Hej!
Ny som medlem, men har läst i forumen i några år. Jag är förhoppningsvis på rätt väg nu, efter 20-25 års vilset gående i livet pga alkohol.
Undrar bara om ni går och pratar med någon terapeut eller liknande. Eller har ni gjort detta på egen hand?
Själv har jag äntligen bokat tid hos en ”klinik” för samtal och fick sådant fantastiskt bemötande när jag ringde så jag höll på att börja gråta. Även de vänner jag har valt att berätta för har gett så mycket kärlek och stöttning - något jag inte riktigt väntat mig.
Men det låter som om många gör det här på egen hand. Själv både längtar jag och vrider mig i mentala plågor inför tanken att blotta mig och min historia för någon. Haha galet...

Att ta hjälp är jättebra gjort..För min del såg min dotter till att jag fick stödsamtal av min chef eftersom jag inte sökte hjälp själv..Därefter kom min vändning..Att öppna sig för människor som kan ens problematik brukar kännas bra..Min chef som jobbat som missbrukshandläggare var oerhört förstående..Det kommer säkert gå bra för dig nu..Kram..

Vad svårt det är att leva med en man som har så fyrkantiga tankar och idéer. Låg empatiförmåga generellt. Har givetvis ett visst stöd i min man att försöka ta mig ut detta, men han förstår inte att det är svårt. ”Det är bara till att sluta dricka, vad är problemet”.
Han misstror mig i övriga saker pga av alkoholen. Tilliten har fått sig en törn, vilket jag kan förstå. Men att i smyg gå igenom min mobil för att se om jag träffar nån annan känns inte ok. Att ta alla kontanter från min plånbok, flytta våra gemensamma sparpengar till ett eget konto är inte ok. Bara för att jag har problem med alkoholen så betyder det inte att jag är en dålig person. Har så klart ingen älskare, snor inga pengar från våra konton. Känner mig omyndig i hans sällskap.

Rosen

Är inte lätt när man brottas med alkoholproblem. Försök få med honom i någon slags familjeterapi. Hans beteende är inte OK. Jag tycker att det verkar som att han stjälper snarare än hjälper.

Tack för svar, Rosen. Jag tror han är lite vilsen i hela situationen faktiskt. Och att ta med honom på samtal känns tyvärr inte aktuellt. Dels för att i nuläget inte vill ha med honom, vill reda ut massor själv först, men dels för att jag troligtvis inte skulle få med honom. Han är inte ”prata ut”-typen kan man säga.
Jag har goda vänner att bolla med och samtalsterapi startar snart. Tror ni man måste blanda in din partner på mer sätt än att man uppdaterar honom om läget (hur samtalen går osv)?

Rosen

Förstår att det är svårt med gemensam terapi i nuläget, men jag tänkte att din man hade behövt få höra ett o annat om var gränserna går.
Du behöver inte blanda in någon i dina terapeutiska samtal om du inte vill. Du har självklart inte heller någon skyldighet att informera någon om vad som sägs.
Jag reagerade så på ditt inlägg därför att jag själv varit med om liknande försök till omyndigförklarande.

Rosen

Det skulle bli alldeles för långrandigt att återge alla de situationer där jag fråntagits rätten att tycka något som uppfattats som misshagligt med motiveringen att ” det är din alkoholhjärna som talar”. Detta även efter lång tids nykterhet.
Som jag tidigare skrivit i min tråd, denna ” skylldigsjälvsjuka” är nog den mest föraktade av dem alla.
Kanske för att den är så hotande nära för så många.
Jag har emellertid slutat skämmas för jag kämpar på så gott jag kan.
Håller tummarna för att det går bra för dig!

Känner mig lite ledsen och arg dessa dagar, speciellt idag. Det är nämligen idag jag ska gå på mitt första samtal på alkoholkliniken. En min man har inte ens kommenterat det. Ingen fråga om hur det känns, vilka förhopppningar/rädslor jag har, ingen kram, inget ”lycka till”. Knäpptyst!
Igår verkade det inte ens som att han mindes att jag ska gå dit idag. Det är (för mig) en stor grej och trodde det var det för honom också. Han kräver ju min totala nykterhet, kapade bort mig från konton och pengar. Men det är väl bara det: krav. Inget stöd, bara krav ?

...för din skull när jag läser om din man. Hela grejen med ett förhållande är ju att stötta varandra. Mår en dåligt är det den andres roll till att ta om hand. Mår båda dåligt får man hålla upp och om varandra så gott det går.

Tycker att din man behandlar dig riktigt illa. Att nonchalera någon är oftast värre än hårda ord. Han lyckas med detta på flera sätt. I hans ögon verkar du inte jämställd honom.

