Jag vill skrika, hota, tala om så jävla dum han är, hur trög, å att det är ju bara att låta bli att dricka.
Får sån ilska över det.....
Min sambos drickande har varierat över våra 14 år tillsammans.
Hans relation till alkohol har väl aldrig varit hälsosam. Dricka lite vi -köper han ett tetra packa.
Flaska bubbel, ja självklart den största.
Har väl under några år även varit verbalt grym.
Jag har tagit åt mig, varit ledsen, legat vaken....å väntar på att "jag gjort nå fel". Men även festat Med han.

Men det ändrade sig för några år sen....blev lite bättre. Sen upp å ner med in taget men bättre verbalt.
Å även fått han att förstå att mängden inte är ok, å att slutar han inte får han söka hjälp.

För 3 år sen fick jag utmattningssyndrom å har inte kommit tillbaka från det än.
Så när jag blev starkare å kände mig less (inte bara alkoholens problem) bestämde mig att flytta.
Men bla. Jag trode aldrig jag skulle ändra mig. Så stark var jag å kändes det.
Men som många skriver. Lovord Att ändra sig. Och då i de största planen utöver alkoholen. Sättet vi levde var nog den största grejen.
Men även alkoholen.....

Varför i hela värden har det blivit värre nu.
VARFÖR????
hemma själv Med barnen i 3 dagar.....hör på telefonen att han är onykter...."det är bara folköl"
Jobbat kväll, han m barnen.....onykter....fast mitt totala utskällande från förra gången.
Dessa JÄVLA FOLKÖL!!!!!!!

melina

Jaa...
Vad säger man.
Försöker verkligen att få han att följa med mig på ett möte. Men vet inte om jag lyckas.
Tror dessvärre att vi.....Inte kommer vara vi så länge till.

Har själv fruktansvärt svårt att se hans beroende nu. Och hålla fast vilka problem som verkligen varit. Svårt att se om det är jag som överdrivit.. speciellt när det gäller vad barnen upplevt. "Kanske inte är så farligt" (jaa....det är ju han som stått å sagt hur jag överreagerar, att jag gör det bara värre om jag tar upp det med dom mm)
.....
Svårt ikväll. ....

melina

Jag hade stålsatt mig.
Jag klarar att vara lugn när han är arg.
Jag klarar att ignorera när han är spydig.
Jag fixar även de baktalande, dryga....
Men nu när han varit nykter (vad jag vet???)
I veckor så får jag dåligt samvete, ångest att det är jag som inte ser sanningen. Att han inte har ett alkoholproblem. Att han bara kan sluta (som jag hört så ofta)
Varför glömmer jag den panikdåliga tiden?
Varför vill jag så jäkla gärna se att det är JAG som ser fel , än att han gör fel val pga alkoholen.
Han kanske "bara" gör fel val som en frisk person......
Vad nu detta egentligen spelar för roll.... (för mig tydligen viktigt om jag ska behandla som en frisk person el en beroendeperson)
Gaahhhhhhhhh
........

melina! Om du läser andras trådar, t ex flygcert och Izzy, så känner du igen processen. Det ÄR så där svårt för de flesta av oss. Och det ÄR så där svårt för missbrukare att sluta med sitt missbruk. Läste eller hörde nyligen att de flesta missbrukare vill fortsätta med sitt missbruk (på ett "normalt" sätt) det är konsekvenserna man vill bli av med. Därför blir vi medberoende möjliggörarenär vi fortsätter överse, släta över, ställa tillrätta, lägga band på och anpassa oss själva. Det är så SVÅRT, ett så stort jobb att släppa taget. När du skriver: Jag hade stålsatt mig. Jag klarar att vara lugn när han är arg. Jag klarar att ignorera när han är spydig. Jag fixar även de baktalande, dryga.... Men nu när han varit nykter (vad jag vet???) I veckor så får jag dåligt samvete, ångest att det är jag som inte ser sanningen. Att han inte har ett alkoholproblem. Att han bara kan sluta (som jag hört så ofta)" läser jag, tänker och framförallt känner jag (och jag kan ju ha helt fel...) hur mycket energi detta tar av dig. I den stund du har kommit dit att du kan släppa taget är du (mera) fri från det där.... Men det är en process - och den verkar vara svårare för oss kvinnor. Det verkar som om flera män har lättare att lämna - men det är ju individuellt. Och jag kan ha fel. Egentligen oväsentligt för just nu handlar det om dig.

För mig var det förlösande och befriande när jag efter flera års kamp kunde säga, och mena det "Jag kan inte hjälpa dig. Jag har gjort allt jag kan och det har inte hjälpt. Om du vill bli nykter måste du ta hand om det själv." Dit, till den känslan, var det lång väg.

Du skriver: "Försöker verkligen att få han att följa med mig på ett möte". Kan du lägga ner det? Han kan väl gå på möte själv om han vill? Och DU kan gå på ett möte för dig. Gör det!

