning i sin helhet.
Vi skjutsade ut henne till lasarettet, jag som är lika "praktiskt" i mitt tänk frågade frugan om hon inte skulle följa med och ta ett sista farväl medan han levde, det är få förunnat egentligen...
Men det var ett svårt beslut för henne, hon kunde inte bestämma sig och jag vaknade upp på lördagsmorgonen av att hon grät, ...' Jag vet inte hur jag ska göra'.
Hon följde med och trotsade sin rädsla inför döden, hon skakade och grät ju naturligtvis, men genomförde trots allt det hela, en otrolig prövning för henne.
I bilen till sjukan satt jag och övade på replikerna, jag skulle tacka honom för alla de år han hade tagit hand om min mamma, att jag respekterade hans beslut osv...
Inget av dessa ord passerade mina läppar, han var tvärsom väldigt glad och uppåt, precis som om nu var beslutet fattat, och jag har vid flera tillfällen just fått uppleva detta, de piggar till sig strax innan de lämnar jordelivet, en sista ansträngning och sedan så är det....klart.
I natt så dog han, han hade sovit allt sedan vi lämnade honom, trött av alla sina barn, barnbarn, barnbarnsbarn och svågrar och svägerskor som tagit farväl av honom...

Vet ni vad?, jag tror han dog lycklig, han hann med att göra precis allting, leva sitt liv och tog sitt beslut och hann att ta ett farväl från de sina, ingenting var bortglömt.
Han hade t.om skrivit i det vita arkivet om hur han ville hur hans begravningscermoni skulle vara, in i minsta detalj, så hans barn behövde bara följa han sista önskan.
Så han hann t.om ta en del beslut en liten tid efter sin död.
Dog han ensam, nejdå omgiven av nattpersonal på intensiven som hörde honom ta det sista rosslande korta andetaget, han var inte ensam.
Kanske skönt för hans barn att inte få med sig det sista kanske mindre behagliga dödsögonblicket som det sista man minns av honom.
Döden är inte helt så fridfull som många vill ge sken av.

Han hade ett rikt liv trots att han inte hade så mycket penningar kvar, rikt på många anhöriga, rikt på kärlek, rik på att vara älskad.

Han dog när mina barn båda två var ute och festade som bäst, det känns så konstigt, tveeggad...
Två har det roligt och partar på som mest, medans en anhörig till dom precis tar sitt sista andetag...
Dagen efter skäms de, att de hade det roligast då när en annan dog, men de kunde inte veta...
Och hade de fått veta det då, så hade det nog bara blivit en sorglig sorti på natten...

Allting har sin tid, glädje sin, sorg sin, men ibland kommer det varandra väldigt nära, högt och lågt inom en kort tidsperiod...
Alkoholen gör oss väldigt omedvetna, vi tappar tidsbegreppen och samtiden.

Vad jag känner?, mig alldeles slut.
Tanketrådarna har trasslat till sig i en enda härva igen, måste bromsa tiden för att hinna reda ut nystanet igen, jag som var så nära att lyckas...
En mamma som behöver tröst av de tröstlösa, en ekvation som inte går ihop sig riktigt...
En buss som kommit i rullning i en nedförsbacke och jag letar febrilt efter en handbroms...

Berra

Meredith11
mån, 2014-11-17 - 17:09

Vad ledsamt det låter. Delvis fint också att få säga farväl.
Hur kan man ens trösta? Bara finnas i närheten? Lyssna? Fråga?
Tänker på dig,
Kram

Stingo
mån, 2014-11-17 - 17:27

... När någon nära går bort. Men jag kan inte riktigt hålla med Meredith, att det där låter så väldigt ledsamt. Han fick gå, så som han ville, vara glad och omgiven av sina närmaste i slutet, som han var färdig inför.

För mig låter han, som om han skulle vara förtjänt av en Afrikansk begravning, en sån där med sång och dans och glädje. Men han hade ju bestämt själv...

Stingo
mån, 2014-11-17 - 18:59

... Av mig. Klart att det är ledsamt också.

Önskar styrka till dig, Berra. Det kom kanske inte heller fram ur min förra text.

