Tar ett nytt tag med detta forum. Ny tråd i "Det vidare livet", som är för mig något mycket bredare än alkohol, men eftersom alkohol har präglat mitt liv och fortsätter att prägla mitt liv trots att jag nu börjar känna mig bekväm med, och van vid, att inte dricka, så vill jag vara här och umgås med er

Jag har under många år vacklat hit och tid med att försöka dricka mindre och inte lyckats med något innan jag, för 76 dagar sedan, spontant och ilsket slutade dricka "tills vidare" (vad nu det betyder) och kan inte komma ihåg att jag mått så bra som jag gör nu, när abstinens och frustration lagt sig en smula och vanan vid en nykter vardag infunnit sig. För någon vecka sedan var jag med 3 gamla kompisar en dryg helg i en stad känd för öl och jag drack bara NA-öl hela tiden utan att ens reflektera över att jag, som gammal ölälskare, verkligen beter mig som om jag vore förbytt. Men varken mina kompisar eller jag tyckte det var speciellt konstigt. Och NA-öl fanns det att få på alla ställen. Riktigt gott dessutom. Det är klart att jag fick frågor och frågorna besvarades och sedan var det nog med det. De drack öl och jag drack öl och de blev fulla och jag blev bara trött.

Varför då återkomsten till Forumet efter en månads tystnad. Jo, jag vill kunna försöka återgälda till andra vad detta forum givit mig. När det behövde som mest, att någon läste och förstod, så läste och förstod många här och kom med råd och dåd. Och för det är jag evigt tacksam. Jag hade inte kommit igenom min första månad utan detta Forum. Och, nu när jag känner mig ganska säker på mig själv, kanske jag kan hjälpa någon annan. Jag hoppas det. Genom att läsa, förstå och försöka komma med goda råd.

Jag vill också verkligen veta vad som händer nu. Var ska jag göra när "alla andra" dricker? Kommer jag att fortsätta att var "hysteriskt hälsosam" som min hustru säger (hon dricker verkligen för mycket, fortfarande, för övrigt)? Fortsätta gå ner i vikt? Kommer jag att träna lika mycket som jag gjort den senaste tiden? Kommer jag att kunna fortsätta meditera? Vad händer när om jag inte kan eller vill fortsätta med någon del av "mitt nya liv"? När är risken som störst för återfall? Jag vet inte svaret på allt detta och jag vet att ni inte heller vet. Men jag vet också att ni vet mer än många andra och därför är det meningsfullt för mig att skriva här och hoppas att ni läser och tycker något. Jag vill också veta vad som händer i era liv, de nyktra, och hur ni påverkas av förändringen. Jag har inte för avsikt skriva lika mycket som jag gjorde under en period.

Detta inlägg innebär slut på "Nu jävlar tar vi upp den tappade sugen" som finns i "Förändra ditt drickande" och start på "Vad händer nu?" i "Det vidare livet". I fortsättningen skriver jag i "Vad händer nu?".

Kram till er alla.
/A

Akvariet

Ditt inlägg gör mig glad. Och jag är stolt.

Jag tänker annorlunda nu och har en plan för hur jag vill vara, vad jag vill utveckla hos mig och hur jag vill interagera med andra. Men resten av världen är ju inte alltid med på min plan. Ett par gånger de senaste månaderna har jag blivit deppig och tänkt att skita i alltihop. Känt mig motarbetad, inte haft någon som förstår mig att prata med etc etc. För mig hjälper det då att ha som regel att ta det lugn, inte göra något överilat, utan avvakta, och när jag ägnat mig åt att älta ett tag, navelskåderi och svurit över världens alla orättvisor, så inser jag i allmänhet (hittills) att jag har det rätt bra och är på rätt väg. Och att inget skulle bli bättre av att jag börja dricka igen

Måste sluta nu men återkommer i din tråd snart

Kram
/Akvariet

Stingo

Vi slutade nästan samtidigt, du och jag. Men du - du gjorde det med en fru som fortsatt. Det hade jag inte klarat. Inte det gångna året, undrar om någonsin. Verkligen strong gjort.

Akvariet

Nu har jag inte druckit alkohol alls i drygt 14 månader. Det har blivit en vana. Jag tänker inte så mycket på det. Mina vänner har vant sig. Livet rullar på, i nya former, med nya vanor och nya intressen. Det nya, det som var så svårt och skräckinjagande förra sommaren, det jag var rädd för, det omfamnar jag nu. Med glädje går jag upp tidigt på morgnarna, klar i huvud och, oftast, utvilad. Jag mediterar nästan varje morgon och finner en närvaro och en betydligt bättre förmåga att hantera vardagens små och stora problem. Jag är en mer närvarande man och pappa och jag känner mig mer säker på vilka val jag vill göra i de flesta situationer.

