Hej!
Jag registrerade mig här för några timmar sedan och har läst och läst... Känt igen mig, vilket varit skrämmande men framför allt en lättnad. Jag måste sluta. Jag måste sluta idag. Jag har en fantastisk man och två barn, jag kan inte göra så här mot dem längre. Jag dricker inte varje dag men när jag börjar dricka kan jag för det mesta inte sluta. Eftersom min man har varit mycket medveten om detta har jag smugit allt mer och hällt i mig bakom ryggen på honom när det funnits dricka.. Och då har jag snabbt kommit över gränsen när jag kan fatta rationella beslut. Det hela har eskalerat den senaste tiden men igår var droppen... Jag förstörde så mycket genom att svika löften igen. Det värsta är att jag vuxit upp med detta nära inpå, jag har slagits hela livet för att få föräldrarna att sluta missbruka.... Och nu står jag här... Och gör likadant mot min famil. Jag har blivit dem. Jag har inte kunnat ta det till mig, när vi har pratat om att inte dricka osv har jag tänkt att det är för en tid, eller att jag kan dricka när min man inte är med osv, planer som var min livlina då jag inte kunde tänka mig ett liv utan alkohol. Det är ju guldkanten på tillvaron. Eller är den det? I mitt liv är den inte det längre, de korta stunder av lycka drunknar i alla timmar av ångest och idioti. Jag ser ilskan, besvikelsen och förebråelserna i min mans ögon och jag dricker för att glömma. Glömma att jag lider av samma sjukdom som mina föräldrar gjorde. Vägra acceptera. Idag accepterade jag helt för första gången. Tankarna om att gå bakom ryggen och hitta tillfällen att dricka tog slut. Jag gör inte detta för min man eller barn, jag gör det för att JAG måste sluta fly, sluta dricka. Jag måste bli en hel människa så jag kan vara den fru och mamma de förtjänar. Aldrig sitta i solen med ett glas rosé, bemöta alla frågor som kommer när man inte dricker.... Det har känts enormt jobbigt... Men lite mindre efter att ha läst inlägg här. Jag inser att vi alla tänker lika, oroar oss för samma saker och vi kan stötta varandra i att hitta lösningar. Jag vill bara vara vanlig, vara som andra... Men att fortsätta hålla kvar vid det kostar mig och min familj enormt mycket. Idag är första dagen på en lång resa.

Drycker

Hej nyckelpigan!
Jag blev så berörd av ditt inlägg. Håller med sisyfos. Försök se till så att grabbens föräldrar får ta del av hans kränkande beteende mot din dotter. Du verkar vara världens bästa mamma!! Stor kram!

Nyckelpigan

Hej igen alla!
Tack för allt stöd, tack Johanna J, LenaN, Sisyofos, Vilja, Myrkotten, AnnaPanna och Drycker för era inlägg, de har betytt väldigt mycket för mig! Jag har haft en enormt hektisk vecka som har krävt allt jag har och lite till. Jag har inte orkat skriva här, jag har varit inne och läst lite men inte varje dag, all energi har gått åt till annat. Det har dock känts så bra att jag har er där ute någonstans, någon som tänker på mig och ger stöd.

Det har som sagt hänt mycket den här veckan… Jag kan börja att uppdatera angående alkoholen – jag har inte druckit något.
När jag sist skrev här berättade jag om min dotter och det är naturligtvis det som tagit all min energi den senaste tiden. När jag skrev skulle jag även träffa min svägerska för första gången sedan jag kraschade och slutade dricka samt gå på 40-årsfest… jag försöker hela tiden känna efter, stoppa mig själv ifall jag skulle få för mig att jag vill vara ”bäst” på att vara nykter. Jag vet att jag är enormt prestationsinriktad, tror många av oss här är det, då vill jag inte falla i fällan att jag kör på i 140 för att sedan åter krascha.
Jag var på släktkalaset och det gick bra. Visst, man får ta på sig masken, men i detta läget kändes det okej. Nu har jag inte första mötet med svägerskan hängande över mig längre. Innan festen skickade jag ett sms till värdinnan och sa att jag hade haft migrän, jag ville ändå komma men kunde inte dricka alkohol. Hon frågade om alkoholfri champagne var okej (yes). Det var ingen lögn att jag hade haft migrän, det är bara det att tidigare hade jag druckit ändå. Jag ville skriva detta, dels som en säkerhet för mig och min man, men framför allt för att slippa säga nej till alkohol gång på gång… kände att jag behövde lite hjälp nu i början.

