Min trädgård har exploderat. För drygt en vecka sedan åkte jag till USA och då låg det fortfarande snö på marken men nu när jag är hemma igen går jag runt bland knoppande buskar och blommande blommor och förundras. Det är makalöst hur mycket som hinner förändras på bara en vecka. Eller kanske är det tack vare en veckas bortovaro som jag faktiskt ser hur stora förändringarna är; jag har genomlevt åskstormar, hällregn och hagelskurar, parat med temperaturer runt nollan den här veckan, så hemkomsten blev som den där första semesterdagen: jag går storögd som ett barn runt och tar in allt nytt. Där står häggen med små knoppar på alla sina grenar, där står en klase påskliljor som jag inte ens visste att jag hade, i ett hörn är marken vit av sippor. Den där läbbiga, slemmiga röda knölen som jag trodde var ett tydligt tecken på en nära förestående utomjordisk invasion och som jag snabbt grävde upp och slängde på komposthögen har skickat upp små blad och står nu att identifiera som rabarber. Inga små gröna män alltså.

Där, på komposten, kan den ligga bäst den vill. För mig representerar rabarber en fattig barndom. När jag växte upp skulle allt tas tillvara; inget ätbart fick gå till spillo, och eftersom rabarber växte överallt på vår tomt så åt jag rabarberkräm till efterrätt, bredde rabarbersylt på rostbrödet, drack rabarbersaft till maten och fann en klick rabarbergelé bredvid söndagssteken. Rabarber kräver en hel del socker för att bli ätbar tycker jag, men den åsikten delade inte mina föräldrar så ännu idag har jag muskler kvar i ansiktet som låter mig imitera ett torkat sviskon närhelst jag hör en politiker generöst dela ut vallöften. Till och med rönnbär tog vi tillvara; vem som ens kom på tanken att, efter att ha smakat på dessa små sura bär, försöka göra något ätligt av dem måste ha varit skapligt desperat. Som tur är har jag inga rönnbärsträd på tomten, min uppfostran sitter så djupt i mig att jag skulle ha dåligt samvete över att låta rönnbärsklasarna bara falla till marken och ruttna bort. Rabarbern däremot, den ska jag med nöje se förtvina där bland ruttna löv och förmultnande grenar.

Jag har haft en del sug den här veckan, det tillskriver jag två saker: en är det faktum att jag har tagit en paus från skrivandet härinne, den delen var jag beredd på. Det är som om jag har tagit två steg tillbaka i min nykterhet, jag får på sätt och vis börja om kan man kanske säga. Forumet har ju för mig blivit ett beroende i sig självt och den här reaktionen bekräftar min tanke att jag behöver begränsa mig lite för att minska min sårbarhet. Jag minns ju tydligt hur illa det kändes då när sidan låg nere vid ett par tillfällen tidigare i år. Forumet ska vara ett av flera viktiga verktyg i min verktyglåda; ett som jag behöver men inte är beroende av. Faktor nummer två var själva resan: jag åkte dit på lördagen men började inte jobba förrän på måndagen. Förr innebar det här att jag kunde börja hinka i mig redan på resan över, dra igång på allvar så fort jag kom till hotellet och sedan använda söndag eftermiddag och kväll till att försöka nyktra till igen. Det här beteendet verkar sitta kvar någonstans i ryggmärgen fortfarande, resan över blev lite kämpig, men det hela gick bra och jag kan räkna in ännu en seger för Heueh kontra demonen.

Ha en härlig dag allihop!

heueh

AlkoDHyperD. Intelligens är subjektiv tycker jag nog. Jag har gjort ett Mensa-test en gång och det gick ju bra, men inte känner jag mig klokare för det. Resultatet av ett sådant test speglar nog mer vad de som utformat testet tycker är intelligens snarare än något slags absolut värde på hjärnans kapacitet. Ville man få ett sådant mått fick man nog titta på hur snabbt man bildar synapser eller hur snabba de interna kommunikationerna är eller något i den stilen. Jag tvivlar på att ett urfolk i Afrika skulle vara särskilt imponerade av att jag vet vad ett primtal är; däremot skulle dom nog hylla mig som en hjälte om jag lyckades odla äpplen i öknen. Jag tror nog ändå att vi alla föds med en V12'a under huven, det är mer en fråga om vad vi gör med den sedan som avgör. Richard G. Rosner, med ett IQ på 192 och en av världens smartaste människor, har jobbat som strippa, dörrvakt och kypare innan han blev manusförfattare i Hollywood. Se där; jag har motsagt mig själv kan man tycka.

