av Andrahalvlek

Andrahalvlek
mån, 2024-02-12 - 20:36

Träffade min psykolog idag. Jag berättade för henne att jag är så otroligt rädd för att bli deprimerad igen. Jag vet inte om jag pallar det en gång till. Jag har varit deprimerad fler gånger än jag vill räkna.

Dock har det alltid hänt när jag har slutat med min antidepp. Jag ser inte att det är görbart att sluta med den inom överskådlig framtid. Möjligen när jag är pensionär.

Psykologen bad mig att lista tidiga symtom på depression. Det är svårt, symtomen är så himla förknippade med jobbstress och ofta i kombo med oro för yngsta dottern. Eller så går det hand i hand för mig, stress och depression. Efterhand som jag närmar mig det depressiva skov tål jag stress allt mindre.

Att jag inte kan sova är inget tidigt symtom, det är snarare tipping point för mig. Hmm, tidiga symtom? Mycket sötsaker och hämtmat, slarvar med motion. Avstår privata saker på fritiden - jobbar och vilar. Blir irriterad på folk i min omgivning, avstår från att umgås med kollegor.

I ett senare skede får jag beslutsångest, för typ allt. (Det blir kämpigt att jobba då.) Jag oroar mig för allt, även sådant jag inte oroar mig för normalt. Jag kan få ångestpåslag: Värmevallningar, stickningar i huden, ett obehagligt fladder i bröstkorgen.

Ytterligare senare får jag svårt att somna och jag vaknar tidigt av att min hjärna problemlöser något på natten och sen väcker mig för att ta itu med problemet. Jag kan inte fokusera på ljudböcker och poddar, knappt det jag ser på tv. Jag känner mig utnyttjad av min omgivning, alla vill bara ha något av mig. Aldrig att jag får något tillbaka.

Oj, jag kom visst på en massa saker. Det är så bra att skriva här på forumet, då ramlar tankar och ord liksom på plats.

Jag är inte färdigtänkt, men det är en bra början!

Kram 🐘

Se klart
mån, 2024-02-12 - 21:48

Vad intressant att läsa @andrahalvlek
Jag har ju inte haft så djupa eller allvarliga depressioner men inte desto mindre minns jag den första ”grå tiden” i mitten av 20, småbarnsmamma och så outsägligt trött, hade endast ork till barn, inget mer. På den tiden var antidepressiva inte särskilt finkalibrerade och jag fick inte så mycket hjälp av dem. När jag däremot fick dessa på nytt efter en lång period av oro, stress, och för mycket alkohol periodvis. Så var det en otrolig lättnad.
Idag äter jag en rätt så låg dos, och kommer nog att göra hela livet: på samma sätt sover jag på min 3,75 mg sömnpiller- och sist sa min läkare att vi följer upp årsvis- så ser vi.
Ingen stress med något. Det var en tröst att få känna tillåtelse, att det är okej med de här små stödhjulen i en rätt stressig vardag som jag försöker lugna ner- på de sätt jag kan.
Idag har jag varit på kören, äkta antidepp om man inte är deprimerad för då hjälper inte sång ens en gång.
Kram syrran ☘️😍

Geggan
tis, 2024-02-13 - 09:22

@Andrahalvlek känner igen allt. Äter också tom två deppmediciner, den andra motverkar min stressmigrän.små doser, plus sömnpiller. Kombo som funkar perfekt, kommer aldrig att ändra. Är vid gott mod, också i denna stress att tömma halva lägenheten för fotografering. Ack ja, vi sköra människor! Fast också starka.

Andrahalvlek
tis, 2024-02-13 - 09:52

@Se klart Min läkare säger att största skillnaden är mellan lite antidepp och ingenting. Jag tar inte heller så stor dos, men det jag har gör stor skillnad. Det enda orosmolnet är att det inte ska verka efter några år, så att jag behöver höja dosen eller byta medicin.

