I tisdags fyllde jag år. Min födelsedags spenderades (som vanligt) i soffan, bakfull, trött och full av ångest. Natten innan betedde jag mig som en idiot, jag blev riktigt rädd för mig själv. Bara några dagar tidigare var det samma sak, jag skulle bara ut och ta en, max tre öl. Jag kom hem halv sex på morgonen och var tvungen att sjukskriva mig från jobbet. Jag orkar inte gå in på vad jag gjorde, men det var hemskt, känner inte igen mig själv.

Igår morse satt jag på tåget, på väg hem från min pojkvän jag tillbringat helgen hos. Min fina fina pojkvän, som gjorde allt för att min födelsedag skulle bli fantastisk. Och jag bara förstörde den, sådär. Vi pratade om det, jag bad om ursäkt och han förstod. Hur kan han älska mig och bara acceptera? Jag har alkoholproblem sa jag. Nej, skrattade han, du är bara mänsklig, så blir det ibland.

Men på tåget igår funderade jag, och jag var så rädd, så rädd att jag skakade. Det var som om varenda cell i kroppen vibrerade. Försöker komma på varför, verkar vara flera saker. Mina varningsklockor har ringt så länge att jag vant mig vid ljudet. Jag tror att jag är rädd för att jag nu inte kan ljuga eller låtsas längre, jag har problem, jag missbrukar alkohol. Jag kan inte bara ta ett par öl. Eller jo, ibland kan jag, och det är det som ställer till det, för jag vet själv inte när det kommer gå och när det går åt skogen. Och när det väl går tänker jag att nu, nu har jag fått styr på det! Men jag vet innerst inne att det är lögn, för det är alltid jag som vill stanna kvar, det är alltid jag som propsar på en till, det är alltid mig man räknar med när det är fest, det är alltid jag som är kvar sist. För jag vill alltid ha mer. Jag vill inte vara salongsberusad, jag vill vara nykter eller skitfull. Svart eller vitt.

Det fanns en tid när jag "bara" festade på helgerna. Det spårade ur ibland men verkade vara okej med omgivningen. Tror jag omgav mig med en viss sorts människor som alla hade samma inställning till fester och fylla. Partyprinsessan, det var jag det. Det skulle aldrig på den tiden falla mig in att dricka på vardagar, att ta en öl var för mig bara sådär var helt onödigt tyckte jag, och jag skulle definitivt aldrig dricka själv, aldrig i livet! Idag ser det inte ut så, alla gränser har suddats ut. Jag har inga gränser längre. Jag dricker inte varje dag men jag kan när som helst få för mig att det är okej, och då går det inte att bromsa.

Det senaste året har spårat ur rejält, jag har förstört relationer på grund av att jag blir för full. Men mest av allt har jag förstört mig själv, jag förstår det nu. Hela tågresan igår, hela dagen på jobbet, hela kvällen i soffan tillbringade jag på detta forum. Jag kände igen mig i så många historier! Och det var skönt, och skrämmande. Äntligen har jag erkänt för mig själv. Men nu finns det heller inget att gömma sig bakom, ingen återvändo. Tror att jag är rädd att misslyckas redan innan jag försökt.

Jag köpte en anteckningsbok igår och skrev ner mina tankar, huller om buller, och så grät jag massor. Och det kändes lite bättre. I morse när jag vaknade kände jag mig märkligt lugn, så har det inte känts på riktigt länge. Det var skönt, men samtidigt blev jag rädd att rädslan ska gå över. Är det någon som förstår vad jag svamlar om? Om ångesten försvinner och jag slutar vara på min vakt kanske jag trillar dit? För nu har jag bestämt mig, jag kan inte dricka. Om jag kommer göra det igen i framtiden vet jag inte, så långt ser jag inte. Men jag vet att jag inte kan, att jag inte har kontroll och att jag kommer fortsätta må dåligt om jag fortsätter.

Oj det här blev en hel uppsats, många tankar som cirkulerar i huvudet just nu! Jag var lite rädd att skriva här men det känns samtidigt bra, ett erkännande inför mig själv. Jag tar tacksamt emot tips på vägen, råd inför framtiden. Hur gör man när det här första lugnet lagt sig? För det gissar jag att det gör, livet blir ju inte rosaskimrande bara för att jag slutar med alkohol.