Ändå tror jag inte att ens val av karriär har så mycket med det hela att göra. Jag tror det mer handlar om en slags nyfikenhet, en vilja, nästan ett tvång, att lära sig nya saker. Det där blir självförstärkande; ju mer man lär sig, ju mer inser man att det finns kvar att lära. Även om jag själv är rätt bra på det jag gör står jag handfallen inför uppgiften att förstå mig på människor. Måhända har det gjort mig till en cyniker med åren; jag har i mitt jobb sett så mycken potential bara rinna ut i sanden, så många människor som inte fått, eller tagit, chansen att utvecklas. Kanske är det ett resultat av att föräldrar vars liv inte blivit som dom hoppades nu överför sin besvikelse och frustration till sina barn, kanske föds vi med en själ som lägger hinder i vägen, vad vet jag? På något sätt får jag ändå för mig att det finns en koppling mellan öppenhet, tolerans, medmänsklighet och intelligens, kanske är det lättare att utvecklas om man inte lägger så mycket energi på att vara misstänksam. Eller så är jag bara dum i huvvet, det fick jag i alla fall ofta höra som barn.
Kanske är det bästa måttet på intelligens hur medveten man är om hur mycket man inte vet.

Ha en skön lördag!

AlkoDHyperD

Snabbt bilda synapser, plasticitet, förmåga att ta in ny information och forma nya kunskaper. Förmåga att utvecklas m a o. Precis så beskrivs intelligens i en av de böcker om hjärnan jag läste och fastnade för. Att kunna repetera något är inte samma sak. När jag möter någon som är nyfiken och har förmågan att spinna vidare, utforska och ifrågasätta tänker jag genast - en intelligent person. Inte samma som faktakunnig.
Så, om du odlade äpplen, eller på något sätt löste matfrågan för en afrikansk urstam skulle det förmodligen bero på att du kunde tänka flexibelt. Stereotypa tankemönster och enkelspårighet skulle inte klara uppgiften.
Intressanta inlägg, förresten.
Vad gäller förmågan att se sina problem och försöka göra någonting åt dem tror jag att det krävs den typen av "intelligens" - förmåga att se verkligheten, anpassa sitt tänkande och välja annorlunda. Enkelspåriga människor skulle antagligen fortsätta stoppa huvudet i sanden och fortsätta dricka - för att tillämpa resonemanget i ämnet för forumet
Tester i all ära. Vem som helst skulle med tillräckligt många bakom sig kunna memorera och upprepa rätt svar. Ställd inför helt okända problem löser den som tänker utanför boxen och har förmåga att lära in nytt allt eftersom dessa mycket bättre. Tror jag.
Att vara tvivlande på sina egna kunskaper är en bra egenskap. Tror jag....

intelligent är nästan lika illa som att vara alkoholist. Man får inte sticka ut och skilja sig från mängden. Varken intelligenskvot eller alkoholism är någon fördel att ha med i sitt CV.

Men man kan inte rå för att man är intelligent, lika lite som man kan rå för sin kroppslängd eller utseende. Man kan heller inte träna upp eller påverka sin intellektuella kapacitet, lika lite som man kan träna sig till att bli längre eller få större fötter.

De vanligaste intelligenstesterna är så utformade att de ska vara oberoende av språk och kultur, samt inte bygga på tidigare kunskaper. De "matris"-tester som bl.a. Mensa använder kan man träna på så till vida att man snabbare upptäcker mönster och symmetrier, men då är det inte intelligensen man tränar upp, utan man blir mer van vid, och snabbare på, att lösa uppgifterna.

Att de som gjort båda inträdesproven till Mensa (som är maxantalet) i regel förbättrar sig på andra provet, beror till största delen på att man vant sig vid provmiljö och provsituation. Och att man då är mindre nervös.

Självklart kan inte sådana här tester mäta alla typer av intelligenser. Men resultaten brukar korrelera bra med hur samma personer klarar sig i andra sammanhang där det krävs att kunna upptäcka mönster, tänka logiskt och ha bra spatial förmåga.

