I tisdags fyllde jag år. Min födelsedags spenderades (som vanligt) i soffan, bakfull, trött och full av ångest. Natten innan betedde jag mig som en idiot, jag blev riktigt rädd för mig själv. Bara några dagar tidigare var det samma sak, jag skulle bara ut och ta en, max tre öl. Jag kom hem halv sex på morgonen och var tvungen att sjukskriva mig från jobbet. Jag orkar inte gå in på vad jag gjorde, men det var hemskt, känner inte igen mig själv.

Igår morse satt jag på tåget, på väg hem från min pojkvän jag tillbringat helgen hos. Min fina fina pojkvän, som gjorde allt för att min födelsedag skulle bli fantastisk. Och jag bara förstörde den, sådär. Vi pratade om det, jag bad om ursäkt och han förstod. Hur kan han älska mig och bara acceptera? Jag har alkoholproblem sa jag. Nej, skrattade han, du är bara mänsklig, så blir det ibland.

Men på tåget igår funderade jag, och jag var så rädd, så rädd att jag skakade. Det var som om varenda cell i kroppen vibrerade. Försöker komma på varför, verkar vara flera saker. Mina varningsklockor har ringt så länge att jag vant mig vid ljudet. Jag tror att jag är rädd för att jag nu inte kan ljuga eller låtsas längre, jag har problem, jag missbrukar alkohol. Jag kan inte bara ta ett par öl. Eller jo, ibland kan jag, och det är det som ställer till det, för jag vet själv inte när det kommer gå och när det går åt skogen. Och när det väl går tänker jag att nu, nu har jag fått styr på det! Men jag vet innerst inne att det är lögn, för det är alltid jag som vill stanna kvar, det är alltid jag som propsar på en till, det är alltid mig man räknar med när det är fest, det är alltid jag som är kvar sist. För jag vill alltid ha mer. Jag vill inte vara salongsberusad, jag vill vara nykter eller skitfull. Svart eller vitt.

Det fanns en tid när jag "bara" festade på helgerna. Det spårade ur ibland men verkade vara okej med omgivningen. Tror jag omgav mig med en viss sorts människor som alla hade samma inställning till fester och fylla. Partyprinsessan, det var jag det. Det skulle aldrig på den tiden falla mig in att dricka på vardagar, att ta en öl var för mig bara sådär var helt onödigt tyckte jag, och jag skulle definitivt aldrig dricka själv, aldrig i livet! Idag ser det inte ut så, alla gränser har suddats ut. Jag har inga gränser längre. Jag dricker inte varje dag men jag kan när som helst få för mig att det är okej, och då går det inte att bromsa.

Det senaste året har spårat ur rejält, jag har förstört relationer på grund av att jag blir för full. Men mest av allt har jag förstört mig själv, jag förstår det nu. Hela tågresan igår, hela dagen på jobbet, hela kvällen i soffan tillbringade jag på detta forum. Jag kände igen mig i så många historier! Och det var skönt, och skrämmande. Äntligen har jag erkänt för mig själv. Men nu finns det heller inget att gömma sig bakom, ingen återvändo. Tror att jag är rädd att misslyckas redan innan jag försökt.

Jag köpte en anteckningsbok igår och skrev ner mina tankar, huller om buller, och så grät jag massor. Och det kändes lite bättre. I morse när jag vaknade kände jag mig märkligt lugn, så har det inte känts på riktigt länge. Det var skönt, men samtidigt blev jag rädd att rädslan ska gå över. Är det någon som förstår vad jag svamlar om? Om ångesten försvinner och jag slutar vara på min vakt kanske jag trillar dit? För nu har jag bestämt mig, jag kan inte dricka. Om jag kommer göra det igen i framtiden vet jag inte, så långt ser jag inte. Men jag vet att jag inte kan, att jag inte har kontroll och att jag kommer fortsätta må dåligt om jag fortsätter.