Förra sommaren var jag i en situation när när den korta belöningen prioriterades framför den som kan fås på länge sikt. Jag var så fast i det kortsiktiga att jag inte ens visste hur det andra såg ut. Jag anade att det fanns människor som kunde styra sin tillvaro, som kunde planera och hålla sig till planen, som kunde avstå mycket för stunden för att vinna ännu mer längre fram. Mitt dåligt samvete för att tydligt prioritera mig själv - när jag drack, dvs nästa varje kväll - framför mina barn, fick mig till sist att fatta beslutet att sluta. Då var varje dag en kamp, jag slet för att inte ta det första glaset, det som jag visste skulle vara starten på flera. Och jag lyckades, och jag har inte druckit sedan dess.

Numera dricker jag ganska mycket a-fri öl. Jag gillar ölsmaken och det fungerar bra som substitut för mig de få gånger jag är på krogen. Häromdagen kom jag hem, öppnade kylen och slet upp en Mariestad. Halsade hela (33 cl) flaskan, och när den var slut kom smaken i kapp. Den smakar illa. Den smakar alkohol. Jag tittar på flaskan, och mycket riktigt, jag har druckit en 3,5:a. Nu kan man reagera med ilska på det: varför har Mariestad 0,5 och 3,5 samma flaska och väldigt lika etiketter, så att ICAs personal eller någon kund ställt 3,5-flaskan på fel hylla och varför tittade jag inte på etiketten innan jag drack. Man jag är glad i stället. Det smakade verkligen illa, jag vill inte dricka alkohol-öl för det smakar illa, ge mig däremot en alkoholfri och jag mår som en prins.

Hallo där!

Ja, det var ju ett märkligt sammanträffande ;-) Skönt att vi båda landade med fötterna ner och huvudet upp! Härligt att läsa hur du har det.

Stor kram till dig

Akvariet

Senare delen av hösten har varit tung för mig: jag har haft mycket att göra på jobbet, tappat min dagliga rutin med meditation och träning. Och, kanske som en följd av det, blivit lättretlig, märkbart stressad (på god väg att bli utbränd?) och trött. Stubinen har varit kort och jag har nästan gjort mig omöjlig, både på jobbet och hemma. Jag har lyckats utveckla ett tunnelseende som innebär att jag inte kan se andras behov eller ta till mig av andras åsikter.

Alkohol och att dricka eller inte har varit en ickefråga för för mig under det senaste halvåret eller så. Jag har haft tur och lyckats etablera vanan att inte dricka. Det har "gått bra" för mig att sluta dricka.

Men nu under november kom tankarna, suget och drömmarna som i stort sett bara kretsade kring alkohol. Många av tankarna känner jag igen från ett tidigare liv, i korthet är budskapet till mig själv följande: "eftersom det ändå gått åt h-e idag kan du lika gärna ta ett par öl". Flera gånger har jag i tankarna tagit de extra stegen in på systemet och köpt på mig en laddning, eller gått till en annan hylla i den lokala butiken, eller in på den mysiga krogen. Suget har kommit tillbaka och varit starkt. Jag vet inte varför jag inte har börjat dricka, för det har jag inte, än, men jag vet att det varit nära. Jag tror också att jag hade gillat det, i alla fall i början

Jag har inte varit inne här mycket alls den senaste tiden men den senaste månaden har jag varit inne oftare och läst och stärkts av era ord och den styrka som finns här. Jag tycker också det är skönt att det finns några nicks som man känner igen. Jag känner också redan nu att det är skönt att ta sig tid och skriva dessa rader. Det är något av en mental reningsprocess att skriva av sig lite, det blir det bättre av. Lite i alla fall.
Kram
/A

comrade

Hej, Akvariet.
Har plöjt igenom dina inlägg här och måste ju säga att du har gjort en jäkla resa. Jag har inte ens varit i närheten av dina erfarenheter när det gäller ett nyktert liv. Men känner att jag ändå kan dela med mig ett råd, eller snarare en påminnelse, härifrån återfallsavgrunden. Fall inte för frestelsen. Hur jävla knasigt ens liv är så det inte i närheten av de demoner som bor här på botten. Ångesten, paniken, illamåendet, sömnlösheten, självmordstankarna. Ja, allihopa. Minns du dem? Och de finns kvar här nere. Jag lovar. Jag har precis mött dem. Kämpa på, så försöker jag hinna ifatt dig ))

Hej kära du,

Tråkigt att du inte mår bra... Det som är bra är väl att du kanske faktiskt vet varför du mår dåligt? Du verkar känna att du inte har kontroll på jobbet och arbetsbelastningen. Du nämner utbrändhet. Jag läser in nedstämdhet/depression i det du skriver. Det-spelar-ingen-roll-tänkandet.