Intressant fundering du har AlkoDHyperD. Om alkoholberoende med högre intelligens har större möjligheter att kunna sluta med alkoholen. I slutändan handlar det ju om att det sunda förnuftet ska besegra beroendehjärnan. I det avseendet kanske det inverkar. Men det är ju många andra bitar som spelar in också. Insikt, vilja och beslutsamhet m.m.
Sedan inverkar dryckesmönster och miljö också. De som i huvudsak druckit i "glada vänners" lag i krogmiljö, måste kanske säga upp bekantskapen med dessa "vänner" först. Medan en periodare som jag som mest tagit mina fyllerace i enskildhet, bara behöver säga upp bekantskapen med alkoholen.

Mensa, antar jag! Antagligen ni andra också,... sk intelligens kan bil bli som ett handikapp? Förorsaka missbruk av ol slag för att sudda ut skillnaderna?

AlkoDHyperD

Utanförskap kan orsakas av olika saker. Särbegåvade barn kan ha lika svår skoltid som barn som inte hänger med/klarar målen. Att hela tiden försöka bromsa, vänta in, tvingas lyssna på instruktioner som redan lästes in medan läraren presenterade sig (typ)...inte lättare heller i kombination med ADHD.
Anledningen till att jag flydde med alkohol och annat var dock inte detta utan själslig tomhet till följd av förvrängda känslomässiga speglingar. Att inte uppleva sig förstådd spädde säkert på tomhetskänslan. Och att vara intelligent kan försvåra vägen till nykterhet lika väl som att många egenskaper som förknippas med s k intelligens - nyfikenhet, målmedvetenhet, mm - kan vara en förutsättning för förändring. Man blir ju lika bra på att lura sig själv med alla möjliga trix och överanalyserande.

heueh

har blivit min nya drog. Jag har alltid druckit för bedövningens skull, jag har aldrig varit intresserad av själva fyllan. Målet har varit att snarast möjligt komma förbi "the buzz" som jänkarna uttrycker det och in i det där stadiet strax före medvetslösheten då jag bara är nätt och jämnt medveten om mig själv och min omgivning. Jag tror det beror på att jag vill ha en stunds lugn i min ständigt snurrande hjärna, alltid på högvarv. Nu när jag har plockat bort alkoholen ur ekvationen blir det lite komplicerat. Ofta fungerar det bra att bara sitta en stund ute i trädgården men ibland behövs det starkare doningar.

Romantiska komedier finns det hundratals av, Hollywood spottar dom ur sig som en oändlig rad av andungar efter sin mamma, alla är dom likadana, samma intrig, samma början, samma slut. Miljöerna skiftar liksom rollistan, men mönstret är detsamma och jag har kommit underfund med att just detta har en bedövande effekt på mig. Jag sitter nedsjunken i min fåtölj med halvöppen mun och halvt slutna ögon, fånstirrande på tv-skärmen med hjärnan på tomgång. Just nu är det precis vad jag är ute efter. Min hund får spel ibland, han rusar runt, runt i trädgården i full fart utan något uppenbart mål eller syfte. Så känns det i mitt huvud ibland, har jag för mycket på gång så kommer jag in i en slags loop och tankarna bara rusar från ett ämne till nästa utan att få något nyttigt gjort; allt som händer är att jag blir trött och besviken på mig själv. Då hjälper en stunds bedövning.

Fast igår blev det lite fel, jag tittade på vad som beskrevs som precis rätt sorts film, men det visade sig vara en indiefilm av tämligen hög kvalité. Så det tog lite tid att somna igår; framförallt en replik fastnade; den kvinnliga huvudpersonen ställde denna fråga till en man som levt ensam hela sitt liv: "Lever du ensam? Vem berättar du då dina historier för?" För mig var det huvudet på spiken, det är vad jag upplever som det största problemet med att leva ensam. Jag har vänner, visst, men i den sortens umgänge är det ingen som har tid eller intresse av att lyssna på en lång historia, bor man ihop med någon så har man mer tid och förhoppningsvis också större intresse av att lyssna på varandra. Tur att jag kan skriva av mig lite här inne.

