Hej!
Jag registrerade mig här för några timmar sedan och har läst och läst... Känt igen mig, vilket varit skrämmande men framför allt en lättnad. Jag måste sluta. Jag måste sluta idag. Jag har en fantastisk man och två barn, jag kan inte göra så här mot dem längre. Jag dricker inte varje dag men när jag börjar dricka kan jag för det mesta inte sluta. Eftersom min man har varit mycket medveten om detta har jag smugit allt mer och hällt i mig bakom ryggen på honom när det funnits dricka.. Och då har jag snabbt kommit över gränsen när jag kan fatta rationella beslut. Det hela har eskalerat den senaste tiden men igår var droppen... Jag förstörde så mycket genom att svika löften igen. Det värsta är att jag vuxit upp med detta nära inpå, jag har slagits hela livet för att få föräldrarna att sluta missbruka.... Och nu står jag här... Och gör likadant mot min famil. Jag har blivit dem. Jag har inte kunnat ta det till mig, när vi har pratat om att inte dricka osv har jag tänkt att det är för en tid, eller att jag kan dricka när min man inte är med osv, planer som var min livlina då jag inte kunde tänka mig ett liv utan alkohol. Det är ju guldkanten på tillvaron. Eller är den det? I mitt liv är den inte det längre, de korta stunder av lycka drunknar i alla timmar av ångest och idioti. Jag ser ilskan, besvikelsen och förebråelserna i min mans ögon och jag dricker för att glömma. Glömma att jag lider av samma sjukdom som mina föräldrar gjorde. Vägra acceptera. Idag accepterade jag helt för första gången. Tankarna om att gå bakom ryggen och hitta tillfällen att dricka tog slut. Jag gör inte detta för min man eller barn, jag gör det för att JAG måste sluta fly, sluta dricka. Jag måste bli en hel människa så jag kan vara den fru och mamma de förtjänar. Aldrig sitta i solen med ett glas rosé, bemöta alla frågor som kommer när man inte dricker.... Det har känts enormt jobbigt... Men lite mindre efter att ha läst inlägg här. Jag inser att vi alla tänker lika, oroar oss för samma saker och vi kan stötta varandra i att hitta lösningar. Jag vill bara vara vanlig, vara som andra... Men att fortsätta hålla kvar vid det kostar mig och min familj enormt mycket. Idag är första dagen på en lång resa.

Nyckelpigan: Ledsen för det du varit med om. Men jag måste också skriva att jag tycker att du är fantastisk som tar det här i din tråd och inte i en annan tråd. All min respekt till dig för det och för det du skriver också. Även om det är känslomässigt så är det välformulerat och förklarar väl. Många kramar!