Stress leder gärna till nedstämdhet. Det kanske finns åtgärder som du kan vidta för att lösa din arbetssituation? Du kanske ändå ska göra ett nytt försök att komma in i dina goda vanor med träning och meditation?

En sak som garanterat inte kommer att hjälpa dig i längden är att börja dricka. Men det vet du redan. Du vet också varför du inte har börjat igen. Eller hur? Egentligen är det väl inte att börja dricka som du innerst inne vill? Utan, jag antar, att du vill må bra. Och att du tror att du kommer må bra om du börjar dricka. Det är så vi har löst problemen tidigare. Men vi vet ju att det inte funkar. Frågan som du bör ställa dig är: vad kan funka för dig istället?

Förlåt att jag låter pekpinnig. Det är inte min avsikt. Vill bara få dig att kanske tänka i lite andra banor än vad du gör just nu. För en tid sedan kände jag detsamma. Det har varit så sjukt mycket på jobbet under den här hösten. Jag har stressat mig till en nivå där jag börjar gå sönder igen. Någonstans började jag tänka att jag kanske behövde börja dricka för att orka. Men jag kom på bättre tankar kan jag säga och det är jag innerligt tacksam för idag.

Kämpa på! Kram

Hej Comrade,

Tack för att du delar med dig så öppet om vad återfallen leder till. Det du skrev träffade så rak i hjärtat på mig: "Ångesten, paniken, illamåendet, sömnlösheten, självmordstankarna. Ja, allihopa. Minns du dem? Och de finns kvar här nere." Nä, tack. Det är inget vi behöver, eller hur?

Kämpa Comrade. I det här fallet är gräset verkligen grönare på andra sidan.

Leverjag

Akvariet, vad jag känner igen mig och det var just så det var på hösten när jag till slut började dricka igen. Slutade med träning och mental vila och gick in i stress och jobb tunnel. Å det gick inte bra. Började till slut dricka mer och oftare än innan.

Klok du är som kommer in här och skriver innan det är för sent. Jag fick dra ner på stress rejält denna höst igen och fokuserar på yoga och promenader så ofta jag kan. Måste för att må bra.
Det går bara utför m vi inte stoppar och ger oss sinnesro och tar hand om oss. Vi blir utbrända och deprimerade. Du vill inte dit. Bestäm dig för att unna dig lugn yoga/meditation nu så du klarar att ta dig igenom tunneln.

Kramar

Akvariet

Tack för din påminnelse och för din öppenhet. Självfallet har du rätt, och jag minns. Men jag behövde hjälp att minnas. Tack.

Ibland blir jag så trött på att behöva kämpa, vara på ett annat sätt än många ("alla") andra. Alla andra som bara sitter där och dricker och skrattar och mår bra, och jag vill också sitta där och skratta, må bra, vara med och inte sticka ut. När jag mår bra och har garden uppe och kan sitta och säga "nej, jag kör" eller "nej, jag dricker inte just nu" och skratta och vara full av självförtroende, då går det bra. Men nu är jag inte där, nu skrattar jag inte alls, men jag kommer tillbaka, när jag hittat en ny väg dit, för jag har inget val. OCH JAG KOMMER INTE ATT DRICKA. Jag måste bara ta en paus från att kämpa, där på den yttre arenan, orkar inte just nu. Men jag kommer igen. Precis som du, min vän. Det är det vi gör, vi kämpar och vi kommer igen. Jag har inte druckit på 1 år 4 månader och 8 dagar och jag tänker inte göra det idag eller i morgon heller, och det är det viktiga, att varje dag bestämma sig för att inte dricka idag och inte i morgon heller.
.