Ha en bra dag allihop!

heueh

står i kallförråd, möbler som jag inte använder. Jag har också vintergäster i form av möss, de är som svenska pensionärer; när vintern kommer flyttar dom till varmare breddgrader, i just det här fallet in i mina möbler. Det vore väl inte så farligt om jag bara inte visste om det, men åtminstone de som bor hos mig bryr sig inte om att städa efter sig när de flyttar ut framåt våren. Då blir det hela lite för uppenbart för min smak, så igår bar det iväg till tippen. Jag hade hyrt en kärra och tänkte att nu ska jag passa på och slänga en massa annat när jag ändå är igång. Men när jag gick där och plockade bland skräpet så förvandlades varenda liten pryl till något som ju kan vara bra att ha någon gång i framtiden. Den där spruckna plast-tamburinen till exempel, den som jag inte har en aning om var den kommer ifrån, den går ju att laga. Eller de där högtalarna som jag spelade sönder på en midsommarfest för länge sedan, de kan man kanske reparera. Så det blev inte så många vändor till tippen som jag hade planerat, å andra sidan riskerar jag ju inte att gå och förbanna mig själv någon gång i framtiden, för att jag slängt något jag kunde ha haft användning för.

Ha en fin dag!

heueh

Jag har en bekant som snart kommer att vara hemlös. Jag har bara känt honom i fyra år, så jag kan inte påstå att han är en nära vän, han bor långt bort men vi har hälsat på varandra några gånger. Att man blir hemlös är väl inte så konstigt i dagens Sverige; han är stadsmänniska och vill man bo i stora städer så är eget boende inte självklart nuförtiden. Vad jag sitter och funderar på just nu är om jag ska erbjuda honom att bo här eller inte. Vi har olika personligheter, han och jag, inget som har stört vår relation hittills, men det blir ju något helt annat om man delar samma tak. Visserligen kan jag erbjuda en egen liten lägenhet åt honom så att vi slipper den där konstanta friktionen, men, tja jag vet inte. Att jag överhuvudtaget funderar på detta är att han inte dricker.

Han har ingen beroendeproblematik, han bestämde sig helt enkelt i unga år för att alkoholen inte tillförde något till hans liv så han avstod. I sociala sammanhang kan han ta in en öl, mest för att slippa tjatet, och bara dricka halva, om ens det, under loppet av en kväll. Så nu sitter jag här och väger för och emot. Vi har haft många långa och givande diskussioner de gånger vi har träffats, vi tycker inte lika men har så där lagom olika åsikter, tillräckligt olika för att en diskussion ska ge något utan att det för den skull blir en tvekamp. Samtidigt kan han vara lite krävande ibland och eftersom jag är undfallande kan det lätt bli att jag går och gnisslar tänder i tysthet. Och så är jag ju lite rädd för att han ska trivas så bra här att jag inte blir av med honom. Tack och lov för Facebook, jag kan ju faktiskt vänta och se om han får några andra erbjudanden först; kanske löser sig det hela utan att jag behöver fatta ett beslut.

Ha en bra dag allihop!

Ja, det där var verkligen ett dilemma Heueh. Ibland vill jag vara en sådär god generös människa som bjuder in alla, men precis som du tvekar jag mycket. Väldigt mycket! Och då inte ens över nåt sånt stort som att bo en tid tillsammans. Hoppas det ordnar sig ändå. Kanske går det jättebra om det måste dithän... förresten så skrev du stadsmänniska. Han kanske t.o.m. Föredrar gatorna framför ett tak i tystnad på landet.
Hoppas du är kvar här! Jag läser sporadiskt. B

heueh

Jag kommer inte på något svenskt uttryck som beskriver det bättre. Jag har varit i Kroatien, långt österut, nära gränserna till Ungern och Serbien, på en plats där tiden verkar ha stått stilla sedan eran bakom järnridån. Jag brydde mig inte ens om att ta med datorn och om jag hade haft en smartphone så hade jag inte haft någon som helst nytta av den, här fanns bara det där lilla H-et bredvid mottagningsstaplarna i displayen, där det hos oss brukar stå 3G eller 4G. Vad just den bokstaven betyder har jag sedan länge glömt, Hedenhös kanske? På dom stora vägarna ut från Zagreb hade jag hjälp av en gammal hederlig gps; en sådan där som man sätter fast på vindrutan med en sugkopp och som sedan pratar med en på bruten engelska. Det blir rätt festligt det där; att höra den datoriserade damen försöka uttala Kroatiska vägnamn.

