Med en mamma som alkoholist tänkte jag att jag aldrig skulle få några problem. Jag har ju mitt solklara exempel på hur det kan gå när man super tillräckligt mycket tillräckligt länge. Ändå sitter jag här idag och inser att jag inte kan hantera alkohol. Jag vågar inte kalla mig alkoholist än, men kanske är det vad som krävs för att våga ta mina problem på allvar. Problem med sprit och psyket. Där är jag idag 27 år gammal.

Sedan första fyllan vid 14 års ålder har jag alkoholen gett något som jag inte kunnat ge mig själv i livet. En känsla av lätthet och oövervinnelig energi. Min omgivning uppfattar mig som snygg, social, trevlig och energisk när jag är nykter. Det känner inte jag. Förutom när jag dricker. Att göra mig iordning och gå ut på krogen för att festa loss ger mig ett rus som inget annat. Spriten tar över och jag kan inte sluta. Vill inte sluta dricka. Vill bara ha mer.

Jag dricker inte överdrivet ofta, varannan helg ca. Men det slutar oftast i rejäl fylla. Emellanåt i kaos. Jag har tidigare hamnat i sexuellt övergrepp, fyllecell, ångestattacker, ambulans, psykisk och fysisk misshandel. Ändå har jag fortsatt. Jag är i nuläget deprimerad med ångestpåslag och medicinering med antidepp. Kanske som en del av alkoholen. Eller pga. av min uppväxt i ett missbrukarhem. KanKe både och...

Jag har lovat mig själv och omgivningen så många gånger. Gått på samtal om det (dock ej Aa) under två perioder av mitt liv. Vid 23 års ålder lyckades jag vara nykter i 1,5 år. Men efter varje uppehåll så smyger jag mig sakta tillbaka. Tänker att jag bara ska dricka öl eller cider. Det utökar jag sedan med cider och tillslut är spriten det som tar över. Jag dricker aldrig på vardagar och sällan två helgdagar i rad, men det händer. Som i helgen. I lördags gick allt åt helvette.

Jag kollapsade hemma hos en vän efter nattklubben och blev totalt förlamad. Hörde de andra prata med mig men jag kunde inte röra mig. Inte prata. Jag var som bortkopplad, men ändå inte däckad. Ambulans hämtade min livlös kropp och när jag får kontakt med omgivningen på akuten inser jag vad som hänt. Får panik. Tänker att jag blivit drogad. Fick lämna kissprov och sen gå hem. Gårdagen var ett töcken. Kände sådan skam. Ånger. Smuts. Kroppen sa verkligen ifrån, oavsett om jag blev drogad eller ej... Jag måste börja ta ansvar för mig själv. Alkoholen förstör mig. Jag vill hålla mig borta från den. För alltid.

Idag är jag mest rädd. Och ledsen. Rädd för att misslyckas igen när jag nu bestämt mig för ett nyktert liv. Ledsen för att jag inser att den lycka som kroglivets partyprinsessa inte längre kommer vara en del av mitt liv. Det kanske låter patetiskt, men det är så det känns. Jag hoppas detta forum kan ge mig stöd. Idag har jag bestämt mig och jag måste klara det här. Jag vill inte sluta som min mamma...

Hej och välkommen hit. Bra att se dig här. Min syn på saken eftersom du och jag harvsamma problem till viss del. En alkoholist är inte en person som är askalas 24/7. En alkoholist är en person som inte kan hantera a. Kan man hantera a om man hamnar i fyllecell eller måste åka ambulans till sjukhuset? Den frågan kan bara du svara på. En sak som alla missbrukspersoner måste göra är att erkänna sig besegrad av a och villkorslöst kapitulera. Detta av egen fri vilja. Det är efter detta man på allvar kan börja behandla sig. Alkohol skapar ångest, det skjuter upp ångest också precis när man dricker men den kommer ovillkorligen och brutalt tillbaka. Är du beredd att kapitulera och inte dricka? Nu har drt hänt flera allvarliga saker när du dricker. Vill du offra det du har? Läs och fundera lite på hur du känner och vad du vill göra.

AnnaPanna

Tack för ditt snabba svar aeromagnus. Va rädd att ingen skulle svara...

