Min trädgård har exploderat. För drygt en vecka sedan åkte jag till USA och då låg det fortfarande snö på marken men nu när jag är hemma igen går jag runt bland knoppande buskar och blommande blommor och förundras. Det är makalöst hur mycket som hinner förändras på bara en vecka. Eller kanske är det tack vare en veckas bortovaro som jag faktiskt ser hur stora förändringarna är; jag har genomlevt åskstormar, hällregn och hagelskurar, parat med temperaturer runt nollan den här veckan, så hemkomsten blev som den där första semesterdagen: jag går storögd som ett barn runt och tar in allt nytt. Där står häggen med små knoppar på alla sina grenar, där står en klase påskliljor som jag inte ens visste att jag hade, i ett hörn är marken vit av sippor. Den där läbbiga, slemmiga röda knölen som jag trodde var ett tydligt tecken på en nära förestående utomjordisk invasion och som jag snabbt grävde upp och slängde på komposthögen har skickat upp små blad och står nu att identifiera som rabarber. Inga små gröna män alltså.

Där, på komposten, kan den ligga bäst den vill. För mig representerar rabarber en fattig barndom. När jag växte upp skulle allt tas tillvara; inget ätbart fick gå till spillo, och eftersom rabarber växte överallt på vår tomt så åt jag rabarberkräm till efterrätt, bredde rabarbersylt på rostbrödet, drack rabarbersaft till maten och fann en klick rabarbergelé bredvid söndagssteken. Rabarber kräver en hel del socker för att bli ätbar tycker jag, men den åsikten delade inte mina föräldrar så ännu idag har jag muskler kvar i ansiktet som låter mig imitera ett torkat sviskon närhelst jag hör en politiker generöst dela ut vallöften. Till och med rönnbär tog vi tillvara; vem som ens kom på tanken att, efter att ha smakat på dessa små sura bär, försöka göra något ätligt av dem måste ha varit skapligt desperat. Som tur är har jag inga rönnbärsträd på tomten, min uppfostran sitter så djupt i mig att jag skulle ha dåligt samvete över att låta rönnbärsklasarna bara falla till marken och ruttna bort. Rabarbern däremot, den ska jag med nöje se förtvina där bland ruttna löv och förmultnande grenar.

Jag har haft en del sug den här veckan, det tillskriver jag två saker: en är det faktum att jag har tagit en paus från skrivandet härinne, den delen var jag beredd på. Det är som om jag har tagit två steg tillbaka i min nykterhet, jag får på sätt och vis börja om kan man kanske säga. Forumet har ju för mig blivit ett beroende i sig självt och den här reaktionen bekräftar min tanke att jag behöver begränsa mig lite för att minska min sårbarhet. Jag minns ju tydligt hur illa det kändes då när sidan låg nere vid ett par tillfällen tidigare i år. Forumet ska vara ett av flera viktiga verktyg i min verktyglåda; ett som jag behöver men inte är beroende av. Faktor nummer två var själva resan: jag åkte dit på lördagen men började inte jobba förrän på måndagen. Förr innebar det här att jag kunde börja hinka i mig redan på resan över, dra igång på allvar så fort jag kom till hotellet och sedan använda söndag eftermiddag och kväll till att försöka nyktra till igen. Det här beteendet verkar sitta kvar någonstans i ryggmärgen fortfarande, resan över blev lite kämpig, men det hela gick bra och jag kan räkna in ännu en seger för Heueh kontra demonen.

Ha en härlig dag allihop!

Levande

Tror faktiskt du har en poäng i detta, med ett sista race som gör att du nu kan vandra på en tryggare väg.
Är så glad för din skull att det nu känns bra igen
Önskar dig en fin dag

heueh

har konsekvent jagat bort alla obehöriga, det vill säga alla andra djur från vår tomt. Så fort ett rådjur eller något annat oönskat har närmat sig vårt territorium har han varit framme och hållit det på respektfullt avstånd från vårt staket. Det är väl egentligen bara räven som fortfarande visar på en hisnande brist på respekt för min hunds revir. Följden har blivit att vi sällan ser några djur nuförtiden, de verkar ha modifierat sina vanor så att de undviker vår tomt. Och hunden går runt och undrar "var är alla?" Han förstår nog inte riktigt att när man har skrämt bort någon så kommer dom sällan tillbaka, hur kul det än kan vara att skälla på dom.