Oj det här blev en hel uppsats, många tankar som cirkulerar i huvudet just nu! Jag var lite rädd att skriva här men det känns samtidigt bra, ett erkännande inför mig själv. Jag tar tacksamt emot tips på vägen, råd inför framtiden. Hur gör man när det här första lugnet lagt sig? För det gissar jag att det gör, livet blir ju inte rosaskimrande bara för att jag slutar med alkohol.

Nu ska jag läsa vidare i alla inspirerande trådar. Tack för ordet!

MissH

Har surfat runt bland alla trådar ikväll och slogs av hur listiga alloholister blir, duktiga på att luras, smussla och gömma. Och plötsligt såg jag mina egna knep, klart och tydligt. Jag menar inte att förringa mitt eget alkoholmissbruk och göra mig själv bättre, jag har bara inte sett det förut. Hur jag alltid valde en vinare med lägre alkoholhalt för att inte bli för full, köpte färre ölflaskor än jag visste att jag ville ha för att jag kanske kanske den här gången kunde nöja mig. Det resulterade ju bara i att jag snyltade på andra så fort mitt tog slut. Jag var inte bara alkad, jag var sniken också! För full blev jag alltid. Skulle jag återberätta kvällen drog jag alltid ifrån några glas, utan att blinka. Minns ångesten på systemet när jag bestämt mig för att glamma till tisdagskvällen, liten eller stor vinflarra? Visste ju aldrig om jag skulle klara att bara ta ett par glas och låta resten vara. Nån gång klarade jag det faktiskt, tjohoo duktiga jag, bara ett glas! Bortsåg ifrån att jag dagen efter svepte resten, rotade hystetiskt i skåpen, hade jag inte en slatt grappa kvar nånstans? Kutade ner till Ica och köpte folköl. Och förnekandet! Nej det där jag sa det kunde jag sagt nyker också, jag var inte full bara glad/arg/ledsen, glömde jag plånboken i taxin, ja det är min jäkla väska, går inte att stänga ordentligt. Kräktes jag var det såklart fel på maten. Hur kan man ljuga så att man tror sig själv så stenhårt?

Om man hela tiden måste försöka styra sitt drickande på alla möjliga och omöjliga sätt är det ganska tydligt att det är alkoholen som kontrollerar mig och inte tvärtom. Och när jag till sist tyckte att "folk får helt enkelt ta mig som jag är när jag är full"...usch. Vet inte vad jag ska säga. Egentligen vill jag ju bli acceptetad som jag är, nykter! Våga bara vara jag.

Stigsdotter

....är en devis som AA kör med. Och vidare: "är du besatt?" Ja det är ju det där man håller på med, en massa saker som man tar till för att lura omgivningen , sig själv...funkar det? Not so much. Det är en illusion och det stämmer verkligen: alkoholen listig,farlig och stark!. Jag som är en praktisk och tänkande kvinna, det bär mig emot att acceptera detta, att en kemisk blandning utövar ett slags magiskt grepp över mig. Men, va fa, fan, visst är det så??!!

Nynykter

Visst är det intressant att i efterhand analysera sitt eget beteende. Hemskt också. Usch! Du beskriver väldigt bra det där både förslagna och hycklande beteendet som många av oss som är besatta av alkohol har. Det är så skönt att vara fri, att sluta hyckla, smussla och ljuga. Till sist är det ju bara oss själva vi lurar. Jag är så glad att du Miss H vid så unga år har genomskådat dig själv.
Kram från Nynykter

Villervalle

har det inte varit något fel på och tänk om man använde den kreativiteten på något mer positivt sätt. Skulle man filma all denna uppfinningsrikedom så skulle det nog bli en kul men nattsvart komedi. Jag kommer ihåg att jag i mitt förra äktenskap var väldigt förslagen. Jag köpte kvartingar och placerade ut här och där på de mest underliga ställen. Sedan såg jag till att alltid drick folköl till middagen när jag kom hem för att sedan kunna gå runt och botanisera i flaskgömmorna. Ja, ja, man luktade ju lite alkohol förstås, men det var ju folkölen. Listigt va! Trodde man.

