I tisdags fyllde jag år. Min födelsedags spenderades (som vanligt) i soffan, bakfull, trött och full av ångest. Natten innan betedde jag mig som en idiot, jag blev riktigt rädd för mig själv. Bara några dagar tidigare var det samma sak, jag skulle bara ut och ta en, max tre öl. Jag kom hem halv sex på morgonen och var tvungen att sjukskriva mig från jobbet. Jag orkar inte gå in på vad jag gjorde, men det var hemskt, känner inte igen mig själv.

Igår morse satt jag på tåget, på väg hem från min pojkvän jag tillbringat helgen hos. Min fina fina pojkvän, som gjorde allt för att min födelsedag skulle bli fantastisk. Och jag bara förstörde den, sådär. Vi pratade om det, jag bad om ursäkt och han förstod. Hur kan han älska mig och bara acceptera? Jag har alkoholproblem sa jag. Nej, skrattade han, du är bara mänsklig, så blir det ibland.

Men på tåget igår funderade jag, och jag var så rädd, så rädd att jag skakade. Det var som om varenda cell i kroppen vibrerade. Försöker komma på varför, verkar vara flera saker. Mina varningsklockor har ringt så länge att jag vant mig vid ljudet. Jag tror att jag är rädd för att jag nu inte kan ljuga eller låtsas längre, jag har problem, jag missbrukar alkohol. Jag kan inte bara ta ett par öl. Eller jo, ibland kan jag, och det är det som ställer till det, för jag vet själv inte när det kommer gå och när det går åt skogen. Och när det väl går tänker jag att nu, nu har jag fått styr på det! Men jag vet innerst inne att det är lögn, för det är alltid jag som vill stanna kvar, det är alltid jag som propsar på en till, det är alltid mig man räknar med när det är fest, det är alltid jag som är kvar sist. För jag vill alltid ha mer. Jag vill inte vara salongsberusad, jag vill vara nykter eller skitfull. Svart eller vitt.

Det fanns en tid när jag "bara" festade på helgerna. Det spårade ur ibland men verkade vara okej med omgivningen. Tror jag omgav mig med en viss sorts människor som alla hade samma inställning till fester och fylla. Partyprinsessan, det var jag det. Det skulle aldrig på den tiden falla mig in att dricka på vardagar, att ta en öl var för mig bara sådär var helt onödigt tyckte jag, och jag skulle definitivt aldrig dricka själv, aldrig i livet! Idag ser det inte ut så, alla gränser har suddats ut. Jag har inga gränser längre. Jag dricker inte varje dag men jag kan när som helst få för mig att det är okej, och då går det inte att bromsa.

Det senaste året har spårat ur rejält, jag har förstört relationer på grund av att jag blir för full. Men mest av allt har jag förstört mig själv, jag förstår det nu. Hela tågresan igår, hela dagen på jobbet, hela kvällen i soffan tillbringade jag på detta forum. Jag kände igen mig i så många historier! Och det var skönt, och skrämmande. Äntligen har jag erkänt för mig själv. Men nu finns det heller inget att gömma sig bakom, ingen återvändo. Tror att jag är rädd att misslyckas redan innan jag försökt.

Jag köpte en anteckningsbok igår och skrev ner mina tankar, huller om buller, och så grät jag massor. Och det kändes lite bättre. I morse när jag vaknade kände jag mig märkligt lugn, så har det inte känts på riktigt länge. Det var skönt, men samtidigt blev jag rädd att rädslan ska gå över. Är det någon som förstår vad jag svamlar om? Om ångesten försvinner och jag slutar vara på min vakt kanske jag trillar dit? För nu har jag bestämt mig, jag kan inte dricka. Om jag kommer göra det igen i framtiden vet jag inte, så långt ser jag inte. Men jag vet att jag inte kan, att jag inte har kontroll och att jag kommer fortsätta må dåligt om jag fortsätter.

Oj det här blev en hel uppsats, många tankar som cirkulerar i huvudet just nu! Jag var lite rädd att skriva här men det känns samtidigt bra, ett erkännande inför mig själv. Jag tar tacksamt emot tips på vägen, råd inför framtiden. Hur gör man när det här första lugnet lagt sig? För det gissar jag att det gör, livet blir ju inte rosaskimrande bara för att jag slutar med alkohol.