Jag kan ju säga att en fest i det läget jag befann mig – extrem stress över dottern mm – hade varit ett klassiskt tillfälle när allt hade gått åt helvete. Jag hade stängt in allt tills det var dags att gå på festen, sedan druckit (mig redlös) för att må bra och glömma allt. Nu hade jag tagit hjälp innan, skrivit här, pratat med psykolog, försökt hitta en väg ur det hela.

Hur var då festen? Fantastiskt rolig! Jag dansade till kl 2 och sedan tog vi bilen hem (även om det var kort avstånd, extra säkerhet vad gäller a). Det kändes lite konstigt i början, men när värdinnan såg mig tog hon fram a-fri champagne och när de gick och fyllde på glasen under middagen var det inte konstigt att jag drack annat. När vi stod och minglade kände jag mig först lite utanför, men insåg sedan; här står jag och pratar som vanligt, inte behöver jag dricka för det. Jag kände knappt någon på festen, men det var en sådan härlig stämning. Jag trodde först att det skulle kännas konstigt att dansa nykter, men inte heller det var annorlunda just den här kvällen. Kanske för att det var MITT val att vara nykter, inte något påtvingat.

Framåt natten började jag dock få en obehagskänsla i magen, fattade inte varför. Försökte tänka… vill jag dricka? Behöver jag det? Det jag insåg då var att jag hörde på min mans röst att han höll på att bli lite berusad (inget allvarligt, hade ni frågat mig i det läget hade jag sagt att jag var salongsberusad) och då kändes det konstigt. Han frågade vad det var och jag sa vad jag kände. Jag hade under kvällen sagt att han väl inte behövde dricka så mycket, men så var det gamla kompisar till honom som fyllde på ölen osv. När han frågade mig stod han med en öl i handen, frågade om jag ville att han skulle sluta direkt. Mitt vanliga jag hade nog sagt; ingen fara, drick du upp din öl. Mitt ”nya” jag kände efter och sa; ja, jag vill att du slutar nu. Han satte ner ölen. Senare kom en kompis ut på dansgolvet och räckte honom en öppnad öl. Han tog emot den, tittade på mig och skakade på huvudet, höll den i handen en stund och satte sedan undan den. Det kändes så bra… hade han gjort en stor scen av att inte ta emot ölen hade det känts jobbigt, men nu blev det smidigt samtidigt som han höll sitt löfte till mig. Tror jag postar detta inlägg så det inte försvinner… får uppdatera om dottern sen. Det har varit enormt tufft men vi har kommit långt, berättar sen. Stor kram till alla där

Nyckelpigan

Nu snodde jag den text jag sett i flera trådar, lägger den här så jag kan läsa den när jag börjar förhandla, trixa och hittar på anledningar att smyga in a i mitt liv igen. Jag är övertygad om att det kommer att hända, jag hoppas att jag då läser nedanstående:

"Det finns ofta en obeslutsamhet – man vill inte sluta med alkoholen samtidigt som man vill att livet ska fungera. En behandling syftar därför till att åstadkomma en vilja till verklig förändring och till insikter att det i längden inte går att kompromissa. Det går inte att dricka lite eller bara ibland.
Vi lever i en alkoholkultur. Det är svårt att avskärma sig från alkohol, inte minst mot bakgrund av att vi lever i en alkoholkultur som idag består av både av ett svenskt rusdrickande och ett mer sydländskt socialt vardagsdrickande. En del tror sig kunna fortsätta att dricka på fest och andra trevliga sociala sammanhang. Det är oftast dömt att misslyckas om man väl har utvecklat ett beroende."

myrkotten

Vad fint av din man att klara av att respektera ditt önskemål om att sluta dricka när han redan var lite på pickalurven, en annan som har a-problem skulle nog inte fixa det. Utan jag skulle nog säga åt min partner att sluta larva sig och uppfatta direktiv som missunnsamhet, typ bara för du inte kan dricka så unnar du inte mig en fylla, pyttsan. Hoppas att du har sagt till honom hur bra gjort det var av honom - en äkta kärlekshandling. Va kul att festen var lyckad för dig, tyvärr tror jag att vi svenskar behöver träna på att festa nyktra, det går an om några inte dricker, men om alla lät bli, hur skulle festen bli då? Vi behöver ngn slags ursäkt för att vara uppsluppna, vi behöver införa mer sång och dans tror jag som kan försätta oss sorgliga svenskar i extas.

