av Himmelellerhelvette

Andrahalvlek
sön, 2024-12-29 - 09:41

@Himmelellerhelvette Så kände jag med min pappa också. Det sista halvåret sa jag upp bekantskapen med honom. Jag vägrade låta honom att komma till oss sin sista jul. Den 24 januari 2002 dog han. En månad efter julafton. Många jular framöver hade jag ont i magen, jag kunde ju låtit honom vara med den sista julen? Men jag kunde ju inte veta att det var hans sista.

Jag tror att dåligt samvete är en del av sorgen. Att man alltid tänker ”jag kunde gjort mer”. Och på något sätt sörjer du redan nu din mamma. Du sörjer den relation ni aldrig fick. Du sörjer den fina mamman som finns längst inne. Men en sak är säker: Du har gjort tillräckligt. Du kan inte bära din mamma. Hon måste vilja, hon måste be om hjälp. Sen kan du bistå genom att ringa biståndshandläggare på kommunen och dyl, men hon måste be dig om hjälp.

Det låter som din mamma är på sluttampen. Skönt för er båda. Faktiskt. På min pappas begravning sörjde jag allra mest att jag inte hade satt ner foten tidigare. Tidigare sagt att: ”Du är inte välkommen till oss förrän du på allvar tar tag i ditt alkoholmissbruk”. Jag skulle sagt det tio år tidigare. Verkligen varit iskall. Stått på mig. Istället för att titta bort och snacka bort hans beteende. På slutet blånekade han bara. ”Jag har inga problem med alkoholen”. Han visste att han inte skulle reda ut att sluta, eller snarare reda ut att inte börja igen. Han visste att hans kropp fått nog.

Styrkekramar i massor till dig!

Kram 🐘

vår2022
sön, 2024-12-29 - 11:12

@Himmelellerhelvette Jag blir djupt berörd av hur din situation ser ut med din mamma. Jag vet hur du kämpat med allt och medberoendet så många år. Jag ser också hur du tagit tag i din egna situation med alkoholen och gjort dig fri, hur otroligt mycket du jobbat/jobbar med dig själv för att få sinnesro och fötterna i kontakt med jorden. Du gör ett otroligt bra jobb!❤️

De där banden som sitter djupt sammanflätade, mor och dotter. Att livet blev som det blev, hennes liv. Hopplösheten, att hon inte kunde ta sig ur missbruket i tid och köra ned sig totalt i botten. Att du har tagit på dig ansvaret att övervaka, finnas där och se på och maktlösheten i att inte kunna påverka. Så mycket oro, så mycket sorg, så mycket ont i själen. Du har gjort mer än man kan göra, du har genom din omsorg och kärlek troligen gett henne skäl till att ändå leva, trots att hon inte haft förmågan till att komma upp och ur och ta ansvar för sig själv och sitt liv. Du har gett henne kärlek, det finaste man kan ge en människa, fast det kostat dig så mycket, men du kan inte ge henne livet, det måste hon göra helt själv. Vi kan inte andas åt någon annan, man måste klara av att andas själv för att överleva. Missbruk ger konstgjord andning ett tag, men luften är syrefattig och tar slut till slut. Har man inte krafter att andas själv, kan endast vården hjälpa med respirator, men vill man inte ta emot hjälp, så har man gjort ett val och det valet kan ingen påverka, för man kan inte andas åt någon annan. Det är en sorg att ens mamma inte vill ta emot hjälp, men det kan du inte påverka hur man än vill och försöker dela med sig av sin andning och sitt syre.

Du behöver ditt syre själv för att kunna andas fullt ut och för att kunna finnas till för din familj, även din mamma. Det enda du kan ge din mamma är din kärlek och det gör du. Det känner hon och det är det som gett hennes liv en mening, men hon kan inte ge dig det du behöver och tänker att det är det som är hennes stora livssorg. Men hon måste andas själv och vända sitt liv själv, ingen annan har makten att göra det. Du kan inte göra mer än du har gjort.