Nu ska jag läsa vidare i alla inspirerande trådar. Tack för ordet!

Nynykter

Attans bra tänkt Miss H! Om du är såhär skarp när du är febrig, hur ska det då inte bli när du är frisk? :-) Jag håller med som vanligt. Drickandet tar väldigt mycket mer energi, kraft, pengar än icke-drickandet.
Det där med att inte vilja/kunna bli sjuk känner jag igen. Tror för övrigt att jag och Stigsdotter pratade om det någon gång här på forumet. Den iakttagelse jag redan har gjort är att forumet verkar vara nedlusat av högpresterande människor. Achievers. Jag är också sådan.
Kyrkogården är full av sådana som trodde att de var oumbärliga...
kram och krya på dig!
Nynykter

Jag instämmer helt, bakis idag och försöker komma på hur jag ska gå vidare i livet utan alkohol, hur gör man tex på semestern? Har ju druckit hela semestrarna i 20 år...

Jag är här första gången idag och det är så mycket jag känner igen mig i det du skriver. Har i flera år varit den som inte kan sluta och som går hem sist och som blir fullast och vill nu försöka leva utan alkohol i sommar, men det känns bara sorgligt och när jag hör alla som säger/skriver att det är så härligt utan så kan jag just nu inte se det, känner bara att hur ska det gå, vad ska jag göra, vad ska alla säga när jag tackar nej. Vill sluta men ser liksom inget positivt med det.

MissH

Hej och välkommen!

Ja jag känner igen mig i dina tankar, det kan kännas sorgligt, svårt och rent av skrämmande att lova sig själv ett nyktert liv. Men så känner nog de flesta i början, man vill först och främst slippa det skitliv som alkoholen skapar och man vet inte riktigt hur det kommer bli sen. Och det kan man ju inte veta förrän man provar. Jag visste bara att jag fått nog, att jag inte kunde dricka mer, jag var rädd för mig själv. Kändes som om jag kunde hitta på vad som helst på fyllan. Och jag var verkligen skiträdd, låg i min säng och grät de två första kvällarna, tanken på att jag skulle vara alkoholist kändes skrämmande men riktig på samma gång, var som att få en spark i magen varje gång jag tänkte på det. Men sedan blev jag positivt överraskad. Jag kan bara tala utefter min egen erfarenhet, men det är verkligen så härligt som många beskriver. Som färgteve hela tiden som någon skrev i min tråd!

Men hur gör man? Tja, kroppen vet hur man gör iallafall, man får mycket mer energi. Och jag tycker att jag uppskattar mer småsaker, jag ser så mycket mer nu än jag gjorde innan. Tycker saker är roligare, även småhändelser i vardagen. Ser man sig omkring gör folk saker hela tiden utan att dricka. Har varit på ett par fester (något jag trodde skulle bli skittråkigt) och jag ser att de flesta faktiskt inte blir så packade som jag ville tro innan i min dimma. Och vad säger man? Man säger nej. Sen kan man svamla fram någon osammanhängande förklaring så att man framstår som en halvidiot, det har funkat för mig :-)

Även om du inte ser något positivt med att sluta dricka nu så har du ju börjat ifrågasätta din alkholokonsumtion och hittat hit till forumet? Du kanske kan börja med att se det som "icke-negativt" att sluta dricka och se vad som händer?

Jag håller tummarna för dig!

Mirre 123

..och tillhör väl mer andra sidan som medberoende, men tycker det är så himla STRONGT av er att ge upp alkoholen för för att välja livet istället och att ni delar med er så ärligt här i forumet! Jag har följt flera trådar och fått många insikter och förståelse för min egen situation och det är jag er alla väldigt TACKSAM för, även om det på samma gång gör grymt ont då min numera ex inte vill inse hur hans drickande påverkar hans liv och mående : (

