Börjar en ny tråd här och hoppas det ska vara början till mitt nya liv.
Jag har verkligen kommit till vägs ände och orkar inte med mig själv längre.
Att alltid trilla dit. Att förstå att jag inte kan dricka men gör det ändå.

Jag börjar om nu och vet att det blir många tuffa utmaningar framöver.
Men jag börjar med att reda ut denna dagen först....sedan.

Behöver stöd nu.
Jag vill inte mer nu! Alla lögner och svek.
Vad är det för fel på mig?
Kram på er alla som kämpar.

LillPer

LillPer

Min resa fortsätter trots det som jag gjorde förra helgen. Inget är förändrat. En stilla undran är om mina tankar alltid kommer vara fyllda med funderingar och olust inför alkoholen.
Jag önskar att det så småningen ska vara ett blekt minne från det förflutna. Dock aldrig glömma det som varit.
5 månader och två dagar i dag , inklusive ett återfall!
Sköt om er!
Lp

Tack fina LP för dina ord i min tråd. De värmer verkligen.

Tror tyvärr att det är många här som mår ganska dåligt psykiskt. Det är svarta hål, tomhet, ensamhet, utanförskap, trauman, sjukdomar m.m. som satt sina spår. Många av oss tar till olika beroenden/kryckor för att orka, dämpa, lugna, glömma. I väldigt många fall finns det nog en bakomliggande problematik till att man dricker. Det är kanske tyvärr som Tor skrev för ett tag sedan - att Alkoholhjälpen liknade väntrummet på psykaktuen. Jag blev så ledsen och förbannad när jag läste det. Ganska onödigt - för han har ju rätt till sin upplevelse. Men jag reagerade väl också för att han till viss del har rätt.

En sak som jag börjar inse allt mer, är att det faktiskt inte är så himla svårt att låta bli och dricka när jag är glad, mår bra och det är fest osv. Det svåra är när man mår dåligt och livet (hjärnan...) jävlas. Det är då det verkligen blir tufft. Men jag tror fullt och fast på att det inte finns någon återvändo till ett liv med alkohol. Ingenting kommer bli bättre av det. Det enda jag kommer göra är att förtränga mina problem ytterligare. Sedan ploppar de upp ändå och i förnyad styrka.

OM man någonsin skulle kunna dricka igen, så skulle det krävas att all skit är utvädrad, alla problem lösta och att man har fullständiga och eviga verktyg som kan lösa alla problem som uppkommer. Kommer det hända? Not in this life.

Hoppas på ljusning för oss båda. Kram till dig <3

LillPer

En kort hälsning till alla som lyckats, kämpar, faller, tvekar, önskar, hoppas, gråter.
Ta hand om er.
Vi klarar det tillsammans.
Sov gott.
LP

LillPer

Tack för din omtanke, Muränan.
Just nu lugn o trygg. Tidigare idag superstressad och rädd. Sprang 10 km i regnet på mina kära stigar i skogen som börjar bli leriga nu. På min runda möte jag två fd. Arbetskamrater som också var ute o sprang. Vi stannade snabbt och slängde ur oss några fraser innan vi fortsatte igen åt varsitt håll. Mina tankar började omgående snurra runt vad jag sa, hur jag betedde mig, vilket intryck jag gett. Allt skedde på kanske 45 sekunder men det fick min låga självkänsla att ifrågasätta mig själv och analysera mitt beteende. Jag kom fram till att jag är en märklig kuf. Varför gjorde jag si, varför sa jag så?
Allt sånt här smått som bara borde passera obemärkt förbi blir stort i mitt huvud. Väldigt stort.
Jag har en tendens till att fastna i små detaljer och vill alltid försöka göra allt, precis allt lite bättre.
Det är så in i helvete jobbigt att inte kunna släppa alla dessa små oviktiga saker. Jag är samtidigt rätt grym på att se helheten i stora saker och får väldigt mycket gjort men kan som sagt gå och älta småskit i evigheter.
Jag är impulsiv, kanske inte lika impulsiv som Tobias i " Morran och Tobias" om någon sett den serien på SVT flow?
Nä, det är överdrivet men lite åt det hållet. Kan hålla på med tre grejer samtidigt och det är ju jobbigt i sig men jag reder alltid ut det.
Jag vet att alkoholen fungerat som en ångestdämpare för mig. Självmedicinering med väldigt dåligt resultat.
Skönt först, sedan pest dagen efter.
Jag är inne i en period då det skaver i själen och jag finner inte ro riktigt.
Vet inte vart jag är på väg men längtar efter någon slags händelse, förändring, harmoni.

