Jaha ja, jag har varit medlem på detta forum i flera år men har inte lyckats repa mod att starta en egen tråd.
Men nu känns det som om jag borde göra just det, vet inte riktigt varför men de inlägg jag gjort i Berras tråd har hjälpt en hel del känns det som.
Kanske är det av ren egoism jag skriver, men hoppas på att något kanske hjälper någon annan?
Jag har inga ambitioner om att skriva massor och ofta, utan det får bli som det blir.

Jag är över den ålder då man får ledigt från jobbet på sin födelsedag, men jag har läst någonstans att den psykiska mognaden och utvecklingen stannar av då man börjar dricka alltför mycket, så jag får väl betrakta mig runt 30-35 gissar jag. För det var där någonstans som det började eskalera ordentligt.

Min första träff med alkoholen var i 15-års åldern och det var nog kärlek vid första buzzzet i huvudet.
Tänk att man kunde bli så framåt, modig, världbäst och pratglad!
Därifrån till att börja utveckla ett risk/miss-bruk skulle alltså ta ca 20år.

Vet inte riktigt varför det började gå åt pipan, men det fanns många saker som "rättfärdigade" mig att behöva lugna ner mig.
Allt från att något barn hade trubbel i skolan, det var stressigt på jobbet, oförstående chef, bilen krånglade till att jag bara helt enkelt på något sätt (kunde vara precis vad som helst) hade gjort mig förtjänt av att slappna av.
Från att ha varit drickande när det var fest började det dock bli var och varannan helg till att de sista åren bli i värsta fall 5-6 dagar i veckan.
Ville så småningom inte dricka med andra utan gjorde det helst själv.

Favoriten för mig var starksprit av något slag (gick ju mycket snabbare så), men om det knep dög precis vad som helst, bara det innehöll alkohol.
Har dock alltid klarat av att jobba utan att någon märkt något (tror jag), men de som själva håller på med samma hobby ser naturligtvis tecknen.

Min fru och barn började den senare tiden att uttrycka alltmer oro för mig, men det tog jag inte så hårt. Tyckte väl att de överdrev och att de egentligen inte var så bekymrade.
Först nu har jag förstått att jag åsamkat dem massor av oro och smärta.
Det plågar mig mycket, tillsammans med insikten om hur mycket tid och välmående jag druckit bort för mig själv.

I dag upplever jag i alla fall min tredje fredag utan vare sig destillerade, jästa eller bryggda drycker i kroppen, det känns dj_kligt bra!
Trött som satan är jag, men på ett bra sätt. Jag känner mig redan nu mera "med" och närvarande. Stör mig inte på att jag får besök (som hindrar mig att dricka). Fått massor med tid över på något konstigt sätt... Har tagit upp en älskad hobby. Det bästa för ett par dagar sedan, frun sa spontant hur glad hon är att ha någon att prata med på riktigt igen.

Jag har också förr lyckats med att "hålla mig" i längre perioder, så känslan av att det är skönt att vara nykter är inte ny och jag vet att det kommer sug & bakslag med blixtens hastighet.
Det gäller att hindra benen när de får en order av hjärnan att styra mot barskåpet utan att jag själv är med och bestämmer!?!?
Hur jag ska lyckas klura ut VAD det egentligen var som triggade mig är dock en gåta, jag antar att det kommer att krävas mycket tankemöda, kanske detta skrivande kan hjälpa till med det? Hoppas det.
Mina första riktiga utmaningar kommer nu i December med julbord som ska ätas. jag har inga problem med att behöva ursäkta mig med något svepskäl för att jag väljer alkoholfritt, jag har ju kört nykterhetsperioder förr så folk vet. Mitt problem blir att behöva stå ut med att vara ute till efter midnatt på den efterföljande festen som jag inte kan krångla mig ur. Jaja, det kommer att komma fler och värre utmaningar som min hjärna antagligen antagligen alldeles själv kommer att skapa åt mig. Den har ju som sagt lyckats med fjärrkontroll förr...