Det är det jag inser. Jag KAN INTE hantera alkoholen. Jag har lätt att definiera när andra har a-problem då jag vuxit upp med att vakta mamma. När det kommer till mig själv är det som att jag börjar omvärdera. "Jag är ju inte en alkoholist men har kanske lite problem...". Känner skräcken i att kapitulera, skräcken i den definitionen. Samtidigt som jag vet att jag måste. Pratat med min sambo, min pappa och mina två närmsta vänner idag. Sagt att jag måste inse att jag inte kan hantera a. Att jag måste ha nolltolerans. Sagt det förut och är nu rädd att jag inte kan hålla det. När helgen kommer börjar jag omvärdera. Så nu är jag rädd att svika mitt löfte igen. Svika mig själv och andra..

Jag inser att jag måste kapitulera. Jag vill kapitulera. Hur vet jag att jag klarar det på riktigt denna gång? Vad innebär det att "klara" det? Jag gör vadsomhelst känner jag, vill inte förlora min sambo och mitt liv. Vill inte hamna på akuten igen. Jag skäms. Högpresterande tjej med ångest och spritproblem. Känner mig som ett skämt...

Sedan två månader gått i ACA varje vecka. Börjar 12-stegs som anhörig snart. Vågar jag gå på aa också? Jag, alkoholist? Jag på aa? Jag kan inte greppa det...

AnnaPanna

Tack för ditt snabba svar aeromagnus. Va rädd att ingen skulle svara...

Det är det jag inser. Jag KAN INTE hantera alkoholen. Jag har lätt att definiera när andra har a-problem då jag vuxit upp med att vakta mamma. När det kommer till mig själv är det som att jag börjar omvärdera. "Jag är ju inte en alkoholist men har kanske lite problem...". Känner skräcken i att kapitulera, skräcken i den definitionen. Samtidigt som jag vet att jag måste. Pratat med min sambo, min pappa och mina två närmsta vänner idag. Sagt att jag måste inse att jag inte kan hantera a. Att jag måste ha nolltolerans. Sagt det förut och är nu rädd att jag inte kan hålla det. När helgen kommer börjar jag omvärdera. Så nu är jag rädd att svika mitt löfte igen. Svika mig själv och andra..

Jag inser att jag måste kapitulera. Jag vill kapitulera. Hur vet jag att jag klarar det på riktigt denna gång? Vad innebär det att "klara" det? Jag gör vadsomhelst känner jag, vill inte förlora min sambo och mitt liv. Vill inte hamna på akuten igen. Jag skäms. Högpresterande tjej med ångest och spritproblem. Känner mig som ett skämt...

Sedan två månader gått i ACA varje vecka. Börjar 12-stegs som anhörig snart. Vågar jag gå på aa också? Jag, alkoholist? Jag på aa? Jag kan inte greppa det...

Så skulle jag ta kontakt med en läkare och få antabus utskrivet. Detta är en extra trygghet. Du behöver då inte tänka på att kunna dricka. Du kan fokusera på att boi symtomfri. Detta är en livslång sjukdom som man får hålla i schack. AA är skitbra, det är min erfarenhet. Man jan gå dit och bara lyssna på alla som har det precis som du och jag.

AnnaPanna

...att jag måste besöka aa. Jag har inte klarat detta själv förut. Varför skulle jag göra det nu? Känner att jag behöver stöd. Jag klarar det inte ensam. Det har varit en så stor del av mig och mitt liv sen tonåren. Jag vet att jag faller tillbaka utan stöd. Får inte sopa under mattan mera... Känner en tomhet. Känner att jag inte orkar kämpa emot mer. Aa på onsdag. Står öppet möte. Funkar det lika bra som stängt, för en ny som mig?

Bara rädd att jag inte kan identifiera mig med någon. Kanske för att jag har en förutfattad mening om vilka som är på aa. Hoppas det kommer finnas någon jag kan känna igen mig i, med mina varannan-helg-fyllor. Vet ju var det kommer sluta i framtiden annars, så kanske jag kan identifiera mig iaf... Känns obehagligt, men vet att jag måste gå..

Ebba

Låter perfekt!
Det funkar alldeles utmärkt för dig.
Låt rädslan du nu känner liksom driva dig att våga prova AA,
den rädslan fick mig och många andra att gå till AA för första gången.

På din beskrivning låter du som en av urtyperna på AA, alltså partytjej som det spårar ur för.
Du är inte konstig eller fel.

