För en massa saker, men först och främst en egen tråd.
Nu vet jag att han dricker igen. Hittade gömmor med ölburkar och flaskor och ett glas snyggt överplastat så att det inte ska lukta sprit i rummet. Och som vanligt känner jag mig så besviken och ledsen, arg och korkad. Jag visste att det var på gång. Han började dricka alkoholfri öl igen och sen smakade han lite vin "bara till maten". Men det värsta är förstås spriten som han inte visar. Har inte sett honom full ännu, men det är väl en tidsfråga. Och vet ni - nu kommer ni att skratta - han ska åka på kryssning med jobbet!! Han har sagt att det ska bli så intressant att vara den enda som är nykter. Det förstår vi ju alla att han inte kommer att vara. Eller fattar han inte att vi förstår det?
Jag har den senaste tiden velat så mycket hit och dit. Det har varit bra stunder och dåliga stunder. Ena dagen tänker jag att vi kan fortsätta och det är bäst för alla inblandade (även barnen), nästa tänker jag att jag bara måste ur det här. Har försökt få honom att gå på AA, men det finns alltid någon ursäkt. Nu inser jag att han vill inte.
Jag frågade honom om han sagt till terapeuten att jag mår dåligt? Nej, sa han, det tänkte jag inte på. "Varför skulle jag det?" För att orsaken till att jag mår så här kanske är långvarig stress och alldeles för mycket på mina axlar. "Men du är ju sjuk, man får inte feber av stress." Så lite insikt.
Så nu bara måste jag vara stark igen. Oavsett hur jag mår. Vet inte riktigt hur jag ska tackla det den här gången, men jag får väl börja med att prata med honom. Och det har jag ingen lust med just nu.
Giv mig styrka!!