Min allra högsta önskan är att han "vaknade upp" ur sin förnekelse och ville kämpa för ett bättre välmående liv precis som ni! Vill inte helt inse att det inte finns något jag kan göra för att få honom att inse vad han gör mot sig själv. Ställde ett ultimatum om han vill fortsätta leva som han/vi gjort hittills vill jag gå vidare med mitt liv, vilket slutade med att "jag ska slippa ha någon kontakt med honom" och efter att ha sagt till honom att jag nu äntligen förstår varför han mått som han gjort under fler år än vårt förhållande handlat om att han dessvärre nog är beroende av alkohol har han blivit smått "galen" och arg mot mig.
Vet väl egentligen att det inte finns något mer jag kan göra än hålla mitt ultimatum, men hoppet är ju det sista som lämnar människan och särskilt kanske oss medberoende om jag förstått det rätt... Men är denna ilska ett steg i rätt riktning mot ett "uppvaknande"? Är det någon ide att fortsätta försöka få honom att inse att hans drickande är osunt, att förnekelsen ingår i sjukdomen eller ska jag bara lämna honom ifred och hoppas på det bästa?

Oerhört tacksam för era råd till en förvirrad medberoende som bara önskar få leva livet, helst med den jag älskar!

Styrkekramar till er alla
Mirre

Det senaste året har min man börjat reagera på hur jag dricker. Han blir arg och sur och jag lovar och lovar. Och bryter alltid löftet. Senaste gångerna har han blivit riktigt arg och besviken och jag ser i hans ögon att han inte tycker om mig när jag gör som jag gör. Det är nog det som har gjort att jag nu vill ändra mig. Just den där blicken han gav mig i lördags morse efter en dålig fredag kväll. Vill inte att han ska se ner på mig, vill vinna tillbaks respekten. Vet inte om detta hjälper dig....

Tack för stöttande ord, det jag fastnade för var tipset att försöka se det som "icke-negativt" att sluta dricka, tack för det!

Mirre och välkommen till forumet !

Att få en som jag, dvs alkis, att fatta att jag var på fel väg var inte lätt. Efter att ha försökt själv på alla tänkbara sätt och tagit hjälp av de beroendeenheter som fanns i vår stad i flera år utan resultat kom slutligen genom brottet för mig när hustrun ställde det slutliga ultimatumet.
Nu har ju du redan ställt och genomfört ditt ultimatum och han valde alkoholen så då är nog chanserna för ett uppvaknande rätt små. Tyvärr.

En väg kan vara att ringa AA där du bor och be att några därifrån tar kontakt med honom och försöker etablera en kontakt. Ibland fungerar det, ibland inte alls.

Du har inte så stora möjligheter längre när han nu valt spriten.

För din egen del så kan du söka hjälp hos exvis Al-anon eller hos beroendeenheten som har en familjeavdelning.

Kram och lycka till !

den där blicken kommer jag alltför väl ihåg ! Jag kände sån avsky för mig själv och mitt drickande när jag fick den där blicken från min hustru.
Häng kvar på forumet och ta till dig erfarenheterna från de som gått före dig så förbättras dina chanser enormt !

Mirre 123

Sommar12 och Adde!

Han påstår att han varit i kontakt med psykolog via telefon för att han känner att det blir för mycket ibland särsklit när han hamnar unde press på tex jobbet och hur han kan bli av med det behovet. Vet inte helt hundra om det är sant, men hoppas det för hans egen skull. Enligt honom är det pga jobbet som han mår som han mår och då han sagt upp sig och nu kommer ta några månader för att bara vara med de han älskar mest hoppas han komma på rätt bana igen. Vet inte om detta är ett uppvaknanade eller inte, men det är väl det som är det största problemet för oss medberoende "vi vill ju så gärna hoppas"...

Tack igen för era ord & Lycka till på er väg!!!

Kram M

Villervalle

Det finns faktiskt några goda exempel härinne där den medberoende har ställt ultimatumet att separera om inte drickandet upphör och sedan genomfört detta men samtidigt också deklarerat att det kommer finnas hopp om en återförening om den som dricker tar tag i sitt beroende. Detta är stort och gäller naturligtvis endast om det trots allt finns kärlek kvar i ett förhållande.

Då gäller återigen de berömda orden; TRON på att en förändring kan ske om ultimatumet verkställs. HOPPET som kommer finnas om en återförening kanske kan bli sann igen, och om allt blir sant så är störst av allt; KÄRLEKEN.

ananas

Är ny här. Ja gav ultimatum till min man och
gav hopp om att finnas om jag såg förändning.