Stor kram!

AnnaPanna

Tack för ditt svar. Jag har bestämt mig för att gå dit på onsdag. Skriver jag det här nu så har jag också berättat för er. Onsdag kl 12...

Så svårt när man pratar med människor i sin närhet. "Men du är ju inte ute varje vecka Anna! Ska du verkligen aldrig dricka något med? Jag stöttar dig såklart men känns så overkligt! Du är ju ingen alkis liksom!?"

Förstår att jag inte kan begära att de förstår hur det känns. För jag känner inuti mig att min relation till a inte är som deras. Det har jag vetat sen första fyllorna i 14-års ålder... Blir bara så tydligt på hur lätt jag kan bortförklara och folk köper det. Har ju lyckats i flera år att bortförklara mina vita perioder med att "dricka litegrann" utan att någon sagt emot. Varför har jag också så svårt med begreppet alkoholist? Är det att jag inte själv ser mig som en fullbordad sådan eller är det min beroendesida som pratar? Är jag beroende? Definitionerna gör att det känns så... Långt borta. Var bara någon månad sedan jag kunde uttrycka att min mamma faktiskt är alkoholist. Kanske måste lära mig mer om "sjukdomen"... Känns förvirrande.

Stingo

Hej, Annapanna

Det finns andra ord att använda, om man inte vill använda a-ordet. Och det är kanske bättre så, för det är onödigt att ta på sig stigmat, som det ordet så lätt för med sig.

Vet andra, att din mamma har problem ? Om de vet, eller om du kan berätta, så kan du kanske skylla både på den erfarenheten du har och på generna? Det kan göra det lättare för dem att acceptera att du inte vill/skall dricka och så är det ju desutom sant. Du har en beroende gen, det låter helt klart, på hur du beskriver dig. Du är kanske inte alkoholost, ännu. Men om du fortsätter, som nu, så har du väldigt stor risk att bli det.

AnnaPanna

Tack för ditt svar stingo. Min omgivning vet att mamma är alkoholist, men känns ändå som de inte tar mig på allvar när yttrar min oro. Inte mina vänner iaf. Kanske de också blir osäker, när jag som varit partypinglan helt plötsligt slutar...

Tänker på helgen och känner mig tom. Tänker tillbaka på mitt drickande genom livet och ser hur det förstör för mig. Ser hur den kan fånga mina tankar och dra mig med till krogen. Även fast jag försökt planera upp helgerna så jag inte ska kunna dricka. Skiter i andra planer för att gå ut och sen va bakis. Festkänslan vinner. Då är jag oslagbar. Ofta väntar jag en helg mellan fyllorna. Det har gjort att det känns legitimt.

Samtidigt känner jag hur jag förminskar mina problem emellanåt. Tänker att det inte är så farligt. Tänker att jag kanske skriver här och sen går till aa och folk tänker: "vadå? Du har väl inga problem?" Samtidigt så läser jag min beskrivning och inser att om det va någon annan som skrivit skulle jag sagt: sök hjälp.

AnnaPanna

Just varit på möte för vuxna barn. Delade om mina tankar kring mina alkoholproblem. Kände mig så jävla dum, skamsen. Va så nervös innan så jag höll på att svimma. Benen vek sig kändes det som. Kände skuld över att de skulle lyssna på min skit. Men blev en lättnad efteråt med stödet jag fick. Imorgon ska jag på mitt första aa. Känns overkligt. Men bra ändå. Tack ni som svarat. Känns så skönt att inte vara ensam. Känns skönt att jag klara det. Nu finns det ingen återvändo.

AnnaPanna

Varit på mitt livs första aa möte idag. Det va svinjobbigt att gå dit. Lättare efteråt. Ligger nu med en vemodig känsla. Tittar på tv och ser hur de ligger vid poolen utomlands i solen med ett glas vin och en cigg. Känner hur det vänder i magen. FAN. Ska jag inte få ha den där känslan igen? Den där susande känslan av oövervinnlighet? Känslan och pirret. Draget i kroppen och sköna känslan i huvudet. Jag VET vilken skit det för med sig, jag VET hur skit jag mår, jag VET att det inte stannar vid det där suset och den sköna energi och ÄNDÅ känner jag känslan av att "Jag vill också...". Varför tänker jag såhär? Jag blir helt knäpp på mig själv! Kommer man alltid känna såhär? Skäms..

