Hej! Jag är ny här. Är sambo med en man som är alkoholist:( Vi har två barn tillsammans på 16 o 21 år. De har varit med om så mycket och jag har så dåligt samvete för att jag har låtit dem växa upp i sånt kaos! För han är inte snäll när han dricker! Han gapar ,skriker o säger taskiga saker. Jag kan inte ta mig ur det här på egen hand. Jag tog mod till mig efter sista bråket då min ena dotter sa att hon kanske inte ville komma hem mer o min andra dotter hade fått höra en massa skit. Ja sa att jag skulle sova borta den natten och att han är alkoholist och behöver hjälp o att han har gjort våra barn så illa ! Men då sa han att han skulle sluta dricka och bad om ursäkt som han aldrig brukar göra. Så jag gav honom en chans. Han höll upp ca 14 dagar men har så smått börjat igen:( Jag behöver råd!! Vad ska jag göra nu?? Kram Izzy

Vad roligt att höra från dig!! Åh vad jag behövde höra det du skrev till mig. Det känns så skönt att någon annan talar om för mig allt det fu skrev eftersom jag har så svårt själv att se vad som är rätt o fel. Egentligen vet jag att jag behöver inte redovisa vad jag gör osv men det har blivit så sjukt så jag kan inte tänka klart. Hade det gällt någon annan så hade det varit så självklart. Jag behöver verkligen släppa taget o bryta kontakten så mycket det går o jag ska börja jobba på det. Vi behöver göra upp om hur vi ska göra om huset mm o jag har så svårt att ta upp det för jag vet att det blir tjafs men det är något som måste göras för jag vet säkert att jag vill inte tillbaka igen.vill bara att allt ska gå så smärtfritt som möjligt för barnens skull. Hans drickande har absolut inte blivit bättre sen jag flyttade snarare tvärtom. Han är full nästan varje dag jag ser honom. Men han har varit väldigt hjälpsam mot mig o fixar olika saker som får mig att känna att jag står i nån slags tacksamhetsskuld till honom. Det bästa är nog som du säger att det är dags att släppa taget!! Jag tar åt mig av det du skrivit till mig.
Jag har tänkt på dig o funderat hur du har det nu. Du skrev i din tråd för ganska länge sen om att din sambo fått återfall. Jag antar o hoppas att det är bättre igen eftersom du inte skrivit nåt mer.
Stor kram till dig<3

Mittendaliv

Det bästa med forumet att vi kan stötta varandra. Det är så mycket lättare att se klart på någon annans situation :)
Dags att leta upp min gamla tråd igen. ..Det dricks tyvärr här hemma igen. Så hopplöst och tröttsamt. Kram!

ser att du är inloggad och vill skicka en varm sommarkram till dig. Hoppas du snart, snart hittar ro och din egen styrka. Vi åker på landsmöte till Östersund och räknar med att komma till Stockholm på stormöte 23 augusti. Kram, kram / mt

Ja tänk att det känns så mycket lättare när det gäller någon annan. När det gäller en själv blir man alldeles låst ibland. Tråkigt att höra att din sambo fallit tillbaka o gamla vanor igen. Hoppas det löser sig på något sätt .
Stor kram tillbaka Mt o hoppas du får en skön sommar!! Tänk om jag kunde få kraft att ta mig till Sthm också. Är det för alla?

Tack Mt, ja jag ska hålla taget jag lovat, men det är tufft nu, har ingen ork o vet inte vad jag ska göra. Kan knappt ta mig för att skriva här fast jag vill men har ingen energi. Det bara kommer över mig alltihop ibland o då är det som att luften går ur mig o jag vill bara sova, min kropp känns som gelé o jag vill bara dra täcket över huvudet o vakna om några veckor. Jag vill träffa den andra mannen men vet inte om jag vågar för jag är rädd för att exet ska ställa till det för mig o barnen om han får reda på det. Det känns som jag skulle göra nåt olagligt trots att vi inte är tillsammans längre. Jag måste försöka att få ett avstånd från honom men det är så svårt för vi måste liksom ha nästan daglig kontakt pga att vi hjälps åt med hunden bl.a. Skulle vilja bli helt oberoende av honom men som det är nu går det inte. Jag kör fast hela tiden o kan inte finna några lösningar o det gör mig så trött o deppig. Jag förstår inte hur andra gör som verkar kunna separera o gå vidare ganska fort. Är det bara jag som är så här hjälplös? Känner mig ensammast i världen ibland!!

Ingen går vidare fort, men om man levt som du så tar det lååååång tid! Försök låta det ta tid!!!