Story of my life, kan man nog säga. Jag har alltid varit en enstöring, jag tar aldrig initiativ till att träffa mina vänner, jag tackar ofta nej när jag får inbjudningar och jag håller mig lite på avstånd i sociala sammanhang, sådana som involverar många människor samtidigt i alla fall. Ansikte mot ansikte fungerar jag nog skapligt, folk verkar gilla att sitta och prata med mig på tu man hand, men på det stora hela har denna min egenhet resulterat i att jag inte har särskilt många vänner. Och ibland sitter jag där, precis som hunden gör nu, och undrar "var är alla?" Ändå trivs jag bra med mitt liv sådant det är, men vid de tillfällen då jag till exempel inte har varit inne på jobbet på ett tag och fått påfyllning i den sociala bägaren, kan det kännas lite ensamt. Tur att jag har hunden.

Ha en bra dag allihop!

heueh

för de som är intresserade, och om vädret tillåter, så kan man ikväll se ett sällsynt fenomen på himlavalvet. En så kallad dubbelsol, det vill säga månen och solen står precis mitt emot varandra och ser i stort sett likadana ut, lika stora och samma färg. Går man ut en kvart innan solnedgången och har fri sikt mot horisonten i nordväst och sydöst så är det bara att titta och säga Åååh och Aaah...

Li-Lo

Så förunderligt glad jag blev av detta inlägg! Att bli påmind om min/vår litenhet är på något sätt också att bli påmind om min/vår potentiella storhet. Tack för det och tack för att du är med oss.

Li-Lo
Alkoholhjälpen

heueh

har länge varit ett begrepp i USA. De flesta jag känner där jobbar hårt i veckorna och festar minst lika hårt när fredagen kommer. Många jobbar tolvtimmarsdagar så om man räknar in två timmars pendling varje dag blir det inte mycket tid över för annat, när fredagkvällen äntligen kommer är det som om dom exploderar, som ett kosläpp ungefär eller som när skolklockan ringer ut den där sista gången innan sommarlovet börjar. För dom blir fredagen den hägrande oasen långt borta vid horisonten, den dag som hela veckans arbete leder fram till. Kanske ligger det i generna, när vi människor var jägare levde vi ju så, på sätt och vis. När vi var hungriga jagade vi, när vi hade jagat färdigt kunde vi slappna av och äta oss mätta.

Kanske är det så vi fungerar, vi behöver en belöning för varje pass av hårt arbete vi tar oss igenom. För mig var det nog så i alla fall, jag har många gånger funderat på hur jag kunde jobba så intensivt som jag gjorde, trots att jag drack, men kanske var det just där som hemligheten låg. Jag tog mig igenom dagen med ett enda mål i sikte, de där första glasen på kvällen. Nu när jag är nykter är livet lite svårare, jag har inte den där belöningen som ligger och väntar så jag har svårare att motivera mig själv under arbetstid. Jag har försökt ersätta den med diverse andra former av belöningar, såsom att äta godis framför tv'n eller bara sitta och göra ingenting ett tag men jag undrar om det är rätt väg att gå. Kanske behöver jag bara lära mig att livet är annorlunda nu, jobbet är ju inte alls lika betungande när jag inte är bakfull hela tiden så egentligen behöver jag ingen belöning bara för att jag har tagit mig igenom dagen. Under alla omständigheter är det en stor omställning att gå från ett liv med extrema svängningar mellan aktivitet och avkoppling till en jämn, stabil lunk, som en fiskebåt på väg ut till Doggers bank. Nåväl, det ska väl gå det också, jag behöver bara ha tålamod.

Ha en fin lördag allihop!

Många klarar av att leva rätt ensamt, kanske trivs bäst med det, trots att vi är flockdjur; sociala varelser. En sorts anomali. Men att ha någon, gärna några, vid sin sida, ha en liten flock,... visst är det underbart? När det funkar, när det är utan alltför mycket dysfunktionalitet. Så tänker jag, längtar jag.

heueh

har jag gott om:

Gamla damer i kassakön står och plockar upp varorna ur vagnen en och en och gör sig stort besvär med att ställa streckkoden åt rätt håll. Det här gör dom med en hand eftersom den andra är fullt upptagen med att hålla ett stadigt tag om handväskan. Kassörskan, som skulle kunna ta sig igenom den här processen på halva tiden även om varorna låg i en stor hög på bandet, sitter lugnt och väntar allteftersom prylarna kommer lunkande på bandet med en halvmeters mellanrum, hon uppskattar pausen i arbetet. Så, när det hela är färdigt och kassörskan nämner summan; då, och först då, börjar den gamla damen rota igenom handväskan efter plånboken. Sedan drar hon sitt kreditkort åt fel håll tre gånger innan hon slutligen lyckas, varefter hon inleder en trevlig liten konversation med kassörskan, fullständigt omedveten om högröda ansikten och spända muskler i kön bakom henne. Så när jag ser en gammal dam på väg mot kassan förvandlas jag till en racerförare; jag är beredd att gå över lik för att komma före henne i kön.