Jag önskar att din mamma ska få frid en dag, att hon får en ny chans och blir din ängel som vakar över dig och ger dig nya krafter och kärlek när du behöver det. Jag önskar att du får frid och att du förstår att du har gjort allt i din makt och att din kärlek är det finaste du kan ge.

Är din mamma nykter nu? Kanske skulle ett samtal med en präst med din mamma och dig vara en väg för att finna förlåtelse, försoning och frid?

Kram och sköt om dig❤️

aeromagnus
sön, 2024-12-29 - 16:48

Mor-dotter oavsett så innerst inne tror jag alltid man älskar sina föräldrar men till en viss gräns för hur mycket man kan ta. Min mamma söp också men min pappa tog helt sonika mig och flyttade till Jönköping när jag var 8 år. Min mamma protesterade inte. Vet inte hur det var med vårdnad och så i början av 80-talet. Vet varje jul så bjöd pappa ned min mamma. Jag hoppades att vi skulle bli familj igen. Pappa gjorde detta enbart för min skull. Sedan kom mamma asplakat 23/12 sedan hade vi ingen kontakt med många år. Så det här med band till sina föräldrar är inte alltid så lätt.

Himmelellerhelvette
mån, 2024-12-30 - 10:07

Tack fina @Andrahalvlek❤️ Det är det som är skillnaden i ditt och mitt fall, jag satte ner foten och satte gränser. Jag blev iskall och satte gränser jag idag inte förstår hur jag fick styrkan till men det måste varit att jag kapitulerade! Jag var slut! Jag kände att jag hade gjort allt jag kunde. Och hon tog till sig, det tog lång tid och mycket försök till förnekelse och övertygelse om att det inte var så illa men jag lyssnade inte på ett enda ord. Jag kunde hjälpa henne med saker som viktiga papper och handling men jag kramade henne inte ens, när hon kom till mig körde jag ut henne! När jag mötte upp för att ge henne maten fick hon inte ens stiga in i bilen. Jag var totalt iskall! Och jag tror att det kan ha hjälpt henne att kapitulera, att förstå att den sista hon har kvar i livet har givit upp om henne. Jag tror att det kan ha hjälpt men största anledningen är nog att hon blev väldigt sjuk! En kombination av bägge kanske?
Så nu när hon är nykter hamnar jag i ett nytt läge, isen smälte och jag blev naket sårbar igen.

Tack fina @vår2022 ❤️ Så otroligt fint skrivet, jag blir rörd till tårar! Kärleken är det viktigaste man kan ge och det kanske varit hennes respirator genom livet, min kärlek till henne och när jag slutade ge den fick hon ett uppvaknande, tänk om det är så?
Det enda jag önskar nu är att jag ska sluta oroa mig och tycka så synd om henne och lida så mycket med henne. Det ligger hos mig, det är något bara jag kan jobba med att lära mig att inte göra men hur gör jag. Jag kan inte stänga av men det gör så ont att känna så mycket! Jag pushar henne att göra små saker som hon klarar av, jag tar inte på mig massa ansvar, jag gör inget mer än en vanlig dotter gör för sin gamla mamma enda skillnaden är att jag går så djupt in i hennes lidande och jag önskar jag slapp det, hur lär man sig att inte bära andras bördor?

Vanten
mån, 2024-12-30 - 15:09

@Himmelellerhelvette Vad jag önskar att du kunde få släppa din oro & att tycka synd om henne! Jag vet tyvärr inte hur man gör, men för mig har det släppt helt. Har tyckt så synd om mina föräldrar, främst min pappa i alla år. Varit så att jag hellre skulle burit andra i min familjs bördor istället för dem. Det slog mig för ett tag sedan att jag inte alls känner så längre. Men det kan bero på att det visat sig att de inte bryr sig så mkt & på hur de agerat, pappa exempelvis har utnyttjat mig ekonomiskt. Det rör mig inte i ryggen om han spelar eller missköter sin hälsa. Han är väldigt självcentrerad & självömkande. Men han har en sambo som gullar & duttar med honom & jag gör det inte längre. Gjorde det i 48 år & det är ju hemskt så lätt är det inte. Har gått i en massa terapi, hjälpte inte mot just det, men det var inget vi hade i fokus nog mkt kanske.