Och insomningstabletter fick jag senast i samband med mitt orosbesked i okt-nov, om jag skulle behöva sluta jobba med jag gör eller inte. Då tog jag 30 tabletter 30 dagar i sträck, bara för att veta att jag faktiskt fick sova. Sen fick jag lugnande besked, och slutade ta dem. Nu har jag goda sovrutiner och somnar lätt. Min sömn är min akilleshäl, det är den som börjar spöka och då blir jag paniskt rädd. ”Nu börjar det igen.” Inget förnuft får plats alls i mitt medvetande mitt i natten.

Kram 🐘

Smillans
tis, 2024-02-13 - 10:30

@Andrahalvlek åh jag har exakt samma tanke med min sömn. Om den krånglar en kväll blir jag så rädd för att ”nu börjar det igen” exakt samma känsla! Det och om jag börjar vela om saker är en stark varningsklocka för mig.
Kram❤️

Andrahalvlek
tis, 2024-02-13 - 12:06

@Smillans Kram tillbaka ❤️ Jag tänker att oron för att bli deprimerad igen inte är frisk i sig. Men om jag tänker och analyserar jättemycket nu, så kan jag kanske släppa det sen.

Jag lyssnar just nu på boken ”Upp och ner - En överlevnadsbok för bipolär sjukdom” av Henrik Wahlström. Jag känner igen mig massor! Spektrumet för diagnosen är stort och mina light-maniska perioder är inte helt wild and crazy. Däremot är det mycket igenkänning vid de bitar i boken som handlar om depressiva skov. Det märks att Henrik brinner för att sprida kunskapen om diagnosen ❤️

Spontant har jag gjort många rätt. Jag är noga med mina rutiner - kost, daglig rörelse/utevistelse. För att jag har märkt att jag mår bra av det. Jag är supernoga med mina sovrutiner, höneblund är numer en ytterst ovanlig företeelse, och jag går upp kl 8 på helgerna nu när jag har hund och lägger mig kl 22.

Jag har frågat min läkare om jag kan vara bipolär. Han tror att mitt driv, energi och positiva lösningsfokus snarare är min personlighet. Jag gör ju inga vilda saker, som att säga upp mig och flytta utomlands eller investera miljoner i bitcoins. Det jag kan göra i mina uppåt-perioder är att boka upp mig på för mycket. Bli sekreterare i en förening eller hux-flux bli hundägare. Och efter ett tag kan summan av åtaganden bli övermäktigt, och då riskerar jag att krascha. (Jobbet och min yngsta dotter står för merparten av mina åtaganden.)

Det som oroar mig är att jag inte får rätt medicin, OM jag nu är bipolär. Men nu när jag har lyssnat på boken inser jag att enbart antidepp funkar inte om man är bipolär, för då skjuts man in i ett maniskt skov. Därför måste man även ha medicinen litium, som är stämningssänkande. (Samma litium som i batterier, skumt?!) Om man har ett långvarigt maniskt skov, då man är vaken hela nätterna och skapar kreativa saker, så kraschar man ner i en depression pga sömnbristen. Upp och ner.

Men jag blir inte jätteuppåt med hjälp av antideppmedicinen Duloxetine. Jag blir lugnare - inte lika uppvarvad och orolig för allting. Jag får ett driv och en uthållighet i att sätta goda rutiner på plats och sen hålla dem. Men inte sjutton sätter jag igång 17 kreativa projekt och pratar i turbotempo, och kastar mig mellan olika ämnen, som tydligen Henrik gör. Snabbt pratar jag, men inte så snabbt.

Antidepp kallas ibland för lyckopiller, och det är rätt om man definierar ordet lycka som jag brukar göra. Lycka är att vara nöjd och tillfreds med det man har. Man jämför sig inte med andra och man är inte missunnsam. Man är tacksam och generös, med sin tid och omtanke/hjälp.

Jag ska stöta och blöta det här ett tag till, sen kan jag nog lägga det bakom mig.