Akvariet

Jag blir alltid så glad över dina ord. De är som om du lindar in mitt frusna hjärta i ett varmt täcke av klokskap, inspiration och hopp. Tack

Akvariet

Tack för att du delar med dig. Jag har ingen erfarenhet av att ta ett återfall och jag har ingen större lust att ta reda på det. Jag undrar varför samma tillvaro kan uppfattas så totalt olika vid olika situationer. Jag trivdes otroligt bra i mitten av oktober och just nu tycker jag det är jobbigt. Varför? Samma jobb, samma hus, samma fru, samma barn, samma husdjur, samma allt. Men någon nyans här och där skiljer och genast funderar jag allvarligt på att sänka en normalstor pub i stan där jag bor. Vi är ju verkligen primitiva varelser.
Märkligt att det har sådan effekt att skriva av sig. Märker det nu och har noterat det förut i detta forum. Jag måste tänkta, leta efter ord, fundera på vad som är viktigt, vem jag är och vad jag vill stå för. Det stärker mig, varenda gång. Jag går gärna med dig på näste promenad. Kram

PP

Tankarna speglar så mycket av det jag själv upplevt. Att det plötsligt i förnöjdsamheten som nykterheten innebär helt plötsligt kan komma andra tankar. "Om jag inte kan dricka kontrollerat, så blir jag ju aldrig riktigt normal". Någon dag senare slår det tillbaka och det känns bara som det är helt underbart att slippa.Det är ju det man önskar sig och den versionen jag helst vill berätta för alla. Fuderar ibland på hur länge det kan tänkas vara på det viset? För alltid?
Kan nog ibland tycka att vi borde belönats med en smula lättare väg med tanke på hur tuff resan kan vara. Tack för era delade tankar!

/PP

Jag tycker inte numera att det normala behöver vara att dricka alkohol. Att kunna dricka alkohol. Egentligen, varför skulle det vara normalt? Är det normalt att röka? Jag förstår dock precis vad ni menar, har själv brottats med dom känslorna men det är längesen nu. Jag tror det är väldigt individuellt hur länge det tar eller hur det blir. För mej har acceptans varit viktig. Att inse att nu blev det så här, jag kan aldrig dricka mer och det är inget att tycka synd om mej för. 3,5 år för mej nu och jag är väldigt nöjd så här.

Akvariet

Tack för att ni tittar in i min tråd.
Precis som PP undrar jag varför jag känner ett utanförskap och precis som det är för santorini önskar jag att inte kände det.
För mig är frågan också bredare än att handla om alkohol, när jag mår bra och är i balans interagerar jag med omgivningen på ett annat sätt än när jag inte är det. Stress och att uppleva mig misslyckad på olika sätt utvecklas till en negativ spiral som gör att jag avundsjukt tittar på "alla andra" som verkar må så förbannat bra, lyckas med allting, och får mig att undra varför livet är så orättvist. Jag jämför mig själv med andra, jag är svartsjuk och ser på ett egoistiskt och onyanserat sätt till mina egna behov på bekostnad av andras. Jag beter mig som en alkoholist (går över lik för att hinna till systemet innan det stänger och en timme senare är "flodhästen i vardagsrummet", den berusade hemmatyrannen som hela familjen behöver gå på tå för resten av kvällen), fast det är inte alkoholen som är i fokus. Beteendet finns ändå hos mig, som en primitiv ryggmärgsreflex. Och när jag upptäcker det blir jag ännu mer deprimerad, eftersom det ju, självfallet, går på tvärs med allt jag vill stå för.
Och då kommer längtan efter flykt och DÅ tittar alkoholsuget in på allvar hos Akvariet. Och allt och alla kan dra åt helvete, och inget betyder något. Och, OM jag skulle börja dricka, DÅ så skulle jag verkligen tycka riktigt riktigt illa om mig själv och då finns det nog inget stopp på intaget.
Men eftersom jag tänker bryta det här så kommer jag efter helgerna och en semesterresa att hitta tillbaka till mig själv och acceptera (just det, santorini) att jag inte dricker, ta konsekvenserna av det, och gilla läget, och mig själv med alla skavanker och brister som följer med (har jag något val?). Igen: tack för att ni tittar in. Det betyder mycket för mig nu när tillvaron inte är på topp. Många argument och tankesätt som jag använder har jag hittat här och mycket av min viljestyrka mobiliseras här.
Kram
/A

