Är ny här och har inte vågat skriva tidigare men nu blir det av... Är en kvinna i mina bästa år som precis tagit mig ur ett 30 årigt äktenskap som inneburit misshandel och förminskande av mig som människa och kvinna. Jag stod slutligen inför valet att gå eller ta livet av mig - och jag gick. Vet inte var jag fick kraften ifrån. För att orka stå ut i relationen har jag använt alkohol och till sist i smyg. Min fd man upptäckte mitt smygsupande och visade ett stort förakt för mig vilket jag även gjorde själv. Han uppmuntrade mitt supande ändå eftersom han hela tiden såg till att vi hade mkt alkohol hemma. Jag upplevde att föraktet som kom från honom mot mig var liksom berättigat och jag hatade mig själv mer och mer... Nu lever jag ensam och skall försöka att hitta ngn mening... Tyvärr har jag inte blivit den som mitt namn syftar till utan jag känner mig mest rädd och ensam.. I mitt nya liv har jag lämnat mycket men tyvärr inte alkoholen som jag blivit mer beroende av. Jag bestämmer mig för att sluta till och ifrån men trillar dit om och om igen och - mitt självförakt växer. Nu har jag letat och letat på nätet för att få stöd och peppning - för att söka läkarhjälp vågar jag inte eftersom jag själv arbetar inom vården och många vet vem jag är. Detta är min fulaste och mest skamfyllda hemlighet. Därför sträcker jag ut min hand och ber om hjälp där man kan få vara anonym och jag vet inte vad jag hoppas - men det är nog att inte vara så förbannat ensam. Nu har jag bestämt mig att det får vara slut med drickandet men redan när jag tänker tanken så känner jag suget och misströstan infinner sig... Kommer jag någonsin att klara detta ? Kram till alla som kämpar