av Sattva

Hej alla!
Nyinflyttad idag från "att förändra sitt drickande". Helnykter sedan 1 jan i år, och så kommer det förbli!
Har valt att behålla mitt trådnamn "Det är aldrig försent". Det står för att utveckling i och av livet aldrig tar slut, man blir aldrig "klar". Men det är aldrig försent att hitta nytt, både inom och utom sig!
Ser fram emot att lära känna er härinne, som dem ni är i denna del av forumet!

Sattva
sön, 2023-07-30 - 11:05

@Se klart Ja, jag tror att det är svårt att föreställa sig dynamiken om man inte levt i en bonusfamilj. Och jag har ju inga bonusbarn, så jag kan heller inte förstå min mans sida helt.
Vi har hjälp från en bra terapeut. Gått där tillsammans 4 ggr nu. Men kanske det är längre perspektiv än några veckor för att terapeutens input ska hitta rätt (hos min man. Jag fattar precis vad hon menar...). Hon pratar mycket om att kunna vara den man vill vara oavsett vad man får för bemötande själv. (Att vara vuxen helt enkelt.)

Jag behöver nog lära mig att stänga av mer dessutom. Inte tro att jag kan medla. Till del är det mitt medlande som lett oss hit. Tror jag. Jag har tagit över ansvaret för hur vi alla har det. Jobbar mycket med min tillit. Ber ofta något högre om hjälp.

Se klart
sön, 2023-07-30 - 11:13

Förstår @sattva, generellt är vi kvinnor lite för bra på det emotionella arbetet i familjen. Vi löser, ordnar, fixar genvägar. Och ibland- säger inte att det är så för dig- men ibland har vi svårt med just tilliten till andras förmåga/förmågor.
Att de ska ha en chans att utvecklas.
Jag pratar nog mest av egen erfarenhet. 😁
Barn-tonåringar kan ju också köra in små knivar och karva i den egna relationens ömma punkter.
Jag tänker på dig och skickar starka - eller rentav tankar som kan lätta.
Kram 🌱💕

vår2022
sön, 2023-07-30 - 15:30

@Sattva Jag är också i en bonusfamilj med mina barn och makens barn sedan drygt 16 år. Det har verkligen varit utmanande många gånger och visst har jag gått i försvar mer när det gällt mina barn. Vi har ändå för det mesta lyckats vara ett bra stöd för varandra gällande barnen och det är vi vuxna som måste visa vägen. Minns att min terapeut sade till mig en gång, jag nämnde att mitt bonusbarn hade det lite kämpigt, vad tror du att han behöver av dig? Jag fick tänka efter en stund och svarade att det är nog att jag alltid finns där som en trygg punkt för honom. Inte som hans ”mamma” men som Vår. En bonusförälder som bryr sig om honom. Jag har sedan funderat mer på hennes fråga och även insett att jag betyder mer för honom än vad jag trodde och att han betyder jättemycket för mig. Kanske kan du ställa den frågan till din man, vad tror du att xx (din dotter) behöver från honom? Det kan ge perspektiv på att han är viktigare än han tror för henne och att det är han som vuxen som måste visa vägen. Att hårt mot hårt sällan är framgångsrikt med tonåringar utan det är mer fruktbart att själv föregå med gott exempel och visa vägen. Han kan ju ha fastnat i ett läge som är svårt att komma ur utan att tappa ansiktet och därför intar en attityd oavsett vad. Kanske kan du hjälpa honom att komma ur den positionen? Genom att ställa frågan och säga att han är superviktig för din dotter, även om det inte känns eller ser ut så på ytan. Om han kan lägga ned stridsyxan, då tonåringen saknar den erfarenheten att göra det och förslå att de börjar om på en ny kula. Att han visar vägen och det lär hon sig av. Det måste vara tufft för dig som är mittemellan, kanske steppa helt åt sidan och säga att nu får ni lösa det här!

Hur som helst, hoppas det löser sig. Det är alltid mer lönsamt att vara ödmjuk än hård❤️

Sattva
sön, 2023-07-30 - 18:45

@vår2022 Jo jag håller med dig om vad min man "borde" göra. Jag är tveksam till om han ens vill. Ännu mer tveksam till att dottern tar emot en utsträckt hand. Jag vill inte gå in på detaljer, men ord är sagda från båda håll som liksom gjort det kört. Och för lång tid har gått för att backa bandet. I detta fallet är det nog tid - år - som ev lugnar saker.
De ogillar varandra väldigt mycket helt enkelt. Och ogillar känns som ett svagt ord, men jag vill inte skriva ett starkare ord.
Min man betyder absolut ingenting för min dotter, och vice versa. Det är smärtsamt för mig eftersom jag älskar dem båda. Men jag får bara acceptera läget.