Sedan man kom med i EU har man moderniserat mycket, den motorväg som löper i öst/västlig riktning till exempel är väldigt fin, men med ett pris på drygt sju kronor per mil var det mest bara utländska turister som körde där. Det verkar också som om moderniseringen upphör en bit utanför de stora städerna. Så småningom tog motorvägen slut och damen i min gps gav upp hoppet om att kunna leda mig rätt, så det blev att ta till de gamla hederliga metoderna: papperskarta och väganvisningar från folk i mackar, postkontor och livsmedelsaffärer. Jag kände mig som ung på nytt; det var faktiskt uppfriskande att upptäcka att jag klarar mig alldeles utmärkt utan elektroniska hjälpmedel.

Det är vackra trakter det där; solrosor verkar vara den stora lokala produkten, de stod i stora fält med små traktorvägar löpande genom dom med jämna mellanrum. Alla var de vända mot solen och de blommor som stod närmast vägkanten stod och lutade sig ut för att fånga lite solsken över axeln på den framförvarande blomman, ungefär som folk i en kö som försöker se varför den rör sig så sakta. Folket jag jobbat med har bekräftat mina förväntningar; jag har alltid tyckt om Kroater, de har ett öppet och nyfiket sinnelag som jag finner synnerligen tilltalande. Enda malörten i bägaren har vädret stått för: trettiotvå grader är lite för varmt för mig, särskilt när man jobbar i en gammal byggnad från kalla krigets dagar, plåttak och ingen luftkonditionering är inte en optimal miljö för tankeverksamhet.

Men nu sitter jag i alla fall på min farstubro och njuter av min alldeles egna trädgård och jag tänker på hur rätt han hade; han som myntade den gamla klyschan: borta bra men hemma bäst.

Ha en härlig dag allihop!

heueh

med remmar runt, väl använd, kantstött och fläckig där den bruna ytan hade slitits bort, stod på perrongen i det lilla samhället. På den satt en flicka, blott tretton år gammal, och grät hejdlöst. Året var 1929 och hon hade just tagit examen från folkskolan efter att ha tillbringat sex år med att lära sig läsa och skriva, lite grundläggande matematik, geografi, historia och, självklart, en stadig dos kristendomskunskap. Hon var på väg bort från sitt hem, bort från sina fem syskon och sin mor, till ett jobb som husa i en fabrikörs hushåll. Resväskan skulle hon bli tvungen att skicka tillbaka när hon hade packat upp; det var den enda familjen ägde och eftersom hon var näst äldst i syskonskaran stod fler på tur att ge sig ut i livet. Hennes äldre bror hade gått till sjöss två år tidigare och de fyra brev han hade sänt dem sedan dess kunde hon praktiskt taget utantill. Nu var det hennes tur och hon var ledsen, livrädd och nyfiken.

Hennes mor blev änka när det yngsta barnet var blott ett år gammalt och livet blev tungt. Modern fick jobb som städerska på en skola i närheten och barnen fick hjälpa till efter bästa förmåga; varje morgon gick dom upp tidigt för att tända i kaminerna så att skolbarnen inte skulle frysa under lektionerna. Att barnen skulle läsa vidare efter de obligatoriska sex åren var inte att tänka på, ekonomin tvingade dem alla att så snart som möjligt ge sig ut i världen och försörja sig själva. Så här satt hon och väntade på ett tåg som skulle föra henne ut i vuxenlivet och hon kunde bara hoppas att det skulle bli bra. Hon hade inga stora förväntningar; mat, husrum och en snäll husbonde var allt hon önskade sig. Turen stod henne bi, familjen hon hamnade hos var snälla och omtänksamma, på sin fjortonde födelsedag fick hon till och med en docka av dem. Hon var kanske lite för gammal för dockor men det var den första hon ägt som hon inte gjort själv av tygbitar och halm, så den blev hennes käraste ägodel; den följde henne genom livet och fick en plats bredvid henne i kistan när hon dog vid nittio års ålder.

Så kom kriget och för många blev livet om möjligt ännu svårare men återigen hade hon tur. Hennes husbonde ägde en fabrik som tillverkade motorer och han tjänade bra på ofreden, han kallades aldrig in till krigstjänst och hon fick behålla sitt jobb. Fritiden tillbringade hon med att sy fallskärmar för både Svenska och utländska flygare, ibland fanns det till och med tid att gå ut och dansa. Det var vid ett sådant tillfälle hon träffade en stilig ingenjör, han var i krigsmaktens tjänst och förlagd i närheten. Hon trodde nog aldrig riktigt att det var sant, en ingenjör! För henne var det som att bli uppvaktad av kungen själv, ett kliv in i en värld som hon bara sett på håll förut. Förälskelsen höll i sig, när kriget tog slut fortsatte han att uppvakta henne trots de då arton långa milen som skilde dem åt. Så småningom gifte dom sig men hon kom aldrig riktigt in i sin nya roll som hustru till en ingenjör. Han var och förblev i hela hennes liv hennes hjälte, han hade aldrig fel, kunde aldrig ha fel, och hon ägnade sitt liv åt att tjäna honom och det enda barn de fick tillsammans.