Nyckelpigan

Det hade varit precis samma sak för mig, myrkotten - jag hade argumenterat emot (och har gjort det otaliga gånger). Jag har sagt till honom hur glad jag blev och han är glad att jag sade till.

Just nu är det jättejobbigt, skolan börjar imorgon och även om en hel del är löst (berättar sen) finns det mycket kvar och oron inför imorgon är stor. Ångesten är stor hos mig också, har försökt stötta men det blev bara värre.. Förväntansångest som snurrar utom kontroll. Nu när pappan vet officiellt (lite ivf) kunde jag hämta honom. Hon gömde sig bakom ett skal men kunde ändå prata om det. Kändes sim detta var bättre för henne i nuläget, med mig blev det en nedbrytande ångest, med honom nådde en del konstruktiva tankar fram. Det finns extra personal i klassen imorgon och vi är beredda att komma när som, när jag säger det hamnar hon dock bara i "tänk om", "de vet inte hur det känns" osv. Ibland måste ågrst över saker få komma fram, men just nu känns ångesten bara destruktiv. Lättnad att min man kunde prata med henne och få henne lugnare. Kan tänka mig att sömnen kommer att komma sent till henne (och oss), hon har svårt att sova i vanliga fall och nu lär det inte bli lättare... Ångesten hos mig sitter i bröstet och gör andningen ytlig... Önskar så att jag kunde göra mer... Jag har dock gjort allt jag kunnat (pratat med rektorer, pojkens mamma, gamla lärare mm och successivt har allt mer dykt upp, skolan som visste om problemen innan och som bara blundat, andra barn som är inblandade... En väldigt lång historia..)... Men trots det gör det så ont när man ser sitt barn förtvivlat... Vet att vi inte kan skydda dem från livet, bara försöka ge dem redskapen att hantera svårigheter... Det är dock inte lätt... Kram

Orka

Önskar dig och din dotter all lycka och styrka idag. Tänk vad viktigt för henne att ni finns, att hon öppnat sig för er. Det ger henne styrka och mod och som förälder får man bära deras ångest åt dem.
Kram

LenaNyman

... att säga att jag håller tummarna för er i dag. Men förbaske mig, så är det. Hoppas att denna skolstartsmåndag tar udden av oron och att det bär framöver. Nu finns det i er dotters tillvaro flera vuxna som ser och stöttar; en jättetillgång för en ung människa när det är kämpigt.
Jag tror på att denna situation får sin goda lösning, Nyckelpigan. Måndagskram.

Hoppas det gått bra idag och att det varit bra för din dotter att träffa kompisarna igen. Och tänk på alla barn som kommer att kunna dra nytta av både din och din dotters insats i detta om nu skolan aktivt arbetar för att ordna upp situationen. Det gör så ont när barnen far illa och jag är så imponerad av att du inte valt att fly. Hoppas du kan se att du gjort vad du kunnat. Kramar!