Problemet (tror jag) har varit att jag alltid satt en gräns i dagar eller månader och sedan räknat ner och längtat. Efter att gränsen nåtts har jag tänkt att nu ska jag kunna dricka som vanligt folk. Stort feltänk, som de flesta av er redan vet.
Jag har läst mycket i det här forumet under åren men först nu börjat ta åt mig av tankesättet och resonemanget som en del av er har. Tänker särskilt på Berras tråd här som många kloka människor skriver i och jag läser från början. Har kommit 2/3 in i den nu och den hjälper mig mycket i mitt tänk.
Jag har inte satt någon gräns denna gång, inte heller tänker jag "idag ska jag inte dricka", jag är bara så in i själen trött på eländet med att alltid må dåligt både fysiskt och psykiskt.
Sen får vi se hur långt det tar mig.

Oj, det blev mer text än jag trodde, men skönt var det att plita ner lite av det som snurrar i min skalle just nu.

Buzzz

är det härligt att kunna skriva," i dag blir det inget i alla fall". Bättre början kan det inte bli när du vaknar i morgon, kanske har du fått mersmak för en dag till?
Heja dig Buzz, jag har också som mål att återigen ha ett långt uppehåll, gärna for ever...

Leverjag

Ärligt att inse att vi är själviska och tom när vi vill vara nyktra. Otroligt att det inte räcker med att titta på de finaste varelserna på jorden som vi satt till världen bara.

Jag behövde släppa sorg, ilska och självkritik bla. Kände att jag inte var den människan jag var menad att bli. Ville inte längre bära på allt surt djävla bagage som förpestar både mitt och andras liv. För mig var det daglig meditation och promenader som var starten. Sedan fortsatte jag med lugn yoga (meditation och mjukhet i kropp). I mindfullnessapparna brukar första övningarna vara att träna på att känna kärlek till sig själv och sedan för andra och alltet. Det finns i oss om vi ger oss tiden och andningen att hitta det i oss. Det finns i dig med. Tror ibland att vi alkoholister är ganska känsliga själar som har fått skador i hjärtat tidigt som vi inte riktigt rått på att leva med. Vi behöver vara snälla mot oss själva. Det är extra viktigt när vi ska släppa alkoholen, tror jag. Sikta på befrielsen och självkärleken istället för att älta sådant som redan är passerat. Det kan vi inte göra så mycket åt, möjligen när vi tagit vårt hjärta åter i varmt och ömt förvar...

Lycka till och all fin vilja önskar jag dig!

LenaNyman

Nånstans tänker jag: "Jamen, för tusiken; far! Åk! Dra iväg och ge dig själv en månad!" Det är görbart.
Men ... jag ska inte tjata på dig.

Jag tänker också; vad var det du tänkte och kände inom dig när du gick in i nykterheten den gången? Vad hade skett inom dig som gjorde att du tog steget?

Tycker det är fint att höra av dig och tills vi hörs igen bjuder jag dig på en gobit av den underbare herr Tolle. Kram!

https://www.youtube.com/watch?v=foU1qgOdtwg

Ibland skulle man bara vilja rycka ut, rycka upp och skaka om nån. Du känner dig inte som nån fin människa säger du, men det finns uttryck och saker du skriver i dina inlägg som får mig att tro något annat. Eller att faktiskt VETA att du är en fin människa nykter. Det finns saker som lyser igenom i ditt sätt att skriva om iakttagelser och människor. Försök få hjälp Buzzz! Gå till en VC, få antabus, beroendekliniken, vad tusan som helst. Men gör nåt. Du vill inte vara den du är just nu. Hoppas så att du ska hitt din väg.

farmor

Du är dessutom medveten om att du har sjukdomen alkoholberoende. Du lider och plågas. Din familj lider också eftersom du inte söker och tar emot hjälp för din sjukdom.
Vilken annan sjukdom skulle du totalt strunta i att söka behandling för? Hjärtinfarkt? Cancer? Brutet ben? Knappast någon annan sjukdom skulle du nonchalera symtomen ifrån som du nu gör när det gäller din alkoholism som drabbat dej.
Det finns ingen skam i att söka hjälp! Tveka inte utan ring redan nu, 1177, då,får du veta vart du ska vända dej i morgon. Det finns hopp! Kramar ?