Tröttheten finns där, vila så mycket du kan!!!
Varm kram

du har kämpat länge och bra för att ta dig dit du är idag! Titta bakåt på din väg med alla backar och utförsstup.... Du har gått långt och varit tapper. Nu borde du ju bara få vila och njuta.... Men istället är du mitt i nästa steg, att lära dig konsten och ge dig rätten att må bra i dig själv, med dig själv och även med andra. Att bli fri från negativa tankar (jag tar till det uttrycket nu) är ett arbete. En träning. Kanske, eller jag tror, att du skulle ha nytta av övningar som finns i Carina Bångs bok Släpp kontrollen - vinn friheten eller i den nya boken Djävulsdansen av Sanna Lundell & Ann Söderlund. På Carinas blogg poppar det också upp tips och övningar hela tiden. Jag skickar världens solkram till dig, den lyser här idag!!! Och så hoppas jag riktigt att vi kan ses den 23 augusti. Då måste vi komma överens om nåt kännetecken för där är det många människor, många som gått samma väg som vi.... och många som gått missbrukarvägen. Där möts vi och delar varandras livsberättelser.
Kram, kram / mt

Som har funnits vid min sida under hela min resa, jag är så tacksam för det!
Jag återkommer men ville bara skriva det.
Kram

Du har gjort rätt! Det är kämpigt, sorgligt och svårt, men också bättre än innan, mer lugn och frihet!
Och det blir lättare! Det är två och ett halvt år sedan jag lämnade, och det går i vågor, men jag vill aldrig tillbaka!!!
Kram

Jag förstår inte hur jag kan vara så här , bara står o stampar på samma ställe hela tiden. Allt går så långsamt för mig , skulle vilja ge mig själv en ordentlig spark i baken. Allt kör ihop sig o jag ser inga vägar ut el vet inte vilken väg jag ska välja. Önskar att någon bara kunde säga åt mig vad jag ska göra o tala om vad som är rätt o riktigt. Har så svårt att säga nej till exet när han vill att jag ska äta där osv. Men jag gör det bara för att min dotter är där mycket nu. Fast jag vill ju hålla avstånd till honom, det blir så kluvet. Han dricker mycket igen så han blir helt borta. Dagen efter tar han bilen till jobbet på morgonen. Kunde inte låta honom köra dottern till skolan som annars åker med honom. Sa det till honom men han blir inte arg som han annars jämt blev. Tror att de snart märker på honom på jobbet om han fortsätter så här. Har även gjort andra saker som inte hänt förut.Usch hur länge ska man behöva fundera över hans drickande,det påverkar mitt liv så mycket för jag oroar mig för dottern som är där o är rädd att han ska vara dum o nedvärderande mot henne. Jag vill inte att hon ska behöva tänka på om han har druckit vara rädd för vad han ska göra. Jag vet att jag gjort rätt som flyttat men det är tufft!!

Känner så väl igen mig!! Allt från att jag tyckte allt gick så långsamt, att jag ville ge mig en spark i baken, till att anpassa mig av oro för barnen eller exet! Och kanske framför allt önskan om att någon skulle komma och bara bestämma över mig, så skönt det hade varit - men idag är jag så oerhört glad att jag genomled alla stegen själv!! Jag har stärkts, blivit säkrare och tryggare i och med att jag tvingats ta mig igenom! Det kommer du också att känna framöver!
Det blir bättre!! Men tillåt dig tårar och ilska, då blir det lättare att känna lyckan när den kommer!
Men det där med middagarna tycker jag att du ska stå över om du kan, det verkar bara handla om skuld, medberoende och ledsenhet kring det, kan du stå emot? För din egen skull!!

Kramar

Känns så skönt att höra att jag inte är ensam om att känna så här även om jag inte önskar att någon skulle behöva utsättas för den ångest o oro som jag har. Jag hoppas verkligen att dagen kommer då jag också kan känna lite ro o styrka. Det är inte bra att jag är hos exet så mycket o jag ska försöka att stålsätta mig o säga nej, jag måste det för att komma vidare. Känner mig också så ensam som jag skrev förut. Men har ändå så smått fått nya bekantskaper. Har varit på festival i sommar o det kändes väldigt bra att inte behöva be exet om lov o vara rädd för elakheter efteråt. Följer ditt råd som jag fick förut Flygcert o tappar upp ett varmt bad o tar en chokladbit o försöker att njuta av nuet. Mt jag ska läsa sinnesrobönen ikväll o begrunda.
Kramar till er<3

Och lider med dig - oj sådan ensamhet jag känt av. Å ena sidan så skönt att rå om sig själv, men så ensamt, ofrivilligt!
Och det tar tid - två och ett halvt år har gått sedan jag lämnade och nu, först nu, kan jag oftare känna att hag skaffat mig lite fler kontakter, några vänner från barnens aktiviteter att gå ut och äta med ibland, några grannar att promenera med osv, men det har tagit tid, men det löser sig! Försök njuta så länge! Bad å choklad är toppen, tv-serier på nätet har jag sett mååååånga... Sons of Anarchy, Homeland, Downton Abbey, Orange is the new black, Greys Anatomy, Sex and the city, Vänner... ja, det finns många och när det varit ensamt har det varit toppen - titta å njut, gråt, hata, älska, gråt igen...
Det blir bättre!! Festival låter ju toppen!!
Kramar