Nyckelpigan

Jag behövde för första gången ta paus från forumet för att försöka sortera alla känslor som for omkring. Jag var tvungen att landa och påminna mig själv om att man måste skilja på det man kan och det man inte kan förändra. Varenda cell i min kropp känner detta men samtidigt finns det en nästan obetvinglig vilja att försöka banka lite vett genom all självgodhet. Jag förstår varför detta är så känsligt för mig men detta är min tråd och då vill kag ändå skriva mina känslor och tankar. Jag blev så glad när jag tillslut gick in här och såg era andras kommentarer, det var verkligen vad jag behövde.
Mulletant; du satte ord på mina känslor och tankar, det var som om jag kunde ha skrivit dem själv. Jag har vuxit upp med missbruk i familjen, sedan barnsben lärt mig om missbruk och medberoende, tagit mig ur medberoendet. I mitt jobb träffar jag människor nästan dagligen som är i olika stadium av missbruk/beroende och det som slår mig är INTE hur olika vi är utan hur lika vi är. Visst, någon kan ha supit bort sitt jobb och familj, några smygdricker hemma, andra super sig fulla på fester, högpresterande och lyckade människor utåt. Ändå är vi lika i vår oförmåga att hantera a, vi säger samma saker och jag kan ofta förutse hur ett samtal ska arta sig. Jag har lärt mig när personen framför mig har kommit till den tidpunkten när kapitulationen sker. Jag går sidan om och håller dörren öppen tills det sker och om och när det sker gör jag det klart att dörren är öppen även om saker inte bara går åt rätt håll hela tiden. Jag vet allt detta och ändå hamnar jag där själv. Precis som du skriver, mulletant, jag har förnekat och intellektualiserat in absurdum. Försökt hitta ett mönster; om jag bara dricker i dessa situationer, om jag bara tar två glas, oj, nu blev det fel men det berodde på.... Du skriver så klart angående detta med kapitulation för att orka ta en djupare titt på det som hotar vår egen självbild. "Det handlar ju bara om att vara karaktärsfast, ändra på något. Jag är ju inte annorlunda. JAG som varit med om så mycket, vet så mycket om detta, har tagit mig ur eländet och lyckats, inte kan ju JAG ha så stora problem att jag aldrig kan dricka a?? Nej, jag låter bli att dricka ett tag och sedan har jag mina strikta regler." Problemet är dock att tankarna fortfarande är tagna gisslan av a (detta har jag först nu förstått vidden av) och gränserna börjar långsamt flyttas. "det gick ju så bra, jag har nog inte så stora problem...". Och så är vi igång igen. Vi har a hemma, dock ingen BiB, jag har druckit en kall a-fri öl och min man en öl utan att det varit jobbigt. Jag har stunder när allt är jobbigt men just nu känns allt så självklart. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna så här. Jag kände verkligen att ett liv utan a knappt var värt att leva, att guldkanten på tillvaron för alltid var borta.... Att allt var grått. När det har gått den här tiden känns det ibland spm ett lyckorus - det finns ett helt annat liv där a inte styr hur jag tänker. Jag förstod aldrig hur mycket av mitt liv den tog upp även om kag inte drack så ofta. Rastlösheten, oförmågan att vara i nuet. Övertygelsen om att jag behövde a för att kunna barack nuet när det var precis tvärtom.
Jag lurar dock inte mig själv och tror att "det var inte så farligt", jag kan ha a hemma, andra hör drack mer osv. Det handlar inte om att vara karaktärsfast när vi dricker a - det är inte en viljekraft som kan få oss att dricka måttligt. Det är en kemisk reaktion i hjärnan som tar över. Visst kan vi hålla på och hitta en väg där vi tror att vi ska kunna vara som andra. Visst klarar vi det ett tag. Jag har hållit på med detta i flera år. Det är dock först nu jag är fri. Varför kämpar vi så hårt för att försöka hålla kvar något i våra liv som gör oss och våra nära så illa? Inte kan vi väl ha ett missbruk/beroende? Inte jag som vet så mycket och som i alla andra aspekter av mitt liv är så karaktärsfast? Jo, så enkelt och så komplicerat är det. Min självbild var tvungen att ändras. Ett nederlag... Först, sedan en befrielse - jag är ju inte den där personen jag blir när jag är full. Jag är jag och kan välja att lägga min energi på annat. Men visst gör det ont och visst börjar förhandlingarna ibland... Men då har jag er som kan stötta mig.
Tack, lenaN, för dina ord och din kram, den betydde enormt mycket när kag var nere.
Tack, satta, att höra att någon tänker på mig får mig att känna mig mindre ensam, jag har alla er där ute när det känns tungt.
Sisyfos, tack till dig. Ja, jag tror på andra chanser ich att alla måste få en chans att rätta till saker som blivit fel. Jag har inte skrivit om mina upplevelser i någon annans tråd eftersom jag vill att de ska hitta styrka och ta tag i sina liv, inte dras ner. Det var bara då att jag blev enormt provocerad när det hamnade i min egen tråd. Mitt inlägg handlade om de som hade kapitulerat och började svaja, jag undrade hur jag bäst kunde stötta dem. När jag då kände mig klappad på huvudet av någon som jag känner leker med elden och i och med det riskerar att i framtiden utsätta en annan familj för just det jag blivit utsatt för kunde jag inte vara tyst. Visst kan man hitta en a-terapeut sim säger att det är viktigt att inte placera alkoholister/missbrukare i ett fack... Visst kan man alltid hitta folk som säger det man vill höra för att fortsätta med det man gör istället för att gå till grunden med problemet. Välja fängelse över behandlingshem. Alla måste hitta sin väg men när man riskerar att skada eller döda en annan människa om man inte erkänner för sig själv så kan man inte stå sidan om och bli klappad på huvudet. Någon som åker fast för grov rattfylla har ofta kört full många gånger innan de åker fast. Om de inte tar all hjälp de kan få, inser att de är maktlösa inför a är det livsfarligt.
Tack, vilja! Dels för att du finns där och dels för att även du satte ord på vad jag kände, att jag inte ville ha ännu ett försvarstal och långa förklaringar. Jag har sagt allt det där. Tänkt allt det där.... Minst tusen gånger. Det blir inte mer sant för det. Det gör ont att acceptera att man är maktlös inför a, att även om man kan hitta någon halvmellanväg så skadar man så många på vägen. Det gör ont att ge upp, att tvingas ändra sin självbild. Alternativet är dock så mycket värre och överraskningen att det finns ett bättre liv på andra sidan en fantastisk och otrolig insikt som jag aldrig hade fått om jag inte kapitulerat totalt. Stor kram till alla vänner därute

