Ny här med egen tråd. Har dock läst många inlägg sedan jag hittade forumet för några veckor sedan.

Bestämde i tisdags morse att det får vara nog nu. Kände inte ens ett sug de första dagarna, ett par värktabletter mot huvudvärken bara. Efter att ha läst mångas berättelser förstod jag att lockelsen säkert kommer att dyka upp. I går längtade jag, men tack och lov infann sig aldrig tillfället.

Nu önskar jag lite pepp när suget sätter in. Har förstått att det finns många, många i samma situation som jag. Att det hjälper att läsa om andras erfarenheter och se responsen de får känns stort.

Hälsningar en lyckligt gift kvinna med ett bra jobb och flera fina (vuxna) barn. Så varför?

Många funderingar nu. Läser andras trådar och inser hur bra jag har det. Priviligierad! En fantastisk och stöttande man. En stor fin familj. En riktigt hyfsad ekonomi. Japp, då kommer genast det dåligt samvetet: Hur kan jag klaga och tycka att det är jobbigt? Tänk på den och den och den... Spåren av min uppväxt försvinner dock inte för att min man tröstar mig. Min ångest blir inte mindre för att jag kan handla det jag vill ha.

Att alkoholism är en sjukdom börjar nog t o m jag fatta. Har alltid tyckt att det väl bara är att sluta. Nu inser jag alltså att det inte är riktigt så enkelt. Men jag kan besluta mig för vad jag vill göra med mitt liv. Jag har sjukdomen men kan bestämma mig för att inte låta den ta över vardagen. Jag kan aktivt välja att försöka avstå alkohol och därmed må mycket bättre.

Vi pratar om att hjärnan är kidnappad. Självklart, på något sätt måste det vara så. Hur skulle vi annars ens tänka tanken på att välja att vakna upp med ångest och känslan av misslyckande gång på gång. Självklart är det ruset vi vill uppnå, men vi vet hur det slutar. Ändå gör vi valet - om och om igen.

Vi har alla olika bakgrund och våra problem ser inte alls lika ut. En del har haft en fin barndom, andra är uppvuxna med fylla och våld. En del kämpar med ekonomin, andra är relativt välbeställda. En del tar en helgfylla, andra smyger varje dag. En del har supit hårt i många år, andra funderar över sitt riskbruk. En del har kämpat emot länge, andra har nyss påbörjat kampen.

Ändå är vi helt förenade här. Vi kämpar alla mot alkoholen. Igenkänningen i andra trådar är ibland skrämmande. Och med risk för att låta tjatig: Gemenskapen här är fantastisk!

Som vanligt från mig, lite rörigt men välmenande svammel.

Tack alla för att ni finns. ♡ Nu håller vi!

Mirabelle

Känner igen de tankarna, och man känner sig liksom litet löjlig mitt i allt... Särskilt larvig känner jag mig när jag börjar jämföra mitt problembruk med många andras. När jag jämför min längtan efter avkopplande vin-lull efter arbetsveckan mot någon som återigen trillat dit och varit på en veckolång bender med ödesdigra konsekvenser för hela personens liv och omgivning... Ja då känner jag typ "Ryck upp dig och sluta jåla Mirabelle! Du har inte enns rätt att vara på ett sådant här forum och röra runt i grytan med dina petitesser!" Och ändå är man del av den fantastiska gemenskapen <3 Tack för det <3

Det är så lätt att alltid jämföra sig och sitt liv med andra. Är jag sjuk ska jag tänka på någon som är sjukare. (Precis som att jag blir friskare av det...) Samma med alkoholproblematiken. Mina fyllor blir inte mindre jobbiga för att någon annan dricker dubbelt så ofta eller tre gånger så mycket.

Visst, det kan vara bra ibland att bli påmind om att vi har det hyfsat i jämförelse med någon annan och känna ödmjukhet inför livet. Inte minst brukar det bli så när någon nära får en svår sjukdom, lämnar oss eller om vi är med om någon olycka.

Vi pratar vinlull och riskbruk. Känner inte igen mig i beskrivningen, men kan ändå referera till alkoholsuget. Det verkar vara detsamma för de flesta. Det är väl därför det funkar att peppa andra, trots att vår situation skiljer sig åt.