Nyckelpigan

Tack för era inlägg Orka, LenaN och Sisyfos... Det gör mig så glad! Jag har varit inne och läst på forumet men inte lika mycket som tidigare eftersom det varit en massa saker i mitt liv som tagit en massa tid och energi. Jag har tänkt att jag ska skriva och berätta här men då måste man ha tid och ork... Tänkte att nu skriver jag ett litet inlägg och drar inte allt som hänt utan uppdaterar angående a. Jag har inte druckit. Vad gäller a har jag ändrar inställning från att tänka en viss tid till "tillsvidare", det känns mycket lättare än aldrig (även om det eg betyder samma sak i mitt fall). Jag tror dock att det är en viktig förändring - om jag bara kör en viss tid är det lätt att det blir vita knogar, man kämpar sig igenom istället för att leta efter ett annat förhållningssätt till livet och a. Just nu är jag inne i en period när jag inte ser den romantiserade bilden av a med ett kallt glas rosé i solen, jag ser allt det för med sig efteråt och vill inte dit. Trots detta kan det komma tankar om att "ett glas kan jag ju ta", men det är blixtsnabba tankar som inte får fäste. Jag inser att det kommer att komma perioder när det inte är så här lätt men jag försöker hitta styrka här och nu för att orka sen. Jag har läst i andra trådar att det tar 2-3 månader av nykterhet innan man når vissa förändringar och så har det varit för mig. Jag drack en kväll mitt i sommaren men förutom den kvällen har jag varit nykter i två månader. Jag insåg inte att jag hade en rastlöshet/oro/ångest/jakt inom mig som tog upp stora delar av mitt liv utan att jag hade en aning om det. Allt var kopplat till att kroppen ville hitta tillfällen att få a. Jag drack ju inte hemma och inte så ofta men ändå genomsyrade det allt. DEN insikten har kommit först nu, den hade jag inte alls i början. Jag berättade innan om att vi åkte på en resa med kompisar precis i början av min nykterhet och även om jag inte drack så mådde jag INTE bra, jag kunde inte koppla av, hade en klump i magen hela tiden. Jag var rädd att det alltid skulle vara så. Jag var rädd att livet utan a alltid skulle vara grått och meningslöst. Idag kan jag säga att så är det inte - tvärtom. Samtidigt har jag haft det väldigt tufft med andra saker just nu, skillnaden nu är att jag inte stänger in allt och flyr till a. Livet får vara hårt ibland och samtidigt kan jag sitta med vänner som dricker och ha jättekul (de dricker måttligt), jag med mitt a-fria alternativ. Jag inser att jag tidigare suttit som på nålar innan jag fått i mig lite att dricka, väntat på att kunna ha kul... När jag tidigare försökt hålla upp har jag varit olycklig i dessa sammanhang, känt mig utanför och inte kunnat njuta. Det är när "tillsvidare" landat i mitt liv som huvudet har tagit tag i livet. Jag har slutat tycka synd om mig själv (hamnar dock där ibland ändå) och plötsligt insett hur kul jag har UTAN a. Jag tycker dock fortfarande att det är jobbigt att säga rätt ut att jag slutat med a, jag smyger lite med mitt a-fria... Samtidigt får det väl komma när det kommer, huvudsaken just nu är att jag inte dricker och hittar ett annat sätt att leva på.

Nyckelpigan

Postade förra och fortsätter att skriva, var rädd att det förra skulle försvinna ut i cyberspace. Det jag funderar mycket över hur man ska vara i andra trådar, där man ser folk som beskrivit hur bra de mår utan a och helt plötsligt börjar det smyga sig in resonemang om att dricka vid vissa tillfällen mm... Vissa blir arga när andra "lägger sig i", de vill ju själv bestämma om sitt förhållande till a. Saken är den att de flesta här för länge sedan har förlorat valet till hur de ska förhålla sig till a. Läs Buzz tråd. Själv blev jag väldigt ödmjuk när jag gjorde det, han hade kommit så långt och sedan kom den där förhandlingen (listan han skrev kunde varit skriven av mig i vilka situationer han ville kunna ta ett eller ett par glas) som snabbt visade sig vara en illusion. Vi blir inte botade av ett längre uppehåll. Vi vill. Vi förhandlar. Vi tror. Vi blir arga på andra som ifrågasätter. Det är här mitt dilemma ligger... Detta är ALKOHOLHJÄLPEN, ska man då stå tyst vid sidan av när man märker att någon börjar de här förhandlingarna? Jag har sett personer som då tagit illa vid sig, för det är bara de som vet hur de har det. Ja, ingen kan veta hur någon annans liv är, men det de flesta av oss har gemensamt är att våra hjärnor inte klarar av att vi dricker ett par glas. Det går kanske bra ett tag men det är som att balansera på slak lina och det vi riskerar att förlora är så enormt mycket.
Jag tänker ibland på jämförelsen med någon som får en allergisk chock när de äter skaldjur. Jag tror att det är extremt få (om någon) sim skulle börja förhandla med sig själv att de själva skulle bestämma om och när de skulle äta skaldjur igen. Kanske klarar de ett eller två, de vet dock inte och de har ingen aning om var gränsen går. Oavsett hur mycket man älskar skaldjur tror jag inte att det är många som skulle hamna i detta dilemma. De tål inte skaldjur. Punkt. Att vi börjar förhandla om a är en del av vår sjukdom. Det är svårt att stå sidan om när man ser andra här försöka förhandla och säga att de är annorlunda. Det är svårt eftersom jag vet att jag har precis samma tankar och förhandlingar, det är som om någon har klippt och klistrat ett utdrag ut min hjärna. Det jag kan säga är att när jag börjar förhandla och tro att jag är annorlunda, då VILL JAG ATT NI UTMANAR MIG OCH IFRÅGASÄTTER! Hade någon suttit på en kräftskiva med en kompis som förra året fick åka ambulans för att han/hon inte kunde andas efter att ha ätit kräftor och hållit med om att "nu har det gått ett år, nu kan du nog ära några kräftor, det är ju så gott och alla andra äter det"? Jag tror inte det. Därför säger jag till alla här; JAG vill ha hjälp om jag får för mig något sådant. Kram

Vändningen

... men det är bara det att för några av oss går det utmärkt att äta skaldjur om man inte gör det hemma ensam :)
Det är bara då man blir allergisk...

