Ny här med egen tråd. Har dock läst många inlägg sedan jag hittade forumet för några veckor sedan.

Bestämde i tisdags morse att det får vara nog nu. Kände inte ens ett sug de första dagarna, ett par värktabletter mot huvudvärken bara. Efter att ha läst mångas berättelser förstod jag att lockelsen säkert kommer att dyka upp. I går längtade jag, men tack och lov infann sig aldrig tillfället.

Nu önskar jag lite pepp när suget sätter in. Har förstått att det finns många, många i samma situation som jag. Att det hjälper att läsa om andras erfarenheter och se responsen de får känns stort.

Hälsningar en lyckligt gift kvinna med ett bra jobb och flera fina (vuxna) barn. Så varför?

Nu har jag i vanlig ordning analyserat gårdagens händelse och kommit fram till följande:

Det var skammen som höll mig i schack i går. Det var skammen som fick mig att avstå från att fråga efter alkohol. Det var skammen som räddade mig från att bryta den nyktra perioden.

Det blir lite tudelat, ena stunden vill/bör/ska jag inte känna skam över mitt problem och i den andra är det just den som ser till att jag håller mig på banan. Så egentligen är jag mest tacksam över den ändå, då det primära är att avstå. Knepigt!

Självklart är jag extra glad i dag, då det verkligen inte var någon "piece of cake" i går. Jag menar, det är ju inte svårt när det flyter på. Som sagt, tuffare den sista veckan än det varit under resan hit mot den 56:e dagen. Vad som triggat igång allt just nu vet jag inte, får se om det går att ringa in något.

Nu sväljer jag dock all besvikelse, all ambivalens, sträcker på mig och går med huvudet högt. Trots att jag bor i landet där Jantelagen regerar, ropar jag: "Hey, jag är så sjukt stolt över mig själv!" Sådeså!

Tack ännu en gång för all pepp, det betyder så mycket. ♡ Kul att få vara en inspirationskälla. Det gillar jag.

I dag blir det garanterat nyktert. Nu håller vi i det här! ♡

Mirabelle

Vi lever i en positivitetsdyrkande kultur. Man ska styra sina tankar och därmed känslolivet, bara tänka positivt, känna positivt. Men alla våra känslor har en funktion. Vi är utrustade med var och en av våra känslor för att försäkra vår överlevnad. Det gäller även så otrevliga känslor som skam. Skam hindrar oss från att upprepa handlingar som riskerar att vi sänker vår status i flocken. Eller tom blir uteslutna ur flocken och går en säker, ensam död till mötes. Skam räddar liv!

Nu håller vi det här! Kram

...Mirabelle! Har ibland haft liknande tankar kring skam, men de har känts nästan förbjudna. Allt ska vara positivt och helst ska vi ha roligt hela tiden. För att inte tala om lycka, det konstanta lyckoruset. Blir alldeles matt... Inte konstigt att vi inte orkar, med sådana förväntningar på livet.

Håller iaf med dig till hundra i ovanstående. Tack! ♡

Fick frågan om jag visste varför lördagskvällen satte igång den plötsliga och oerhörda längtan efter alkohol som den gjorde. Har funderat och tror att jag vet.

Min älskade M, som tycker om att ta ett glas, men som inte alls har problem, har ju stöttat mig från första stund jag berättade om mitt smygdrickande. Han har inte druckit något alls sedan helgen efter mig, då två glas vin under en fest. Han säger att han kanske kommer att ta någon öl om han ska bort, men väljer att avstå om jag är med. Lite impad blir jag allt. ♡ Jag har självklart svarat att han naturligtvis får dricka något om han vill.