Själv drack jag på tok för mycket på tok för ofta. Lullig varje dag och riktigt full varje fredag och lördag samt berusad alla helgdagar och semestrar. Som jag tidigare berättat förnedrade jag mig genom att dricka vad jag än kom över. Så vidrigt att klunka OP, Bailey's, whisky, vin, öl och rom om vartannat. Försökte inte ens låtsas att jag findrack till slut. Bara det fanns procent dög det, ju mer desto bättre. Så fruktansvärt bakfull ibland att hela dagar gick åt till återhämtning. På slutet med flera återställare mitt på dagen.

Jag behöver inte tveka ett dugg, jag har fattat (men fortfarande inte accepterat) att jag är alkoholist. Har inte berättat det för någon annan än min man. Klarar jag att sluta på egen hand är det bra, annars måste jag väga in alternativet att söka hjälp.

Blir så ledsen när jag tänker på vilken vändning mitt liv tagit. Hur kunde jag låta det gå så långt? Besviken förstås, men mitt i allt ändå försiktigt hoppfull.

Tack för värmande ord, de hjälper mycket. Var så himla glad och positiv på morgonen, men nu har ångesten mig i sitt grepp igen. Men jag kämpar på... Behövde dock skriva av mig, därav kanske lite osammanhängande. Vet inte om någon orkar läsa, annars får det vara min dagbok.

I dag är jag nykter! ♡

Emma79

Det verkar ha blivit ännu en vändning i ditt liv och en positiv sådan! Det är känslan jag får när jag läser det du skriver. Att tömma barskåpet på % är ju ett ( obehagligt ) minne blott.

Men ack ångesten. Möt den och ge den en ordentlig omgång !

Kämpa på?

Mirabelle

Känsloläget alltså... Den jävla ångesten är så oförutsägbar. Slår till som en tjyv om natten, när man minst anar :( Jag funderar över det här med jämförelser. Tänker att den kan vara positiv eller negativ. När vi jämför för att känna tacksamhet, eller bli stärkta i vårt hopp (om tex nykterhet, tillfrisknande, livet i allmänhet...) då handlar det om positiv jämförelse. När vi jämför för att förringa vårt eget lidande, riskbruk, problembeteende, elände mm, oavsett om det är för att dölja vår trasighet eller slå ner på oss själva... då handlar det om negativ jämförelse. Låt oss försöka ägna oss åt den positiva varianten :) Kram vännen

...när man var sååå nära att välja filen mot Systembolaget i den avgörande rondellen och händerna i princip själva rattade bilen mot närmaste väg hem. Den här gången var det med knappt en hårsmåns marginal. Men resultatet är tack och lov detsamma.

Fortfarande deppig och orkar inte engagera mig så mycket i andras trådar. Läser lite och hjärtgillar. ♡ Känner att det är jag som är liten och svag just nu - igen...

I dag är jag nykter, nu håller vi! ♡

Mirabelle

Men du är allt annat än liten och svag. Du är en stark, stadig, trygg, varm, empatisk, klok och insiktsfull person <3 som känner sig blå just nu <3 Det vänder. Lika oväntat som du damp ner i deppigheten ploppar du upp ur den. Hejja autopiloten som styrde hemåt! Det måste ju betyda att du har kommit långt på rätt väg? Annars hade den ju teleporterat dig till systemet istället :) Kram

... in på Systemet i dag! Grönt ljus hela vägen dit. Röda mattan utrullad, typ. Ja, igen tyvärr. Det är som att de senaste gångerna jag skrivit jämna antal dagar måste utmanas. Uppenbart funkar min hjärna så.

Passade perfekt med en tillställning med alkohol så jag kunde få lite på köpet. Orkar inte ens tänka nyktert för tillfället. Är så primitivt glad över det som ännu så länge ligger oöppnat i min garderob. Vilken bonus - eller inte!

Har ingen motivation alls just nu. Vet och förstår vad som är bäst, men har ingen ork att ta tillvara det sunda, det uppenbara. Vill inte, likt en trotsig treåring, eller snarare femtonåring.

Bläää för mig! Ett medvetet val, inte synd om mig egentligen, men kramar betyder extra mycket nu.

"Älska mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det bäst."

Tack för uppmuntrande ord, Mirabelle och Mary! Behöver dem mer än vad ni kan tro.

Kram till er alla! ♡ Nya tag så småningom!

Mirabelle

Här kommer en bamsemegastor kram din väg! Jag har lika låg motivation som du. Det är bara rena turen att jag inte har för vana att gå på systemet, och verkligen inte orkar lära mig hur man gör heller. Hurra för utmattning ;) Min stolthet förbjuder mig att be mannen köpa hem vin. Han skulle dessutom vara jobbig nog att ifrågasätta om jag VERKLIGEN vill det, på riktigt, absolut helt säkert.