Han ringde psykolog och sa att han skulle Sluta
dricka när livet ordna upp sig. Han tog tag i
sin situation o börja jobba. Han hade varit arbetslös
gått in i väggen sa han. Ja misstänkte
att alkoholen var det som bidragit det med. Allt
var rätt bra efter att han börjat jobba igen. Hade
varit utan jobb i ca tre år då. Ja ville ställa upp
o förstod att det var svårt att ta tag i allt utan
jobb, så ja lät honom flytta in. Han sade att min värme
var allt han behövde. Ja ville verkligen ställa upp, finnas
för honom. Han gick till psykolog, och drack mindre.
Han gick till AA o ja trodde verkligen att han nu
äntligen tog tag i drickandet. Det höll i ca ett
halvår, han uteblev osv . I slutet sa han att beslutet
inte riktigt var hans, han bor kvar här o nu har han
sagt upp sig. Ja tror han fick sparken,

Ja sitter fast. Mina vänner säger att ja kan
träffa någon som respekterar mig mer, och
ja vet inte hur mkt längre jag orkar,

När vet man att beslutet att sluta blir hans
eget. I början sa han att ingen tidigare hade
tagit emot honom, att han skulle kämpa för just
mig,

Det är inte lätt, / kramar till er alla

Villervalle

eller så var hans kärlek till dig inte tillräckligt stark. Jag skrev bara att det fanns exempel på lyckliga slut. Tyvärr gällde det ju inte er. Men min mamma brukar alltid säga. "Älskar du en, så är det hundra som gråter och mister du en, så finns det tusen åter"

Ha det Gött

inte din invändning mot det jag skrev Villervalle ? På vad sätt har jag fel ?
Min fru och jag är fortfarande gifta efter min primärbehandling och hennes Familjevecka. Vi har nu varit ett antal år i nykterheten, längre än de flesta här på forumet, vi lyckades utan tvekan hålla ihop vårat äktenskap och kan väl räkna oss till det lyckliga slutet ? Och det tack vare att jag gjorde valet att sätta min fru före alkoholen. Hade jag valt annorlunda hade jag inte levt idag.

Däremot har vi nu relationsproblem som INTE är alkoholbaserade utan precis som andra vanliga människor kan få. Vi kastar inte knivar på varandra, har delad ekonomi, bor ihop iofs i skilda rum men det är ju heller ingen ovanlighet och har inga som helst problem med att prata med varandra så något måste vi ha lärt genom AA's levnadsprogram.

Generellt är det så att de flesta, INTE alla, äktenskap går åt pipsvängen efter ett år i nykterhet för att man tagit bort det gemensamma kittet, alkoholen. Sjukdomen alkoholism kommer inte som en blixt från klar himmel utan man, familjen, växer in i den. Den kallas ju också för en familjesjukdom. Det krävs en hel del jobb av familjemedlemmarna för att klara av den nya situationen som uppstått kanske över en natt. Tänk en leksaksmobil som innehåller ett antal små skojiga saker som hänger i trådar helt i jämvikt, så funkar alkoholistfamiljen. Tar du bort en enda liten leksak så blir det en kraftig obalans i mobilen.

Har jag fel ? Tja, jag är inte så säker på det.

ananas

Jag vet inte riktigt det där med styrka och
kärlek. Det är så olika faktorer. Jag tror inte
det behöver vara den rätta medberoende
personligheten " alltså " rätt stöd, styrka,och
kärlek eller brist på den. Min sambo har nog
vare sig brist på styrka eller för lite kärlek till
mig. Han har massa skit bakom sig och en
rätt knölig personlighet. Dåligt självförtroende
osv. Finns ingen kärlek i världen som biter på
den. Och ingen styrka som kommer hux flux.

Det blir liksom jobbigt att tänka att kärleken
ska lösa sjukdomen alkoholism. Den kan kanske
vara viktig men oftast sätter den väl oxå fart
på medberorndesnurren" alltså menar, nu ska
ja älska mer, o om ja bara gör det kanske han
orkar sen,

Jag tänker inte bryta om ja måste det o känna
att ngt saknas i vår kärlek, vår kärlek kan
flytta berg, men inte rå på hans sjukdom.