Kram 🐘

Varafrisk
tis, 2024-02-13 - 13:17

@Andrahalvlek Jag har boken du nämner men har inte läst den ännu. Inte orkat men en dag så ska jag. Var och lyssnade t Henrik Wahlström i en grannstad i oktober förra året. Följer honom på Instagram. Jag är så tacksam för det arbete han lägger ner på att öppna upp och lyfta upp diskussionen kring bipolär sjukdom. Jag hoppas att med åren att min dotter kan ta till sig hans lärdom/kunskap för att se vad som kan vara behjälpligt för henne. Hon behöver först ha mer acceptans för sin sjukdom.

Jag minns när du nämnde för ca 1,5 år sedan att du funderade på om du hade bipolär sjukdom. Jag minns att jag skrev att men så kan det kanske vara i all välmening men att det hamnade så fel. Och vem var jag som trodde mig att kunna uttala mig om det jag är ingen psykiater. Idag skulle jag inte säga…men så kanske det är. Du gör ju inga tokiga saker men du har en otrolig drivkraft. Är din drivkraft positiv för dig eller kan den även ställa till det för dig då menar jag inte som mani? Kan den bli som ett tvång? Vad är det hos dig som ändå bidrar t att du funderar på om du har bipolär sjukdom?

Jag tänker att många tänker att den maniska fasen är kreativ. Jag upplever att för min dotter är den långt ifrån kreativ. Jo, visserligen kan hon gå runt t restauranger och söka jobba. Komma hem och säga att hon ska börja jobba på det ena och andra stället för att sedan när hon aldrig är sitt vanliga jag aldrig vill sätta sin fot där pga att det är pinsamt. Hon blir väldigt destruktiv och umgås med ”fel” människor. Hon kan inte vara still, sover knappt någonting och är ute och går väldigt mycket och länge.Vid två tillfällen har dessa skov lett till en psykos. Har inte hamnat i depression men väldigt låg. Känner sig avtrubbad. Ingen ork. Hon tycker därför bättre om att vara manisk därför hon har tillgång t sina känslor. Jag som anhörig och “åskådare” upplever att hon mår väldigt dåligt, ångestfylld och stressad/speedad. Hon säger att det är min man och mest jag som får allt det negativa.

Har vänner vars barn också har bipolär sjukdom utan att vara manisk. Jag trodde mani tillhörde sjukdomsbilden. Barnet har även svår social fobi.

Hoppas att du ska få svar på dina funderingar🙏🏻

Kram🌺

Andrahalvlek
tis, 2024-02-13 - 18:42

Jag åt en semla på jobbet idag. Och njöt av den 🥰

Jag har tagit en paus från loggandet. Minus 15 kg och två storlekar får vara bra för tillfället. Mina knän mår mycket bättre också.

Fortsätter dock notera vikten varje måndag och planera och tillaga matlådor. Vardagen ska vara i balans, men en semla och en utemiddag då och då är tillåtet.

Dock inga glass- och bakverksfrosserier här hemma. Har inget sug och vill inte väcka det heller. Lättkvarg och blåbär/hallon är fullt godkänt som kvällsmys på helgen.

Kram 🐘

Andrahalvlek
tis, 2024-02-13 - 19:13

@Varafrisk Att jag ens börjat fundera över det beror nog mest på mina depressiva skov. Första gången som deprimerad var i tonåren och sen återkom det då och då ända tills jag fick barn vid 28 års ålder. Sen dröjde det ändå till 2007 då jag kraschade rejält. Efter det följde några år med kortare Depp skov, dock alltid i samband med att jag försökte trappa ut antidepp.

Sen var det stabilt några år tills jag blev deprimerad 2018, 2020 och 2022. Däremellan var det fullt ös. Och det är just det som oroar mig, att jag ska kötta på igen och sen bli deprimerad igen om ett år. Jag pallar inte. De depressiva skoven är vidriga!