Fenix
mån, 2014-11-17 - 20:55

du är en bra människa, men inte Messias! Du kan inte ta på dig allt vad andra behöver genomlida. Du behöver inte dra i någon handbroms, för det finns inga andra på bussen utom du i det här avseendet.
Kram
Fenix

Stigsdotter
tis, 2014-11-18 - 15:28

...kära Berra. Det ÄR sorgligt att stå brevid någon som sörjer och inte riktigt veta vad man ska göra eller säga. Skickar styrkekramar och hoppas att du reder ut dina trassliga tankar. Här passar jag på att lägga in några av AA;s deviser som jag tycker är så bra och som kan passa här: En sak i taget! och: Det viktigaste först! Det viktigaste nu kanske är att vara rädd om dig och försöka vila i allt som skett och sker omkring dig...

mulletant
ons, 2014-11-19 - 05:15

har inga fler ord just nu... bara djupaste djupaste medkänsla. Följer dig i tanken och hjärtat i vingelkrokar och trasseltankar. / mt

Mic99
fre, 2014-11-21 - 10:47

Har ju sagt det tusen gånger, men likafullt så är det sant! Du har räddat mig och hjälpt mig upp varje djävla gång jag ramlat. Alltid stöttande och med väl valda ord har du hjälpt mig upp. Så nu är det väl min tur att försöka stötta dig. Vet bara inte riktigt hur. Kanske genom att säja som du alltid gjort.Att vad du än gör så blir ingenting bättre med alkohol. Hoppas du verkligen håller fast vid det även nu när du känner dig nere. För det är verkligen sant. Alkoholen bara förstör. Gör det dåliga sämre..och det sämre..sämst..

Jag är ju ett lysande exempel på att det funkar så. Har klarat balansgången riktigt bra ett tag..men igår släppte jag garden och PANG! Allt helvete brakade lös. Allt man kämpar för och bygger upp...är väck. Allt är svart. Det går inte ens att med ord beskriva..men du vet ju hur det är. Glöm det bara aldrig. ALDRIG!

Önskar dig det bästa Berra! Hoppas det vänder och du mår bättre snart. Det är du värd.

Tack igen för allt!

/Mic

Berra
sön, 2014-11-23 - 22:32

...springer jag genom livet, känns det som...
Hinner inte med allt, helgerna går allt för fort...
Allting känns så uppstyltat och planerat, finns det ens ett litet andrum?
Går ur askan in i elden, hem byta om kläder och iväg igen...
Är nöjd med min stackars bil, tur att jag köpte en sjusitsig, går både som buss och skåpbil med bara några timmars mellanrum.
Kör närapå dubbelt så mycket, tankar hälften så ofta, en pengakassa-ko, ett genomtänkt köp som betalat av sig från första stund.
Stressad?, jovars, men å andra sidan har vi prioriterat rätt, vi har umgåtts med de våra, släkt och vänner.
Varit "mamma-vakt" fem sex gånger på en och en halv vecka, lite trött på hennes höga stämma när hon skriker så mycket, hon hör illa kärringen..., upprepar samma saker gång på gång, minnet är ju inte alltid vad det har varit, huvudvärk och inskränkt koncentration blir följden på sikt...
Släkten börjar dra sig hemåt efter att ha varit utomlands, det vankas ju snart begravning, en glädjens tid för att samlas och träffas igen, trots det sorgliga i självaste handlingen en jordförättelse...

Mår jag bra?, ja det borde jag ju göra egentligen, har hänt lite grejer på jobbet, som på lång sikt borde göra bättring, hoppas jag på.
Livet åker jojo med min känslor, hinner inte riktigt sortera dem eller katalogisera dem, de bara väller över mig i en sorts kaskadspya.
Äckligt?, ja kan känna lite äckelkänsla över dem, svårt att förklara hur.
Reagerar starkt på orättvisor och elaka människor, falska människor.
Våra närmaste och bästa grannar ska flytta ifrån oss, känner mig sviken, anförtrodde mig allt inför dem, de bär på mina hemligheter härifrån, ett ansvar stort att bära.
Räds inför framtiden bär bördor som inte kommit fram ännu, om den ens kommer fram, en sorts presumtiv oro, för något som inte har hänt, sjukt!

Det enda jag känner mig stark i är min övertygelse om min nykterhet, där vet jag att jag gör rätt.
Var på en fest i lördags där min nykterhet genast blev ifrågasatt av en nyfunnen vän, min tro var så stark att jag kände att jag körde över henne totalt.
Hon frågade varför dricker inte du, min motfråga blev omgående.... Varför dricker du?
Hon upptäckte hur besvärande frågan blev för oss båda, och hur konstigt den svenska mentaliteten egentligen är, du förväntas att du dricker alkoholen i dagens Sverige.
Ingen ifrågasätter varför, jag gör det och vågar motsätta mig systemet....

Känner det som när man var liten och gick i skolan alla stod i en ring och mobbade ett stackars offer, ingen ifrågasatte varför vi gjorde detta, risken var att de fick ett offer till att mobba, man räds att vara olika eller annorlunda, den som sticker ut töms på sina visioner av andra som är avundsjuka eller bara elaka av oförstånd.
Att våga vara annorlunda är nog det som skapar nyanser i vårat samhälle, istället för att försöka normalisera alla andra.