Stingo

...över den känslan, inte. Jag tror att vi alla går igenom motsvarande. Man uppförstorar så lätt hur skönt det är med en drink i början. Upplever att det skulle kännas ännu mycket bättre än det i verkligheten gör. Det är beroendet, som försöker koppla tillbaka sitt grepp.

Det blir också lättare med tiden. Man får en realistiskare bild av de verkliga verkningarna av A och kan så småningom inse att det är skönt att slappna av vid poolen med iskall fruktjuice också.

AnnaPanna

För tredje gången på två år pratar jag med min sambo om att jag nu ska ta tag i mitt liv. Att det är annorlunda. Jag ser att mina depressioner och destruktiva beteenden har tärt på honom. På vår relation. Han uttrycker faktum: att det här har tärt på honom och på vårt förhållande. Jag förstår honom. Jag vet att om jag inte gör det här ordentligt nu, dvs förblir nykter, så kommer jag att förstöra vår relation. Jag börjar inse vad jag har gjort. Hur mycket jag skadat honom och sen bara slätat över det och gått tillbaka i samma spår. Det gör så ont inuti. Tårarna rinner. Att jag inte velat fatta. Jag är beroende. Det är precis vad jag är. Och jag är påväg att förlora den människa som betyder mest för mig. Den här gången står mer på spel än någonsin. Önskar jag kunde bevisa för honom i denna sekund att jag menar allvar. Samtidigt vet jag att det enda som kan visa att jag menar allvar är mina handlingar. Jag måste klara det här. Jag måste förbli nykter. Annars förlorar jag. Känslan inombords kan inte beskrivas. Det gör så ont. Jag måste klara det här. Jag måste gå på möten. Jag får inte glömma. Jag är beroende. Jag måste fatta det och aldrig glömma det. Har ni rutinerade några fler tips mer än att gå på möten? Hur ska jag tänka? Rädslan svämmar över mig just nu. Jag vill inte sabba mitt liv...

Ebba

Jag minns när jag var 24 år och tog mig till ett möte för 1:a gången, så många olika tankar snurrade i mig.
Jag var både livrädd, förvirrad och LÄTTAD. Lättad över att det var över och att det var slut på eländet alkohol ställde till med.
Men det är sjukt nog lätt att glömma, förmildra, förminska hur jag (man) blir av alkohol och vad jag (man) riskerar.
Bland annat därför jag går på möten, för att inte glömma.
Hoppas du hittar nån mötesgrupp du trivs i. Alla är ju "olika" och till slut brukar man hitta nån man trivs i extra bra!!

Stor kram.

AnnaPanna

Tack för ditt svar Ebba! Ska följa ditt råd och prova olika tider/grupper för att hitta någon som passar. Fick ett varmt välkomnande igår vilket kändes skönt.

Idag känner jag mig lite lättare inombords, men det här tar upp all tankeverksamhet nu. Tänker att det får vara så nu. Pratat med pappa och syster igår och förklarat allvaret. De stöttar. Så tacksam.

Nu väntar en första prövning. Åker till fjällen med sambon och hans familj i helgen. Ett tillfälle som vanligtvis innebär massa rödvin, middagar, öl efter skidåkning och drinkar i loungen. Planerar att säga rakt och ärligt som det är: jag har lagt av. Jag KAN INTE dricka alkohol. Säga att jag har nolltolerans med mig själv. Samtidigt undrar man hur man håller en balans när man ska prata om sina problem. Vill inte belasta andra med min skit. samtidigt vill jag vara väldig tydlig den här gången, så jag inte kan argumentera mig in i drickandet igen. Jag har ju hittills lyckats övertyga alla varje gång att "jag har koll...". Går in på forumet flera gånger om dagen och känner att det hjälper mig att påminna mig om allvaret. Jag är beroende. Det bara är så.

Dag 4 ska nu klaras av, trots att andra dricker så ska jag inte. Får inte. Vill inte. Försöker övertala min hjärna hela tiden. Den försöker argumentera med mig hela tiden..

Extremt tacksam för alla som svarar och delar med sig.