I lördags sa M att han aldrig tänker föreslå att vi ska ta ett glas, men om jag känner att jag vill det någon gång behöver jag bara säga till: "Vi kan ju bestämma att vi i så fall bara tar ett glas vin till maten eller en enda whisky till kaffet." "Nja, om jag ska ta något, vill jag ju ha minst två-tre glas vin eller whisky", svarar jag, "det är så min problematik fungerar, det är ruset jag är ute efter". Han replikerar: "Ok, då förstår jag, men jag vill att du ska veta att det är du som bestämmer."

Min bästa, finaste man, som vill så väl och försöker hjälpa mig. Hans ord gör mig övertygad om att han inte har problem - och inte heller förstår hur det fungerar för den som har det. Klandrar honom inte ett dugg, tvärtom, är glad att inte han också behöver kämpa, det räcker med en i familjen.

Det var alltså hans ord om att jag bara behövde säga till så skulle han hämta något att dricka som satte igång allt. Det var sedan skammen över att behöva be om det som bromsade mig. Har sagt förut att min värsta fiende är tillgängligheten. Nu blev det indirekt möjligt, men som tur var fanns M med nyckel där som en psykisk bromskloss för mig.

Den där tillgängligheten i ensamhet skrämmer mig klart mest. Törs inte lita på mig själv för fem öre just nu. Skrämmande! Men nu, den 57:e dagen, är jag nykter. Bra så! Nu håller vi i det här! ♡

Jag tänker att det är ett val att inte dricka. Jag FÅR om jag vill, men VÄLJER att avstå. För mig vore det enklast om alkohol aldrig mer skulle finnas i min närhet. Men det är klart att det inte fungerar att leva så. Det hänger alltså på mig, om jag väljer att dricka eller inte. Däremot undviker jag fortfarande tillgänglighet i den mån jag kan.

Min man vill inte att jag ska dricka alkohol, men han är alltid noga med att han inte bestämmer över någon annan, i alla lägen. Blir lite knepigt ibland, som i lördags. Tidigare har han inte uttryckligen sagt att det är jag som bestämmer, så därför blev det annorlunda tänk i min A-hjärna.

Med mitt förra inlägg ville jag poängtera skillnaden på att ha problem och inte. Att ta ETT glas finns ju inte i åtminstone min värld - vad skulle vitsen vara utan rus? Och tvärtom för M, har han bestämt ett enda glas är det inget problem för honom att ta just ett.

Som vanligt, tack för respons! Det gör det extra givande att fortsätta skriva här.

Dag 58 är jag nykter. Och det är mitt val, ingen annans. Nu håller vi i det här! ♡

Nyttan

Jag följer sin kamp och känner igen mycket med mannen som inte har ett alkoholproblem och därför aldrig riktigt kan förstå. Det är nog bara varje individ som själv kan försöka förstå sitt beteende och beroende.
Det finns tydligen inte utrymme varken i ditt eller mitt liv för det där enda glaset och jag gläds med dig när jag läser sista meningen - Det är mitt val, ingen annans.
Kram

Mirabelle

Jag håller helt med där. Ett enda glas blir man ju bara frustrerad av... Jag har nog inte enns fattat att det finns folk som INTE funkar som vi. Folk som på riktigt är nöjda med ett glas, bara för att det är gott. Åtminstone så borde de väl vilja ha mer om så endast för att det smakar gott? Så himlastormande gott kan det väl inte vara om de inte vill ha mer!? Min hjärna kan inte ta faktumet att vissa är måttliga i sina begär... Jag tror att de ljuger. Det är rätt illa ställt med mig va?

Tack för feedback! Ja, hur ska någon förstå min problematik, när jag knappt gör det själv... Ingen skugga över min man, han gör precis allt för att både försöka förstå, hjälpa och samtidigt inte göra mig livegen.