Ja tror att han är i sitt förlopp och det finns ingen
styrka eller kärlek i världen som kan komma
helt sådär. Bägge hans föräldrar är alkoholister
, o han har djupa sår, det är en process som tar
tid.

Ja tänker att ja i bästa fall kanske blir den
person som fanns där, ifrågasatte, och fick
honom att en dag kanske sluta förneka och
Kanske kunna älska. Kärlek är ju inget vi
klarar så där bara. Vi måste ju må bra för att
orks me och ge ngt. Han ger inte mig det
Ja behöver. Av massa skäl som ja tror hänger
ihop me att han flyr sig själv,

Det här blev långt, e iallafall glad att ha hängt
kvar ett tag för honom, men ja vill nog oxå
kunna kräva kärlek av någon som kan ge det,

Det är två vägar o vi hängt ihop så kort tid,

Vi pratar på här o kärlek e komplicerat o
även det där med styrks tror ja,

Ja tänker som Adde, svårt o komplicerat att
ha relationer,

Kram Ananasen.

tycker Adde beskrev precis betydelsen av ett ultimatum. Men, vi förstår inte alltid varandra vi människor. Så är det bara.

Mobilmodellen är bra och gäller alla familjer och gemenskaper. Dels som Adde skrev att om en tas bort/väljer att gå kommer hela mobilen i gungning men också så att om en (exvis den medberoende) konsekvent förändrar sin hållning och sina handlingsmönster så påverkas alla och förändring måste ske för att helheten ska återfå balans.

Det är hoppfullt och det sker.

Men det är ett stort arbete att ändra sin hållning i ett långsamt invuxet mönster. Lättare sagt än gjort. Och jag tror inte (nånsin) att det räcker med kärlek. Kolla filmen When love is not enugh.

http://medberoendeinfo.blogspot.com/2012/06/film-when-love-is-not-enoug…

Hälsningar från morgonsoffan, lev väl! / mt

MissH

Oj vilken aktivitet, så fort man vänder ryggen till..:-) Härligt med diskussioner! Har tyvärr ingen direkt erfarenhet att bidra med vilket gör att det blir svårt att komma med något vettigt...

Idag var det sommarfest på jobbet, höll mig till vatten och kaffe och hade faktiskt riktigt kul! Gick hem när jag kände att jag var färdigfestad och det kändes skönt. Tidigare hade jag nog låtit mig övertalas att stanna och hällt i mig mer vin för att försöka få roligare, hade förmodligen suttit kvar bland de sista och kramat ur boxar, kanske gått vidare och glömt bort morgondagen...usch. Men nu gick jag hem och kommer vakna pigg imorgon utan ångest! Var lite märkligt att se sina kollegor berusade, det var ingen som var direkt full, men de flesta är ganska reserverade i vanliga fall. Det var inte obehagligt, jag blev bara förvånad på nåt sätt...att det gick så fort innan man började höra folk lite sådär sliriga på rösten. Men det var trevligt som sagt. Sen hinner det ju inte urarta heller, om man går hem tidigt. Kände lukten av rödvin ur att glas mågon ställt framför mig, första tanken var att det luktade gott, som en reflex. Sedan tänkte jag efter...nej det luktade mest surt och kemiskt, som färg eller aceton. Hjärnan är bra på att luras, intressant hur man kan lära kroppen och sinnena att göra vissa associationer.

Nu när jag skriver så här...tidigare hade jag nog tyckt att jag lät präktig och trist men jag känner mig faktiskt inte tråkig! Snarare ansvarsfull. Det är av respekt för mig själv som jag låter bli att dricka. Det känns stort!