Andrahalvlek
sön, 2023-07-30 - 19:35

@Sattva Ja, du måste acceptera läget. Sluta drömma om något annat. Hjälper det om du ser dem som perifera släktingar eller kollegor? ”X och Y går inte ihop så dem får vi umgås med var för sig”. Avdramatisera det lite, genom att skoja om det till och med?

Jag har ingen erfarenhet av bonusfamiljer, vill jag vara tydlig med. Jo, ett och ett halvt år hade jag en relation med en man och det tog slut med buller och bång och min yngsta blev jätteledsen över det. Då ångrade jag att de hade utvecklat en rätt tajt relation, han som ansvarstagande vuxen i hennes liv. Men hon kom över det rätt snabbt.

Kram 🐘

Sattva
sön, 2023-07-30 - 20:40

@Andrahalvlek Ja något åt det hållet är läget. Det kommer såklart lösa sig, men inget rosa skimmer föreställer jag mig längre. Bara good enough. Och det får vara ok så.

Sattva
sön, 2023-07-30 - 20:40

@Andrahalvlek Ja något åt det hållet är läget. Det kommer såklart lösa sig, men inget rosa skimmer föreställer jag mig längre. Bara good enough. Och det får vara ok så.

Se klart
sön, 2023-07-30 - 23:42

Även om vi är- eller försöker vara- bra på att acceptera läget så är det inte alltid lätt att göra det. Vi människor har drivkrafter att aspirera framåt- utveckling- lite mer och kanske bättre. Jag tror vi utvecklats till människor av bla a den anledningen. Sedan får vi så småningom också lära oss att stanna upp och vara där vi är.
Drömmen om vad vi vill(e) uppnå är seglivad- för mig tog det åratal att komma över skilsmässan- även om jag var 1000% säker på att det var rätt beslut. Sorg hängde kvar länge över vad jag hade ÖNSKAT erbjuda mina barn- och vad det istället blev med iaf perioder av växelvisy boende vilket är skitjobbigt för små barn.
Vad jag försöker säga med många ord är att även acceptans kan vara smärtsam. Drömmar som man kanske inte ens varit medveten om, dunstar, nya måste formas och ta plats i livet.
Tänker på dig, kram 🌱

Sisyfos
mån, 2023-07-31 - 00:14

Jobbigt läge Sattva och säkert ännu jobbigare i en bonusfamilj på nåt sätt. Eftersom den ene parten inte alls har något ”egentligt” ansvar.
Jag tycker det är så tråkigt att familjer hamnar i den här typen av situationer som du beskriver. Min pappa hade två biologiska döttrar. Han var faktiskt oerhört dålig på att hantera tonårsdöttrar. Så barnslig och omogen. Annars var han ganska klok egentligen. Men vet inte riktigt om han backat undan om nån sagt åt honom att agera vuxet då när det begav sig.
Jag tänker att det är svårare just för att det är en bonusfamilj.
Som jag minns det hade din dotter en rätt bråkig situation med sin biologiska pappa också? Sambon din är vuxen och borde ta ansvar, men som det är nu händer inte det. Kan din dotter gå och prata med någon? Jag tänker att hon behöver lära sig strategier för att inte bränna relationer. Att prata med någon kanske kan hjälpa henne på vägen. Du kan också prata och bekräfta att du förstår, men att det är viktigt att försöka upprätthålla bra relationer. Ni har ändå levt tillsammans länge och säkert haft många fina stunder ihop. Gå igenom lite foton och titta tillbaka på det som varit bra och kul. Jag har extremt svårt att tro att de inte betyder något för varandra. I så fall skulle de inte agera så tjurigt och sårat som de gör nu. Jag förstår din sorg och känsla av maktlöshet Sattva. Att bara acceptera är kanske heller inte rätt väg att gå, även om du egentligen inte kan tvinga dem att gilla varandra. Men de kan båda två egentligen bete sig acceptabelt mot varandra och det kan man kanske kräva. Men som sagt, även om sambon borde vara den som skärper sig först så skulle jag satsa mer på att hjälpa dottern att komma ur det destruktiva beteendemönster som hon har. Relationer är viktiga!