En kväll av djupa tankar, jag inte själv har vett att bena ut...

Berra

Berra
mån, 2014-12-15 - 01:37

..och tack för påhälsningen!

Ja det blir mer sällan jag plitar ner något just nu, försöker frigöra mig från det något tvångsmässiga forumläsandet.
Min depp-dipp var mer av en långvarig svacka, jag är tillbaka till mitt vanliga nu, och det är varken härligt eller kasst, utan bara "är" på något konstigt sätt.
Lägger inte ner en massa funderingar på detta, utan kör bara på...

Drack grogg i fredags, ofrivilligt förståss, grabben hade blandat en party-skvätt i en 1,5-liters PET som stod i garaget, glömt bort den och den hade hamnat bland alla andra flaskor.
Duktigt som jag är så vill jag dricka upp alla skvättar, tömde ett par deciliter ur en ginger-ale, på sista slurken skulle jag suga ur det sista ur isbitarna kände jag en välbekant hetta ur tunga och svalj, det här smakar starkt sade jag vid matbordet, grabben stelnade till men dröjde inte länge med svaret, ehh den där var visst min.
Jag prioriterar ärlighet framför fördömande, och straffet blev att kidsen fick gå själva till sina kompisar på kvällen, pappa var ju onykter och skulle lätt blåst rött på en kontroll.
Kände jag något då?, nja mest obehag och en värmande sockerdrickskänsla uppe i huvudet, jag var orolig att det skulle vara en behagande känsla.
Ni vet, det behövs bara en enda cigg för en exrökare att fastna igen, rädslan var stor för att ramla tillbaka i något dit jag inte ville hamna.
Men det gick bra, 2 dl raggargrogg av okänd styrka satte inte igång något, läskigt att jag redan nu har lagt en ribba på tålighet.

Annars då, gubben ligger i jorden, morsan har syrran och svågern hemma hos sig, hon har nog aldrig haft det så hektiskt tidigare, de kör hårt med henne, och hon trivs bra.
Begravningen var fin, stor närvaro från vår släkt, över hundra som knöka kyrkan till sista extrastol, han var rik på kärlek och omtanke, det märktes...

Hemmavid är det renovering som pågår, stort röj i tvättstugan sedan vi bytte varmvattenberedaren i somras, kommit drygt halvvägs och vi kör en "fattigmansrenovering" utan någon speciell lyx, men dessa 3 m2 landar nog i alla fall på 15 lax, perkele så dyrt allting är!
Min mesta tid går åt till att fundera ut alla lösningar i förtid, det tär hårt på de stackars hjärnceller som är kvar, är ganska så mentalt slutkörd.
Lösningarna i praktiken är inte alltid desamma som de genomtänkta, vilket både förenklar och förvirrar ibland.

På jobbet är det också förvirrat, men jag orkar inte lägga några värderingar i det, det finns tillräckligt många chefer som kan jönsa omkring med dessa beslut.
De kan ta min kropp men inte min själ, har fått skäll som vanligt och jag vet inte vad man ska göra för att kunna behaga dem alla, suga av dem?
Jag spelar ett rävspel med en av cheferna, hans drag är förutsägbara och kränkande, och även om han vill att jag ska kräla i smutsen för honom så gör jag det med stolthet,
Det sprätter i honom av vrede, och det är ganska så spännande att gå till jobbet varje dag.
Det lackar mot jul och jag absolut ingen julkänsla, tycker bara att det känns stressande, men ser fram emot den påtvingade ledigheten trots allt.
Imorgon tar jag och frugan ledigt för att handla julklapparna till ungarna, och har traditionsenligt sett filmen ikväll tomten är far till alla barnen, det gör vi varje år, kan nästan alla replikerna nu, men underbar ganska så modern svensk tappning av familjelivet.

Så ser livet ut för en x-alkis, dryga sju år med nykterheten som en trogen följeslagare, när man har slagit hål på sina egna myter om varför just jag drack alkoholen.
Alkoholisten sitter inte i törsten, smaken eller vanan, det sitter i tänket till varför just jag ska tillåta mig att bli påverkad just nu av något där jag tappar kontrollen gång på gång.
Lurar luringen...

Berra

mulletant
mån, 2014-12-15 - 04:55

att höra av dig och att du är tillbaka i det vanliga. Det är en stark vana att läsa forum... och din vana är ju rotad under betydligt längre tid än min. Jag läser inte dagligen längre, ofta glömmer jag helt bort att forum finns - och blir lite förvånad sen när jag kommer ihåg att kolla. Men du Berra, du är en av dem som finns för alltid i mitt hjärta. Det var du och Adde som "visade" mig att det är möjligt för vuxna män att bryta mönster och byta riktning och att det finns olika vägar. Evigt tacksam.... Kram / mt