Nu ska jag läsa vidare i alla inspirerande trådar. Tack för ordet!

MissH

Firar tre veckor idag, beslutet känns fortfarande lika rätt! Gruvar mig lite inför helgen, ska berätta för min finaste. Är nog mest rädd att han inte ska ta mig på allvar. Well, jag har ju ett rejält batteri med "bevis". Fast det behövs kanske inte, bara han accepterar.

Håller fortfarande på att...ja vad ska man kalla det? Jobba på att ta plats? Plats i mitt eget liv. Skulle åka på en tre dagar lång resa med jobbet, men är inte alls sugen. Började vela idag på jobbet, har ju varit sjuk och är fortfarande risig. Började samla argument, chefen och kollegan försökte övertala mig, ringde pojkvännen (jag alltså, inte chefen :-)) Men då fick jag nog, blev trött. Va fan, jag vill ju inte! Säg nej bara! Blir någon sur får det vara så. Så jag åker inte. Tänker ta en sjukdag imorgon och bli ordentligt frisk. Mår så bra av att ha bestämt mig, får ångest av velandet. Fundera på vem som kommer tycka vad. Orka. Viktigast är väl jag?

Jag har sprungit in i den berömda väggen tidigare, haft panikångest och knaprat lyckopiller. Dags att börja LYSSNA på kroppen och mig själv. Är en person som gillar att prestera, gillar att jobba och det blir för mycket ibland. Måste bromsa.

Att jag är sjuk är bara en av anledningarna, kanske ett svepskäl. Det kommer bli fördrinkar och mingel, mat och vin. Känner att jag inte orkar just nu. Att inte dricka hade funkat, men jag vill inte vara i miljön... Med arbetskamrater som inget vet. Och jag hatar mingel! Får prestationsångest bara jag skriver det. Man ska ju äääälska att nätverka , träffa nya spännande människor och knyta kontakter! Det gör flera av mina lyckade gamla klasskamrater, och dom har snygga cv:n och bra löner. Men vet ni? Jag skiter i det, jag hatar ändå mingel. Haha, nu låter jag totalt asocial, det är jag inte, tvärtom. Men jag har äntligen insett att jag måste skita i vad andra tycker, eller snarare vad jag TROR att andra tycker. Och göra vad som är bäst för mig. Och det är att slippa åka på en resa med fem hundra andra som jag varken känner eller vill lära känna. Just nu vill jag ha fokus på mig och mina närmaste.

Blev som vanligt en hel novell, har mycket att få ur mig tydligen!

håller helt med dig MissH ! Du är den viktigaste personen i ditt liv och du ska må bra, det är du värd.
Kram !!

Och grattis till dina 3 veckor :-))

lessenfrun

Låter alldeles fantastiskt sunt! Grymt om du kan ta bra beslut för dej själv.
Har tänkt mer så själv. Höll alltid i sociala saker som höll ihop folk på jobbet förr, men nu, vill inte.
Det händer således inte ett skit längre, men jag kan ju inte när det känns fel.
Man måste vara "egoistisk" ibland. Den där resan klarar du dej utan.
Stort grattis till 3 veckor. Starkt!

Villervalle

Hej,

Jag är också ny här och har surfat runt ett tag och imponerats av alla människor som har beslutat att ta tag i sina liv. Alla är vi olika och jag har också problem med spriten från och till men mitt största problem är inte att avstå att dricka, för det kan jag om jag ger mig fan på det, utan att inte kunna sluta när jag väl börjat. Som tur är kan jag inte supa till mer än 3 dagar för sen mår jag riktigt skit och kan inte dricka alls :-)

Anledningen till mitt inlägg är att jag känner igen mig såväl i din beskrivning om hur det är att deltaga i alla dessa meningslösa sammankomster, "retreater", eller vad det nu kan vara. Jag är heller inte asocial och du verkar, precis som jag, ha höga krav på dig själv och vad du levererar, och att då bara trampa runt och vara trevlig är då så oändligt jobbigt och kan ofta vara en av anledningarna till att man sedan super till för att kunna varva ner..