Jag var ett barn som ständigt blev utsatt för kränkningar och övergrepp. Det har inte gjort att jag slutat älska min mor, men troligen slutade jag älska mig själv ganska tidigt.
Vad jag vet idag är att alkohol inte hjälper mot något.
Sköt om er.
Kram LillPer

LenaNyman

Kunde lika gärna ha varit jag som skrivit dessa rader: "Mina tankar började omgående snurra runt vad jag sa, hur jag betedde mig, vilket intryck jag gett. Allt skedde på kanske 45 sekunder men det fick min låga självkänsla att ifrågasätta mig själv och analysera mitt beteende. Jag kom fram till att jag är en märklig kuf. Varför gjorde jag si, varför sa jag så? Allt sånt här smått som bara borde passera obemärkt förbi blir stort i mitt huvud. Väldigt stort."

Och precis som du tycker jag att det här förbannade ältandet är skitjobbigt. Som att sitta fast i en centrifug med högsta varvtal.

Vi får på nåt sätt hitta den här vägen där vi slappnar av, avdramatiserar och hittar tillit till att vi är fullt dugliga varelser. Inga ufon. Ja, möjligen överjordiskt underbara.

Stor kram!

/L

LillPer

Nämnde för ett par veckor sedan att det kändes som jag var på väg under ytan in i ett mörker.
Jag har så fruktansvärt jobbigt med mig själv sedan ett par veckor tillbaka. Alkoholen har varit självmedicinering för mig. Jag måste nog ha någon medicin som ersätter den.
Så otroligt jobbigt är det just nu.
Inte sug eller längtan till alkohol utan bara sjuk i huvudet.
Jag dras med självmordstankar frekvent sedan några dagar tillbaka. Vill bara gråta, men kan inte.
Hjärnan har hängt upp sig och jag kommer inte ur det. Så stressad inombords, var kommer allt detta ifrån?
På söndag reser jag iväg igen och jag vill bara döööööööö just nu.

Så här ska inte livet vara.

Mic99

Jag är på många sätt lik dig. Just självmedicinering är jag något av en mästare på. Men som du vet så kommer ju räkningen dagen efter.. Men det tänker man ju inte på då. När man inte hittar ut ur mörkret..så jag förstår hur du känner just nu. Så sjukt starkt att inte börja dricka igen. För det blir det ju inte bättre av...jag är just nu inne i en mindre bra period,,och mår skit jag med. Tror du och säkert jag också behöver läkemedel för att hålla oss uppe. Tyvärr har jag inte gått till läkare, för jag har ju trott på min självmedicinering..men du..den funkar ju inte..det finns däremot en bra självmedicinering som jag använder och som jag vet att du också gör. Löpning. Den ger mig samma effekt som alkohol..men man kan ju tyvärr inte springa hela tiden..så vad gör man då? Jag tycker du ska söka hjälp! ingen ska må så dåligt! Ge dig ut och spring en runda så skingras de värsta molnen. Jag själv blev så förbannad på mig själv för alla djävla fyllor på sistone att jag gav mig ut och sprang förra helgen...i 3mil! Har sprungit 2 innan men detta slog allt! Om jag var stolt och mådde bra? Ja. Tyvärr höll det inte längre än tills igår. Då var det den sämre självmedicineringen som gällde. Men jag vägrar ge mig. Jag ska klara det. Men jag borde nog som du söka hjälp.

Vad du än gör så ska du va stolt över dig själv! Du är på många sätt ett föredöme för oss andra som kämpar här!

Var rädd om dig!

/Mic

Ebba

Det är samma för mig.
I går låg jag i fosterställning och stirrade rakt ut i tomma intet.
Det är fruktansvärt att må så dåligt och bara känna och se mörker.
Som att mörkret har kidnappat ens huvud och det blir omöjligt att hitta behagliga tankar att få ro och vila i.
Alkohol har verkligen varit självmedicinering och nu står man här med alla känslor och minnen som kommer ikapp.