Gamla gubbar i bil kör nittiofem på motorvägen, gärna i vänsterfilen. När dom kommer ifatt en långtradare kör dom upp bredvid den, sedan ligger dom kvar där och funderar på livets förgänglighet en stund. När dom sent omsider kommit om ser dom ingen anledning att flytta på sig; vägen framför dom är ju tom så det måste ju vara så även bakom dom eller hur? Backspeglar är ett modernt påfund som dom inte har brytt sig om att lära sig bemästra. Och så undrar Trafikverket varför folk har börjat köra om till höger på våra motorvägar!

Unga tjejer står gärna kvar vid grönt ljus i våra korsningar. Dom måste ju twittra färdigt innan dom kan lägga i en växel och få tjuvstopp gubevars. Det har dom läst på nätet; att skriva på telefonen när man kör är farligt så då väljer dom att stå kvar, varhelst dom råkar vara när andan faller på.

Unga män i dyra bilar har aldrig fått lära sig vad blinkersspaken är bra för, och även om dom har en vag aning om dess funktion, vad ska allt det här blinkandet vara bra för egentligen? Alla andra ska ju ändå flytta på sig när dom kommer. När dom sedan ska parkera använder dom gärna två parkeringsplatser, på så vis finns det gott om plats för pöbeln att beundra deras fina bil.

Alkoholister är skitiga människor som sitter på parkbänkar och skriker på varandra, eller sjunger. Lite farliga är dom också, man ser det på hur vanligt folk går omvägar när dom får syn på ett sådant gäng. Ok, just den här fördomen har jag väl fått revidera en aning, själv har jag aldrig suttit på en parkbänk men jag har träffat ett par av de här människorna när dom är nyktra och då är dom hur trevliga som helst, men min fördom finns kvar och jag måste säga att det gör det svårt för mig att sortera in mig själv i den kategorin. Jag kallar mig alkis en gång emellanåt, men alltid med glimten i ögat. Jag skäms för det, men jag känner mig nog lite förmer än de där som tillbringar sitt liv i städernas parker; ändå är det nog där jag hade hamnat till slut om jag inte hade lyckats bryta mitt beroende. Salongsalkis och parkbänksalkis är ju trots allt bara olika stadier av samma sjukdom.

Ha en härlig söndag!

heueh

eller är sommaren sen i år? När man bor i staden är man inte medveten om årstiderna på samma sätt. Det mesta man gör sker inomhus, hemma eller i köpcenter och däremellan transporterar man sig inne i en varm bil eller buss. Är det trist väder ute så stannar man bara inomhus. När man någon gång tar sig ut i naturen är det till en park eller en skog med bra parkering och man väljer att ge sig iväg baserat på hur vädret är på morgonen, det blir lite som att besöka en utställning eller ett museum. Nere i Tyskland tar dom till och med inträde på sina ställen för att komma ut i naturen och se ett vattenfall. Åtminstone om vill gå dit på en upptrampad stig.

Nu när jag bor på landet upptäcker jag att här är det på riktigt, här är jag medveten om, och beroende av, vädret på ett helt annat sätt. Vad jag än ska göra så måste jag ut; jag har insett att man måste anpassa sig till årstiderna på så sätt att allt som ska göras utomhus får man ta hand om på sommarhalvåret, det som ska fixas inomhus får vänta till vintern. Så nu när jag går ute i trädgården och huttrar undrar jag om inte sommaren ska drabba oss snart, det skulle vara trevligt att få gnälla på värmen som omväxling.

Ha en fin dag!