Vändningen

"Någon som åker fast för grov rattfylla har ofta kört full många gånger innan de åker fast. Om de inte tar all hjälp de kan få, inser att de är maktlösa inför a är det livsfarligt."

Jag misstänkte när jag såg din reaktion tidigare att det fanns en del historia där bakom och med det du skrev så förstår jag det. Jag har all respekt inför det du fått uppleva, det är inte ok någonstans.

Det kan vara så som du skriver, men det behöver inte vara så, och det var inte så i mitt fall. Jag har all respekt för att du har massor med känslor kopplade kring fenomenet rattfylla, men snälla, döm inte alla och dra inte alla över en kam.

Nyckelpigan

Vändningen, skuta svara på min tråd när du fortsätter så här. Jag skiter fullständigt i om du kört full fler än en gång. Det räcker med en gång, ditt trivialiserande om att det bara var en gång och för ett kvartal sedan gör att jag får ont i magen. Min pappa kördes ihjäl för snart 15 år sedan. Det tog en gång. En dag, en sekund. Jag och mina yngre syskon lever med detta varje dag. Mina barn har aldrig träffat sin morfar. Jag fattar inte att av allt jag skrivit så hänger dubupp dig på att du bara har kört full en gång! Men herregud... Det räcker med en gång. Jag vet att det inte finns något jag kan säga för att ändra på dig. Jag ber dig bara att sluta svara på saker i min tråd när jag vidar mig sårbar och berättar om saker som gör ont. Om du inte kan fatta hur ont det gör när det enda du tar fram av allt jag skrev är att du minsann bara kört full en gång så vill jag verkligen inte höra mer. Det gör då in i h****te ont.

Vändningen

Oj igen, jag försökte bara vara vänlig och visa att jag förstår vad du varit med om.
Ber om ursäkt. Önskar dig all lycka iaf nyckelpigan, hoppas allt löser sig och att du får världens bästa liv nu framgent. Ta hand om dig.