Sattva
mån, 2023-07-31 - 06:09

Tack alla för era ord och reflektioner! Ni bekräftar alla det jag ju vet.
Min man o jag går hos en terapeut och kanske att det kan hjälpa oss framåt. Hittills tycker han mest att det är jättejobbigt och att mycket fokus blir på, vad han känner, är att det är han som är "fel". Det har ännu liksom inte landat i honom att han är en nyckel till att pusslet ska bli helt. Här ligger en av de sakerna jag kanske måste acceptera, han kanske inte har förmågan till den typen av självreflektion. Tiden får väl visa.

Jag har tänkt i samma banor som Sisyfos, att min dotter har svårt att vårda relationer. Jag har pratat flera gånger med min dotter om det. Erbjudit henne hjälp att få kontakt med psykolog. Hon vill inte, förnekar problemet. Där får jag också acceptera att hon inte är redo än.

Ja, de två har såklart bra gemensamma minnen också. Jag tror i grunden att de båda är sårade över den andres uttryck för ogillande. Kanske kan de försonas i framtiden. Men jag mår bäst av att inte hoppas, inte tro att det blir så. Jag är tvungen att släppa den önskan.

Sisyfos
mån, 2023-07-31 - 08:10

Håller med SeKlart om att acceptans är smärtsamt och när du skriver att du måste släppa hoppet Satta, så tänker jag att det är inte hoppet du ska släppa. Men att du kan släppa ditt ansvar i det hela. Som i Sinnesrobönen. Att få sina nära och kära att förstå vad de borde göra är svårt och du har försökt. Det är upp till dem nu, men jag tycker inte att du ska släppa din målbild. Den är fullt rimlig och självklar. De två (tre) personer som är närmast dig ska kunna bete sig som folk emot varandra. Jag vet att det inte är så enkelt jag fattar det och kanske är det mer hållbart för dig att släppa denna önskan, men egentligen ser jag inget problem med att du verkligen kör upp din önskan i fejset på dem båda två.
Jag hade en mycket nära vän som blev väldigt arg på mig (med rätta). Jag bad om ursäkt, men det hjälpte inte. Jag försökte igen, det såg ut som hen accepterade, men hen backade ur igen. Hen brände relation efter relation. Nu har hen inte längre någon familj eller hem. Jag har funderat på vad jag kunde ha gjort och på om de människor som stod hen ännu närmare kunde ha satt ner foten tidigare och hjälpt hen att upprätthålla relationer. Nu vet jag inte, men jag tror att kanske alkohol bidrog under senare år, så det var inte meningen att måla upp nåt skrämmande framtidsscenario, men jag har tänkt mycket på det här och att det kanske inte var så lämpligt att låta hen bränna så många kontakter.
Jag fattar ju att det inte som mamma går att tvinga eller kanske inte ens komma med förslag. Ibland när jag vill att mina barn ska göra saker brukar jag bara nämna saken i förbigående (utan krav på respons). Sen brukar det mogna och sen händer det saker. Har du någon annan du känner som kanske kan föreslå din dotter att prata med någon? Nån kompis som hon har eller nån mamma till nån kompis (eller pappa).
Förlåt jag har blivit lite tjatig nu och du vet ju vad som är bäst för dig i det här läget, men jag tycker att relationer är så viktiga och värda att vårda.

Sattva
mån, 2023-07-31 - 10:30

@Sisyfos Jag skriver nog att jag ska släppa hoppet för att skydda mig själv. Lägga några skyddande lager kring mig. Min mamma har blivit akut sjuk igen o är på sjukhus, vi vet inte hur länge. Kanske därför också som jag skrev om hemmaläget just nu, jag är väldigt trött. Tur jag har semester. Och jag har en nära vän som jag pratar varje dag med, men det blir ju bara hennes input.

Ska fundera på det om dottern o hur hjälpa henne vidare på bästa sätt. Jag får ta så mycket av hennes mående, så ibland tänker jag bara att "det är hennes liv, hon får reda ut det själv". Men såklart jag vill hjälpa henne om jag kan. Hon jobbar nu sedan studenten o är ganska trött o inte mottaglig alls.
Släppa ansvaret, ja det är konstigt att jag på nåt sätt har ansetts ha ansvaret för deras konflikt. Nu är det bättre sedan vi började hos terapeuten, som klargjort att jag bara är vittne till deras relation, inte del i den (men påverkas såklart). Men att jag har en egen relation till min man och en till min dotter. Som den andre bara är vittne till. Här har varit en salig soppa där allt dem emellan gått via mig eftersom de inte pratar. Och de har båda haft åsikter om min relation till den andre. Och åsikter om den andre som de har känt sig fria att mata mig med. Det är nog min största vinst med att gå till terapeuten, jag har fått klarhet i denna dynamik o hjälp att avgränsa o sätta gränser.