Bråttom, bråttom... jajamän det har jag också. Noterar lite liknande saker. Jämför vår effektiva storstad där alla står på rätt sida i rulltrappan så att bråttommänniskorna lätt kan slinka förbi, med den lite slumrande pendlarorten i närheten. Där står människor still. I VÄGEN. Där kan man passa på att träna på att slappna av. Vila i att det går långsamt. Jobba med att inte ha så jäkla bråttom till... ja, till vadå? Det undrar jag själv ibland.

heueh

framför allt när det gäller trista saker. Jag har aldrig varit någon kömänniska, jag finner inget nöje i att stå och titta på någons rygg. Om jag ska någonstans vill jag att bilresan ska gå så fort som möjligt så att jag kan börja njuta av den aktivitet jag är på väg till. Summa summarum; är jag uttråkad så vill jag göra något annat, något intressantare, så fort som möjligt. Det kan verka som om jag ondgör mig över människor som är i vägen, som hindrar mig i min iver att vara någon annanstans, kanske är det så, men det finns också en annan sida av saken. Vart har hänsynen tagit vägen? När blev vi så egotrippade att vi inte ägnar en tanke åt andra människor? Visst, i de allra flesta fall har jag inget reellt behov av att komma fram snabbt men det innebär ju inte att det omöjligt kan finnas dem som har det.

Damen i kassakön kanske har en ensamstående förälder bakom sig, som har lämnat sitt sovande barn hemma för att snabbt rusa ner till affären och handla lite småsaker, och nu står och oroar sig för att barnet ska vakna och ligga ensamt och skrika. Inget tungt vägande skäl att skynda sig lite, jag vet, men det finns värre exempel. Jag låg en gång i en kö på en vajerväg utan omkörningsfil, bakom en traktor vars förare satt och puttrade fram i stilla mak, hörlurar på och inte en tanke på trafiken bakom sig. Saken var den, att några bilar bakom mig låg en ambulans under utryckning, blåljus, sirener, hela konkarongen. Där fanns parkeringsfickor med jämna mellanrum men inte kunde traktorföraren tänka sig att svänga in på en sådan inte. När det så småningom blev tvåfiligt så började folk köra om traktorn utan en tanke på att dom kanske skulle låta ambulansen köra om först, resultatet blev att den inte hann om traktorn innan den tvåfiliga sektionen tog slut och blev kvar i ytterligare några kilometer. Jag har ingen aning om vem som låg i ambulansen, men jag kan livligt föreställa mig hur föraren kände sig.

Vad jag efterlyser här är vanlig enkel hänsyn, vi kanske inte har bråttom men det innebär inte att ingen annan har det heller. Och hur svårt är det egentligen att byta tillbaka till högerfilen när man har avslutat sin omkörning? Är det livsnödvändigt att twittra när man sitter vid rött ljus? Om man har en fin bil så kanske man inte behöver ta upp två platser vid köpcentrats entré, man kan kanske parkera lite längre bort? Man behöver kanske inte alltid ett skäl, man kanske inte alltid behöver få en förklaring till varför man ska låta andra människor också ta lite plats, kanske kan man bara ta lite hänsyn utan vare sig belöning eller motivering?

Ha en bra dag allihop!

Du är ivrig, rastlös, du vill ständigt? vara någon annanstans? Du vill att vi ska visa dig hänsyn och inte stå i vägen för din strävan. Du vill få ha din plats. Du vill att vi ska visa dig hänsyn utan att blicka åt egen vinning; du vill bli sedd och älskad för den du är, du vill tala om att du är här nu. So am I.

heueh

gamla Bond-filmer, mycket för att skurkarna alltid har enorma anläggningar gömda någonstans. Som den där boven som bor i en gigantisk undervattensbubbla, jag kommer särskilt ihåg scenen där den höjer sig ur vattnet och man ser hur stor den är. Jag har upplevt något liknande två gånger i mitt liv och de är etsade i mitt minne. Första gången var på sjuttiotalet, jag hade en liten segelbåt som jag ofta var ute med, ensam för det mesta, ibland gav jag mig ut på lite längre resor. Just den här gången hade jag varit i Västervik och var på väg tillbaka till Mälaren via Södertälje kanal. Det var tidigt på morgonen, dimslöjorna drev längs med vattenytan och var tidvis täta, vinden var svag och allt var lugnt. Då hör jag ett brusande och porlande, som ett vattenfall men ändå inte. Dimman gjorde det svårt att avgöra var ljudet kom ifrån men plötsligt tornade fören på ett stort fartyg upp sig framför mig. Det första jag såg var bogsvallet, sedan fören som verkade resa sig ur vattnet i all oändlighet, sikten var för dålig för att jag skulle se ända upp till relingen. Det var en mäktig känsla.