Stigsdotter

Blir glad av att läsa att du har så många bra insikter redan vid din unga ålder! Min pappa var också alkoholist och jag var hela 10 år äldre än du är nu när jag äntligen insåg att det var ju jag också. Faktiskt. Jag hade inte lite problem med att det blev lite för mycket ibland bara, mitt problem var så mycket större än så. Bland annat att inte kunna hantera livet utan alltid gå omkring deprimerad och med en saknad, ett mående som försvann när jag drack (för en stund).

Det får ta all tankeverksamhet nu. Faktum är att det gjorde det nog tidigare också, inte sant? När kan jag dricka, hur ska jag kunna fylla å utan att någon ser, hur ska jag kunna ta mig igenom den här bakfylledagen, vad gjorde jag igår? osv osv.

Jag hoppas sambons familj respekterar ditt beslut. Om de sett dig berusad gör de nog det. Du behöver inte prata om det om du inte vill, det ska räcka med att säga att du inte vill dricka någon alkohol nu, att du tror att du mår bra av att inte dricka. Detta har funkat för mig.

Ta till dig det du behöver från mötena, försök gå så ofta du kan. Viktigt är att lyssna på vad folk säger, inte att titta på vilka de är. Vi är alla så lika oavsett vilken plats vi har i samhället, oavsett om parkbänken står hemma i vardagsrummet eller på stadens torg. Inför alkoholdjävulen är vi lika små. Har du fått stora boken än? På en del möten ger man pocketvarianten till nykomlingar. Om inte tycker jag du ska be att få köpa den, brukar finnas böcker till försäljning på mötena. Ta med dig boken på resan så har du ett sällskap du kan ta till om det blir jobbigt :-)

Ebba

Ju fler du berättar för ju svårare kommer det bli för dig att dricka som förut igen.
Det blir liksom som en extra säkerhet att berätta för omgivningen,
en säkerhet som mentalt kommer försvåra för dig att falla tillbaka i gamla mönster, om du förstår hur jag menar?

Du är så klok och jag hoppas innerligt att du kommer få en underbar helg i fjällen där du kommer kunna njuta på ett nytt sätt av den härliga miljön och myset.
Du kommer vara med i matchen och se och känna allt helt närvarande.
Ovant såklart, men jag hoppas att du också kommer uppleva det som fräscht och hmmm... befriande.
Du kan ju kolla upp om det finns något möte i närheten av där du ska vara i helgen om du känner dig ledsen, rädd, förvirrad, osäker, svag så kan det förhoppningsvis hjälpa dig.
Många gör så.
Går på möten i nya städer /länder när de är på resor i jobbet, eller på semester.
Jättefint att det finns möten nästan överallt på jorden tycker jag.

KRAM

inta säga så mkt, AnnaPanna. "Jag behöver vila mig från att dricka ett tag, mår så bra av det och vill testa en period så att jag inte hamnar i problem". Så kan man säga ungefär till att börja med.
Kram
Fenix

AnnaPanna

Stigsdotter, jag känner igen mig så enormt mycket. Jag är i samma läge nu. Deprimerad och ångestpåslag så jag inte klarar av att jobba. Men trots det väljer jag att dricka och försätta mig i skiten. Om och om igen. Ursäkter hit och dit om att jag klarar det. Och omgivningen köper mina ursäkter. Varje gång.

Nu ser jag alkohol överallt! Tv, tidningar, barer, annonser, folk som dricker - känns som jag börjar blir knäpp!? Börjar inse nu hur mycket tankeverksamhet alkoholen faktiskt upptagit. När jag kom upp hit igår va min första tanke att jag kunde sätta mig ner i lugn och ro, läsa och ta ett glas vin. Det kom per automatik! Dock hade jag ju förberett mig så det blev ingen a igår. Cola istället. Det kändes väldigt konstigt, men ändå bra på nåt vis. Längre fram på kvällen tackade jag nej till vin & glögg, sa att jag mår bättre utan a. Fick svaret: "Men ETT glas kan man ju ta!". Sa till mig själv inombords: NEJ, i längden slutar det inte med ett...

Inser att jag tänker på alkohol också otroligt långt i förväg! Sambon och jag åker utomlands över jul och nyår. Även där hade jag i mitt huvud redan planerat ut att jag ska dricka på Arlanda, sambon får köra hyrbilen utomlands OCH gjort reseplanerna kring alkohol och uteställen. Usch, vad sjukt det blir när man tänker på det! När man vänder på det inser man endel..