Sattva
mån, 2023-07-31 - 10:37

Tillägg; tror att varför jag låtit dem använda mig på det sättet är för att jag i grunden känt mig ansvarig. Det är jag som valt att flytta ihop med en man som min dotter inte trivs med. Och det är jag som har en dotter med mig i boet som min man anser orsakar att han inte trivs. Så jag har nånstans dragit slutsatsen att det är jag som är orsak till deras respektive dåliga mående.

Amanda L
mån, 2023-07-31 - 11:06

@Sattva Omedvetet kanske de också tänkt att du ska ” lösa problemet ” genom stt slänga ut den andre. Och matat dig med hur eländig den andra är…
Inte jobbat på att själva åstadkomma något….
Vet inte om det är så, men fick den tanken. På så sätt blir det ju också ”ditt” problem…
Kanske har du klargjort att du aldrig kommer att välja mellan dom, men att DU mår oerhört dåligt av situationen?
Åtminstone den vuxne borde förstå… Kram❤️

Sattva
mån, 2023-07-31 - 11:35

@Amanda L Du sätter fingret på det, exakt som du säger är det. Men jag har inget trollspö att svinga.
Jag har klargjort precis det till dem båda. Att jag inte kommer att välja mellan dem. Tror inte att någon av dem fattar hur illa jag mår av detta eftersom jag verkligen gjort allt för att livet ska fortgå. Men terapeuten sa det sist "Jag tycker Sattva är väldigt tydlig med att hon mår dåligt av den här situationen".
Och då drar min man bara ytterligare ett exempel på när dottern betett sig illa i hans ögon. Det är som om han inte kan kliva ur sin egen bubbla. Och det är nog inte hans fel. Han förmår liksom inte. Suck!

Sisyfos
ons, 2023-08-02 - 00:26

@Sattva, det här tror jag är viktigt ”tror att varför jag låtit dem använda mig på det sättet är för att jag i grunden känt mig ansvarig. Det är jag som valt att flytta ihop med en man som min dotter inte trivs med. Och det är jag som har en dotter med mig i boet.”
Jag tänker att de på sätt och vis också kan anse att du är ansvarig. Jag jobbade (och jobbar) jättemycket med gränssättning. Jag har alltid varit sån att jag tagit in andras måendet mycket och tagit stort ansvar för allas känslor, måendet och behov. Ingen gagnas av det beteendet. Så jag började tänka på det som att människor fanns i olika boxar. Det var lättare att se det bildligt. Min box, mina behov, sambons box, hans behov. Barnen är ju givetvis svårare att separera från sin egen eftersom man har ett vägledningsansvar. Men det har hjälpt mig att få syn på vissa mönster hos mig själv och jag får fortfarande jobbar mycket med att inte lägga mig i, sopa banan, eller se behov som inte finns.
Jag tycker att du låter klok i ditt resonerande om vad som händer i relationen mellan er. Den där ”rundgången” du beskriver nu (att de går via dig) är för övrigt det värsta jag vet. Skitsnack om andra…
Ingen lätt situation du är i alls. Och så är du orolig för din mamma utöver detta. Nä, nu får de rycka upp sig och ta hand om dig, tycker jag. Hoppas allt ordnar sig (att det ändå finns ett litet trollspö nånstans).

Sattva
ons, 2023-08-02 - 10:05

@Sisyfos Ja, att vara sopbehållare för deras skitsnack tär. Det hugger i magen varje gång. Att liksom få bevis för den enes ogillande av den andre om o om igen. Min man har blivit bättre på att hålla igen, men dottern är helt obekymrad. Hon fattar nog inte hur det skadar, trots att jag försöker förklara. Hon tycker hon har "rätt till sina känslor". Jo, hon får tycka vad hon vill, men jag behöver inte veta det...

Att tänka i boxar är en konkret sak. Ska prova!

Min mamma mår bättre. Kvar på sjukhuset o ev hem nästa vecka. De håller på att undersöka vad som gjorde henne akut sjuk.

Påväg ut på havet snart. Tanka energi🌸