Alkoholproblematiken ser olika ut för oss alla och ter sig olika, vilket nog också påverkar det du kallar förhandling. Förhandlingen är en del av sjukdomstillståndet, men vi är också olika grader av sjuka. Därav ser det inte heller behandlingen lika ut för alla. Det är skillnad om man är beroende, gravt beroende eller befinner sig i ett riskbruk. Det skiljer sig också vilken förmåga vi har att tillfriskna och det skiljer sig i hur omgivningen och miljön runt omkring ser ut, vilket kan påverka alkoholintag och tillfrisknande. En del kan äta lite av skaldjur utan att bli för sjuka, men får inte äta stora mängder bara. Andra blir sjuka av att ens se bordsgrannen äta skaldjur.

Jag tror det är viktigt att skilja på vad man sätter för regler och hur man ser sin egen sjukdomsbild och vara medveten om att andra kan ha olika nyanser och grader av samma sjukdom. Som nyans kan man ta Mats Kardell som var med i Nyhetsmorgon härom dagen och i intervjun berättar att han drack T-röd på slutet. Där han i praktiken kom in död på sjukhuset och när läkaren vänder sig bort, så drack han handspriten. Samma sjukdom, men där behovsbilden av vård i sig är rätt krävande.

Därmed inte fel att tänka som du gör och jag tycker det är bra att du är tydlig med hur du vill att vi ska agera gentemot dig om du börjar förhandla :)
Det är bra att vara medveten om att förhandlingsläget hör till sjukdomen. Det som är svårt tycker jag i mitt eget tillstånd är att veta vad som är förhandling/sug och vad som bara är ren vilja, som inte har med beroende i sig att göra.

Nyckelpigan

Vändningen, du missförstod totalt mitt inlägg. Jag ville inte att du skulle komma in på min tråd och förklara varför du står över mig och alla andra som är sjukare. Jag har läst din tråd och låtit det vara, tänkt att du får fortsätta eftersom jag inser att det inte finns något jag kan säga som skulle få dig att förstå det man ser utifrån. Jag har läst om alla dina tankar om rattfyllan men det viktigaste av allt drunknar i allt om fotbojor, behandlingshem som andra vill att du ska gå på men som du vet inte är rätt för sig, alkolås osv. Du har så stora problem med alkohol att du satte dig i en bil och körde med mycket hög promille. Du pratar om viljestyrka och alla saker där du glänser men var finns det allra viktigaste?! En frisk människa hade någon gång lagt fokus på det du kunde ha gjort, nämligen att köra ihjäl någons dotter, pappa eller mormor. Jag tror inte att du gjorde ett medvetet val (i så fall är det ännu värre) att köra full, jag tror Du hade druckit så mycket att du förlorat omdömesförmågan. Jag blir enormt provocerad när du "berättar" för mig att vissa (som du) kan dricka bara ni gör det på ert sätt. Du har visat att du INTE kan bli betrodd med a, att om du förlorar omdömesförmågan så totalt en gång kan du göra det igen.
Jag har försökt stötta dig men detta blev för mycket. Fokusera på vad som kunde ha hänt istället för hur mycket kontroll du tror du har.
Jag blir så enormt provocerad eftersom jag tillhör en familj som fått våra liv slagna i spillror av någon som gjorde det du gjorde.
Min pappa blev ihjälkörd.
Detta är enormt känsligt ich jag kan tyvärr inte acceptera att du tar mina metaforer och pratar om skaldjur och vilken kontroll du har när du lika väl hade kunnat orsaka samma skada till en annan familj som jag råkade ut för. Ursäkta om jag inte tror att du har kontroll. Lyft blicken och ta in vad som hänt ich vad det hade kunnat resultera i.
Om du någonsin hade suttit hemma när polis och präst ringer på dörren för att berätta det ofattbara Hade du kanske inte tagit så lätt på ditt förhållande till a. Tänk på mig när du tycker att det ät en bagatell eller synd om dig som kanske måste tvingas till behandlingshem. Tänk på de familjer som öppnar dörren de gånger andra människor trott de haft koll på a. Bli en del i kampen för att förhindra att fler familjer ska behöva öppna dörren. Jag kan lova att livet aldrig blir detsamma efter att man varit med om det.