Ha det gött

MissH

Sådär, nu är pojkvännen informerad. Blev besviken över hans respons först, han sa mest "ja det kan ju vara bra att sluta men jobbigt när det är sommar". Glömmer att han behöver tid, han är trögstartad när det gäller prat om otrevliga saker. Men efter en stund lossnade det. Han sa att jag varit så mycket gladare de senaste veckorna, och det stämmer ju! Skönt att det märks utåt. Sa också att han märkt att jag har svårt att sluta när jag börjat, och fastän jag vet om det själv sved det lite. Det känns jobbigt att mitt missbruk inte varit mer privat än så, och det är ju inte så konstigt, folk ser ju att man är kanonfull. Jag har lite svårt att förklara vad jag menar märker jag, kanske är det känslan av att andra vetat om mitt problem länge medan jag precis upptäckt det som stör? Att jag ljugit bättre för mig själv än andra... Pratade med en väninna i veckan som varit nykter i sex år, hon har epilepsi och kan/får/vill inte dricka. Hon har varit med på många fester ändå och sa "jamen du dricker ju ofantliga mängder". Den tog också där den skulle kan jag säga. Jag VET ju det, varför är det så jobbigt att HON vet?

Sammanfattningsvis tyckte pojkvännen att mitt beslut var rätt, han har inga problem med att vi inte kommer gå på krogen eller dela en flaska vin. "Äh, det finns piccoloflaskor" . Just nu har jag inga problem med att han, eller någon nära, dricker (i rimlig mängd). Blir det jobbigt får vi ta det då. Känns skönt. Och vet ni vad som känns nästan skönare? Att jag numera är den som vaknar först och kan fixa med kaffe och färska frallor till min finaste. Förut var det alltid tvärtom!

Jag önskar er en fantastisk lördag!

mig så mycket glädje med dina framsteg :-))

Tack !

Den bistra sanningen är nog att vi själv är de sista att upptäcka att vi har problem. Ofta har folk, även de som inte är nära oss, sett vad som händer och det kan ju vara lite frustrerande. Men å andra sidan brukar den positiva reaktion inte låta vänta på sig när vi väl slutat att dricka. Många säger att våra ögon börjar lysa på ett alldeles speciellt sätt och att vi är lugnare till vårt sätt att vara. Vi börjar ta plats på ett positivt sätt i nykterheten, ett sätt som smittar andra.

Ha en mycket bra dag och kom ihåg att rösta rätt i kväll :-)))

MissH

Roligt att höra att jag glädjer någon! Och tack för att du alltid peppar!

Klockan är 03:40, har varit på schlagerfest med efterföljande krogbesök NYKTER! Inte en droppe alkohol drack jag och jag har haft vansinnigt kul, tror knappt det är sant! Mina vänner är kvar, åkte hem när det började sluddras och dansas lite väl hårdhänt. Och förresten, jag som inte dansar nykter trodde jag, tog en liten svängom när Euforia dundrade loss i högtalarna. Har aldrig hänt. Har alltid behövt stärka mig med en öl till och vänta, nej en till bara, sen kanske jag vågar.

Den här nykterheten gör mig modig!

Nu ropar kudden, godnatt.

poppar du upp från kudden go' och gla' !!

Visst är det en euforisk känsla :-)))

Ha en solig och underbar dag !

Stigsdotter

Miss H! Hoppas allt är bra med dig. Vad glad även jag blev att du tagit mod till dig att prata med pojkvännen. Som Adde säger oftast är vi de sista att se det alla andra redan funderat över. Att dansa nykter gör gott för själen! och så kommer man ihåg alla löjliga movsen (eller så gör man inga för omväxlings skull ;-)

viktoria

Usch. Får fortfarande svåra svettningar när jag tänker på 40-års kalaset där jag kl två på natten tyckte det var en finfin idé skulle förära sällskapet hela Flashdance-korreografin (japp, med på-knäna-glidning och det hela) efter 8-10 glas rödvin.

