Ny här med egen tråd. Har dock läst många inlägg sedan jag hittade forumet för några veckor sedan.

Bestämde i tisdags morse att det får vara nog nu. Kände inte ens ett sug de första dagarna, ett par värktabletter mot huvudvärken bara. Efter att ha läst mångas berättelser förstod jag att lockelsen säkert kommer att dyka upp. I går längtade jag, men tack och lov infann sig aldrig tillfället.

Nu önskar jag lite pepp när suget sätter in. Har förstått att det finns många, många i samma situation som jag. Att det hjälper att läsa om andras erfarenheter och se responsen de får känns stort.

Hälsningar en lyckligt gift kvinna med ett bra jobb och flera fina (vuxna) barn. Så varför?

AlkoDHyperD

Det värsta som skulle kunna hända om du berättade att du har problem med alkohol och vill sluta dricka.
Fick inte riktigt ihop vad som är det värsta scenariot.
Är det att din bild utåt, den duktiga flickan, skulle behöva målas om? (Till den mänskliga duktiga flickan, bärandes ett bagage i ensamhet pga fullkomligt mänsklig skam över att avslöjas)
Är det att du tycker dig svika andra, genom att ha dolt detta? (andra delen av meningen inom parentes ovanför)
Är det för att du tycker att du borde klara mer än andra och antingen veta bättre än att dricka för mycket, eller kunna sluta på egen hand och när som helst? (varför skulle din hjärna ha en helt annan struktur än resten av mänskligheten? Och varför har du inte redan löst problemet genom att sluta dricka eller begränsa det om det nu bara handlade om att vara tillräckligt duktig..)
Eller...vänta nu.
Det är ju inte du som valt att få alkoholproblem!!!
Vänd på det. Om någon berättade för dig, skulle du döma och se ner på personen, eller skulle du försöka stötta och tycka det var strongt att tala om det och vilja förändring?
Jag tycker att du ska visa dig så som du är, iallafall för dem du litar på. Vacker, stark, sårbar, i behov av stöd, kompetent 8nom vissa områden och vilse inom andra. Precis som de flesta människor med andra odr ❤️

Din beskrivning av att vara den som kan mer än andra och borde veta bättre är exakt sådan jag är vad gäller alkoholen - än så länge! Känns inte som om jag sviker någon annan än mig själv om jag avslöjar hemligheten.

Att du inte förstod mina katastrofscener är inte så konstigt. Jag var luddig nog att inte beskriva några detaljer, eftersom det inte finns på kartan just nu att berätta.

För några år sedan fick jag ganska svår panikångest. Beökte till slut först KBT-terapeut och sedan psykolog, men det fanns inget de sa eller gjorde som jag inte redan läst mig till och provat. På egen hand är jag nu mycket bättre, om än inte bra. Det konstiga är att jag inte skäms ett dugg över detta. Är tvärtom lite av en frontfigur för "vem som helst kan trilla dit"-folket. Även den smarta, duktiga, sociala och roliga tjejen.

Måste alltså på eget sätt fixa detta - tror jag. Är dock övertygad om att jag kommer att klara även det. Naivt kanske, även om jag inte är sådan i min personlighet.

Om någon kommer och berättar för mig att det har problem med A är det som jag nämnde tidigare inget annat än respekt och mod jag känner inför denne, så skammen gäller bara mig själv.

Läser igenom det jag skrivit och förstår om det tolkas som att jag tycker mig vara förmer än andra. Så är det inte. Har haft en ganska tuff uppväxt, där min självkänsla under en period var mycket låg och resulterade i ett självmordsförsök och mycket annat tok i tonåren. Har efter det nog varit tvungen att bevisa för samhället att jag duger.

Nej, nu blir det mest osammanhängande svammel, känner jag. Ska i väg snart.

Vill iaf tacka dig, ADHD, för otroligt bra analyser, pepp och kanske, kanske en och annan ögonöppnare. Stort tack!

Ha det gott där ute i er kamp, nu kör vi en nykter tisdag!

AlkoDHyperD

För vad händer om man inte gör det själv?
Vad händer om man är sårbar?
Vem skulle fånga mig om jag faller?
Vem skulle
Vem
Jag har också hjälpt mig själv, analyserat mig själv.
Utbildade mig till och med till socionom, och sedan terapeut, och sedan ännu mera olika skolor inom området. I syfte att göra det ingen annan kunde göra. I tonåren, unga vuxenår, medelåldern....dvs ge mig den hjälp jag behövde för att reparera anknytningsskador som fortfarande sitter så djupt att jag har svårt med nära relationer. För att kunna få min tillit måste den förtjänas genom att bevisa att man kan bättre än jag själv.
För tilliten till andra är skadad.
Lättnaden när jag hittade en terapeut som kunde. Och en läkare på psyk som kunde. Båda vinna tillit genom äkta engagemang och visa att de var kunniga - kunnigare.
Anknytningspersonerna måste vara trygga, trovärdiga, kärleksfulla, och starka. Jag hade en som inte var något av detta. Och en som var allt utom stark. Och en däremellan som bara var kärleksfull. Så jag blev tvungen att vara den starka.
Det är ensamt att vara stark.
Hoppas du hittar tilliten som gör att du vågar vara sårbar så du slipper bära alla dina bördor själv.
Kram

AlkoDHyperD, hade jag gärna träffat då jag tidigare sökte hjälp för min panikångest. Är glad över att du kommenterar här i alla fall. ♡ Det verkar som om vi till viss del har (haft) liknande bakgrund. Känner att du verkligen förstår hur det är att vara en ensam, stolt och trött krigare, som i sin envishet utkämpar sina strider mot allt och alla - inte minst mot sig själv. Till slut töms man på energi, både kroppsligt och själsligt.