Nyckelpigan

Känner en massa känslor som far runt, förra inlägget blev i affekt och det blir sällan bra. Andemeningen står jag dock för, om man kör bil berusad har man problem och har för länge sedan förlorat kontrollen över a. Om man inte har det betyder det ju att man väljer att köra full och då är det andra saker som inte står rätt till. Jag om någon tror på andra chanser och att man ska kunna rätta till det dom blivit fel, för att göra det måste man dock kapitulera inför problemet, ta in vad som hänt och göra allt för att det inte ska hända igen.
Man måste även inse vad som kunde ha hänt. Eftersom jag vet vad det innebär vill jag inte stå tyst sidan om och låtsas som om det inte är så farligt. Tänk dig om det hade varit på DIN dörr det ringde och att det rörde sig om någon som inte körde full för första gången men att de runtom honom/henne hade stått tysta och inte sagt något?
Tänk om andra är tysta och det ringer på DIN dörr, hade du kunnat förlåta de som var tysta?
Du får bli arg på mig, vändningen, men jag har lovat mig själv att inte stå tyst vid sidan om.

Vändningen

Starkt att prata om något som är känsligt och ligger så nära dig. All respekt för det och tråkigt att höra om det som hände.
Jag har full förståelse för att du resonerar och tänker som du gör. Jag missförstod dig kanske, men så som jag tolkade det så var det som att du satte alla som har alkoholproblem i ett och samma fack. Det kan vara så att jag missförstod dig för att jag ser nämligen det fenomenet här på forumet, att "alla alkoholister" är på ett visst sätt och så utgår man från sin egen erfarenhet och upplevelse. Den senaste alkoholterapeuten jag pratade med förklarade en hel del om hur individuellt det kan vara med just typ av behandling och vad som fungerar bäst, beroende på ens sjukdomstillstånd. Därför tycker jag att man ska vara ödmjuk inför att andras sjukdomsbilder kan se annorlunda ut mot ens egen. Det var det jag menade med Mats Kardells beskrivning. Det är i grund och botten samma sjukdom, men jag kan inte ens föreställa mig hans sits. Det går bara inte.

Jag har aldrig förnekat att jag hade alkoholproblem eller på något sätt försökt förminska rattfyllan i sig. Det råder inga tvivel. Du får hata och avsky det jag gjorde för ett kvartal sedan hur mycket du vill och det förstår jag att du gör med tanke på din historik. Det hade jag också gjort.

Vändningen

Tycker det är riktigt gott o se att du kommit så pass långt som du gjort i din egen resa, inte minst om det händer andra tråkiga saker i livet och du kan hantera dem utan A. Inspirerande och starkt, fortsätt på samma bana!

av ditt inlägg Nyckelpigan så jag kan inte låta bli att stiga in i din tråd för ett ögonblick. Jag har följt det här forumet under flera år med varierande intensitet. Steg in som anhörig till en idag nykter alkoholist, har professionell kunskap i "människobranschen" men den är intet mot vad jag lärt mig av att följa trådarna på den här sidan, på Al-Anon och och på öppna AA-möten.

Vill bara säga att jag ser det du ser och jag har sett det många gånger- Min bild, både av såväl missbrukare som medberoende är att ramen kan vara mycket olika men mönstret i bilden har gemensamma drag. Förnekelse är ett starkt sådant. Intellektualisering är ett annat försvar som jag personligen ägnat mig mycket åt. Idag är min tro att en måste åtminstone närma "kapitulering" innan en är öppen för att ta emot sanningar som hotar ens självbild.

Du har min djupaste medkänsla för det som drabbat dig och din familj. Likaså har du min djupaste respekt för din uppriktighet och öppenhet vad gäller din egen kamp.

Allt det bästa! / mt

LenaNyman

... jag läst vad du skrivit. Det berör. Vill bara krama om dig länge, tala om att du är stark, modig och klok - because you are.

Även jag är berörd av ditt inlägg Nyckelpigan, och det har funnits med mig hela dagen. Ville bara säga det...