Vad positivt att du inte tar på dig ansvar. Har din mamma någon annan person kring sig? Det värsta jag, som mamma, kan tänka mig är att mitt barn skulle känna såsom du gör. Jag tror att din mamma vill att du ska vara lycklig & tänka på dig själv. Min dotter oroar sig för mig & tycker synd om mig pga mitt drickande & det känns fruktansvärt. Vill göra allt för att hon ska släppa det.

Kanske kan din börda lätta om du tänker på att din mamma är vuxen & har ett eget ansvar sisådär 1000 gånger 🙈. Hojta om du kommer på hur man gör & Gott Nytt År!

vår2022
mån, 2024-12-30 - 16:20

@Himmelellerhelvette Det är svårt att ta bort medkänslan som du känner med din mamma, det hör ihop med kärleken till henne. Tänker att det är något som du behöver acceptera och inte kämpa med att försöka ta bort för det är svårt, kanske omöjligt om du inte stänger av dina känslor helt. Det tror jag dock inte alls är bra för då kan det skapas grund för ännu mer ångest. Tänker också att du behöver hitta strategier för att hantera situationen, kanske ruta in kontakten och den hjälp du ger och hur mycket du ska ge? Dela upp vilka bördor du har. Vilka bördor ska du bära? Vilka vill du bära? Vad är en ”normal” börda att bära?

Kram❤️

Se klart
mån, 2024-12-30 - 18:53

Hej kära du, jag läser ikapp och du har fått så många bra, goda, kloka råd, jag vet inget bättre än du redan fått.
Men när jag läser det här stycket som du skriver:
”Mamma har alltid fått mig att tro på mig själv och alltid varit stöttande i allt jag gjort. Så pappa som jag växte upp med, det är han som har förstört mig på många sätt, han har väldigt många narcissistiska drag. Mamma har förstört mig på andra sätt, henne bodde jag inte mycket hos, de åren de bodde tillsammans var total misär! Sånt man bara ser på tv som jag tryckt ner så mycket att jag sett på det som om det var någon annans liv, inte mitt, där har jag varit och grävt i många trauman i mina processer.”

Det här går inte alls ihop i min hjärna, och dessa är BARA mina öppna reflektioner som jag hoppas du tar för vad de är. Jag tänker att det kan vara tvärtom om man intar ett rejält drönarperspektiv?
Att det är din pappa - med vardagsansvar och just ansvar- som gjort dig till den så himla dugliga och kärleksfulla, kloka och empatiska person du är.
Du skriver att din mamma utsatte dig för en sån misär man ser på tv. Det är möjligen inte ett narcissistiskt beteende- kan inte sjukdomssymptom- men det är ett oerhört svek. Det är ett svek så det nästan inte går att omfatta i tanken. Ens för en utomstående som jag.
Det är att abdikera från föräldraskap och - hur hårt det än låter- kan jag inte se hur det kan kopplas till att hon varit stöttande i allt du gjort?
Jag vet såklart alldeles för lite om din pappa, jag har inte dina erfarenheter.
Men till det yttre har min pappa varit mycket mer känslomässigt tillsluten, mamma öppen och generös, stöttande och berömmande. Pappa har varit rätt sträng men PÅLITLIG. Det har betytt allt för mig. Han var självisk, han brydde sig mest om sig själv. Men utan honom hade jag fallit i ett svart hål av att ha en extremt känslomässigt omogen mamma.