Förstår om du inte orkar ta tag i flera saker just nu, men så fort du är nykter tycker jag att du ska ta dig en allvarlig funderare över ert förhållande.

Hoppas att du inte tar illa upp. ♡ Känner riktigt med dig. Lycka till i dag! ♡ Kram

Vinäger, tar absolut inte illa upp. Tankarna om vårt förhållande har gnagt i mitt huvud till och från i några år. Och då har det inget med alkoholen att göra.
Vi har självklart bra stunder och jag älskar honom, men ibland är det inte tillräckligt.
Jag önskar bara att jag inte behövde fundera på detta samtidigt som jag måste ta itu med a.

Nu har jag signat upp mig för ett behandlingsprogram som även innehåller KBT, kommer kosta skjortan, håller på i 1,5 år och är förhoppningsvis starten på ett nytt liv.
Maken kommer att gå på anhörigträff där han ska få ett och annat förklarat för sig ???

Rosen

Det låter ju kanon!
Du får titta efter mitt alias under ” förändra sitt drickande”

Åh, vad jag blir glad för din skull. Säkert väl investerade pengar. Det låter ju kanon att mannen blir involverad i processen. Håller alla tummar för dig. Nu kan det bara bli bättre. ♡ Kram

De behandlar alla typer av missbruk, men jag hamnar i a-gruppen då ?. Vi börjar på måndag och ska sitta i grupp på ca 7-10 personer. Vi träffas 10 tillfällen, sen är det många individuella samtal efter det. Frånvaro är inte aktuellt mer än när man verkligen måste utebli.
Deras syn är att man kan sluta dricka på egen hand, men att man är långt ifrån klar med sig själv. Lämnade kliniken med orden ”Nu börjar din resa”

Pratade nyss med min bror och nämnde hur ledsamt det är att inte alla kan få samma hjälp. Så fort man kan betala för sig så öppnas dörrar ☹️
Sen är det en tuff resa jag har framför mig. Bävar för att damma av gamla minnen och uppföranden.

CS

Och jag som har stått i valet och kvalet om att gå behandlingsprogram i 15 veckor som inte kostar mig en spänn, mer än det jag tappar på att vara sjukskriven då. Lite för stolt för att be om hjälp, vad ska andra tänka osv. Vilka jäkla nonsenstankar egentligen. Mycket bra förmån i min kommun börjar jag fatta. Är en idiot om jag sumpar detta! Ska dela med mig av alla tips jag kan få.

Jag var jättenervös för att berätta för de närmsta, även om de var noga utvalda för att få veta. Men jag hade aldrig trott att jag skulle mötas av så mycket kärlek och förstående.
Sen kan jag erkänna att jag inte var beredd på att denna resa skulle sträcka sig 1,5 år, men jag förstod under mötet att det finns mkt att jobba med.
Fick förklaringen att om man dövat sig/höjt sig med alkohol i flera år (även om det varit långt ifrån dagligen) så stannar känslolivet upp lite grann. Man är inte helt i kontakt med sig eftersom reptilhjärnan fått härja.
Blev även avrådd att hoppa på nåt större projekt som kunde vara energikrävande, inte ta några stora beslut om jag kunde undvika det.
Ska berätta mer längs vägen.
Kram alla från ? Reptilen ?

Igår var ingen bra dag. Kom hem och var glad och nöjd, så som jag känt mig dagarna sen beslutet att sluta. Satt med datorn och skulle logga in för att fixa lite skolgrejer för barnen. Makens Mail kom upp och han var inloggad. Såg nåt Mail från en bank och hajade till. Öppnade det och insåg att min man ansökt om ett bankkonto hos nån off shore bank. Konfronterade honom och efter ett gäng bortförklaringar så erkände han att han såg över sina möjligheter att gömma VÅRA (dock intjänade genom hans företag) pengar ifall jag inte fixar att hålla mig nykter och vi skulle gå isär. Han ville inte att jag skulle få en spänn av dem. Här går jag hemma varenda dag efter jobbet och tvättar, diskar, handlar, fixar barnens grejer, viker hans jävla kalsonger - allt för att han ska kunna jobba (eller sitta på sin feta röv i soffan). Och så vill han ta och gömma våra pengar.
Visst vet jag att jag gjort fel som druckit alkohol, men att bli fullständigt misstrodd (han började prata om att han inte kan lita på mig när jag tex reser bort med jobbet) och ev bli lurad på våra resurser.... det var en käftsmäll. För att inte tala om olagligt. Tror vi båda har lite att jobba med.
Men som ni ev förstått om ni läst tidigar inlägg så är vårt förhållande inte riktigt jämlikt.
Grät igår för första gången på länge, känner mig tom. Men måste ta nya starka tag för mig själv och barnen.