Jag står vid hennes grav ibland och tänker på hur glad hon alltid var, hur lycklig hon var över hur livet hade utvecklats för henne, och jag skäms lite över hur bortskämd jag själv är, hur jag låter petitesser irritera mig och hur jag har tappat förmågan att glädjas över de små sakerna. Jag tänker på att hennes bästa stunder var när det gick bra för hennes familjemedlemmar och hur hela hennes liv gick ut på att glädja andra och hur det gav henne den tillfredsställelse hon sökte och med fuktiga, tacksamma ögon säger jag stolt: Min mamma.

Ha en fin helg allihop!

PP

Funderar ibland på de som gick före och hur kämpigt mycket kunde te sig. Nu var jag ju inte ens född, men det skulle vara intressant att veta hur de mådde på riktigt. Sedan kriget har vi fått det allt bättre på nästan alla sätt, men ibland ter det sig som om folk mår allt sämre? Ja det är svårt att veta hur det var då och om det är skillnad på nu. Tack Heueh för din fantastiska bekrivning av din bakgrund! Både rörande och hoppsfullt på en och samma gång.
//PP

heueh

I alla år har jag sagt till mig själv och andra att min hustrus bortgång var startpunkten för mitt missbruk. Jag har tänkt igenom det där nu och det är inte sant. Det har nog bara varit den enklaste vägen; även om väldigt många människor har svårt att förstå varför man missbrukar alkohol så kan de flesta förstå en sådan förklaring: min hustru tog livet av sig och jag kunde inte handskas med det, så jag började dricka. Ämnet självmord är så pass tabubelagt att ingen vill gräva djupare i det, samtidigt verkar de flesta kunna sätta sig in i hur de själva skulle reagera i samma situation, och där finns alkoholen med som en möjlig väg även för de som inte har ett missbruksproblem. Skillnaden är väl att de skulle kanske dricka sig igenom den första svåra tiden för att sedan, så småningom, återgå till sina gamla vanor.

Den händelsen har blivit en slags mur i mitt förflutna; jag har svårt att tänka mig tillbaka till tiden före den, det är som om jag, den jag är idag, började existera först då. Den person jag var, och det liv jag levde innan dess är något helt annat, jag var någon annan och den personens minnen känns främmande, lånade på något sätt. Jag har så smått börjat försöka riva den muren nu och jag kan konstatera att jag har aldrig haft ett sunt förhållande till alkoholen. Mitt drickande har alltid varit fokuserat på att bli full, jag har aldrig riktigt tyckt att någon form av alkohol har smakat gott, det har alltid varit effekten jag har jagat. Däremot har jag, fram till min hustrus död, tvingat mig själv till vissa restriktioner av sociala skäl. Jag har alltid velat passa in och den önskan har varit starkare än längtan efter fyllan, så jag gjorde likadant som alla andra i min omgivning, drack bara på helgerna och ransonerade mig själv så att jag inte var så mycket fullare än någon annan.

Min hustrus bortgång blev startskottet för det missbruk som egentligen alltid funnits där under ytan, jag fick den perfekta ursäkten. Jag drog mig undan med mina vänners goda minne; det hela var ju tämligen plågsamt även för dem och ingen ville väl egentligen ha den där dystra figuren med på festerna. Så jag drack i min ensamhet, satt och tyckte synd om mig själv på kvällarna. Men nu när jag börjar se förbi den där muren så inser jag att jag har alltid varit alkoholist, det hade bara varit en tidsfråga innan mitt missbruk hade eskalerat även om min hustru hade levt vidare. Jag hade redan börjat så smått; ibland lyckades vi inte ta ut semester samtidigt och om hon åkte och hälsade på föräldrarna med barnen en vecka så drack jag varje kväll. Jag smög aldrig med det, gömde aldrig flaskor eller så när hon var hemma, men även där var det nog bara en fråga om tid. Så hur jag än vrider och vänder på det är jag inte ett offer för omständigheter; jag har levt med den här sjukdomen ända sedan det där första glaset för femtio år sedan.

