Strategier, tips, metoder och inte minst upplevelser. Här hittar ni diskussioner och beskrivningar som handlar om att dricka mindre.
Dag 2 som nykter, efter tredje eller fjärde försöket. Jag känner mig så trött,tjurig o uttråkad. Och jag har snäst åt människor som en sur hagga.
Nu äntligen har jag fått arslet ur vagnen och bestämt mig för att söka hjälp! Det här funkar inte längre...
Det var en gång......
Jag tog studenten och fick fast jobb på en gång(som undersköterska). Väldigt social, hade körkort, var mycket aktiv med katterna/kaninerna(utställningar) Livet lekte. Jobbade på samma ställe alla år och trivdes bra, älskade mitt jobb och jag var duktig på det!
Rätt vad det va så fick jag ett Epilepsianfall, fick diagnosen Epilepsi...efter det så rasade min värld samman....
När jag gav bort den finaste och vackraste kärleksgåvan jag har haft att ge till en annan människa så tog hon emot den, för att sedan förgöra mig. Tillintetgjord försökte jag förstå vad jag gjort för fel. Desperat stångade jag mig blodig i hopp om kärlek och förståelse. Låg ned i leran och bad om nåd, sparkarna kom hårt och brutalt. Sluta, hjälp jag dör! Vände mig till alla människor omkring mig, familj, vänner, främlingar, professionella. De som svarade med vänlighet och tålamod körde jag slut på. Stigmat var för stort.
Fick Naltrexon utskrivet av min läkare på Beroendecenter .
Skulle ta 1/2 tablett innan läggdags.
Gjorde det, tog första 1/2 tabletten. Blev lite yr (som är vanligt), men vilken "kick" jag fick. Jag lyfte från sängen, blev euforisk.
Fick en kärlek till tabletten. Förstår hur narkomaner känner sin första kick ( som sedan inte återkommer,). Inte för mig heller.
Vilken känsla, kommer aldrig att glömma.är kär i Naltroxe
Nu är det äntligen dags efter år av läsande på detta forumet att skapa en egen tråd för min egen skull. Jag tänker använda tråden till att samla mina tankar, känslor och reflektioner.
Jag är en kvinna, mamma till två barn, har en sambo som jag älskar, hus, bra jobb, fina vänner och fin familj.
Jag dricker ca 4-5 flaskor vin i veckan. Jag vet inte riktigt varför det har blivit så här men jag hoppas få svar på det under resans gång. Båda mina föräldrar var alkoholister men jag har haft förmånen att växa upp i en jättebra fosterfamilj.
Sitter ensam,mannen renoverar sin hemgård ute i en by,dit vill jag aldrig flytta,han har aldrig frågat hur jag tänker,satsar all energi och pengar på sin hemgård(ett gammalt hus),kommer inte hem på kvällarna,håller ihop med sina barndomskompisar och jag känner mig ensam ,övergiven och lämnad.Nu skiter jag snart i det här och tar fram repet......
idag slog jag ut whiskyn i vasken, hällde ut ( den kära) kapten Morgan som funnits som backup i garderoben när jag känt att de två glas vin i sällskap med min fru inte räckt. Nu ska jag försöka .
Jag är 40 år,tre barns far, hyfsat jobb och en toppen fritid med aktiviteter och hem och familj. Dock inga vänner ( men en del bekanta)
Jag har i perioder haft en flaska på jobbet, en i garderoben och en i källaren för att kunna dryga ut det som ses som socialt accepterat, två glas vin.
Sitter ensam,eller inte helt,har ju mina 2 hundar bredvid mig.Men annars väldigt ensam och just nu väldigt ledsen och nere.Besviken på mig själv för att jag inte kan vara utan vin.Skulle vilja slippa helt och hållet detta liv,men vågar inte.....Jag måste ta mig i kragen och det nu,idag,inte imorgon.Hjälp mig!
Men så kul är det inte ikväll... sitter och myser på en solig (nåja - det är mulet) balkong, och saknar inte alls alkohol, just nu... För nån halvtimme gick ett gäng skrålande ungdomar förbi, jag blev självklart både avis över att de hade druckit en del, och glad jag slipper.
Tidigare idag var jag snubblande nära köra in på systemet och köpa ut - jag var på väg till en kompis och systemet ligger liksom händigt på vägen dit... tidigare brukade jag ofta slinka in på väg dit eller hem... så det är klart tankarna kom. "köp hem o ha i kylskåpet, och visa att du kan låta bli"
Jag har flera gånger försökt att förklara att jag har problem med mitt drickande men min sambo verkar inte förstå. Nu hoppas jag att jag kan förändra mitt beteende med hjälp av den här internetbaserade stödsidan. Jag har flera gånger försökt förändra mitt beteende men vi har det så trevligt när vi äter middag och dricker vin - problemet kommer under natten när jag inte kan sova och vaknar med ångest och bakfylla. Är det någon annan som har liknande problem med anhöriga som försöker sopa problemet under mattan?