Kaeljo

Känner så väl igen mig i det du beskriver. Jag känner mig också väldigt ofta ensam och undrar vad jag ställt till med. Samtidigt känns det väldigt skönt vissa stunder. Jag har också väldigt svårt att säga nej då han bjuder in mig på fika eller vill träffas av andra orsaker. Samtidigt vill jag bara bli fri från honom. Jag vill att bodelningen ska bli klar nu så man inte behöver hålla på och träffas. Kan inte kontrollera hans drickande så mycket längre, men jag kan inte låta bli att läsa av hans ansikte när vi ses. Det syns ganska tydligt i ansiktet om han druckit mycket, det blir liksom plufsigt.
Kram till dig Izzy

Är bara så ledsen , bara gråter o gråter för att nästan all känns förjäkligt för tillfället. Denna hemska ensamhet, här sitter jag själv i min lägenhet som jag så gärna ville ha men jag känner mig allt annat än glad. Allt går emot
mig just nu. Det blir inte som jag vill el har tänkt. Ibland känns det dom jag inte orkar mer men sen ser man en liten ljusglimt o så rycker man upp sig igen ett tag tills man dimper ner igen o så där håller det på hela tiden. Känner att jag måste skriva lite för jag vet inte vart jag ska göra av all frustration o ångest någonstans. Tänker att det kanske kan lätta lite om jag skriver. På jobbet o utåt tror nog folk att jag är ganska ok för jag försöker alltid vara glad o trevlig men inombords gråter jag o när jag sitter här mitt i natten i min säng o inte vet vart jag ska ta vägen. Känner ändå lite hopp när jag läser det du skriver Flygcert , för jag förstår hur svårt du haft det men att du nu kan känna styrka o börjar gå vidare. Kaejlo jag känner också så väl igen mig i nästanallt du skriver. Det att man ser på en gång när han druckit, man har lärt sig känna igen alla små tecken, jag vill också att allt ska bli klart så vi inte behöver ha mer kontakt än nödvändigt.ja nu har jag fått klaga lite iallafall. Godnatt på er<3

Ja ensamhet är en prövning som är jobbig. Ibland kan det vara skönt men ibland vill man bara ha någon nära. Du kommer säkert hitta en människa att dela ditt liv med. Har du inga vänner? Jag har typ 0 vänner, min fru och min son är allt. Detta är inte bra. Känns ibland som man inte är värd ett skit. Varför är jag så ointressant? Varför vill ingen bli en RIKTIG vän med mig. Så även om man har familj kan det vara ensamt. Du kommer fixa detta Izzy det vet jag men som sagt man kan vara väldigt ensam. Jag tror dock att du mår bättre ensam än tillsammans med en som dricker som gör dig illa i själen via alkoholen.

Visst är det en riktig prövning!! Det kan kännas skönt att vara ensam men ibland är det olidligt. Det är en sådan omställning när man har levt ett familjeliv i 25 år. Det är bättre nu än när vi bodde tillsammans för jag kände mig ensam då med o det var nästan värre när man tänker efter. Fast på ett sätt var det bättre för då hade jag min dotter hos mig hela tiden. Jag har några få vänner men vi ses inte särskilt ofta, de har väl fullt upp med sitt o sina familjer. Sen är jag väl dålig på att höra av mig själv också. Jag har mina barn o min mamma o pappa men vill inte belasta dem för mycket heller. Tråkigt att höra att du också känner dig ensam.. De finns säkert många som vill vara vän med dig men jag förstår dina tankar o det blir jättejobbigt när man känner så. Tack för ditt svar. Kram

Visst är det en riktig prövning!! Det kan kännas skönt att vara ensam men ibland är det olidligt. Det är en sådan omställning när man har levt ett familjeliv i 25 år. Det är bättre nu än när vi bodde tillsammans för jag kände mig ensam då med o det var nästan värre när man tänker efter. Fast på ett sätt var det bättre för då hade jag min dotter hos mig hela tiden. Jag har några få vänner men vi ses inte särskilt ofta, de har väl fullt upp med sitt o sina familjer. Sen är jag väl dålig på att höra av mig själv också. Jag har mina barn o min mamma o pappa men vill inte belasta dem för mycket heller. Tråkigt att höra att du också känner dig ensam.. De finns säkert många som vill vara vän med dig men jag förstår dina tankar o det blir jättejobbigt när man känner så. Tack för ditt svar. Kram