Morgonkram och ha en bra dag! / mt

Livetsliv

Följt dig sen din tråd startade & jag vill bara säga att du har kommit en liten bit påväg, du har tagit tag i din del av problemet, fortsätt jobba med ditt medberoende, du har absolut inte fel. Oavsett din man/sambos riskbruk/missbruk till alkoholen så handlar detta egentligen om dig. Det han gjort påverkar dig, dina barn, omgivningen på ett sätt som får dig att må dåligt, det dåliga samvetet hör till processen... Överreagerar jag? Är en vanlig fråga man får från partnen men även som man ställer sig själv. Du kan inte rå för dina känslor som väcks och antagligen har dem med en gammal känsla att göra, av obehag? Otrygghet och du lägger skulden på dig själv - fast du vet att detta inte är ditt beroende så är det ju ditt ansvar att ta hand om dig själv och även värna om bästa miljön för dina/era barn. En medberoendes känslor är ofta djupt rotade och det kan vara så att du tidigare låtit någon annans val styra ditt liv? Ge dig dåligt samvete, du har ställt upp men inte haft människor som ställer upp tillbaka på dig.

Det jag upplever i alla dina inlägg är en otrygghet och orolighet och svårighet stt sortera sina känslor. Något som kan ge dig ett uppvaknande och även din sambo är att du inte gör slut men du väljer att ni ska bo på två platser fram tills han tar tag i sig själv, tar ansvar och ser vad hans handlingar gjort mot dig men även hur det förändrat honom? För han var inte denna man när ni träffades eller hur? Sen går förälskelsen över som oftast men man ska ändå känna genuin lycka till den man lever med, vilket är väldigt svårt om man är oens om problemet, man inte kan prata om det... Oftast är det så att man måste själv vilja ha hjälp för att lyckas (alltid) - din man värkar tro att han inget problem har? Och jag frågar samma fråga som dig? Vad har han för skäl att sluta dricka om han påstår han inga problem har? Visst är det "skämmigt" att blotta sig men det blir betydligt skämmigare den dagen han vet han har problem, tar tag i dem försent och förlorat alla dem som älskade honom men som inte orka. Styrka till dig! Jag tror du får bra hjälp på dina samtal. Vill du träffa andra som inte dömmer dig så gå på al anon - ge det några gånger, du kommer känna igen dig i mycket och känna du inte är ensam ! Kram

Wea

Det är som att läsa om mej själv.
Folköl, porr.
Han började gå på adamklinimen i Stockholm när jag sa att det räckte, att jag skulle dunsta annars, att jag tappat glädjen, att det räckte.
Men han tyckte att han kunde sälja sin gamla bil till henne (kuratorn), så bat var hon på adamklinimen.
O han skulle äta antabus måndag o onsdag, så kunde han dricka sina 3,5 på helgerna ändå.

Men han är död idag, sen drygt två åt tillbaka.
Pga folköl, så det är inte så harmlöst alls.
Inte på långa vägar.

Men jag ser min egen desperation i det hela på nåt sätt.
Alla kan vi tydligen va alldeles super inkompetenta - på alla plan.

Men desperat är ingen bra plan nån stans eller nån gång
Kan va så att din kärlek verkligen behöver hjälp, nu!
Kan va så att du behöver hjälp nu!
Finns massor, googla.
Hejar på dej, men snöa inte in i ord som medberoende eller andra diagnoser.
Bara lev - oavsett!!!
Ägna dej åt dej är mitt hyperbästa tips helt enkelt.
Vem är han, älskar du honom.

melina

Oj oj oj....
Börjar med varför jag bett han följa med mig är för att de gett mig de rådet. Hade bestämt mig att han skulle få göra det själv men ett sista hopp å försök gav de mig de rådet.

Vet att jag kommit rätt långt fast en kort tid med insikt. Men oj vad jag önskar jag kommit längre. Men tid är vad jag måste ge det....tid i mitt eget huve.
Fast nu är tiden slut för han....
Nu ska han ut....

En droppe å ett försök..
Bjudna på typ par middag. Fast jag bjöd inte med min sambo det gjorde hon, värdinnan.
Jaja tänkte ja vi går väl som lyckliga familjen.
Hahaha....nästan komiskt att jag trode det skulle gå.
Men bestämde mig från början att jag ska inte neka han, inte kontrollera han, inte ge han blickarna eller ledsna ögonen!!!
Försiktig var han....först.
När de frågades om snapps från värdinnan blev svaret: ja det får du fråga hon om....å tittade på mig.
Gav inget svar, ingen blick.
Han såg på första ölen länge.....
Behöver jag säga hur det slutade??
Gör det ändå....
Jag gick hem kl 22.30 på ett glas vin....
Han kom hemkörandes på ungarnas lilla motorcykel 06.00 i handduk för att ta på sig kläder å byta till den stora krossen.

Vart han for....ingen aning.
Vad gör jag.
Jag ska ju inte bry mig, han ska ju sköta sitt.
Hade det varit tidigare hade jag gått ut å sökt han.
Men nää ....
Han kan ju ligga i ett dike....
Men NEJ
åkte tillbaka till min singel vän(värdinnan) i badtunnan....hmmm
Nää....han ska ut.
Nu var den där lilla lilla droppen, fast jag viste men nu.....
Klart!!
Gjorde jag fel att ens fara på denna fest med han?
Skulle jag stoppat å gjort nått?
NEEEEEJ. .......nu räcker det!!!!!!!!

melina

Japp, jag behövde denna sista erfarenhet. Jag blev helt plötsligt säker.
Den svider men på nått konstigt sätt så blev det en lättnad!!