PP

Jag har som du inget större problem med acceptansen att leva ett nyktert liv. Jag önskar ju mig det och det är ett val jag tar. Jag är väl medveten om att detta leder till att jag måste hitta nya vägar sociala sammanhang. Vad jag menade är att jag ännu inte är där, att jag har svaret på hur jag ska göra, eller att detta ter sig lika enkelt och "normalt" som det gjorde då jag drack. Så är de nog för alla som nyktrat till tror jag? Situationen som nykter är samtidigt biljetten till en ljus och bra framtid, samtidigt som det ibland kan vara hämmande. Jag vet att jag inte kan och vill dricka, men de fungerande verktygen att leva som nykterist har ännu inte satt sig i ryggmärgen. Det är egentligen småproblem i sammanhanget. Det gäller att hitta sitt sätt att paketera sig själv i den nya roll som den nyktre alkoholist jag blev. I veckan fick jag ex. frågan av en mycket trevlig kvinna om vi inte skulle träffas på kvällstid, ja bara gå ut på stan och ta ett glas vin. Supertrevlig och exakt det man skulle vilja göra efter en tid i singellivet. Men det är liksom någonting som knyter sig, tror ni förstår vad jag menar? Javisst hemskt gärna men jag dricker ingen alkohol kanske svaret kan vara? Eller man möts bara och beställer in ett glas juice, men samtidigt vet jag ju att frågan kommer förr eller senare. Det går tyvärr inte att umgås med folk - annat än på ett ytligt plan - utan att ha en strategi för hur man kommunicerar sitt beslut att vara nykter. Så valet blir då att faktiskt stå upp för att man är nykter alkoholist och stå för det, eller fortsätta att slingra sig i dessa sammanhang, med bieffekten att man faktiskt inte kan känna sig helt normal.

I detta exempel handlar det om att vara öppen för att eventuellt ta in en person i livet. Det bygger på att kunna vara ärlig helt och fullt. Nej, Santorini det är inte onormalt att inte dricka, men det är en sjukdom jag bär på. Det är bara så att det är en sjukdom som kanske utlöser rädslor och oro hos andra? Därav formuleringen av att det skulle vara skönt att få slippa den känslan. Det räcker ju så bra med uppgiften att inte dricka?!

Jag tror att det är sökandet efter en ny identitet jag syftar på. Här inne är det absolut inget bekymmer. Alla har ju mer eller mindre samma problem, men det är vägen ut i det verkliga livet jag syftar på, och som jag ännu inte vet hur jag ska hantera.

Borde skrivit detta i egen tråd, ursäkta att jag använde din Akvariet

Ha det fint alla!

//PP

Tack Akvariet - det var väldigt fint sagt. Det värmde verkligen.

Du beskriver väldigt tydligt vad som händer med dig i #57. Jag ser det som att man gör olika saker med det där dåliga måendet. Antingen gör man som du beskriver och vänder det utåt. Föraktar andra, missunnar andra, blir svartsjuk och elak. Allt vänds utåt. Själv reagerar jag precis tvärtom. Exakt samma känslor, men vänder det inåt mot mig själv. Hatar mig själv, hackar på mig, blir elak. Samma beteende, men med olika riktning. Båda beteendena handlar dock om samma sak - man mår dåligt, men vet inte hur man ska hantera det.

Jag vet inte hur dåligt du mår, men själv sökte jag hjälp för över ett år sedan. Vet du, jag är en helt annan människa idag. Jag har fått hjälp med att gå till roten med mina problem och har en helt annan inställning både till mig själv och livet numera. Sedan är jag inte på något sätt fulländad eller färdig, utan kommer alltid vara den krackelerade person jag är. Men terapin har verkligen gjort underverk med mig. Jag går fortfarande och kommer antagligen gå under hela våren också. Men vilken resa! Vilken investering! Varför har jag väntat så många år med att försöka må bra?

Det ÄR svårt att sluta dricka. För det har varit det sätt som vi löst våra problem och svårigheter. Nu behövs nya strategier att för att hitta sig själv mitt i allt. Vi behöver nya strategier både för det svåra och för det som egentligen brukar vara lätt och roligt. Det tar tid och det är inte helt fel att få lite hjälp på vägen.

Kämpa på min vän. Kram till dig.

Stingo

Tänkte först inte skriva, för jag vill inte komma indroppande med pekpinnar, men orden lämnar mig inte: meditation och träning, meditation och träning, meditation och träning... Jag tränar inte så där väldigt aktivt, men jag vet hur starkt meditation hör ihop med åtminstone mitt mående. Då jag stressar och mår sämre börjar jag tappa det regelbundna mediterandet och så mår jag ännu sämre... tills jag börjar meditera igen, det hjälper, då börjar jag för det mesta må bättre och så orkar jag fortsätta med mediterandet...

Om det är lika för dig så hoppas jag att du redan hittat tillbaka och om inte, att du snart gör det. Kanske lediga juldagar kan hjälpa. Sätt undan tid för dig själv.

Du undrade varför du mår dåligt nu och inte tidigare på hösten. Har du funderat på SAD (mörkerdepression). Alkohol kan maska sådant, så du kan kanske lida av det, fast du inte märkt då du drack? Det är ruskigt mörkt ute nu, om det inte finns snö där du bor.

Lycka till, hoppas du redan mår bättre. Snart vänder åtminstone ljuset