Jag tror att mitt och ditt problem bottnar i att vi alltid vill prestera på topp för att sedan få ett erkännande om vad duktiga vi är. Men det kostar på att ligga på topp som du ser. Man mår egentligen skit. Jag har därför på senare tid valt att hålla en lägre profil och insett att det är ingen som tackar en för att alltid prestera 100 % , och då mår jag genast bättre.

Det är så klart bättre att må bra och jag tycker du gör helt rätt i att avstå från denna resa och jag tycker det är skit av dina chefer att dom pushar på och så att du måste ange alla möjliga konstiga argument och sedan till och med sjukskriva dig för att slippa. Kanske du skulle förklara detta närmare för din chef och sedan se om ni tillsammans kunde se om det verkligen måste vara ett måste för dig att deltaga i sådant här för att kunna lösa dina arbetsuppgifter.

Ha det gött!! och Lycka till!

MissH

Precis så är det! Jag presterar för att få bekräftelse, då tycker jag att jag mår bra, känner mig duktig, presterar ännu bättre. Och det är inte bara på jobbet förstår jag nu, jag ska vara duktig på alla plan, plocka poäng hela tiden. Men den sköna känslan försvinner så snabbt! En klok vän till mig sa i somras; "men det handlar ju inte om vad du presterar, du är ju omtyckt för att du är du." det där gick inte in i huvudet. Vaddå, vem är jag? Att bara vara jag, och vara uppskattad för den jag är ger ju ingen tydlig bekräftelse, jag får inga kvitton på att jag duger. Därför har jag svårt att veta om jag "är" rätt. Fånigt va?

Vill göra ett bra jobb, göra skäl för min lön men se till att inte överprestera. Och inse att det är okej att gå ner på lågvarv ibland, man är bara människa. Och så ska jag lära mig att inte vara så förbannat rädd att någon ska bli sur eller ogilla det jag gör. Det brukar ha en tendens att gå över.

Nä du Villervalle, jag tycker vi skiter i mingel från och med nu! Känner igen det där med att hinka alkohol för att stressa av när det blir jobbigt, det är ju sjukt att man måste döva sig för att orka. Varför inte bara skita i det? Att min chef ville att jag skulle med tror jag var i all välmening, det är en jättebra kongress. Och jag hade ju sagt ja från början, det var frivilligt (nja). Men jag ska fundera i framtiden på varför jag tackar ja till saker, är det för att jag tror att jag borde men inte vill tackar jag nej. Nästa vecka är det sommarmingel (såklart) med jobbet. Tänker gå dit och äta plockmat och dricka bubbelvatten. Känner jag av minsta tecken till stress så går jag hem. En lyx man som nykter kan unna sig tycker jag.

Nynykter

Miss H! Du är min idol! Så himla insiktsfullt och klokt av dig att ta hand om DIG! Jag känner igen mig i din tvekan inför jobb-event och alla de som ääälskar att nätverka. Gör de verkligen det? Säkert är de riktiga VINNARSKALLAR också och så är de väldigt EXTROVERTA. Nä, nu haglar fördomarna, men ibland blir jag trött på att vissa egenskaper och beteenden lyfts fram och hyllas fastän vi alla är olika och fastän alla behövs. Hur skulle arbetsplatsen se ut om där inte fanns några som tyckte om att sitta på kammaren och jobba undan eller några som gillade att lyssna?
Kram från Nynykter

har också funderat över dessa tillställningar ? Vad är egentligen syftet med dem ? Att bekräfta chefen för att han "bryr sig om" sina anställda ? Kunderna ? Och jag vet att det är fler som funderar för nu, med stigande ålder(jag behöver inte vara rädd för att missa jobbet :-)) ), så har jag börjat fråga andra och det är måååånga som tycker det är besvärande arrangemang som de känner sig tvingade att gå på av artighet.

Min självkänsla var ju också väldigt mycket på minus den första nyktra tiden och då känns inte mingel så kul. Marie beskriver precis hur jag klev in genom dörren med blicken mot golvet och spröd röst : http://www.klarblacoaching.se/ledarskap/hur-vill-du-trada-in-i-ett-rum/…

Prenumerera gärna på hennes nyhetsbrev och gilla henne på facebook :-) Hon är så duktig !

