Förändra sitt drickande

FJORTON FUCKING DAGAR UTAN ALKOHOL!!

Jag är stolt som tuppen över mig själv. Satan i gatan vad jag är bra. Inte är det lätt men det går och jag kämpar vidare.

Ska gå ut o äta middag idag och bestämt mig för att jag inte ska dricka. Ju närmre kvällen kommer desto större blir suget... Jag har inte druckit alls på 10 dagar o äter Naltrexon. Sen känner jag att jag måste o vill kunna gå ut o äta en middag o att detta inte ska innebära alkohol!! Blir arg på mig själv o slagen av suget! :(
Jag SKA klara det!

Har kämpigt med mitt psykiska mående och alkohol. Alkoholen har varit en skön och säker tillflyktsort. Att få sitta där i mörkret och dricka sig bort från all stress, ångest, ledsamheter och alla måsten har varit så skönt. Men konsekvenserna jag fick på köpet blev ett helvete. Jag är mamma och vill tro en bra mamma men INTE en mamma som dricker, som får mina barn att må dåligt. En sådan mamma är INTE jag. Ändå har jag druckit. Fy fan för mig alltså.

Skäms o hatar mig själv... har under denna graviditet druckit ett flertal gånger.. hållt mig nykter o sedan druckit.. Har barn sedan innan men då ej mått så dåligt så jag ens kommit på tanken.. har nu tagit halva antabus för att låta bli.. hoppas det håller de dryga tolv veckor som är kvar.. just nu är allt skit.. så själv i mkt och denna ångest vad jag skadat mitt barn med..

Skäms o hatar mig själv... har under denna graviditet druckit ett flertal gånger.. hållt mig nykter o sedan druckit.. Har barn sedan innan men då ej mått så dåligt så jag ens kommit på tanken.. har nu tagit halva antabus för att låta bli.. hoppas det håller de dryga tolv veckor som är kvar.. just nu är allt skit.. så själv i mkt och denna ångest vad jag skadat mitt barn med..

Jag har under en längre tid "laddat" för att be om hjälp och sluta dricka. Det första jag gjorde var att ta kontakt med två av mina "bekanta" som efter år av missbruk har slutat. Ville ha stöd, råd och känslan av igenkännande. Båda tog avstånd. Jag blev rätt ledsen och känslan av total ensamhet uppstod. Jag måste klara detta själv. Kanske är det så? men det skulle kännas så gott med lite stöd....
Förhoppningsvis gör detta mig starkare men tror jag kan bli FÖR isolerad och "stark men ensam" om ni förstår...inte lite på någon i framtiden. Hur har ni andra det med stöd utifrån?

Vill sluta dricka. Har de senaste tre åren druckit allt mer och oftare. Säkert kopplat till stressen... Jag har egentligen alla verktyg för att hantera stress. Slutade med dem när jag som mest behövde dem. Nåväl åter till frågan.

I höstas fick jag samma kväll ett par epileptiska anfall.Fick diagnosen epilepsi och äter nu medicin mot det. Har inte fått några fler.

Efter semestern tog jag en vit period. Hade varit nykter i tre veckor och mådde bra. Det epileptiska borde inte berott på abstinens antar jag...

Har efter ett år av missbruk börjat äta antabus 10 dagar sedan, men är så förlamande trött. När går det över? ska det vara så här? Vill bara sova hela tiden. Har småbarn och ville ju sluta dricka sprit för att bli pigg och glad igen...

Jag vrålar. Gud, kan man inte bara få dö någon gång. Jag är less.
Gud säger: "Ja, du ska få dö någon gång."
Men för fan, får jag lov att gå av skiftet nu i eftermiddag?

Jag fattar inte varför jag föddes och jag är trött på att plågas. Och jag super till mig en stunds vila.

Hur många gånger har man inte vaknat upp och tänkt att det får räcka nu.
Min nya resa började för en vecka sedan. Hade supit bort hela ledigheten.
Är trött på mig själv men har i alla fall inte druckit på en vecka nu. Är fruktansvärt trött rent fysiskt.
Känns ändå som om jag fått nog ännu mer på riktigt nu.