Ha en bra dag!

heueh

I alla fall tyckte min mage det för den returnerade rubbet med fart och fermitet, sedan ville den inte ha mer med mig att göra den dagen. Och jag drabbades av ganska påtagliga sug, kanske för att mitt mående igår påminde om hur jag brukade må som bakfull och det har jag ju så många gånger "botat" med mer sprit. Så jag satte mig och läste här på forumet och hittade en länk till en dokumentär om en ung amerikansk alkoholist och hans väg mot graven. Sedan var jag fast, nätet dräller av dokumentärer om alkohol och alkoholister; där finns korta hemmavideos och där finns långa professionella produktioner fullmatade med statistik. Jag har tittat på dokumentärer från Australien och Ryssland, från England och Irland och naturligtvis från USA.

Det jag har fått ut av det här är till del en skrämmande visshet att vilken som helst av de där alkoholisterna jag sett på TV kunde ha varit jag. Det kunde lika gärna ha varit jag som legat där på sjukhusbädden med förstörd lever och magen uppblåst som en ballong, det kunde lika gärna ha varit jag som låg på den där skitiga sängen i en härbärge någonstans, utan pengar och utan hopp. Vad jag också har insett, är att problemen verkar vara desamma överallt i världen, ta Storbritannien som ett exempel: de senaste trettio åren har priserna på alkoholhaltiga drycker mer än halverats och konsumtionen per capita har fördubblats, uppemot 40% av den vuxna befolkningen har förhöjda levervärden. Och det verkar inte vara någon unik situation, man rapporterar liknande siffror nästan överallt.

Alkoholindustrin är stark, så fort en undersökning dyker upp som pekar på problematiken så svarar industrin med att dränka den i alternativa fakta, lite likadant som tobaksindustrin gjorde i så många år. Jag får nog säga att vi har det ändå ganska bra här i Sverige, jag kan livligt föreställa mig hur svårt det hade varit att hålla mig nykter om mackar och livsmedelsaffärer hade sålt sprit dygnet runt, om varannan reklampelare hade haft förföriska bilder på det vackra folket med glas i hand. Faktum är att jag har aldrig i mitt liv varit så djupt nere i träsket som när jag jobbade i USA och kunde handla en flaska vodka på den närbelägna macken för några tior. Finns det då något mer vi kan göra? Tja, jag kan numer inte lämna in en tipskupong utan att visa legitimation; det intrånget i vårt privatliv tog vi ju utan knot, så varför skulle inte Systembolaget kunna göra samma sak? Kopplat till en möjlighet att frivilligt svartlista sig själv skulle det ge åtminstone mig ytterligare ett kraftfullt verktyg för att bibehålla min nykterhet.

Ha en fin dag allihop!

PP

I att stötta de som hamnat i missbruk, eller riskerar att göra det. Gillar personligen inte alls "storebror ser dig" tanken, även om det är för ett bra syfte.
Detta är min personliga åsikt, och jag håller individens frihet för värdefull. Om priset blir att supa ihjäl sig kanske du undrar? Ja, tycker det faktiskt är viktigt, och anser att vi är mer än väl informerade, och styrda av myndigheter.
Anser att staten -via systembolaget - sköter sitt ansvar gentemot befolkningen föredömligt. Resten bör vi själva ta ansvar för.

Tveksamt om jag tycker systembolaget sköter sig så väldigt bra. Varför uppmuntrar man och importerar läskigt fermenterade, sötade och smaksatta produkter som man sedan marknadsför som Fina Viner, – man kan nästan få för sig att dom fottrampats och hunnit mogna naturligt! Vilket dom alltså inte har. Sötad läsk, spetsat med nervgiftet alkohol är vad det är. Varför gör vår stat så mot oss? Snöd vinning? Behov av att söva ned medborgaren? Döda vissa av oss i förtid? Jag förstår ingenting. Någon vinning är väl knappast att räkna med; kostnaderna för alkoholrelaterade sjukdomar måste ju vara större än vinsten. Söva ned? Opium för folket? nu när religion släppt sin makt över de stackars medborgarna. Nej, jag är inte konspirationsteoretiker, – jag bara undrar.
Förresten tror jag det kan vara en bra idé att införa frivillig motbok på bolaget. Allt som förhindrar ett drickande som gått överstyr borde uppmuntras.