Vad jag tänker är att man får testa olika tankar, det har hjälpt mig i min terapi det senaste halvåret. Jag tog under många år avstånd från båda mina föräldrar och av olika skäl. Idag lever endast min mamma och vi har en god relation men inombords släpper jag inte in henne i mitt liv. Ibland känner jag mig stenhård men jag skyddar mig själv.
Jag tycker aldrig synd om henne, jag vägrar att låta hennes liv styra mitt. Jag vet att det inte är det minsta hjälpsamt och mitt sätt är sannerligen inte bra.
Jag skickar bara lite tankar och jag har själv fått många nya insikter genom att vända på de där behoven man hade som barn- och vem som egentligen stod för vad. Stor kram till dig 🥰🥰🥰

Himmelellerhelvette
tis, 2024-12-31 - 10:19

Tack för ditt fina stöd @Vanten ❤️ Så skönt för dig att det släppt för dig. Jag har släppt väldigt mycket på det kring min pappa, det är lättare att släppa någon som skuld och skambelägger med villkorad kärlek än som med min mamma som trots allt alltid använt stöttande ord och överröst med kärlek, alltid bröstat sina misstag och inte skyllt ifrån sig dom på andra.
Tyvärr har mamma bara mig, mina systrar vill inte ha med henne att göra.
Precis som du säger vill mamma inte att jag ska oroa mig för henne, hon är så glad att jag har det bra och lever gott bara på den tanken säger hon.
Jag önskar dig verkligen att kunna ge din dotter en nykter och närvarande mamma. Jag vet inte hur mycket mina barn tagit skada men de senaste snart 29månaderna har jag varit nykter och jag tror de finner en trygghet i det, jag hoppas det❤️🙏
Gott nytt år till dig med! Kram❤️

Himmelellerhelvette
tis, 2024-12-31 - 10:26

Tack kära @vår2022 ❤️ Medkänslan och kärleken hänger ihop, det var en fin beskrivning❤️ Det är tankarna på henne jag behöver ruta in, kanske ta grubbeltid, typ att ”klockan fem får jag grubbla 20minuter på mamma sen får det räcka”? Eller kanske varje gång jag tänker på henne och lider med henne i tanken bara acceptera att nu kommer sorgen över mamma, hej sorgen, ska du vara med mig en stund nu, välkomna den, känna den, veta att det bara är min kärlek och att kärlek kommer med ett pris av medkänsla för personen man älskar. När oron kommer får jag känna samma, hej oro, dig känner jag mycket väl, försöka att inte tänka så mycket utan bara känna, för det är tankarna som drar igång känslorna som spär på tankarna.
Tack underbara för ditt fantastiska stöd❤️🙏

Himmelellerhelvette
tis, 2024-12-31 - 11:08

Tack för dina reflektioner kära @Se klart ❤️ Det är bra att försöka vrida och vända och tro mig det har jag gjort. Pappa har givit mig en villkorad kärlek som byggt på att jag ska sköta mig och göra som han tycker och tänka som han tänker när jag gått utanför det har han slängt ut mig, jag bodde med släktingar till och från från 14 till 18 års ålder då jag flyttade hem till en kompis.

Det är sant att det mamma gjorde med hysteriska utbrott mot pappa, slog honom och hade sönder hemmet kanske borde få mig att hata henne men trots att jag fick höra och se detta under flera år var det aldrig riktat mot mig utan mina båda föräldrar valde av någon sjuk anledning låta detta pågå. Hon såg inte mig när detta inträffade, hon såg bara svart men när jag var 10år hade hon fått nog och flyttade, efter det gick hon ner sig totalt i missbruket.

Så utav två usla föräldrar har jag överlevt på den ovillkorade kärleken jag fick av mamma, släktingars kärlek, lärares kärlek, vänners kärlek. Och när jag gjorde som pappa sa fick jag även den villkorade kärleken. Därav har jag alltid varit rädd att göra fel mot människor jag älskar genom livet för jag tror att de ska lämna mig om jag ställer krav eller säger en annan åsikt än den dom ger. Konflikträdslan. Det är sånt jag tagit med mig från den villkorade kärleken jag fick av pappa tänker jag?
Det är verkligen jättebra att du får vända och vrida på det i din terapi, jag är så glad för din skull att du tar hjälp för att nysta ut, det är så viktigt för läkningen att förstå många varför. Jag har fått svar på väldigt många varför i mina beteenden, varför jag varit så rädd för att alla jag bryr mig om ska lämna mig har varit ett stort beteendeproblem jag är så glad att jag håller på att lösta. Jag vågar stå upp för min åsikt på ett hänsynsfullt sätt och vågar komma i intressekonflikter och ser att jag inte blir lämnad.
Tack så mycket för att jag fick tänka ett varv till❤️🙏Kram!