Den andra gången var på nittiotalet, min äldsta son och jag var i Skottland och jobbade, vi hade fått en eftermiddag ledigt och gav oss ut på sightseeing. Framåt kvällen hade vi kört vilse och hade ingen aning om var vi var, vi körde österut på en liten slingrig väg, det var allt vi visste. Mörkret hade börjat falla, det var den där tiden på dagen då allt blir svartvitt, som i en gammal film noir från femtiotalet. Vi såg inte särskilt långt förbi vägkanten, allt vi kunde se var skog på vår högra sida och, tja, inte skog på vår vänstra. Plötsligt ser vi en enorm mur torna upp sig framför oss, så hög att vi inte kunde se krönet. Det var som en gigantisk borg, byggd av stora stenblock som mörknat med åren och nu var nästan helt svarta. När den första skräcken lagt sig insåg vi att vi var vid foten av en damm som sträckte sig över en dalgång. Tanken på att allt som skilde oss från miljontals kubikmeter vatten var de där uppstaplade stenarna fick det att krypa längs ryggraden. Våra tankar gick till romanernas värld, öde hedar och skrämmande monster. Vi försökte senare hitta tillbaka till den, i dagsljus, men den var som försvunnen. Hade jag varit ensam hade jag nog trott att det var min fantasi som spelat mig ett spratt.

Ha en fin dag!

Du skriver ju som ett proffs! Du är en duktig författare, men hur är du som medmänniska? (Det ständiga problemet. Det är där a kommer in?)

heueh

det där. Jag tror att få människor kan besvara den frågan med någon större säkerhet. Hur man är som medmänniska är ju upp till dem att bedöma som har en som medmänniska. Om man inte har drabbats av en vänkrets som är hundraprocentigt, brutalt ärlig så tror jag inte man någonsin får ett betryggande svar på den frågan. Jag har fått en del mindre smickrande omdömen om mig själv genom åren, men det har varit i stridens hetta, som till exempel under ett gräl i en relation och då har man ju en tendens att linda in sina uttalanden i malört på samma sätt som man har en tendens att linda in dem i viol och honung under lugnare omständigheter. Jag undrar jag, vill jag verkligen veta?

Jag vill tro att jag inger ett slags förtroende, ofta får jag höra väldigt privata saker när jag sitter och pratar enskilt med någon. Det kan bero på att jag inte säger mycket själv, jag framstår nog som en god lyssnare skulle jag tro. I själva verket har jag sällan så mycket att säga, jag är som jag har sagt tidigare en enstöring, en åskådare i livet. Jag tycker om att iaktta människor och deras beteenden utan att själv delta, jag tror det kan vara det som gör att folk öppnar upp sig inför mig. Däremot är jag mycket sparsam med att ge råd och kommentarer, det kommer väl knappast som någon överraskning för er som läser här; jag skriver nästan aldrig i andras trådar. Måhända har jag en förhoppning att jag en dag kommer att förstå hur människor fungerar, men för vart år som går känns den dagen alltmer avlägsen. Faktum är att jag börjar misströsta om huruvida jag någonsin kommer att komma underfund med hur jag själv fungerar.

Ha en härlig dag allihop!

Du verkar vara både en hetlevrad och cool person, Intelligent och begåvad och det kan ställa till det. Om du vill kan vi spegla dig här så du får en skymt, kanske.

AlkoDHyperD

Vissa människor har svårt för det sociala smörjmedlet - kallprat om du så vill - för att det finns så mycket annat som pågår i huvudet. Viktigare saker. Jag tillhör själv den kategorin. Svarar rakt på en fråga, men missar att linda in svaret och fråga tillbaka så som man tydligen bör göra...Tycker att allt tjafs som folk lindar in sina budskap i är onödiga. Konverserar inte för sakens skull - varför ska man göra det?!?
Jag har ju kombinationen ADHD och hög IQ och fick förmodligen redan i skolåldern en känsla av att ingen förstod vad jag pratade om.
Kanske är det så även för dig, heueh, att ditt sätt att tänka kan gör över en del människors förmåga och att du då väljer att inte säga så mycket av erfarenheter av att inte bli förstådd? Dina texter vittnar om att du tänker och reflekterar en hel del, men att du ibland ställer dig utanför sociala sammanhang - eller väljer att vara tyst. Inget fel i det. Och man behöver inte vara en sämre medmänniska eller ha sämre empatisk förmåga för att man väljer sina ord, sällskap eller sammanhang. Tvärtom kanske just reflektionsförmågan gör dig observant och inkännande.