Nyckelpigan

Jag behövde verkligen inte läsa inlägget just nu, kom hem storgråtande från min svärmor precis. Jag, drottningen av fasader som alla som vuxit upp i missbrukarhem rämnade. Jag har haft alldeles för mycket runt mig den senaste tiden, både privat och på jobb. Ovanpå det en förkylning som legat under ytan en längre tid. För två dagar sedan sms:ade jag min svärmor och sa att jag tog med mig något a-fritt till hennes födelsedagsfest, att de drack vin och jag mitt. Hon gav lite olika versioner varför hon skulle köpa a-fritt till alla, kag sa att det kändes jättejobbigt för mig, att jag bara ville vara med som vem som helst, inte ändra på umgängesformen. Jag erbjöd mig att ta med det vin vi hade hemma (jag ska ju ändå inte dricka det) men hon ville stå för allt. Jag tänkte inte gå, sa att det är väldigt känsligt för mig, att jag känner mig utanför och konstig om en fest måste ändras för att jag ska vara med. Jag har varit med många gånger och druckit mitt a-fria, haft jätteroligt. Det som inte hade känts bra var om alla skulle sluta dricka vin bara för att jag var där (nu menar jag normalt drickande till maten, så som jag önskar att jag kunde göra), då sitter jag på nålar - det känns som om vi har tagit flodhästen ich satt den mitt på bordet. Det behöver inte vara svårare än att jag inte dricker a mer. Om de inte känner att de kan lita på mig kan vi prata om det och i detta läge, när kag känner mig så skör pga annat hade vi kunnat komma överens om att träffas bara vi och fira. Nu blir jag omyndigförklarad, vilket jag förstår om jag dricker, men om jag är nykter måste mina känslor och åsikter också få finnas. Jag behöver hjälp och stöd, inte bli behandlad som ett barn. Jag har varit hemma två dagar, legat i sängen, förkyld, slut mentalt och fysiskt. Jag ville inte göra min svärmor ledsen, i tron att det bara var hennes barn som skulle dit (brukar det alltid vara) tänkte jag att fastän jag inte är helt frisk eller har lust att sitta där och känna mig obekväm vill jag inte förstöra hennes kalas. jag tog med mig en bok, tänkte att jag kunde gå ich lägga mig och vila om jag inte mådde bra. När jag kom dit var det fullt av folk, en del jag aldrig träffat. Ingen chans att dra sig undan. På borden stod inte vanliga PET-flaskor med cider från ICA utan små (dyra) glasflaskor man köper på systemet (finns säkert på andra ställen också), på dem stod "alkoholfria". Jag var hudlös och fick panik. Jag klarade inte av det. Jag orkade inte. Jag gick undan och började gråta. Jag kände mig utpekad, utanför ich extremt obekväm. Jag förstår att min svärmor ville väl men jag hade sagt till henne flera gånger att detta inte är rätt hjälp. Jag tog min man åt sidan och sa att jag tyckte det var jättejobbigt, han förstod mig och undrade om kag ville åka hem. Först skulle jag köra själv men han erbjöd sig att köra mig. Jag bara bröt ihop i bilen och grät, hade sådan ångest för att jag förstört för min svärmor och att allt blev konstigt inför alla gäster. Jag tog med mig mat hem och min man åkte tillbaka (barnen är där), jag sa att det blir ännu värre om han inte åker tillbaka. Jag var även ledsen för hur jag betedde mig och nu kunde speciellt min ena svägerska snacka mer skiit. Min man sa att om någon sa något när han var där skulle han stå upp för mig. Jag älskar min man så mycket, jag hoppas verkligen inte att jag förstört allt för mycket mellan oss med mitt drickande. Jag sa till honom när han lämnade mig ensam hemma ledsen att jag inte kommer att dricka (vi har a hemma), det fanns inte på kartan. Han sa att han visste det. Jag känner mig så dum men jag orkade inte mer. Jag hade ingen kraftvkvar. Jag försöker hålla ångesten borta, försöker mota den våg som jg känner håller på att välla in över mig. När man vuxit upp medberoende är detta beteende det allra sista man skulle få för sig att göra. Att bara gå ifrån en situation som kändes fel. Mina instinkter sa mig att gå in, låtsas som inget, prata och pressa dig. Jag vet inte vad som hände, jag kände mig överkörd och så svag att allt tog slut. Jag orkar dock inte med ångesten som kommer nu.... Jag är så himla ledsen och slut. Jag kämpat ich försöker men någon gång tar krafterna slut. Jag har dock inte en tanke på att dricka a, jag är bara så oerhört ledsen.

innerlig kram sänder jag till dig fina Nyckelpiga! Jag läste ditt första inlägg från ikväll, gick ut på nätet för att hämta en dikt till dig och ser sen inläggen från Vändningen, dina svar och ditt förtvivlade inlägg om svärmors födelsedagsfest. Så fint att du har din man som stöder dig. Jag hoppas du fortsätter skriva och du ska veta att du delar mycket med många medsystrar och säkert också - bröder. Jag har mött många vuxna barn på Al-Anon. Nu klistrar jag in dikten fast den "hörde till" ditt tidigare inlägg - men de hör ju till hela dig.

För att man ska flyga
måste det hårda skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas
För att man skall kunna flyga
måste man gå längst ut på strået,
även om det böjer sig och svindeln
kommer
För att man skall kunna flyga
måste modet vara större än rädslan
Och en gynnsam vind råda

Ur instruktioner för skalbaggar.
Av Margareta Ekström

Kvällskramen / mt

men det går ju inte. Det saknas ett ord i dikten så nu blir det repris

INSTRUKTION FÖR SKALBAGGAR

För att man ska kunna flyga
måste skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas

För att man ska kunna flyga
måste man högst upp på strået
också om det böjer sig
och svindeln kommer

För att man ska kunna flyga
måste modet vara
något större än rädslan
och en gynnsam vind råda

Så ska det vara: Modet behöver inte vara sååå stort, bara något lite större än rädslan... med önskan om varma gynnsamma vindar omkring dig! / mt