Huvaligen... Garderoben full med oöppnat... Det är en ofantligt stor utmaning :/ Kan du uppbåda tillräckligt med vilja för att be någon befria dig från förrådet? Eller ge bort i present? Annars kan du ju ställa till med kalas, så att ni gör slut på allt i ett slag? Nya tag är så svårt när det finns där i garderoben :/ Iaf skulle det vara omöjligt för mig... Kram fina du. Du kommer snart igen <3

Känner mig förstås misslyckad just nu. Trillade dit efter i mitt tycke oerhört lång tid som icke-berusad - om än inte helvit. Mitt mål uppnåddes inte och jag är besviken, en helt naturlig känsla.

Har under kampen känt ett beroende av att räkna nyktra dagar. Då jag trillat har motivationen att resa mig igen bland annat bestått av att se mina lyckade dagar - inte de få jag inte "hållit".

Är en person som hellre peppar än låter mig peppas. Här på forumet har jag äntligen tillåtit mig att vara liten och svag. Har tagit till mig alla glada tillrop och blivit otroligt glädjefylld av alla som lyckats skriva en nykter dag.

Har också gripits av medkänsla med alla som kämpat som tokar och inte alltid nått ända fram. Tänk att få hjälpa dem framåt, stötta, ge dem beröm för de dagar (eller timmar) de klarat.

Här är vi alla lika - våra historier må se olika ut, men inför alkoholen är vi kvinnor/män, unga/gamla, fattiga/rika, helt enkelt vanliga människor som kämpar mot giftet.

Vill så gärna se ett lyckligt slut för alla - även mig! ♡

Tänk dig att vi sitter i en stor båt. Och vi paddlar av helskotta. Åt alla håll och kanter. Det stormar och vi är utan flytvästar.
Nån trillar i och vi hjälps åt att få upp personen i båten igen. Och då fortsätter paddlandet. Alla försöker hålla näsan ovanför vattenytan.
Vi hjälps åt att se till att inte någon sjunker.

Men ingen av oss kommer någonsin komma fram som sitter i denna båt för det finns inget mål.

Det finns ingen strand. Ingen klippa som kan rädda oss. Vi som har sjukdomen kommer alltid befinna oss
paddlande därute på det stora havet.

Nästa gång tanken kommer att dra till SB. Ta en time out. Kör in på en parkering, ät en banan och ta en take away latte med extra mycket socker i och
prata med dig själv i 20 minuter.

Resonera med din egen hjärna och ställ frågorna:
1) Hur vill jag må imorgon när jag vaknar? Bakis eller pigg?
2) Vad blir konsekvenserna om jag väljer att gå in på systemet nu? Igen - spela hela filmen i ditt huvud..
3) Klarar jag av att göra ett bra val till? Bara ett val till och åka härifrån?

Du kommer förmodligen fram till följande:
1) Nä jag hatar att vara bakis och ofräsch. Huvudvärk - illamående - ångest från helvetet.
2) Jävla konsekvenser det blir om jag tar ett glas vin för jag kan ju inte stoppa där som andra kan.
3) Ja jag klarar av ett bra val till.

Nu har det gått 20 minuter, kaffe och bananen är i magen och har stillat din socker/energi dipp.
DÅ tar du ditt beslut om du ska gå in på SB eller inte.

Hjärnan har svårt att känna skillnad på alkoholsug och sockersug.
(ta en banan + kaffe INNAN du beslutar dig för att dricka)
Ett sug håller sällan i sig längre än 20 minuter.

Mirabelle

Det där var riktigt klokt... Det finns inget mål. Det handlar om att hålla sig flytande, och bli uppdragen av hjälpande händer när man sjunker <3 Nu drar vi upp dig i båten igen! Var beredd att sträcka ner händerna efter någon av oss andra... Vi paddlar på. Kram

Alla ni med M-nick, tack! Ni fick mig att tro på värme och medmänsklighet igen. Tonen på forumet blev ett tag vad jag inte orkar med, svag som jag är just nu.

Gillar många gånger människor som vågar provocera och ironisera, men inte alltid här, det enda stället där jag är vapenlös, naken, oskyddad. Föredrar som sagt att peppa andra, men när till och med det är fel för vissa... ja, då blir det för mycket.

Fantastiska illusioner, MM, bilden av båten kommer jag att bära med mig. ♡

Eller totalt duperad? Just nu mår jag bra trots lite onykterhet. Användbart ord, onykter, inte full, inte berusad, men inte heller riktigt nykter.