Att lära mig att sätta gränser och tacka nej till saker som jag egentligen inte vill göra var en tuff läxa men det gick efter många bakslag. Och än idag kan det slippa ur mig att "det fixar jag" fast jag inte har med saken att göra men det är nog lärdomar jag får ta för att påminna mig om hur jag ska göra.

Klappa er gärna på er egna axel och beröm er själva för det är ju så vi kan fylla på vår självkänsla med enkla medel. Gör det enkelt :-)

MissH

Haha, tack Nynykter, tar lite rosig om kinderna åt mig av ditt beröm! Ja det är märkligt att vissa egenskaper lyfts fram mer än andra. Vi är ju som du säger olika! Och det är bra. Men det känns som om alla ska sträva åt samma håll, man ska vara drivig och framåt och ambitiös och samtidigt verkar fler och fler må allt sämre. En vän till mig fick nytt jobb och beskrev sin kollega med beundran i rösten: hon jobbar minst tio timmar om dan och så har hon precis fått barn, och så tränar hon också, du skulle se henne! Jag tänkte bara att den tjejen vill jag inte vara om några år. Vad vet jag, hon kanske är en supermänniska? Men jag har svårt att tro det. En annan, i mitt tycke klokare väninna sa att "mitt liv är allt det jag gör utanför jobbet". Så rätt! Hon är bra på sitt jobb, men har hittat en balans, och det är man skyldig sig själv att göra tycker jag.

Det kan säkert ha med självkänslan att göra, att man inte gillar tillställningar med folk man knappt eller inte alls känner. Eller inte. Oavsett tycker jag att man ska göra som man vill. Så många gånger jag varit på fester och känt mig malplacerad, flytt till badrummet för att komma undan och stirrat på mig själv i spegeln, undrat vad fan gör jag här? Så onödigt! Varför? För att jag borde. Tänk vad jag kunde gjort istället.

Handlar det om saker jag vill göra men inte vågar finns det anledning att börja jobba på det. Och det har jag gjort, dykt och klättrat i berg. Störst var nog när jag vågade trä mask på metkroken OCH skära huvudet av fiskarna jag gångade. Trodde aldrig jag skulle våga! Men när jag inte vill göra saker jag egentligen gör för andras skull tänker jag säga nej.

jag ett missbruk i din familj också MissH ? En väldigt känslig och personlig fråga som du självklart inte behöver svara på.
Kram !!

Stigsdotter

...för jag känner igen mig så väl i det där. Känner mig som en folkilsken get ibland: "fy vad jobbigt det är att vara trevlig!!". Men, Villervalle skrev så bra om detta så jag behöver inte.

Vill mest lämna ett avtryck, vifta lite med en flagga och säga HEJA! vad bra du är, modigt att prata med din väninna, hoppas det går bra med pojkvännen också. Det tog ett tag för min man att förstå allvaret även om han var den som ibland klagade på att drickat försvann ur våra flaskor.

Ge det tid, var rädd om dig. Det är en lång process. Ta ett beslut varje dat: idag skall jag inte dricka vad som än händer!

viktoria

Läser det ni beskriver ovan med stor igenkänning. Upprepar det jag snappade upp igår och skrev i Vanas tråd: Att verka lyckad och att vara lycklig är inte samma sak! Vilket väljer vi?

MissH

Ingen fara, tackar snarare för att du ställer frågan. Den fick mig att tänka till. Mitt spontana svar var nej, men...kanske? Mina föräldrar skildes tidigt, pappa bodde tio mil bort. Har ett starkt minne av att han tog med mig på fest en gång och blev skitfull, vägrade åka till honom efter det. Kände mig så utlämnad och kränkt. Minns att han ofta drack folköl på kvällarna, och en gång frågade han (märkbart påverkad): tycker du pappa är full? Nej, ljög jag. Ville inte göra honom besviken. Var ofta orolig för pappa, rädd att han var ledsen, ibland tog jag pengar ur min spargris och smusslade ner i hans plånbok så att han inte skulle vara utan. Minns ett samtal mellan honom och mamma där han försäkrade att han kunde sluta dricka om han ville. Har inget "allvarligt" fylleminne av honom förutom den där festen så jag vet inte om det var så farligt egentligen. Värre var nog att han var (och är) väldig frikostig med kritik, sparsam med beröm. Farfar var däremot tablettmissbrukare och farmor drack. Inget jag märkte då utan fått reda på i efterhand.