Vill visa ett gammalt inlägg som jag kollar ibland när jag behöver påminnas om varför jag inte vill dricka:

Jag vill slippa all skit som följer i alkoholens spår:

*Ågren-ånger-ångest (varje dag)
*Smusslande och pusslande (livrädd att bli upptäckt)
*Förnedrande planerande (när är det minst med folk på Systemet?)
*Gömmande för tömmande (olika flaskor under sängen och i garderoben)
*Sölande ölande (fläckar på vita koftan mer regel än undantag)
* Hattande slattande (en klunk whiskey, en klunk rom, en klunk OP, en klunk Baileys. Bläää...)
*Flängande slängande (varenda kommunal papperskorg har haft besök)
*Slött slappande och sovande (få, eller helt försvunna, helgaktiviteter)

Men nu, kära ni, nu är det slut på detta.
Nu är känslan av att vilja må bra starkare.
Nu är jag absolut värd något bättre.
Nu vaknar jag pigg och utan minnesluckor.

Med detta önskar jag er en nykter kväll, för mig den 59:e i rad. Nu håller vi i det här! ♡

Så stark du är. Riktigt inspirerande. Stark.. och ärlig.. viktigt inlägg du la in här senast. En bra lista att kopiera och läsa när man vacklar. Tack för den. Kram till dig!

...för den listan! Känner igen mig på några punkter men inte alla. Vi som skriver här inne har ju så olika bakgrund och jag är helt imponerad av dina 59 dagar. Meningen: Jag får dricka men avstår ska jag också packa ner i mitt bagage nu när jag ska ut och resa där jag efter mycket våndande och tänkande hit och dit bestämt mig för att ta några glas vin om jag känner för det. Sinnesstämningen i mitt huvud blir lättare då.

kaffemedmjölk

...någon annans upplevelser! Jag har tagit mig till dag 57 nu så vi ligger rätt så lika. Det här med suget stör mig alldeles enormt mycket. Jag mår ju bättre nu än tidigare men ÄNDÅ är jag sugen på att dricka, på att få skingra tankarna och platta ut känslorna liksom... Kan det inte bara försvinna...

Nå heja dig och heja mig! Vi rör oss framåt en dag i taget! ?

Otroligt vad fort tiden går!

Tack för all respons! ♡ Härligt om jag lyckas inspirera någon/några. Från början skrev jag enbart för min egen skull, men nu även för att förhoppningsvis hjälpa andra.

Tyvärr sitter suget i, knogarna är vita och jag själv uppgiven. Det var ju så enkelt i början... Jaja, jag kämpar på nykter i alla fall i dag.

I morgon är det ofattbara två månader som vit. Känns stort! Stolt över mig själv. Nu håller vi i det här! ♡

Tragikomisk

Som du skrev i min tråd så är det hög igenkänningsfaktor mellan ditt och mitt eget missbruk.
Bra jobb med massa ansvar, smygdricker för frun/mannen, blir sällan eller aldrig för full utan bara få den där sjukt sköna känslar, framförallt efter 1a supen eller glaset.
Min största motivation till att sluta denna gången kontra förra är hälsan. Jag dricker mer nu än tidigare, dock märks det mindre. Har några kollegor på jobb som fått problem med bukspottskörtel, och en med njurarna pga av alkohol. Deras började i åldern som jag kommer att infinna mig i om ca 2-5 år. Dessutom känns det ju oerhört patetiskt att vara deras chef när man samtalar om deras fd. Missbruk, patetiskt att cykla till barnens utvecklingssamtal och vara (omärkbart) påverkad, smygdricka inför en fru som tror man är nykterist, hitta på bortförklaringar i vardagen efter jobb för att undvika bilkörning, ha småångest för att bli påkommen, planera och smussla för att alltid ha tillgång till A hemma, bygga upp en paranoia på att hitta något frun smyger med för att rättfärdiga sig själv osv osv osv. Nu jävlar räknar vi dagar ihopps!

Japp, det var oundvikligt - återfallet! Ledsen att behöva skriva det, men det fanns ingen återvändo. Efter de senaste veckornas prövningar visste jag att det skulle bli ett (1) återfall. Det var på något sätt planerat, att det råkade bli på dagen som två månader nykter var dock en slump. Tror jag...