Underbar dikt till dig Nyckelpigan som du fick av Mulletant.
Och vet du, jag har ett annat sätt att se på att du valde att åka hem och jag tycker att du ska känna dig stolt över ditt val. Tror att många av oss många gånger väljer att köra på, inte lyssnar när både kropp och själ skriker efter vila. Vi tycker att vi borde, känner att vi måste och tror att andra förväntar sig och så blir det som det blir. Vi kör slut på oss. Den här processen som vi har här inne tar på krafterna och när man som du börjar skriva om oerhört smärtsamma upplevelser så är det inte så konstigt att man blir slutkörd. När man läser ditt inlägg vill man bara säga till dig att stanna hemma. Vila, du behöver lite lugn o ro. Du förtjänar lugn och ro, att kunna vila o finna tankar. Men du gick för att du ville göra någon annan glad. Det känns ändå bra att du vaöde att åka hem. Jag tycker inte att du känna att du var misslyckad som åkte hem, utan tvärtom. Känn dig stolt!
Förstår också din frustration över att bli omyndigförklarad. Jättekobbig situation som jag tror du hanterar bättre än jag skulle göra. Ta hand om dig i helgen nu, tycker jag. Ställ in allt planerat och vila upp dig om det går. Många kramar! Snart är Du redo för en flygtur, Nyckelpigsn!

Rallan

skicka dej en kram. Önskar av hela mitt hjärta att det gick bra för dej igår och att allt blir så mycket lättare framöver.

Du är fantastisk i ditt sätt att utrycka dej och förmedla dina tankar. Tack för att vi får dela dem.
Kram!

Du sänder ut att du är sann mot dig själv och att det är prioriterat!. Förebild❤

Nyckelpigan

Har varit inne och läst och kommenterat i flera timmar, har dock hållit mig borta från min egen tråd... Kände mig paranoid när jag läste i en tråd om att man i andra trådar skuldbelägger. Kände direkt att det handlade om mig (vilket det kanske inte gjorde) och paranoian gav mig en klump i magen. Jag försöker stötta allt vad jag kan, försöker vara sann mot mig själv och inte försöka lura mig själv längre. Forumet är min livlina och jag vill inte komma in här och känna mig utanför, jag vill inte heller att någon annan ska göra det. Vi kämpar alla mot våra egna demoner och måste hitta vår egen väg. Det är svårt ibland att stå sidan om och läsa precis det som jag sagt till mig själv tusentals gånger, se hur andra blir förorättade när andra försöker nå fram. Alla är inte lika ich det är kanske inte så att alla här behöver avstå a för alltid. Tyvärr tror kag dock att det är betydligt fler än vi själva tror. Jag vet att man själv måste hitta sin väg och att man måste vara redo. Det är inte av elakhet man skriver något, det är av omtanke. Det är svårt att skriva eftersom man inte vill trampa någon på tårna, samtidigt vill man så gärna hjälpa någon så de slipper göra de misstagen man själv gjort. När man läser någons resonemang som man känner så väl igen från sig själv brottas i varje fall jag med samvetskval. Det var det som mitt tidigare inlägg handlade om, när man märker att någon som kommit en bit på vägen börjar vackla. Ska jag vara tyst eller försöka nå fram? Det är svårt när man själv är skör och man i andra trådar läser om de som ondgör sig över de som tror sig veta bäst. Jag vet inte bäst. Jag vet dock hur det är att ha alla de där förhandlingarna i huvudet, jag vet hur arg jag blev på dem som skulle tvinga på mig en total avhållsamhet. Vad visste de om mig?! Det hade bara blivit lite fel, andra hade det värre och nu hade jag en bra plan för fortsättningen. Visst, det finns kanske en liten del som klarar det där men de flesta som reagerar så på a klarar inte av att begränsa sig hur gärna de än vill. Och som vi vill!!! När jag nu tänker tillbaka och verkligen erkänner hur det har sett ut fattar jag inte hur jag har kunnat intala mig själv att allt skulle ordna sig.... Jag har råkat ut för saker men måste vara tacksam för att det inte gått sämre. Jag brottas med skuld för att ha gjort de som står mig närmast illa men måste ta en dag i taget. Längre fram måste jag kanske gå igenom vad som hänt tidigare, jag vet inte om det hjälper eller inte, det enda jag vet är att just nu klarar jag inte av det. Just nu fokuserar jag på här och nu.
Jag vet så väl att man själv måste vara redo. Det kag kan förmedla är att jag ALDRIG trodde det skulle kunna kännas så här när jag tillslut kapitulerade. Det är först ni jag förstår hur mycket a styrde mitt liv även när jag inte drack. Det är först nu jag kan sträcka på mig och känna mig fri.
Om det nu var mig det gällde vad gäller skuldbeläggandet var det det som hände med vändningen. Jag skrev om något enormt smärtsamt för mig i MIN tråd och han förstod inte alls utan gjorde allt värre. För varje inlägg blev det värre och jag står för att jag har rätt att säga stopp i min tråd. Jag har inte varit inne i andras och predikat, jag står dock för att när man har så stora problem med a att man kör grovt rattfull så kan man inte helt själv bestämma sin väg. I det läget måste man ta ansvar, ta den hjälp man blir erbjuden för att se till så det inte händer igen. Jag har stöttat och inte skuldbelagt, det var svaren i min tråd som gjorde mig rädd och arg när kag såg bristen på insikt. Naturligtvis är detta känsligt för mig. Om du har öppnat dörren när polisen och en präst ringer på hade du nog också varit det.
Jag menar inte att man ska sparka på sig själv eller leva i evig skam, jag vill bort från det träsket. Jag vill att fokus ska vara på att se till att det inte händer igen och då även ta in allvaret ich inte tro att det är riskfritt att gå den krokiga väg jag och många andra gått där vi tror att vi är annorlunda, att vi minsann kan dricka om vi håller oss till vissa regler. OM det bara är en illusion finns risken att det ringer på en annan dörr. DEN risken vill jag inte att någon ska ta. Som sagt, det som har hänt har hänt, fokus ligger på här och nu samt framtiden, se till att det inte händer igen.