Mamma drack inte en droppe när jag var liten, hann bli över 20 innan jag såg henne dricka vin. Däremot var hon hård, fanns aldrig utrymme för diskussioner om något utan hennes ord var lag. Var nog ett ganska kuvat barn. Och så är det fortfarande, hon tål ingen kritik. Det har lett till att jag dragit mig undan och vi har en rätt så ytlig relation idag. Tycker mest hon är bitter och jobbig, krävande.

Så mitt svar är; jag vet inte. Finns kanske fler förträngda minnen av pappa? Eller hur tydligt är det där, vet man som barn att ens förälder missbrukar? Oavsett så vet jag att jag inte fick vara bara jag, fick inte ta den plats jag hade behövt. Därav mitt duktighetskomplex idag förmodligen, och antagligen en av anledningarna till mina alkoholproblem. Kanske?

Pappa har idag inga alkoholproblem, hans fru skulle aldrig tolerera det :-). Och vi har fått mer kontakt på senare år, även om han fortfarande gärna kritiserar mina val. Som tack för det får han en dotter som inte öppnar sig. Missförstå mig inte, jag är inte bitter, är tvärtom glad över att fått en bättre relation än jag trott var möjlig.

Blev mycket text som vanligt. Skrämmande att lämna ut sig helt så här, men skönt samtidigt! Det blir på riktigt när jag ser det svart på vitt.

MissH

Oj här rasslar det till av inlägg! Tack Stigsdotter, ska inte glömma!

Jag rycks med i det där ibland, vill lyckas. Eller kanske snarare ses som lyckad. Men dom jag avundas mest är dom som har ett slags lugn som inte verkar rubbas. Som är trygga och trivs med sin tillvaro. Så vill jag bli.

ditt svar !! Och jo ditt svar och din tanke är glasklar. Som vanligt frestas jag att skriva :-)

Även mycket små barn, man har konstaterat beteendeförändringar ända ner till ett-års ålder, och det sätter spår hela livet. Numera vet man även att "oförklarliga" återfall efter en lång tids nykterhet många gånger beror på att personen är ett sk Vuxet Barn, alltså uppväxt i en familj med missbruk och med en medberoende som skyddar. Även om alkoholisten i familjen blir nykter eller försvinner så kvarstår symptomen.

Men just nu är din egna nykterhet det absolut viktigaste för dig och den sak som du måste "greja" till först. Var sak har sin tid och igen : När du är mogen för nästa steg så tar du det :-)

Tack igen för din ärlighet och öppenhet och jag tror du känner att det lättar att prata om det.

Kram igen :-))

Villervalle

Alla är vi olika men naturligtvis spelar barndomsupplevelserna mycket in i hur man blir som vuxen och när jag tänker efter så är det ju ett under att man har klarat sig så långt som man gjort.

Med en far som var alkoholiserad och dog en tidig och våldsam död och med en styvfar som var ett riktigt kräk. Introducerade mig för drickande redan som 12 åring och såg till att jag drack åtminstone lite varje helg. Det låter ju inte klokt, men han blev alltid på bättre humör om jag också drack lite och det gällde ofta att ha han på gott humör så han inte blev förbannad för då visste man inte vad som kunde hända. Att försöka vara duktig kommer väl förmodligen därifrån.

Men som sagt var alla har vi väl någon anledning till varför vi dricker och ingen är den andra lik. Det gäller bara att försöka komma på var skon klämmer för en själv och bearbeta själen utifrån det.

Ha det gött alla duktiga här i forumet.