Var tvungen att känna hur det var, eller fortfarande är, att dricka. Återfallet innebär ingen större mängd alkohol - så långt ifrån en karatefylla man kan komma - bara tillräckligt för att jag ska känna berusningen, det var förstås den som jag ville åt. (Vissa skulle förmodligen inte ens kalla det ett återfall. Men, jag har druckit...)

Som jag tänkte, känner jag inget mer sug nu. Det hade jag garanterat gjort om jag inte gett upp den outhärdliga kampen som utspelade sig inuti mig.

Tidigare har jag skrivit att jag bestämmer hur jag vill räkna mina nyktra dagar. Istället för att börja på dag 1, väljer jag att räkna 61-1 dagar. Rent psykologiskt är det en stor skillnad. Är lärare i grunden, då väljer man att alltid fokusera på det positiva. ?

Känner ingen större besvikelse, det var ett medvetet val. Ingen oro just nu, inte ens berusad, tror och hoppas att det var en dum engångsföreteelse. Vill dock inte uppmuntra någon att prova. Sist jag gjorde det, slutade det med att jag föll in i gamla vanor igen. Så blir det inte nu. Sådeså!

Glorian hamnade lite på sned. Förlåt! Men... kom igen, nu håller vi i det här i fortsättningen! ♡

Mirabelle

Återfall eller reality-check? Man kan se det olika... Jag drar paralleller till att jag är en rökfri rökare. Slutade röka för många många år sedan, i samband med min första graviditet. Under de första åren var suget outhärdligt. Jag föll några ggr med ca 6-8 mån mellanrum och var återigen rökare i ca en månad, innan jag insåg att det inte gav mig något, egentligen. Så slutade jag igen. Sådär höll jag på i flera år. Nu har jag inte varit en sån där månads-rökare på säkert 10 år. Ändå kan jag få för mig att jag bara MÅSTE testa för jag blir galet sugen. Tar ett bloss och inser att bläää, skitäckligt, inte alls det jag var sugen på. Senaste reality-checken var nog julafton 2015, tror jag. Kontentan av mitt svammel - om du är fortsatt nykter var det bara en reality check du just gjorde. Inget att hänga läpp över. Nu håller vi det här!

Mirabelle, ligger nog en del i parallellen till rökningen. Jag slutade för ca 25 år sedan. Började aldrig igen, men var tvungen att prova några gånger för att inse hur äckligt det smakar.

Mary, förstår att det finns frågor, jag undrar också en del. Planeringen har ju pågått någon vecka, det är bara det att jag stått emot. Försvarat mig med näbbar och klor. Jag orkade inte längre. Ett glas vin, en whisky, sedan blev det nattinatti. Så fruktansvärt trött av så lite.

Det blev ingen positiv upplevelse alls. Allt elände hann uppkomma på den pyttemängden. Hann bli småtjafsigt sur, vaknade mitt i natten, var extra morgontrött och fick krånglig mage.

Så mitt i alltihop uppnådde jag den effekt jag ville: Det är INTE värt det - inte ett dugg. Har inte det minsta sug nu. Så skönt! Som jag skrev i går, det är sällan det slutar så här, så jag gör nog inte om det.

Trevlig lördag önskar en lite tilltufsad, men bestämd och hoppfull Vinäger! Nu håller vi i det här! ♡

Då gårdagen trots allt påverkade (!) mig, läser jag kommentarerna en gång till - och ytterligare en gång.

Mirabelle, reality-check, för f-n, det är ju en klockren beskrivning av vad det var! Fokuserade endast på det du skrev om just rökningen, så missade huvudtemat. Tack, så himla bra! ♡

Mary, vad bra att det kom ut något gott av mitt (åter-) fall - "inte värt det!" Kul att du fokuserade på just det - det är precis de orden jag också upprepar i dag. ♡