MissH

Haha, ja herregud vilken dansdrottning man trott att man varit!

Firade fyra veckor igår! Vansinnigt stolt över mig själv, det har gått så lätt, vad var jag så rädd för? Tar en dag i taget, och varje dag är så mycket bättre än innan. Har jättemycket på jobbet just nu och är så trött, så trött, men kämpar inte emot utan låter mig själv vila när jag behöver. Varit irriterad ett par dagar men bekymrar mig inte (som jag brukar), vet att det går över.

Är fortfarande glad över att festen i lördags blev så lyckad, skönt att kunna köra hem från krogen! Har aldrig hänt tidigare. Drack alkoholfria öl och blev inte alls sugen på alkohol, kändes dock skumt att köra hem. Var tvungen att fundera, hade jag verkligen inte fått i mig en droppe alkohol? Allra skönast var att kunna köra ut till havet morgonen efter, tog ingen hänsyn till varken pojkvännens eller nattgästernas baksmälla, vi åkte tidigt :-) Tänk så mycket man får ut av helgerna när man håller sig nykter! Var orolig i början över att jag skulle ha tråkigt utan alkohol, funderade över vad jag skulle göra istället. Nu gör jag bra mycket mer än jag gjort tidigare och är dessutom mycket piggare eftersom jag sover bättre och slipper vara bakfull. Varför gjorde jag inte detta tidigare? Å andra sidan var jag kanske tvungen att hamna här först, slå i botten ordentligt för att lyckas?

Ett par av mina vänner blev förvånade i lördags, frågade varför jag inte drack, ett par gånger under kvällen. Sa nåt om hälsan, minns inte riktigt. Sa inte som det var iallafall. Tänkte bara, herregud, minns dom inte hur jag blir? Dom ska väl vara glada att dom slipper mitt fulla jag! Har kanske inte festat så hårt med just dom två? Men det var ingen som trugade eller tjatade, skönt! Gjorde dock en ganska trist upptäckt. Eller trist och trist... Två av mina vänner som jag känt längst, och brukar festa med blev bra i gasen, skiljde sig markant från övriga sällskapet. Sluddrade ganska snabbt, ville gå ut så fort alla ölen var slut, var inte intresserade av att umgås utan snubblade mest omkring när vi var ute. Jag var värre än dom, förr. Tyckte dom hade koll. Vi träffas inte så ofta eftersom vi bor en bra bit ifrån varandra, och när vi träffats har vi festat. Funderar på om vi verkligen umgåtts med varandra de senaste åren, eller bara varit fulla jämte varandra? Fick mig en tankeställare iallafall. Jag vet säkert att jag har alkoholproblem, det kommer jag aldrig ifrån. Den ena av dom, min vänninna sedan 18 år tillbaka frågade mig dagen efter varför jag inte drack. Sa som det var, att jag har problem och jag inte kan hantera alkohol. Nu?, frågade hon. Nej alltid, svarade jag. Skumt att säga när man umgåtts så mycket och länge, men hon tyckte det var starkt.

Känns bra att ha sagt det nu, även om jag inte känner för att vråla ut mina problem med megafon. Känner inte den press jag var rädd för innan, snarare är det skönt att folk runtomkring mig, de som är närmast, vet att jag kommer vara nykter. Det är på den nivån det är nu, jag vill inte umgås i en fylla längre. Och kanske inspirerar man någon annan?

Nej nu är det dags för skönhetssömnen! Tack alla ni som läser och skriver i min tråd, känns bra att ha er med på min lilla resa. Imorgon ska jag unna mig en låååång lunch och stänga in mig på kontoret för att läsa ikapp mig i alla trådar. Vill ju veta vad ni har för er ;-)

Natti

MissH

Nej vänta, jag var inte riktigt klar :-)

Vet inte vilka eller hur många som tittar i min tråd, men lägger ändå detta inlägg här. Min mamma sa en gång så här: att läsa en bra bok, det är som att komma hem. Så känns det varje gång jag loggar in på detta forum. Och så kändes det första gången jag hittade hit, när jag satt livrädd och ledsen på tåget. Som om jag hittade hem, ett ställe att bli förstådd på och som hjälpte mig att förstå mig själv. Att så många delar med sig av sina tankar, sina liv, både när det går bra och mindre bra, jag tycker det är fantastiskt!