Samtidigt känns det verkligen som just utmattningsdepression. Kraschen har alltid skett i samband med mycket stress på jobbet i kombo med stark oro för dottern, och sen börjar sömnen strula och då är det bara en tidsfråga.

Det kanske verkar som jag har starka drivkrafter, och det har jag när jag mår bra. Då vill jag engagera mig i allt möjligt - både på jobbet och privat. Och sen kan det bli för mycket, och då faller allt.

Den senaste antideppen Duloxetine 60 mg har jag tagit i snart två år. Det känns som den är lagom hjälpsam, det känns som jag är mig själv. Lugn och sansad, men ändå positiv och lösningsfokuserad.

Jag har dock infört vissa regler: Inga inköp utan minst en natt sova på saken, inga dejtingsajter, inga beslut ska tas öht på studs. Och noll alkohol hjälper till massor där, plus att det hjälper både sömn och hjärnkemi.

För mig är det helt obegripligt att jag kan må toppen ena månaden och sedan må botten nästa månad. Jag kan nu som ”normal” knappt förstå hur jag egentligen mår på toppen och botten. Hur ska då en annan person kunna förstå det?

Senast jag var på toppen var nog när jag tackade ja till jobbet som senare gjorde mig sjukskriven (då jag samtidigt trappade ur antidepp). De sista månaderna hade jag redan tidiga symtom på depression, vilket gjorde uppdraget snudd på omöjligt. Min fruktansvärda depp-beslutsångest och depp-oro för allting är inte förenligt med den typen av tjänst helt enkelt. Där man ska fatta snabba beslut nu, nu, nu.

Så nu sitter jag still i båten. Lär mig mitt nuvarande jobb ännu bättre. (Lär mig lite nytt just nu dock.) Ser fram emot att addera kvällspass i min tjänst den 25/3, vilket antingen ger mig välbehövlig omväxling eller så blir det överjävligt jobbigt. Jag utgår från att det kommer att gå bra.

Jag behöver rutiner till 95 procent av min tid, vaken och sovande. Sen behöver jag 5 procent då jag kan frispejsa lite, för att inte bli uttråkad. Jag behöver omväxling mot rutinerna ibland, hur konstigt det än låter.

Så även frispejsandet behöver planeras in. Tex en helg i månaden då jag tex reser bort eller bjuder hem en långväga kompis på övernattning. Jag tror att en helg per månad är en lagom nivå, jag testar mig fram där lite.

Sen måste jag se till att få vila direkt efter frispejsandet. Nästa lördag reser jag till äldsta dottern och vi ska kolla på Svansjön. Kör hem på söndagen och på måndagen har jag tagit ut en semesterdag. Dansa, pausa.

Vad det gäller din dotter @Varafrisk så måste hon själv få sjukdomsinsikt. Först då är hon motiverad att jobba med de saker som hon behöver tänka på. Alkohol och nattrumlande är dock direkt skadligt för henne 😢

Kram 🐘

Himmelellerhelvette
ons, 2024-02-14 - 06:51

@Andrahalvlek Så himla bra du beskriver! Jag tycker mycket av det passar in på mig när jag blivit utbränd! Jag är rädd att jag är påväg in i ett nytt utmattningssyndrom! Min hjärna går på högvarv och ska lösa allas problem dag som natt, jag försöker fokusera på andningen eller någon annan meditationsteknik men hamnar bara tillbaka i problemlösning eller irritation på folk. Och jag kan inte fokusera på ljudböcker och poddar! Men hur lugnar jag mig? Hur gör du? Kram❤️