Se klart
ons, 2025-01-01 - 15:38

Du har haft det väldigt extremt @himmelellerhelvette, att från det läget kunna ta sig ur alkoholens grepp och stå rakryggad i livet är inget mindre än mirakulöst.
Jag vet inte om jag nämnde men fick tips om boken Vuxna barn till känslomässigt omogna föräldrar, har inte läst men tänkte köra igång nu. Det är märkligt hur många av oss som upplevt föräldrar som satt sig själva främst, antingen genom missbruk, dvs omöjliggör vuxet föräldraskap. Eller bara genom att inte vara stabila nog för att ge oss ramar och älska oss bara rätt upp och ner. Så att vi hela livet går omkring med en känsla av att något längst där inne är fel med oss? (Mina reflektioner här.)
Vi gör vårt bästa för att växa upp, härbärgera våra känslor. Att härbärgera föräldrarnas känslor av misslyckande, ensamhet (upplever min mamma så) det får egentligen inte plats. Då tunnas vi ut till genomskinlighet när vi behöver vara grundade.
Nu är ett nytt år. Ett bra tillfälle att kanske ändra några beteenden, tänker jag, för att se hur det kan förändra våra känslor. Det är åtminstone spännande att få leva. Kram till dig! 🥰

Himmelellerhelvette
ons, 2025-01-01 - 20:24

Tack @Se klart ❤️ Jag har läst den boken två eller tre gånger den är väldigt bra!

Idag har jag bara gått i kärlekens tecken, jag tog till mig det @vår skrev om att det finaste man kan ge någon är kärlek och det har jag sannerligen givit min mamma och gör fortfarande och idag har jag kunnat landa i att skicka kärleksfulla tankar till henne istället för att tänka hur synd det är om henne som är ensam och allt det där jag brukar bekymra mig för. Hon kan gå till affären och handla det hon behöver och det är bra för henne att komma ut och få lite luft och röra lite på sig så det är bara bra att jag inte hjälper henne med det. Så tänker jag idag och ska försöka fortsätta med. Hon får göra jobbet och jag ska visa att jag älskar henne. Varje gång jag bekymrar mig ska jag sända kärleksfulla tankar till henne och önska henne energi till att ta tag i sånt hon behöver ta tag i. Inte tro att det är mitt ansvar.

Jag ska få må bra nu tänker jag, sluta bära andras bördor på mina axlar. Jag har tagit mig igenom så mycket och vill ta tillvara på mitt liv. Jag vill leva i lugn och harmoni. Jag har tagit lärdom av sånt livet velat lära mig, jag vill inte vara rädd, bekymrad eller ha ångest. Jag vill släppa taget om allt som är tungt, jag vill bara få leva livet fullt ut❤️🙏

vår2022
ons, 2025-01-01 - 21:02

@Himmelellerhelvette Men så bra du du hanterar detta! Tänk vilken kraft kärlek kan ge om man hittar sätt att använda det på även i de svåraste stunderna. Och vilken lättnad det kan ge om man kan acceptera de svåra stunderna genom kärlek.

När man står stadigt med sig själv kan man lättare även göra det med andra nära och viktiga. Man kan lättare särskilja på sina egna känslor och andras och inte blanda ihop dem. Då kan man också lättare göra val på hur mycket man ska bära åt andra, vad man vill och orkar bära. Känna medkänsla och kärlek utan att själv förgås i det. Även ha tilltro till att andra kan bära mer än man tror de kan göra och att de kan ansvara för sitt egna liv och att man tillåter dem göra det. Vi gör våra egna val och det är dem man ska ta ansvar för, för det kan ingen annan göra åt en.
När vi blir inblandade i andras liv, på deras villkor, enligt deras behov och tillkortakommanden så förlorar vi oss själva.

Det är din tur nu att få släppa taget och ta hand om dig själv. Kram❤️