Strategier, tips, metoder och inte minst upplevelser. Här hittar ni diskussioner och beskrivningar som handlar om att dricka mindre.
Jag har varit nykter i 3 veckor. Allt har gått bra men jag är så ensam och det är en jobbig känsla. Vill så gärna ha en trygg man vid min sida. Någon som inte dricker. Men var finns han?
Hej alla härliga och starka människor! Jag står inför ett problem, givetvis har jag alkoholproblem annars hade jag inte hittat denna sida genom Google! Tyvärr..
Om det finns någon här som orkar lyssna på min historia och ge mig lite råd så ser det ut som följande:
Hej alla. Mitt första inlägg här. Jag har de senaste 10 månaderna druckit alldeles för mycket alkohol. Från ett måttligt drickande med något glas vin i veckan till minst en flaska vin, ibland 2, varje dag i 10 månader.
Allt detta började med en sjukskrivning, besked om en kronisk sjukdom osv osv.
Idag pratade en vän med mig, hon sa att hon var orolig för mitt drickande. Hon har ju rätt, jag har själv blivit orolig då jag druckit på mornar innan jobbet osv osv.
Hej. Jag är en tjej, en mamma och en sambo. Mest känner jag mig som en mamma och jag älskar att dricka vin. Tyvärr har jag nu fått problem med detta, att suget finns konstant. Jag har väl egentligen alltid gillat att dricka o vara berusad men har alltid haft kontroll till för ett par år sen. I samband med att min sambo började jobba mycket plus även reste iväg på jobb i 2-3 veckor i taget så var det så lätt att dricka vin lite varje dag. Och efter förra sommaren (2016) insåg jag att jag har problem på riktigt.
Halloj alla kämpar!
Så, då har jag varit nykter i tre månader (och några dagar)! Det har gått överraskande bra. Faktiskt. Jag har under den här tiden inte skrivit så mycket här. Jag känner lite att när jag processar mig själv för mycket kommer suget tillbaka mycket mer. Men jag har läst en del här i alla fall och blir imponerad, rörd, berörd, och känner med många av er. Ni är grymma!
Hur många är det egentligen som har strul med er "ursprungsfamilj"? Då menar jag typ mamma/pappa/syskon. Släkten har alltid gett mig ångest och jag är väl lite av familjens svarta får. Och visst, jag har alltid strulat och ska väl ha min beskärda del av kritik, som jag får stå för! Samtidigt så kan jag känna att det är väldigt enkelt, i en dysfunktionell familj, att alltid ha någon att skylla på, att kanalisera sitt eget dåliga mående på. Och jag tar liksom emot hela tiden - för jag "vet ju att jag är sämst och förtjänar all skit".
Nu har jag fått nog! Ägd av vinet. Drack till igår igen och nu orkar jag verkligen inte mer. Nu har jag laddat ner appen som nån tipsade om här på forumet. Nu startar min resa!
Nu har jag varit nykter i 0.03 dagar. Alltid nåt.
Aktiviteter med jobbet i veckan. Har beställt läsk till maten. Kom igen alkoholhelvete, nu börjar matchen och jag kommer vinna!!!
Hej!
Har sett flera här som skriver om deras alkoholberoende då de dricker sällan, men när se väl dricker kan de inte sluta.
Jag känner igen mig oerhört mkt i detta då min spärr släpps ganska fort. Jag typ glömmer att det är gifter jag häller i mig och tänker bara på att beställa mer. Som om det var vatten.
Jag har länge haft alkoholproblem och det har naturligtvis varit skamfullt och jobbigt. Men nu är jag mamma och skammen blir värre. En mor kan inte älska sitt barn, vilja den allt gott och skapa trygghet och samtidigt supa sig full. Eller?
Efter jag fick mitt barn (10 mån) så har jag tagit mig ungefär fem rejäla bläckor. Fy fan vad dåligt jag mår av det. Som sagt, skammen. Innan min dotter blev det sådana fyllor var och varannan vecka. Så det har absolut blivit bättre. Men ändå värre eftersom det är mer förbjudet nu om man säger så.
Ny i forumet. Mamma till 4 och gift med en som inte dricker och som ser ner på mig när jag druckit men samtidigt tycker det är pinsamt att leva med någon "nykter alkoholist". Kan du inte bara dricka som alla andra?! Näee, har det nånsin funkat? Jag dricker för att dämpa ångest, tristess, stress och total hopplöshet inför livet. Har letat förbrilt efter en hobby eller liknande men hopplöst. Ett AA möte kommer jag aldrig iväg på fast jag vill. Jag vet inte varför?! Har inga anhöriga eller "bästa vänner" att få stöd av. Det är vinet som är min livlina.