Nyckelpigan

Du skulle inte dömt någon av oss andra som fallit... du skulle ha sträckt ut en hand och stöttat. Du är ingen dålig människa och du gör inte detta för att du medvetet vill skada andra. Precis som de andra skriver så är det en sjukdom. Man kan inte använda det som en ursäkt för att fortsätta men det gör att man kan skilja på personen och sjukdomen. DU är inte dålig och elak men du behöver hjälp. Vi finns här. Du har stöttat många andra och nu vill vi hjälpa dig! Försök se bortom skulden och ångesten - se vem som döljer sig där bakom, som är värd att rädda. Den personen är värd mycket mer än så här och han behöver hjälp. Många styrkekramar

LenaNyman

Buzzz. Menar jag förstås. Är det inte helt otroligt att folk fortfarande undrar hur du har det och så där?
Det är en god egenskap folk har. Tror det kallas välvilja. Att vilja varandra väl.

Kram påre.

Buzzz

Jo, Lena, det är helt otroligt att folk undrar och bryr sig, det är det som gör att jag gråter.
Jag gråter över att känna den värme och medmänsklighet som finns här inne.

Jag har inte varit här på många veckor nu, och det har inte varit någon bra tid för mig.
Men, jag ska ta mig ur det här, det ska jag.
Till slut ska det gå.

Tack alla ni som skrivit i min tråd, det här forumet är en sann livlina, utan det vete sjutton?

//Buzzz

Orka

Jag tror på det positiva i människan. Det är svårt nog men buzz, jag tror på dig. Av den anledningen att du är kvar, att du är här! Jag tror att endast vår innersta vilja kan få oss att ändra oss. Och du buzz är innerlig! Glöm inte det.

LenaNyman

Ser fram emot just det ögonblicket som väntar dig. Just precis det där ögonblicket när du ger upp och försätter dig i sinnesstämningen som talar om att nu är det nog. Nu är det dags. Nu är nu.

Det ögonblicket finns egentligen hos dig redan. Grabba tag i det bara närhelst du vill. Kram på dig.

Nyckelpigan

Jag är nere i en djup svacka.... Vet inte hit jag ska mig ur den..

Svarar dig i din egen tråd och undrar samtidigt var Buzzz är. Buzzzz, dags att återvända? Och Nyckelpigan, det går att ta sig upp.

Buzzz

Förundras över det faktum att man tror att allt bara ska rulla på i samma gamla hjulspår.

Men så händer något, och man ser allt i ett nytt ljus, viker av, och vandrar åt ett helt nytt håll.
Inget ont som inte har något gott med sig brukar man ju säga, kanske är det så?
För ett tag sedan var jag med om en för mig livsavgörande händelse, och inget blir någonsin sig likt igen.

Livet hänger på en mycket skör tråd, och vi har alla ett ansvar att förvalta det så gott vi kan. För mig innebär det att inte längre att leva det i en dimma.

Lev väl
//Buzzz

LenaNyman

... nyheten i dag, Buzzz.

Shit, vad uppåt jag blev av att läsa detta! För din skull - otroligt glad.

Nu jäklar...

Kram påre!

LenaNyman

... mina tankar så sent som i dag vandrade iväg åt ditt håll till och uppehöll sig där ett tag.

Buzzz

Kram på dig själv.
Jag har fått många såna själv den sista tiden, och insett att många faktiskt tycker om mig och vill ha mig kvar i livet ett tag till. :)
Det har hjälpt och värmt otroligt mycket.