Nyktert 2017
Jag satsar på ett nyktert 2017, Kanske är det att ta i men jag har alla förutsättningar att lyckas. Stöd här på nätet, en bra läkarkontakt på beroendeenheten, hyfsad ekonomi, pensionerad, fina barn och barnbarn och en underbar sambo. Men sedan har jag det andra också. Det inre mörkret som ibland kommer smygande, en benägenhet för depression när själva livet känns tomt. Men detta måste jag bearbeta och jag vet att tar jag till alkoholen störtdyker jag i mörkret. Någon lockelse i alkoholen känner jag inte alls för närvarande.

Min metod för att hålla mig nykter är att jag tar Antabus och Campral, Jag tar också sömntabletter Imovan vid behov. Antabusen är jag mycket noga med och tar 200 mg två gånger i veckan. Det räcker eftersom jag vet att effekten kvarstår länge när man tagit dem under längre tid. Jag upplever ingen ofrihet i att ta antabus snarare tvärtom. Två beslut i veckan håller mig nykter.
Jag går också ibland på AA och jag kommer att vara aktiv på nätet.

Min plan är också att jag kontinuerligt här på Forumet skriver om hur det går. Hur jag känner det att vara nykter. Och sedan göra en avstämning den 2/1 2018. Det vore trevligt om någon ville följa mig och kanske kan det jag skriver vara av något värde. Kravet på mig själv är att jag skall vara fullständigt ärlig.

Men jag vet att dagen kommer då det blir svårt. Dagen då min omprogrammerade hjärna vill dricka mot allt förnuft. Det gäller för mig att läsa varningstecknen. Känna igen när olusten börjar smyga sig på, när tillvaron börjar kännas trist, när irritationen stannar och när jag börjar ompröva mina alkoholproblem. "Det är inte så farligt!" "Jag har varit nykter länge nu" "Tänk vad skönt att slå sig ned med en öl och koppla av"
Irritation på en massa åtaganden som står i vägen för drickandet.

Ja, vad gör jag då, när tankarna kommer?. Går hit till Forumet och läser vad ni skriver, läser vad jag i dag skrivit, tränar, tar kontakt med min alkoholläkare, berättar för min sambo, går på AA. Ja, detta är vad jag skall göra!

Ikaros

Hej "Fått nog".
När jag läste ditt inlägg kom jag att tänka på att vi som ett led i sekulariseringen kanske vunnit många insikter men förlorat evigheten. Den evighet som för medeltidsmänniskan och även senare tiders människor var en sanning. Vi har visserligen sluppit att oroa oss för skärselden och helvetet men tappat det verkligt långa perspektivet.
I vårt moderna liv ligger en tyngdpunkt på friheten. Men frihet och valmöjligheter är nära förbunden med ångest. Vi inser ju alla att när vi väljer något så väljer vi också bort något annat. Detta något får vi aldrig reda på vad det kunnat leda till! Vi väljer i många livsskeden alltså bort hela livslinjer. Här kommer också frågan om vardagliga sysslor in. Jag kan känna som du att varför skall man hålla på med sådant när livet är begränsat. Men mina föräldrar såg det inte på det sättet. Vardagssysslorna var viktiga därför att de upprätthöll själva livet.
Att bland det viktigaste i livet är att ha och upprätthålla relationer är nog sant för de flesta av oss. Mycket beklagligt är det om man som du inser detta men en förlamande ångest står i vägen. Det kan låta förnumstigt men det viktiga då är nog att försöka bearbeta ångesten. Alkohol och olika typer av ångestdämpande mediciner kan vara temporära lösningar men har nackdelen att de döljer orsakerna till problemet. Jag är verkligen inte rätt person att komma med några pekpinnar eftersom jag gärna själv "slickar i mig" en stesolid när ångesten står i vägen men det förtar inte logiken i resonemanget.

Tack för ditt inlägg som verkligen fick mig att fundera.

Ikaros

anonym17136

Ikaros .. du är så klok .. läser mellan raderna ,
tror att du också känner att Elias behöver extra omtankte
även i sitt nyktra liv ..
Kram Lerigen

Fått nog

Jag har också haft mycket tankar på tro och frihet. Ena stunden känner jag att jag tror på något högre allsmäktigt,någon slags god energi som omger oss. Andra stunden ingenting. Ett svart hål som omger oss. Fick jag bestämma skulle jag vara troende hela tiden. Människan behöver något att tro på för att bli hel. Iallafall i mitt fall. så på det sättet tror jag att sekulariseringen har gjort människan mer ångestfull. När det gäller val har du ju helt rätt att det är ångestskapande. Ångest är ju en rädsla för det okända. Eller konsekvenserna av dina val. Såklart har du rätt när det gäller medicin och alkohol att det inte är den ultimata lösningen. Men i brist på annat så... Antar att jag är lat eller rädd i det här avseendet. Kan ju prova terapi tex.