Han är en missbrukare men som inte vill, kan eller inser sina problem. Köra moppe kl 6 på morgonen, rattfylleri. Ja du han är utom hjälp än så länge tills han själv inser. Trist men du gör det enda rätta

melina

Ändå så sorgset.
Hur jag vet nästan hela historien för den kvällen
Och vill ge han en "chans" att tala sanning.
Å om sanningen skulle komma skulle jag bli förbluffad.
Men....haha nää inte nån sanning om hur han kört ner grannens 4 hjuling (grannen ovetande)
I sjön. Att han var kvar i huset men de andra for ner till sjön.
Men ändå....så känner jag alla som var med å han VET att jag lätt kan fråga där.
Å ändå ljuger han....
Jaaa så mycket så mycket jag trott på han sagt genom åren.
Så mycket som han svurit att de han säger är sant....
Skrattar men blir sorgsen fast jag bara fnyser å rättar han inte heller....
Det får komma sen.
Skriver detta lite för att komma ihåg denna känsla. Komma ihåg lite av den likgiltiga känslan.
Känslan å vetskapen att jag känner mig klar.
Färdig.
Nu räcker det!!

melina

Väljer han att följa mig på de 2 möten jag har i veckan. Ena på alkoholmottagningen å de andra inriktat för barnen.
Det enda han sa var att "men vad ger det att jag följer, förändrar det nått?"
Det tråkiga i det är att han ser att det ska förändra för mig, om jag ska fortsätta med han el inte. Inte förändra han.
Men för mig att ta med han en gång kanske kanske det går in nått vettigt om allt detta.
Kanske....

melina

Förvånad? Nää men ändå jobbigt.
Jobbigt att se igen att han inte ser de problem jag ser och hur illa han gör mig.
Att han inte själv ser lögnerna han bara brer på...
Synd å jobbigt!

melina

Eller är det bara ord?

I min förvirring gällande hur jag ska lita å klara av att lämna barnen varannan vecka.
I förvirringen att kunna och om man får behålla huset.
I förvirringen att steget för en separation är där....
Ska han tydligen göra allt.
Han ska nu söka hjälp....
Han säger det är för hans skull....
Han vill göra allt.

Får ont i magen....
Hur kan ett dött förtroende, brist på respekt nånsin byggas upp igen?
Det är en känsla av omöjlighet för mig.
För många lögner, svikta förtroendet. ...

Snälla. ...ni som varit där, hur tar man denna vändning?
Om det ens är en vändning eller är det bara ord?
Självklart tror jag inte föränn jag ser att han gör slag i saken å söker hjälp....

Vet att jag läst denna situation....
Han ser nu att jag ska lämna allt.
Han förstår helt plötsligt konsekvenser essen av det.
Han tar helt plötsligt på sig ansvaret för det som hänt.
Vill göra allt för att göra det bra...
Ånger....å synd om honom....
Vilket steg i ordningen är detta egentligen??
Vad händer i hans huvud?
Mycket börjar snurra i huvet igen.

malo71

... men förhoppningsvis snart.
Det enda jag kan säga att lyssna på dig själv och vad DU mår bra av.
Jag har tappat bort mig själv längs vägen men försöker hitta tillbaka.
Visst känner de ånger och visst är det synd om dem.... men vi då?
Som har fått lyssna på alla löften och tomma ord. Alla lögner och allt smusslande och gömmande.
Se våra älskade förvandlas inför ögonen på oss...
Visst förtjänar vi också att ha det bra?
Inte lätt, jag vet....
Skickar en stor styrkekram

melina

Han har ringt, ville ha mig med. Första besöket är gjort på alkoholmottagningen.
Han vill få hjälp, vill ändra sitt sätt att leva.
Han vill ha oss kvar.
Han ser hur han använder alkohol till lugnande.
Hur 2 blir 3 som blir 8 öl.
Att han jobbar bättre med alkohol.....mindre stress....
Hur han vill att vi ska söka oss vidare till familjerådgivning.???
Jag är i chock...Vad. ...Vad. ...VA??????

Vad hur ska jag nu göra med denna chockartat uppvaknande information????
Vad hände liksom? ??

melina

Hur är det möjligt att ta nästa steg för mig?
Hur undviker jag att gå in i samma bana igen?
Hur i faan lyckas man.....
??

frågorna melina: hur DU ska ta nästa steg och "hur undviker jag att gå in i samma bana igen?". Det är bara dig själv du kan förändra och många av oss medberoende behöver hjälp och stöd i det för egen del. Har du möjlighet att åka på en anhörigvecka? Gå på Al Anon möten? Läs Carina Bångs blogg "Information och stöd till anhöriga....", läs Djävulsdansen.... Sök hjälp och stöd och håll fokus på dig! / mt