Nyckelpigan

Mulletant... Tack för den underbara dikten.... Jag läste den den där kvällen när jag satt med all ångest efter att ha åkt hem från festen... Tårarna bara rann... Jag ska skriva ut den och sätta upp den på väggen. Dina ord värmde och gjorde mig lättare till sinnes.tack!
Sisyfos... Du har faktiskt rätt! När jag fick landa lite kändes det bra att jag åkte hem. Det är fortfarande jobbigt och jag har ångest för olika saker fram och tillbaka, men jag återkommer till att det var bra för mig att åka hem (som du skrev, jag skulle aldrig ha åkt dit), för första gången någonsin satte jag ner foten på det sättet. Jag tillät mig själv att känna att detta inte kändes okej för mig, att bekräfta min känsla genom att välja att bejaka den och åka hem. Det hjälpte att läsa ditt inlägg eftersom jag bara sprang runt i ett ekorrhjul av ångest.
Tack, vilja... Jag blev så himla glad över ditt inlägg...att det är okej att bli arg och markera. Just dö behövde jag höra att jag var grym eftersom jag kände mig allt annat än det.
Tack för kramen Rallan och dina fina ord!
Sattva, stor kram och tack för dina ord!
Tack till alla som stöttar och finns hör, det betyder så mycket... Jag tog mig igenom fredagskvällens kaos genom hjälp härifrån, tänkbar fantastiskt att ni finns. Stor kram av tacksamhet

LenaNyman

Har nu läst ikapp. Förstod inte från början allt som du skrev om i nästsista inlägget. Men nu förstår jag.

Jag tycker att du har gjort allt man överhuvudtaget kan för att förklara hur du känner det, vad du bär på och vilka dina avsikter var och är. Håll huvudet högt och ryggraden rak. Vi går om varann ibland, drar förhastade slutsatser och ibland är vi inte ens på samma bana eller plan. Och då blir det missförstånd och förorättade feelings flyger omkring. Frågan är sen vad man väljer att göra av sina reaktioner.

Jag beundrar dig för din omsorg, din nakenhet och insikt. Att du finns här på forumet är värdefullt. Det är så himla skönt att se att du värnar om dig själv, är tydlig och sätter gränser. Jag behöver träna på det massor själv.

Tack för att du finns här, Nyckelpigan.
Varm, varm kram.

steglitsan

Jag ville skriva tillbaka i din tråd för att tacka för din hälsning hos mig. Men också säga att även jag läst din senaste kamp och jag kan bara säga att du är en av de starkaste personerna jag stött på här. Den civilcouragen är något du ska vårda och vara stolt över. Du har satt dig själv i främsta rummet, satt ner foten och det är helt rätt. Fortsätt göra så, fortsätt säga ifrån. Du, och bara du, vet när något gått för långt när det gäller dig, dina känslor och dina beslut.