Hej "Fått nog".
Jag tror som även du är inne på att rädsla ofta är det som står i vägen för rejäla försök till förändring.
vänligen
Ikaros

Ibland går livet trögt. Just nu är det så för mig. Det är svårt att finna glädje och jag drar mig gärna tillbaks i ensamhet och väl där blir det ännu mer tomt.
Men jag inser att detta inte är en depression och förmodligen inte heller någon form av försenad abstinens. Livet är helt enkelt så ibland, åtminstone för mig.
Alkoholen då? Jag har inte blivit sugen på alkohol på allvar. Vetskapen om konsekvenserna och det jag läser härinne räcker för att hålla alkoholtankarna på avstånd. Med hjälp av antabus och annan medicinering går det bra.
På söndag åker jag till Tyskland och jag vågar redan nu påstå att det inte kommer att bli något problem med alkohol där heller. Jag har börjat lära mig att känna av sådant nu.
Jag är inte mycket för att räkna nyktra dagar eftersom det för mig inte är någon prestation att gå nykter en längre tid, snarast hör det till min sjukdomsbild. Men visst är det skönt att konstatera att jag varit nykter i snart sju månader nu och när livet känns litet dystert är det ändå något att luta sig emot.
Min färd mot ett nyktert 2017 är inte i dagsläget hotat även om jag befinner mig i en formsvacka.
Ikaros

leker ibland. Gäller att hålla kvar den insikten. ("Insekten", höll jag på att säga... det är ju vår!). Jag har det annorlunda, samtidigt – likadant. Bra att höra från dig igen. MM nickar instämmande, tänker jag.

Glad att se ett par rader ifrån dig kloka Ikaros. Jag behöver dig här på forumet.

Trist att höra att det inte är på topp men som du skriver så är livet ibland.
En formsvacka, man får tillåta sig att vara där. Jag pendlar mycket mellan
intro/extrovert jag med. Hypersocial eller instängd helt ensam.

Huvudsaken är att vi tar oss igenom det utan A.

Kramar

MM

AlkoDHyperD

Sinnesro och återhämtning. De som har gåvan att känna inre trygghet och kan vila i att bara vara har sällan problem med den trista, gråa vardagen. Rutinsysslor ÄR livet. Upplevelser, självförverkligande och kickar är bonusen som kan bli oss förunnade ibland. När den bonusen definierar själva meningen med livet, det är då det blir svårt att leva. Ingen orkar vara i den zonen över tid.
Vila i vetskapen om att du finns, andas och inte bedövar dina sinnen, Ikaros. Först när man är trygg och kan få känna det man känner kan kraften och drivet vakna, lusten att upptäcka, uppleva, utforska för dess egen skull och inte i syfte att fly undan.
Kram

Hej A-D-H-D
Tack för ditt inlägg som mycket väl beskriver min brist på inre trygghet. Jag har nog levt hela livet i en mer eller mindre ständig flykt från mig själv. Åtminstone tror jag i dag att det varit så. Men jag har också gjort stora "vinster" genom att jag alltid ansträngt mig. Livet har ofta varit en kamp för mig. Socialt och ekonomiskt har det inneburit att jag "kommit upp mig" som man säger.

Jag är nu i Tyskland närmare bestämt i Timmendorfer Strand där min sambo och jag har en liten lägenhet inrymt i ett hotellkomplex. Inte sällan sitter jag i baren och läser, oftast utan att reflektera över alkohol. Ser ut över Östersjön och försöker koppla av vilket inte är helt lätt.
Jag har börjat spela schack litet mer på nätet vilket i och för sig är en utmärkt drog. Min yngste son och jag planerar att spela en turnering någonstans i Europa under hösten. Kul, eftersom vi spelade en hel del turneringar tillsammans när han var tonåring. Jag fick tidigt lära mig att förlora mot honom.
I nästa vecka åker vi tillbaks till Sverige och då väntar en hel del arbete på sommarhuset. Kul att plantera litet grönsaker och blommor tycker jag nog.

