Kära ni därute,
Efter ett uppehåll från forumet några månader är det dags för mig att komma tillbaka.
Flera månader nu med blandade känslor och dåligt resultat. Har genom åren alltid samlat på mig långa perioder av nykterhet för att sedan falla tillbaka i gamla mönster.
Jag har en ganska lång historia med alkoholproblem sedan många år tillbaka. Kan inte sluta dricka när jag väl börjat en kväll.
Dricker på helgerna, "aldrig" på veckorna om det inte är någon helgdag. Kanske ett typiskt mönster för den anonyma svenska alkisen?
För er som inte mött mig här tidigare så är jag en träningsnarkoman och älskar fysisk ansträngning. Jag mår bra av det helt enkelt.
Rastlös, orolig, aktiv, högpresterande, känslig och mycket humor sammanfattar mig på ett ytligt plan.
Nu har jag då för 87 gången i ordningen bestämt mig för att sluta med alkoholen, IGEN!
Efter en helg med fest i två dagar rasade mitt sköra korthus samman igen och med panikångest, gråtande förklarar jag för min underbara fru och livskamrat återigen om mitt stora problem och att jag inte vill må så här längre.
Paniken var nära, på något vis har jag rett ut dagen och har nu på måndagen börjat återhämta mig, fast fysiskt o psykiskt tar det några dagar till för mig att må bra.
Min fru vet sedan många år om problemen och har stöttat mig förut men hon har inte riktigt velat, kunnat förstå vidden av det. Jag är ju väldigt duktig på att ljuga, gömma, trixa.
Nu har jag berättat allt, och jag tror i ärlighetens namn att vi kan gå vidare med detta mot ett nytt liv fritt från alkohol för min del.
Inga mer lögner, så här ser LillPers problem ut. Osminkat och jävligt.
Inom bara ett par dagar kommer jag börja på ett nytt jobb som innebär en extremt häftig utmaning för mig. Det blir mycket resor i det jobbet också, men på ett helt annat vis. Inget pendlande fram o tillbaka mellan två olika länder som det varit nu i flera års tid. Det kommer vara en bra hjälp för mig även om resor och flyg är förknippat med alkohol för mig.
Nu tar jag nya tag med er här på forumet och hoppas jag kan ge någon annan stöd och stöttning på sikt.
Just nu behöver jag själv människor runt mig som förstår min problematik.
Jag brottas med tankarna på att berätta för så många som möjligt om mina problem, men tror inte det är någon bra början på ett nytt jobb så det avstår jag.
Däremot har mina närmaste alltid vetat, men inte trott fullt ut hur illa det är.
För dessa kära människor kommer jag i förtroende berätta hela sanningen. Det känns befriande på flera sätt.
LillPer är tillbaka, hoppas det är OK?
Kram till er alla.