Ville bara säga tack!

Så, nu ska jag sova.

Nynykter

Ja det här är ett hem och vi är en väldigt stor familj som bor här! En ovanligt snäll och kärleksfull familj måste jag säga. Här förekommer inte ens syskongnabb.
Kram från Nynykter

Stigsdotter

Håller med, det känns som ett hem detta!

Vad bra att din väninna tyckte det var starkt av dig, man vet ju inte alltid hur folk reagerar. Tråkigt det där med att inse att man kanske inte umgåtts så mycket som varit berusade tillsammans. Jag känner tyvärr igen det. Men, men det kan det väl kanske vara värt för hälsans och livets skull, att välja bort några s.k. vänner. Och sen är det ju som min kloka dotter sa när hon var 5 och jag ville förbereda henne för barnkalaset hon skulle på, hon kände bara födelsedagsbarnet och det skulle vara en massa barn som hon aldrig träffat där: "mamma när vi har lekit en stund är dom mina vänner också!" Så är det, världen är full av nya vänner som vi inte har träffat ännu :-)

Godnattkram från mig.

MissH

Håller med föregående talare, vilken klok liten tjej! Världen är ju full av vänner jag inte lärt känna ännu. Precis som jag sökte mig till en viss typ av människor innan, som har samma alkoholbeteende (är det ens ett ord?) som jag, kanske jag i framtiden kommer att dra till mig människor med sundare syn på alkohol? Satt precis och funderade på mitt liv de senaste veckorna och kom på att jag har lättare att säga ifrån när jag känner mig felbehandlad, UTAN att hjärtat börjar dunka och att kroppen förbereder sig för konflikt. Vet inte om det har med nykterheten att göra, men jag ser en skillnad i hur jag framställer mig själv. Har börjat respektera mig själv mer.

Fortfarande supermycket på jobbet, men imorse bestämde jag mig för att dra en gräns. Det går så snabbt för mig att gå in i mitt fröken-duktig-beteende, skiter i raster, glömmer att äta, är irriterad och exploderar inombords för minsta lilla. Har sprungit in i den berömda väggen tidigare och så får det inte bli igen. Så idag tog jag det lugnare, jag hinner det jag hinner. Resten får vänta. Och genast känns hela livet bättre. Tyckte att jag fick gjort massor, men det är nog snarare så att jag ser det jag faktiskt gjort och inte bara allt jag inte hunnit med.

Eftersom sommaren verkar ha ångrat sig och gett sig av igen tänker jag nu unna mig ett varmt skumbad. Imorgon firar jag en månad, mitt första mål! Ja den karamellen tänker jag suga på ett tag... Ha en skön onsdag alla ni som tittar in!

Nynykter

Hej Miss H!
Visst är t härligt att märka hur man sträcker på ryggen, ser folk i ögonen och plötsligt har så nära till leenden! Och så många leenden man får tillbaka! Livet leker!
Nynykter

Stigsdotter

Att säga nej är svårt för fröken duktig. Jag har märkt att vi är många sådana fröknar här och att duktiga fröknar verkar lätt falla offer för alkospöket, det blir vårt lilla andningshål på något sätt.

Men visst är det nykterheten som gör att du sträcker på dig! Jag har märkt detsamma hos mig själv. Tidigare kände jag att det nästan jämt fanns något jag borde skämmas för, svårt att se folk i ögonen och stå på sig då. Särskilt när det gäller människor nära, maken till exempel. När man inte är riktigt säker på vad man sade eller gjorde kvällen innan är det liiite svårt att hävda sig, då hukar man hellre!

Om du har möjlighet att delegera jobb så är det något jag rekommenderar. Det blir inte alltid bättre bara för att vi gör allting själva ;-)