Om någon vecka får jag besked från magnetröntgenundersökningen jag genomgick i förra veckan. Då får jag slutgiltigt besked om jag har prostatacancer eller ej. Allt tyder dock på att jag inte har det och jag känner ingen oro inför detta.

Ja, så ser mitt nyktra liv ut , just nu.

Ikaros

AlkoDHyperD

Knappt ens stilla betande? Rätt omväxlande och intressant faktiskt. Fast i våra (skriver så för att jag heller inte kan finna mycket ro på savannen) mått mätt är det kanske så en lugn och förnöjsam tillvaro kan definieras.
Jag betar inte alls. Tycks välja att vara i jaktlaget varenda gågn det ska dras ut...eller i stridslaget.
Hinner knappt sova.
Konstigt. Förr ville jag inte vara "förnöjsamt betande" och nu önskar jag inget hellre än att bara få vara. Men nöjd, ja, faktiskt.
Jag har slitit och sliter med en omänslig styrka just nu, men inombords känner jag mig ändå relativt lugn.
Livet bjuder på lite väl många utmaningar, även för en duracellkanin, i 180 knyck, dock i värderad riktning,därav den nyvunna inre tryggheten. All kamp kommer att ge resultat och jag ser mig snart dåsande och idisslande i skuggan. Nykter nu, sen och hädanefter.
Kram

Hej
Nu är det verkligen vår eller snarare försommar. Förutom allt det fantastiska runt mig börjar jag tina upp i själen också. Jag känner att livet är värt att leva och någon lust att supa ner mig har jag inte heller. Jag hoppas innerligen att de flesta av er som läser detta åtminstone till en del kan njuta av stunden. Höra fåglarna och uppleva den skira grönskan som bara finns här för någon vecka. Och sedan har vi de vita nätterna i juni att se fram emot.
Allt detta bjuds varje år men det finns många år då jag inte upplevde detta utan levde i ett eget krampaktigt mörker med flaskan. Skönt att slippa det!

Ja, det var ett livstecken från mig.

Ikaros

AlkoDHyperD

Så mänga tillfällen att gå ut och bli ett med naturen. Jag önskar fler sekunder på minuterna och fler minuter på timmarna samtidigt som varje sekund är bara just nu. Den sekunden slösar vi inte bort på att gå in i ett spritvacuum. Våren och sommaren ska levas, inte dövas. Gott att höra ifrån dig
Kram

Det gäller att inte glömma hur det är att kvickna till ur en fylleperiod men det är lätt att göra så när allt är bra. Det verkar som om min hjärna försöker "sudda bort" de minst sagt otrevliga minnena. Minnen av hur jag i stunder av eufori har lurat mig själv att försöka förstärka den positiva känslan med en öl på en uteservering bara för att någon vecka senare vakna med ångest i ett mörkt rum. Och sedan veckor, månader, för att försöka hitta tillbaks till livet.
Jag måste påminna mig själv om detta trots att det knyter sig i magen.
Ikaros

Anders 48

Visst är det så, att hjärnan försöker "sudda bort" de otrevliga minnena. Tack och lov?! Jag tänker på när jag gjorde lumpen: Jag VET att jag hatade det, och tyckte att det var "för jävligt" där o då - men nu när jag tittar tillbaks på den tiden så är det enbart med positiva minnen! Tycker att det var fantastiskt roligt att göra lumpen.....(haltande jämförelse, sorry, men jag tror ju att det är samma mekanism i hjärnan som "suddar" det dåliga...) Det gäller väl för de flesta situationer - och är väl "biologi" - men ack så farligt för oss som börjar "glömma" fylleperioderna - och det mörka rummet........ Känner som du att det knyter sig i magen när jag tänker på det - men måste! Får inte glömma, vill inte glömma - vill bara inte "glömma" så mycket, utan hålla kvar på näthinnan o i hjärnan hur det slutar.......-om vi dricker. Och härinne på forumet så påminner vi faktiskt varandra - och det är så bra tycker jag.......

Tack för att du uppmärksammar min tystnad. Den beror inte på att jag kämpar mot alkoholen utan snarare på att jag den senaste tiden mått bra och sluppit alkoholtankar. Dessutom har jag fullt upp med barnbarn, för närvarande är 6 stycken på besök över helgen. Jag läser dock regelbundet på forumet och jag vet att det första glaset kan vara närmare än vad jag tror. Det är skönt att nykterheten förefaller självklar just nu. Till alla som kämpar vill jag säga att jag haft det som ni, ångest, självmordstankar, mm mm. Men när jag klarat att ta mig hit kan alla det.
vänligen
Ikaros