Vet hur det känns.
/Ebba

Kära Lillper och Ebba,

Sök hjälp. Det är det enda jag kan säga. Sök hjälp. Jag är i samma läge. Det har ni nog sett i min tråd också. Mörkret som fullständigt tog över. Vi har självmedicinerat och gjort allt för att slippa känna. Men utan kryckorna blir det tydligen för mycket för en del av oss. Det är dock inte meningen att man ska må så här. Man ska inte behöva ligga i mörkret och fundera över döden. Alltså har vi inte så mycket annat val än att söka hjälp. Eller hur? Vad har vi att förlora? Inget.

Ja, LP. Det låter som om det är medicindags. Det är många av oss som behöver det för att komma igen. Inget konstigt med det.

Vi tre måste koncentrera oss på att bli bra igen. Att tänka på barnen brukar hjälpa. För det mesta.

Skickar kärlek och styrka

Stingo

Kloka ord. Lyssna till dem och föölj rådet. Be någon nära föra till vård om det inte lyckas själv.

Lycka till, tänker på er som inte mår bra.

LillPer

Tack alla kära vänner för stöd och råd. Som du tipsade Mic, jag har sprungit, och även avslutat ett långdraget renoverings projekt i kväll. Jag ger mig inte förrän allt är perfekt och kan ligga vaken på nätterna och fundera över småskit som ingen annan människa skulle grubbla över. Nu har jag då till slut tröttat ut mig och fått endorfinerna att rusa. Till slut blivit NÄSTAN nöjd med renoveringen men har valt att släppa det nu. Ångesten ligger latent under ytan och puttrar. Lagade middag ikväll med många goda tillbehör. Hade ingen inköpslista med mig till affären utan improviserar alltid helgernas middagar. Det blir aldrig riktigt det samma någon helg. Jag har oerhört svårt att laga mat efter recept och det tar timmar för mig på så vis. Jag måste läsa samma mening säkert tio gånger innan den fastnar. "Salta vattnet och tryck ner grävlingen i det kokande vattnet med pälsen på" What!? Ni fattar kanske? Jag klarar inte recept vare sig med eller utan grävlingar. Det kör fast i huvudet. Jag hittar på receptet under tiden jag lagar och improviserar mycket. Det blir nästan alltid bra och min mat väcker uppskattning av familjen. Problemet är att jag aldrig kan laga en rätt exakt likadant två gånger. Inte en chans.
Det jag beskriver här har jag läst om att personer som gör så här har någon slags störning?
Har ni hört det?
Kanske om man kokar en grävling då....?
Nu sitter jag här i soffan och planerar min långrunda i morgon förmiddag. Det är ett beroende det å, fast mycket bättre än det andra. Jag kommer vara ensam i huset här i morgon kväll och det finns vin i hyllorna, glögg i skåpet och en Jack Daniels som faktiskt är min och oöppnad sedan min jämna födelsedag i somras. Fick flaskan i present, men den får ju stå där som en symbol för dagen då jag slutade dricka. Den 7 juni 2014.
Inga problem med att ha dricka hemma, jag kommer inte röra något av det.
För att sammanfatta veckan så har det varit mycket tungt och svart för mig. Jag har hemmakontor och skulle ha jobbat med ganska brådskande saker. Men ingenting har blivit gjort, absolut ingenting. Så fort jag satt mig vid datorn har det funnits noll kraft. Jag har varit helt slut mentalt. Helt slut.
Jag kommer berätta det för min närmaste chef så han inte förväntar sig stora rapporten på måndag, för det finns ingen. Skulle ha funnits, men jag har faktiskt accepterat att jag mår skit just nu och kanske kommer göra det framöver.
Jag ska söka hjälp, det går inte längre att fundera på självmord och död var o varannan dag för att nästa dag vara på strålande humör och ha massor av framtidstro. Jobbigt någon?

Nu ska jag avsluta och än en gång önska er lycka och tacka er, Ebba, du är en så fin människa. Det blir bättre snart för oss båda.
Mic, det är gött att ha dig tillbaka här, jag trodde aldrig du skulle klara av dina 3-4 glas som du snackade om för ett halvår sedan. Ledsen för det, Mic. Men nu tror jag betydligt mer på dig. Du har rätt i att man kan springa långt, men inte hela tiden. Vi måste ju äta lite emellanåt. Muränan, tack för att du finns. Du är ett stort stöd för mig och det är en glädje att följa din resa. Stingo, tack för att du tittar till mig och kommer med ovärderlig pepp och klokhet.
Jag är just nu inget större stöd för någon men hoppas kunna bli det snart.
Sov gott
LP

En kort kommentar bara. Tänk på att ångesten inte bara kommer flygande utan anledning. Ångesten är en reaktion på dina undertryckta känslor.