Pratade med en kompis sen långt tillbaka förut, har skrivit om honom tidigare. Har tyckt att han dricker okej men blev förvånad sist då jag med nyktra ögon fick en helt annan bild. Vi pratade om att han ska hälsa på och han sa att han tyckte vi kunde gå ut och festa. Svarade att jag har en vit period nu så krogen blir inte aktuell. "men det är ju om tre veckor!" tyckte han. Sa att jag inte kommer dricka på hela sommaren, och han lät besviken. Men han frågade inte varför. Han måste ju ha sett hur jag dricker, eller vill han inte se? Satte igång grubblerier i mitt huvud. Bryr han sig inte om varför? Jag sa att jag mår bättre av att vara nykter, han började prata om något annat. Sa att han kanske kommer på lördagen istället för fredagen. För att jag är trist att "bara" umgås med?? Jaja, det återstår att se. Kommer kanske bli en del förändringar i bekantskapskretsen framöver? Har ju sett att många skrivit om det här på forumet, men man vill ju inte tro att man har vänskap som baseras på alkohol själv. Har han kanske problem själv förresten? Sa att han satt själv och drack vin, var noga med att poängtera att det var ett fint vin (man dricker ju för att det är gott eller?). "lite alkat kanske" sa han sen. Svarade nja...sen slätade jag över, nejdå det är väl ingen fara? Sen skämtade han. Jag, som nyss ville frälsa och få fler att förstå hur skönt ett nyktert liv kan vara, orkar faktiskt inte dra någon annan just nu. Fokuserar på mig, min nykterhet, mitt liv. Det är kanske egoistiskt?

Om ett par dagar åker jag till pojkvännen igen, ska ha en weekend på pensionat med hans jobb. Känner mig trygg med att inte dricka, blir folk i alla åldrar, vissa har sina barn med, så jag slipper fylleslag. Blir nog kul!

Firar förresten sex veckor idag, grattis till mig! Ha en fortsatt trevlig tisdag ni som läser!

Stigsdotter

Det var många frågetecken bland dina rader och jag måste gå och lägga mig nu, borde gå upp tidigt imorgon. Men, måste bara få säga att du skriver så klokt, lyssna på ditt hjärta, det känns att du är på rätt väg. Och, det är INTE ego att du fokuserar på dig nu, det måste du göra, all din energi måste gå åt till att må bra själv i första hand!

Många kramar, god natt

till dina 6 veckor MissH !!!

Och jag håller med Stigsdotter helt när hon skriver att det inte alls är egoistiskt att fokusera på dig själv och din nykterhet. Det finns inte mycket utrymme för andra när förändringen sker i knopp och kropp.

Jag tror på dig.

MissH

Ja så får det vara nu, fokus på att må bra. Känns rätt gött:-)

Läste lite bakåt i min egen tråd idag och såg att jag skrivit om att jag önskat att någon sagt till mig att jag dricker för mycket. Så kom jag på att det visst finns dom som påpekat att jag borde ta det lugnt med drickat. Något jag såklart protesterade högljutt mot, taggarna utåt direkt. Vad duktig man är på att förttränga minnen som inte riktigt passar...minns att jag skyllde mitt beteende på att jag hade problem med pojkvännen och säkert flera andra saker jag inte minns. Och det är ju skitbra att skylla på problem, för dom tenderar ju att dyka upp då och då i livet, och man har hela tiden anledningar till att fortsätta hinka. Jag vet inte om jag trodde på mig själv egentligen då...umgicks mycket med en väninna som är snäppet värre än mig när det gäller drickeriet. Och då är man ju inte alkad själv, om någon dricker mer! Ville väl inte se mitt problem bara.

Försöker träna mig i att inse just det där, att problem kommer och går. Det är ingen ide' att gå och vänta på att det där perfekta livet ska börja, jag kommer stöta på patrull flera gånger framöver. Bäst är ju faktiskt att njuta nu och hantera problem när dom dyker upp, men det är lättare sagt än gjort för ett kontrollfreak som jag. Men jag försöker som sagt. En stor hjälp är ju faktiskt att inte dricka, jag slipper de problem alkoholen skapar. Och genom att hantera problem nykter, utan att fly, med en frisk hjärna, måste jag väl lära mig hur man gör till slut! Är en känslomänniska med rätt svajjigt sinne, och har precis insett att jag just kommit ur en "ner"-period. Nu är jag lugn och glad igen. Tycker att det gick fortare än vanligt...och det var inte så farligt. Bara att ta det lite lugnare, vara lite snällare mot mig själv.

I min nya livsfilosofi ingår att få ordentligt med sömn, därför kryper jag ner mellan lakanen nu. Godnatt!