MissH

Satte en månad som första mål och snart är jag där. Är absolut redo för en månad till, att ta beslutet om att inte dricka är det bästa jag gjort på länge! Kan faktiskt inte minnas om jag varit helt nykter så här länge tidigare i mitt vuxna liv? Kanske. I januari skulle jag ta en vit period men så kom fester i vägen och jag tyckte att jamen då lägger jag bara på en vit vecka till för varje fest. Har ni hört nåt så dumt? Hittills måste jag ärligt säga att det gått lättare än jag trodde, men jag gissar att mina värsta prövningar ligger framför mig. När jag börjar känna mig rastlös eller känner att jag varit för duktig. Svårt att förklara den känslan men ibland tror jag att jag vill vara destruktiv, vill förstöra för mig själv. Har slutat röka tidigare, har inga problem eller abstinens och folk runtomkring fattar ingenting, gud så lätt du har det! Jo men det är väl där skon klämmer kanske, man får lätt att börja igen också eftersom det inte var någon kamp. Och så bestämmer jag mig för att börja igen, bara sådär. Busa till livet lite. Jo tjena, lungcancer och kol är väldans busigt. Och det är jag rädd för nu, jätterädd. När duktighetsprojektet lagt sig lite, tänk om jag får för mig att dricka? Att jag kan? Men jag fortsätter jobba med hela mig själv, mitt välmående, att bromsa och känna efter. Och skriva! Kan ju alltid läsa igenom min tråd eller min dagbok. Och jag fortsätter mina dialoger i huvudet som jag har nästan varje dag. "om jag bara tar ett glas? Det vet du att du inte kan. Kanske bara en öl i solen? Nej det vill du inte" osv. Ganska tröttsamt men lite underhållande ibland ;-)

Fick precis en skön aha-upplevelse! Bestämde mig för att stanna hemma idag också och se till att bli ordentligt kry innan jag går tillbaka till jobbet, trots att jag mår hyfsat. Det är STORT för att vara jag. Och så satt jag på balkongen imorse, solade benen, drack te och tittade på himlen. Lyssnade på lugn musik och kollade Forumet, mådde så fantastisk bra. Och tänkte att såhär skulle man göra varje morgon egentligen...men det kan jag ju! Jag har flextid och bestämmer själv mina arbetstider, har inga barn som ska iväg... Så jag kan om jag vill, bara jag kväver tankar om att "man borde ju vara där halv åtta för alla andra kommer ju då". Det tänker jag skita i, vad pigg jag kommer vara när jag kommer till jobbet! Och glad! Det där öppnade upp för en massa tankar, jag kan faktiskt göra vad jag vill. Visst, vissa måsten har man ju. Men jag har oändligt många fler som bara finns i mitt huvud. Dom ska väck! Jag gissar att det här är ganska självklart för dom flesta men först nu har det gått upp för mig.

Jag hoppas ni alla hinner njuta lite av solen idag, nu ska fortsätta läsa inlägg från alla starka människor här som delar med sig av sina liv och erfarenheter.

Hej så länge!

Nynykter

Hej Miss H!
Världen är full av duktighetsprojekt, men man kan välja sådana som är bra för en själv! Jag har någon gång läst att det tar tre månader att etablera en ny vana. Även enkla saker som att kliva ur sängen på "fel" sida. Därför tänker jag när jag har varit nykter tre månader (på söndag) lägga till en ny vana som jag ska jobba på, nämligen att göra yoga på morgnarna. Har gjort det i perioder och vet att jag mår väldigt bra av det. Sen kan man plussa på sådär med olika goda och lustfyllda vanor. Så du behöver inte börja dricka eller röka igen :-)
Kram från Nynykter

Stigsdotter

...när man inser att "jag kan bestämma själv"!! Jag behöver inte göra det här för att jag ska vara så himla duktig jämt utan jag kan istället göra det HÄR bara för att just det får MIG att må bra! Det har hänt att jag legat kvar i sängen några extra timmar också (har också flextid) bara för att jag vill!

Kram på dig!

MissH

- 2kg på vågen, trevlig överraskning! Behöver gå ner minst 10 till men det ger sig. Det är bra mycket lättare att få på sig löparskorna på kvällen när det bara spritter i kroppen och man vill ut och uppleva naturen än när man tänker att man mååååste ut och bränna kalorier. Hoppas det håller i sig :-)

Har haft en konstig känsla i kroppen hela morgonen, en gnagande oro som inte vill ge med sig. Ska tillbaka till jobbet, är väl där skon klämmer? Trivs jättebra men känner mig lite som en rookie (vilket jag iofs är), rädd att jag inte ska klara de uppgifter jag får. Den gamla prestationsångesten som hälsar på, som vanligt, antar jag.

Nej, nu ska jag ta mig en kopp te och sola benen innan jag sticker. Ska försöka sätta fingret på vad det är som bekymrar min stackars hjärna, brukar gå över då.

Skön torsdag på er!