Tror att det är bra att man accepterar att det är skit och att man mår skit. Man blir mer inriktad på att ta tag i det då, istället för att fly. Och det verkar som om du flyr ganska mycket som finns inom dig... Jag gör samma - flyr eller dövar, men jag har börjat jobba med det nu...

Önskar att du ska få må bra min vän.

Kram

En kort kommentar bara. Tänk på att ångesten inte bara kommer flygande utan anledning. Ångesten är en reaktion på dina undertryckta känslor.

Tror att det är bra att man accepterar att det är skit och att man mår skit. Man blir mer inriktad på att ta tag i det då, istället för att fly. Och det verkar som om du flyr ganska mycket som finns inom dig... Jag gör samma - flyr eller dövar, men jag har börjat jobba med det nu...

Önskar att du ska få må bra min vän.

Kram

Stingo

Känner igen en hel del av det du skriver i mig själv, men framförallt det där med matlagning. Kan väl följa recept, men det känns väldigt jobbigt (och kräver att jag hela tiden håller receptet under näsan , helt som du beskriver), så för det mesta kör jag utan, om jag inte bakar, då behöver jag nog en lista med mängder . Butikslista är nog bra, med familj där flera använder sama kök, men för huvudrätterna brukar där bara stå typ "mat: to-sö".

Normalt om jag läser ett recept, så startar omedelbart en process om vad jag vill göra annorlunda och så slutar det med att jag tar med mig några idéer ur receptet till köket, men gör något rätt annorlunda. Men jag ser inga problem i det här, köket är för mig en plats för kreativitet och inspiration. Göra lika två gånger behöver man kunna om man jobbar som kock, men hemma kan man strunta i det, det enda viktiga är att det blir bra och variation berikar. Sen har jag märkt att det kan löna sig att skriva ned om jag gjort något riktigt gott. Inte för att göra helt samma sak pp nytt, men för att inte glömma bort goda idéer.

Min mamma var likadan (eller värre):

-Mamma, hur gör man köttbullar?
-Man tar malet kött, knäcker i ett ägg eller två, häller i litet skorpsmulor, en skvätt öl...
-Hur mycket skorpsmulor?
-Nå, du vet, så där lagom
-Grrr, yyyl, snyft...

Så där lät det när jag skulle lära mig att laga mat, nu försöker jag faktiskt vara bättre mot mina egna barn, men man borde väl fråga dem hur bra jag lyckas.

LillPer

Kära Ebba!
Jag blir rörd att du "ser" mig.
Inte varit inne här på länge.
Allt är lugnt och jag mår fint. Skriver mer en annan dag .
Nu är jag trött och hoppar i korgen.
Sköt om dig fina Ebba.

Mic99

LillPer.

Du och jag har ju på ett sätt följts åt..på många sätt. Nu har vi dock valt skilda vägar..och helvete att jag valde denna vägen. Skulle just nu ge precis allt för att...

Det är ju så djävla patetiskt...hur jag än kämpar och klarar 99av hundra gånger bra så...när det går fel så går det riktigt åt helvete fel..

Just nu känns det bara konstigt att jag överhuvudtaget lever..önskar på många sätt att jag inte gjorde det..för om jag många gånger trott att nu är allt kört så...har det på något konstigt sätt ordnat upp sig..jag har helt utan att vara värd det fått en chans till och en till och..

Sista chansen? Jag tog den inte. Jag gjorde tvärtom..Kan inte ens skriva hur illa det är..så illa är det..

Är så sjukt imponerad av att du tog rätt väg och hittade ut ur mörkret. Så jävla glad över det!

Kämpa på! Du är sjukt stark! Önskar av hela mitt hjärta att jag med klarade av skiten..men...

Fan.Fan.Fan!

Nu är det kört.

/Mic

Fade to Black

Ebba

Tack för att du sa pip, det var skönt att höra :)