vår2022
ons, 2024-02-14 - 08:11

@Himmelellerhelvette Något jag tänker på när du skriver om att du är rädd för att hamna i utmattning är att du kanske skulle vara hjälpt av att få lasta av dig. Du har så mycket tufft och tungt som du bär med dig och som du själv försöker hantera. Att be om hjälp och låta någon annan få vara med att bära. Att gå till en psykolog och få lasta av dig dina bördor. Det är svårt att vara psykolog till sig själv, man snurrar lätt upp sig och fastnar i sina tankar och känslor. När man går hos en psykolog kan man lättare öppna upp nya vägar att trampa på. Som du skriver du försöker med meditationer men hamnar bara tillbaka i problemlösning eller irritation på folk. Den irritationen kan vara en slags projicering, att du är irriterad på dig själv för att du inte orkar. Tänker också att det handlar om gränssättning, att du kan inte lösa allas problem, du behöver din energi till dig själv. Det kan lätt annars bli medberoendesymptom, att man tar över ansvar för någon annan. Det är ingen hjälpt av och man kan själv lätt gå under.

Sköt om dig❤️

Andrahalvlek
ons, 2024-02-14 - 08:18

@Himmelellerhelvette Avboka. Ta timeout. Sjukskriv dig en vecka. Sitt på en stol och fånglo. Sök dig till skogen och havet. Gå snabbt så du får pulshöjning, låt tankarna jaga runt som getingar i skallen. Efter ett tag börjar getingarna hitta sina platser i bikupan igen.

Jag är hjälpt av att tänka: ”Kan jag påverka? Ja - gör det. Nej - släpp det. För nu åtminstone”. Jag brukar också tänka på problem som små jobbiga, klängiga, skrikiga apor. Ibland kommer folk och kastar sina apor i mitt knä. Då behöver jag snabbt reagera: ”Stopp, det här är INTE min apa.” Och sen kastar jag mentalt tillbaka apan till den andre parten.

Gå till din chef och be hen prioritera. ”Jag har detta, detta, detta, detta och detta att göra. Jag hinner bara två saker - vad ska jag välja?” Prioritera betyder VÄLJA BORT. (Inte längst-ner-på-listan.)

När jag ska sova och tankarna jagar mig är jag hjälpt av att tänka som att jag har en hylla i skallen där jag lägger det som jag behöver tänka på, men inte just nu. Den saken får ligga på vänthyllan ett tag. Ibland skriver jag ner det för att just ge utrymme i skallen. Därför är min kalender, där allt viktigt skrivs ner, så bra. Står det där så blir det gjort, men jag måste inte tänka på det hela tiden.

Allt det här är knep att ta till efterhand man upplever att tempot höjts. Men ibland har processen gått för långt, expresståget dånar bara vidare i 190. Man vet att man ska krascha, möjligen kan man sakta in farten litegrann men kraschar gör man ändå. Jag har dock blivit duktigare på att se symtomen och dra i handbromsen tidigare för varje sjukskrivning. (Fyra gg totalt). För mig är sömnen tipping point, kajkar den ur går det undan rakt in i väggen.

Om jag har perioder då jag har svårt att somna brukar jag lyssna på ljudbok. ”Skål ta mig fan” har jag nog lyssnat på 30 gg. Ställer timern på 30 min, sover jag inte då ställer jag den på ytterligare 30 min osv. Jag försöker lyssna aktivt. Boken ”Compassioneffekten” hade varit en bra insomningsljubok också. Eller ”Kroppen håller räkningen” som handlar om traumabehandling. Varje gång man lyssnar fastnar nya saker.

Kram 🐘

Ny dag
ons, 2024-02-14 - 08:28

@Andrahalvlek Oj vad jag känner igen mig i att hjärnan stundtals (ofta) går på högvarv . Just nu har jag det lugnt på jobbet och kämpar med att inte dra igång en massa på hemmaplan utan att bara ta det lugnt. Bara försöka vara. Tror kanske att jag genom att gå på högvarv alltid slipper tänka, slipper känslorna som skaver och som gjort att a kommit in i bilden. Stabil nykterhet först, sedan ta tag i det inre så att jag får ett sunt förhållande till skavet. Hoppade in i diskussionen då tankarna bara kom. ❤️🥰

Andrahalvlek
ons, 2024-02-14 - 10:19

@Ny dag Många av oss häller just alkohol på bisvärmen i skallen. För att få vila skallen en stund. Men tyvärr gör alkoholen bara allt etter värre 😢 Sömn, sömn, sömn är nyckeln till allt. Med alkohol i kroppen sover vi inte riktigt. Alkohol funkar snarare som en slags lättare narkos. Hjärnan gör inte alls det den ska då på natten: Problemlösa, rensa och slänga, arkivera inlärning osv.