Från hjärtat, tack för ditt svar, ADHD! ♡ Dina ord både värmer och skrämmer. Ska försöka att ta dem till mig, vända och vrida på dem, analysera och till slut kanske fundera ett steg till.

Meeen... som den motsträviga kämpe jag är ska jag ännu en gång - den sista, förhoppningsvis - ge mig in i kampen mot alkoholen på egen hand. Försöka hitta alternativ till det avkopplande, onödiga och ibland slentrianmässiga smådrickandet på vardagar. Ensamdrickandet i smyg. Konstigt nog oroar jag mig betydligt mer för det än det accepterade och sociala intaget på helger och bland andra. Det sistnämnda känns inte hälften så jobbigt att avstå.

Kram till den som vill och behöver.

Just nu njuter jag av (lite) vin till maten. Vet förstås att det lilla kan omvandlas till det stora - och det fort!

Min motivation går verkligen upp och ner. Kan vara utan A under förhållandevis lång tid för att sedan falla tillbaka i rasande fart.

Skadar ju endast mig själv vilket innebär att ingen annan blir drabbad. Samtidigt gör det mig lite ensam i mina tankar, då ingen annan vet. ♡

... men gick och lade mig tidigt åtminone. Ångrar mig självklart i dag, men det blir ju inget bättre av, så ska försöka blicka framåt. Tack AlkoDHyperD åter en gång. Trevlig fortsättning på helgen! Kram

Åh, vad jag - som så många andra - slits mellan "Ska jag eller ska jag inte?". Har helt tappat motivationen och är så besviken på mig själv. Jag, den starka och duktiga, lägger mig platt för Mr A. Fy, usch och blä!

Åh, vilka fina ord från dig, än en gång, ADHD. Behöver verkligen få vara liten och sårbar nu. Min man håller om mig och stöttar, men jag förmår mig inte att berätta om det dagliga drickandet. Vet inte varför, då jag vet att han aldrig skulle döma mig - tvärtom! Just nu är det svårt! Kram till alla som vill ha och behöver en ♡

Du är en kämpe och det ska du vara stolt över! Bara det faktum att du kämpar mot alkoholen gör ju att du dricker lite mindre och kommer en bit på vägen mot ditt mål. Jag tänker mig att om man bara kämpar vidare så borde det ju vara så att man gör det från en lägre a-nivå efter varje snedsteg. Ps tack för välkomnandet i min tråd. Kram

Inget ont som inte har något gott med sig. Det gäller att tänka positivt.

Vad nu? ?

Ligger i magsjuka. Och det finns få saker som kan få en att vara mindre sugen på alkohol. ? Särskilt bra en fredagskväll.

Trevlig helg på er!

Min nästan namne här. Jag mår prima i dag och tyckte, som säkert framgått, att det var helt ok att vara sjuk då jag blev tvungen att avstå alkohol. Knäppt, men sant.

I helgen lyckades jag mitt i allt gömma undan vin i en plastflaska. Då jag jobbat hemifrån i dag och varit ensam hela dagen, låg den och pockade på min uppmärksamhet från i morse. Med olika knep lyckades jag förhala intresset från timme till timme.

Hade jag börjat redan i morse hade jag ju varit "tvungen" att fylla på. Nu klarade jag mig ändå till 20-tiden, vilket är en seger för mig, då det nu inte finns chans till mer. Visst, jag hade självklart önskat att jag klarat mig helt, men just nu väljer jag att glädjas åt att det gick bra så långt.

Känner att det är en strategi detta, att vänta och vänta tills det inte går att göra FÖR många fel. Komma hem senare från jobbet än min man är ännu en strategi, då kan jag inte lika lätt smygdricka. Jag fyller på med nya saker varje dag som ska försvåra det dagliga pimplandet.

En fördel med att inte ha berättat är att jag inte kan dricka så mycket att det märks. Dock blir toleransen större och större, så det är mer och mer jag får i mig utan att bli jättepåverkad. Tragiskt - och farligt!

Förstås! Inbillar mig att bara för att mitt liv inte ser ut som många andras, är mina problem mindre. Jo, tjena... Tullade ur whiskyn i början av veckan, vilket innebar att jag var tvungen att köpa ny och fylla på. Vad tror ni hände med resten av innehållet? Köpte jag möjligtvis något mera när jag ändå var inne på bolaget? Herregud, har druckit varje kväll. Varit runt halva vår stad för att dumpa tomma flaskor och burkar. Blir så trött på mig själv. Varför håller jag på så här?

Där befinner jag mig just nu. Håller - självklart - skenet uppe utåt. Söker t o m ett chefsjobb som innebär ännu mera ansvar än vad jag har nu. Känner mig dock som en bluff. Tänk om de visste... Vill helst bara försvinna ibland! Vet inte ens varför jag skriver här, kommer ju ingenstans på den väg jag vill gå.

Liten stor

Där har jag befunnit mig ofta!
Lider med dig men hejar på dig. Behöver vi kanske båda mer hjälp utifrån? Jag faller ofta tillbaka i svarta hålet men efter att ha pratat med min fru om jag var rädd att jag har problem har det gått lättare. Kan det vara en idé att prata med din man så slipper du hålla ytan hemma?