Ett föredöme och stor kram till dig.

Nyckelpigan

Tack för dina ord, LenaN, när det är så många känslor i omlopp så är det så skönt att få höra någon utomståendes bild av allt, man börjar ifrågasätta sig själv och då kommer ångesten igen. Det du skrev fick ångesten i magen att lägga sig, jag vill inte göra någon illa och jag vill att alla ska få en andra chans. Samtidigt måste jag lära mig att ta vara på mig själv så jag inte blir självdestruktiv.
Steglitsan... Jag vet inte vad jag ska säga om dina ord.. Det var de finaste komplimanger jag någonsin fått. Tack!
Jag vet inte vad det är med mig idag, jag har varit inne på forumet en stor del av dagen, inte för att jag är sugen på att dricka a utan av någon okänd drivkraft... Det är så många modiga människor och deras öden att ta del av, man blir ödmjuk när man läser om allt.
Kram

myrkotten

Vi är en brokig samling människor som har a-problem som gemensam nämnare. Vi försöker stötta varandra så gott vi kan utifrån var individs situation. Ingen forum medlem är mer värd än ngn annan, syftet är inte att få flest träffar, vara den mest lästa tråden, utan det är stöd till långvarig förändring som är målet. Så nyckelpigan känn inte att du skulle ha sagt eller gjort ngt som påverkat ngn annans medverkan, valet är fritt. Jag vänder inte kappan efter vinden utan jag är fullt kapabel till att se saker ur flera synvinklar, det viktigaste är att ge alla tröst och mod till att fortsätta sin kamp. Jag vet inte om jag skriver ngt som kan tolkas som vettigt, budskapet är i vart fall att jag kramar om dig Nyckelpigan.

igen...! Nu tänkte jag självbelåtet och i avsaknad av självkritik : Har jag inte sagt till henne att hon ska låta bli att vara dem till lags?? Jag blev nöjd när jag läste att du åkte därifrån men ledsen över att du grät. Snälla fina nyckelpiga, vad är det som gör att du låter dem hantera dig på det här sättet? Jag läste om det förfärliga som hände din pappa. Är det förklaringen till att din mans släkt är så betydelsefull för dig. Hoppas att du inte tar illa upp och tycker att jag är ännu en usel amatörpsykolog. Du skriver och tänker så bra, men jag får en känsla av att du inte inser hur bra du är utan fortsätter att be om ursäkt. Kram !

harrim

Jag är ny på forumet. (Men gammal i "gamet" så att säga. Jag är 60+)
Jag har läst din tråd och är djupt gripen av din berättelse. Jag har inga goda råd att ge angånde a men jag tycker att du ska ta en paus från dina släktingar och alla andra jobbiga situationer. Skyll på vad som helst. Du har ju en fin familj. Ni är en enhet och det räcker med det, tycker jag. Försök hela dig och gör dig stark igen innan du utsätter dig för en ny middag/fest/ eller vad det kan vara.

Nyckelpigan

Tack för att du tänker på mig, vilja! Jag ska svara alla andra också, era inlägg betyder så otroligt mycket. Just nu är kag utomlands utan wi-fi men jag kände att kosta vad det kosta vill, jag måste logga in här. Jag är van vid att läsa varje dag och utan det känns det extremt tomt och ensamt. Dessutom befinner vi oss på all inclusive med a överallt. Det hände en massa på jobb innan vi åkte och jag behövde verkligen semester. Det har dock varit lite svårt att koppla av, jag har av ich till varit irriterad. I sådana situationer hade ett par öl vid poolen fåttsemesterkänslan att infinna sig direkt men den vägen är stängd. Då börjar förhandlingsdjävulen låta igen och säga ska du aaaaldrig mer bara få sitta där som alla andra och sköljas över av den där känslan.... Samtidigt vet jag att det inte är så för mig och jag vet inte heller om det bara varit för mycket innan och det tar tid att landa. Jag har haft många tillfällen då jag kunnat dricka men inte gjort det, jag tänker inte göra det heller. Jag saknar dock forumet och all peppning, fantastiskt att det fanns en hälsning till mig här när jag sket i kostnaderna och loggade in! Skriver och besvarar er andra sen samt uppdaterar allt för min egen skull, var bara tvungen att skruva av mig. Stor kram, saknar er!