Kram 🐘

Andrahalvlek
ons, 2024-02-14 - 10:19

@Ny dag Många av oss häller just alkohol på bisvärmen i skallen. För att få vila skallen en stund. Men tyvärr gör alkoholen bara allt etter värre 😢 Sömn, sömn, sömn är nyckeln till allt. Med alkohol i kroppen sover vi inte riktigt. Alkohol funkar snarare som en slags lättare narkos. Hjärnan gör inte alls det den ska då på natten: Problemlösa, rensa och slänga, arkivera inlärning osv.

Kram 🐘

Himmelellerhelvette
ons, 2024-02-14 - 21:09

@Andrahalvlek Tack, vilka fina råd❤️Jag vet ju så många andra strategier också men att ta in dom i praktiken är svårare än att kunna dom teoretiskt. Jag känner mig trött, sliten och deppig. Det har varit ett år av otroligt mycket utveckling, grävande och förståelse för diverse i mitt liv. Jag undrar om man inte kan bli utbränd av att jobba för fort igenom alla processer? Jag har dykt, grävt, funnit och processat för att ge mig på nästa och nästa och dessutom försöka hjälpa och stötta andra i min omgivning med allt jag lärt mig teoretiskt, ge tips om hur dom ska komma vidare. Jag har varit så glad att slippa vad alkoholen gjorde med mig och kanske haft en övertro på hur mycket min hjärna ska klara av att processa.

@vår2022 Jag kan inte komma över den tröskeln till psykolog, jag vet inte vad det är som gör det så men jag orkar bara inte, och så känns det så konstigt att jag skulle sitta med en människa och börja prata om allt jag varit med om, man får bara ett fåtal samtal dessutom. Jag har ingen ekonomi att betala privat utan det skulle bli vårdcentralen och via jobbet och det är väl 5samtal/st eller nått och nej jag är rätt säker på att jag skulle känna mig besviken sen och utlämnad. Jag har aldrig pratat med psykolog/terapeut det är som helt oöverkomlig fobi typ skulle jag nog kunna beskriva det som. Något av det absolut värsta jag vet är att bli besviken. Jag har oerhört svårt att tackla det och skulle jag då ta mig över den tröskeln jag haft sedan barnsben (när dom försökte få mig att prata och jag vägrade) och jag skulle känna mig missförstådd eller något annat skulle kännas fel så är det som att jag skalat av alla lager, står totalt oskyddad och nej. Det går inte beskriva.

vår2022
ons, 2024-02-14 - 21:36

@Himmelellerhelvette Ok, uppfattar det som att du fått negativa erfarenheter sedan barnsben som sitter kvar. Förstår att det då kan kännas motigt och riskabelt. Tänker också att det måste få vara fler tillfällen än endast ett fåtal för att det ska bli en process. När man gräver i sig själv så tar det massor av energi, liksom att gå i terapi. Man kan lätt känna att man backar i utvecklingen och tänker att det har att göra med allt processande. Det blir fullt och overload av känslor. Man kan må sämre ett tag. Kanske ska du bara backa tillbaka lite och försöka få vila i dig själv. Inte försöka lösa ett skit just nu. Typ inte tänka bara vara. Låta andra får sköta sig själva. Inte ta på dig saker. Ge dig själv respit till att ta igen krafter och låta din egna process få verka ut i stillhet. Få balans och bara ta hand om dig själv❤️