En speciell helg. Har druckit, men inte för mycket i andras ögon. Varit en, lite fördomsfullt kanske, typisk Svensson under helgen, en trevlig festprisse.

Just nu känns det så himla bra. Jag njuter av tillvaron.

"En eeevigheeet, en kort sekuuund."

Ja, så är det nog. Vet innerst inne att detta inte är rätt för mig. Jo, om just det här ögonblicket kunde sparas och spelas upp varje dag. Men så fungerar det inte. Det kommer att fyllas på. Först på helger, sedan på vardagar. Jag är ju ganska bekant med att det slutar så. Ett jäkla slitgöra väntar, det vet jag, av erfarenhet. Men det måste göras. Så är det!

Ha en fin söndag! ♡

Vinäger, en personlig fråga. Vd har du sagt nåt till din man, nära och kära ang alkoholen? Inte att du försöker sluta, antar jag?
Se runt omkring mig skulle aldrig låta mig dricka eftersom jag involverat dem. Vill ha ögonen på mig så jag inte kan dricka.
Ingen kritik alltså, bara nyfiken vad du sagt till andra.

Mirabelle

Att få uppleva det där festliga normala förhållandet till alkohol. Det kanske är fel sak av mig att skriva under omständigheterna... Du vet ju av erfarenhet att den lyckan inte håller i längden. Men jag kan tänka mig att det är en skön känsla att få "revansch" på a-djävulen genom att lyckas dricka civilicerat. Nu kan du snabbt lämna a bakom dig igen, innan det går illa, och hålla huvudet högt. Du vann :)

Vad gäller detta är jag mycket komplicerad.

Efter många år och med hjälp av otrolig pepp från forumet tog jag mod till mig en måndagsmorgon kl. 5.00 i mitten av november och avslöjade allt. Det bästa jag har gjort! Jag har inte berättat för någon annan och tror inte att jag kommer att göra det heller. Till de allra närmaste har vi sagt att vi kör en vit period på obestämd tid. Längtar inte efter att gå på AA eller andra möten. Vill klara mig själv så långt det går. Kanske måste jag till slut, men ännu så länge provar jag utan.

Min man beslutade sig på en gång för att köra nyktert när han är med mig, typ för jämnan. Vi bestämde också efter mina önskemål att jag inte ska ha någon tillgång till A i hemmet. Allt är inlåst och endast M vet var den magiska nyckeln finns. Självklart kan jag handla hem och gömma, men det är ändå ett litet hinder.

Problemet - eller styrkan - med min man, som funnits vid min sida i en herrans massa år, är att han aldrig vill bestämma över andra. Han vädjar till människors ärlighet och väljer att tro på det jag säger. Trots att han vet att min historia inte alltid stämmer, pressar han aldrig. Naivt, kanske någon säger. För mig är det dock en av de finaste egenskaper man kan tillskriva en människa. Själv ifrågasätter jag det mesta. Så jobbigt!

Tror att det skulle få motsatt effekt om han hela tiden skulle passa på mig och vara misstänksam. Nu känner jag istället att jag kämpar av ren kärlek även för hans skull.

Det jag försöker komma fram till är att jag genom att berätta för honom inte kan dricka en vanlig helg. Helt klart en försvårande omständighet. Numera kan jag försäkra honom om att det går bra att ta bara lite när det är något speciellt. På sätt och vis en lögn, eftersom det sällan slutar med att det funkade just den helgen.

Hör själv att detta är en paradox. Vi umgås, kramas och älskar varandra in absurdum efter alla år. Det lyckliga äktenskapet existerar, det är vi ett bevis på. ❤ Trots det så drack jag. Vi pratar ofta och mannen är självklart orolig. Men de jobbigaste hemligheterna angående smygandet behåller jag för mig själv. Inte klokt, jag vet. Mitt i allt kan jag avslöja att jag inte berättar allt och han accepterar det. Så mycket kärlek jag har fått via honom. Och ändå...

Oj, vad långt och svamligt det blev. Hoppas att det framkom att allt inte är svart eller vitt. Ibland finns inga enkla vägar att gå. Jag känner mig fram, famlar i mörkret, och hoppas att till slut hitta några ljusstrimmor. Strimmor av hopp. Låter mer negativ än vad det var tänkt. Jag fortsätter att söka stöd här. Kommer att kämpa vidare, även om det känns tungt ibland.