Hur går man vidare?
Hej allihopa!
Jag är ny här och känner att jag behöver tips och råd av människor som vet vad jag går igenom. Jag har många underbara vänner/familjemedlemmar som står vid min sida men jag saknar att prata med någon som har samma erfarenhet som jag har. Ska försöka göra min historia kort. Jag träffade min sambo första gången när jag var 15 år, blixtförälskad och lycklig var vi tillsammans i 10 månader. Han festade en hel del redan då och var väl lite spännande. Några år senare blev vi åter ett par och jag trodde väl att han skulle ändra på sig vad gäller drickandet. Hans pappa omkommer tragiskt i en olycka 1½ år innan vårt första barn föds 2000. Min sambo är uppväxt i en liten by där alkoholism har funnits i generationer så han vet väl inget annat. Efter min svärfars död så gick det långsamt utför för min svärmor och min svåger. Min sambo startade eget företag 2002 som han drivit i den lilla byn där han är uppväxt. Vi bor 5 mil därifrån vilket har resulterat i att min sambo ofta har varit borta. Jag har förstått att jag många gånger blivit bortvald pga alkohol och sk "kompisar". Det har varit många jobbiga år med förtvivlade försök att få rätsida på detta problem och att min familj ska fungera. Jag har gått i terapi, försökt prata med honom och hotat.....ja listan kan göras lång. För ca 3 år sedan började jag tröttna på allvar efter att ha försökt få min svärmor, svåger och min sambo på fötter. Jag började drömma om en egen lägenhet där jag och mina barn kan få lugn och ro. Nu är det ju så att min sambo sköter sitt jobb och har byggt upp en firma som fungerat bra, nu har han fått fast anställning och vi har bra ekonomi och ett fint hus och många fina grejjer....men det är något som fattas mig. Vi hade en jättekris i sommras som ledde till familjerådgivning och enskild terapi för min sambo. Äntligen kändr jag att min sambo var påväg att ta tag i detta problem. Han fick antabus utskrivet och skulle börja men har inte gjort det. Jag flyttade hemifrån med barnen mellan jul och nyår och flyttade hem med det löftet att han skulle börja med antabus och om han sedan inte kunde kontrollera detta själv skulle han ta in på ett behandlingshem till våren.... Jag har varit borta med vårt äldsta barn på aktivitetshelg och lämnat den yngsta hemma nu under 2 helger och när jag kommer hem på söndagen så är min sambo full...... Kan inte förstå hur han kan göra detta mot sina barn. Jag har pratat med hans arbetsgivare och de har lovat att prata med honom och erbjuda honom hjälp. Jag känner mig totalt körd i botten och jag har kämpat så för att försöka få till en förändring vad gäller detta. Min sambo har vägrat prata med mig om det som hände förra helgen vilket gör mig sårad och totalt nonchalerad. nu har han istället börjat fixa till hemma med nya möbler och lite ombyggnationer.....vad blir bättre av det??
Rörigt inlägg, jag vet. Min fråga är: var hittar jag styrkan att ta tag i detta och bryta mig loss. Jag är orolig att mina barn ska få en pappa som super ner sig totalt, super när han har dem hos sig (för han har väl ändå rätten att ha sina barn för han är ju för det mesta en bra pappa). Jag är helt enkelt livrädd för att kliva över kanten....hur gör man????
.

markatta

Har du slutat ha framtidsdrömmar? För du vet, ditt liv behöver inte se ut så här. Oftast är det lättare att faktiskt vara ensam än att leva med känslan av att bli osynliggjord.

Vad är du rädd för ska hända om du lämnar honom? I trådstarten skriver du om barnen, att du är rädd han ska dricka då de är hos honom vid en separation. De är tillräckligt gamla för att kunna ringa dig om något skulle hända. Tror du inte barnen skulle må bättre av att ha en mamma i sitt liv som har självkänsla, styrka, ork och visar dem att du och dem ska respekteras? Det måste ju vara bättre för ett barn att leva med en mamma som är glad, mår bra och kan överföra en framtidstro till dem. Visst han kan ju få umgängesrätt men oavsett om de skulle känna sig otrygga hos honom så går det ju faktiskt att göra något åt och allt måste ju vara bättre än att känna sig otrygg dagligen som de måste göra nu, i.o.m. drickandet och stämningen som är mellan er två.

Jag vet att det inte är något lätt beslut att fatta men fundera på vad det är som hindrar dig ifrån att förändra ditt liv till det bättre, för det kan bli bättre. Läs Flygcerts tråd vettja. Tycker era berättelser har flera likna beröringspunkter men hon har lämnat, med barn, och skriver väldigt ärligt om det som är/varit svårt och det som är positivt och stärkande.

Kram på dig!

Försök hitta dina drömmar igen!!
Du vet - jag har varit där du är: jag har varit så tveksam över hur jag ska göra med mitt liv, varit orolig att välja fel, känt att jag inte orkar tänka mer än älta det jobbiga, men du har tagit klivet att skriva här!
Jag trodde att mitt liv skulle vara sorg, oro, ångest, ekonomiska problem osv osv för evigt - men det blir bättre, om du tar ett beslut som du tror på!

Senast idag sa min 4-åriga flicka: "Mamma, jag vill att vi gifter oss igen; du, jag, lillasyster och pappa". Jag försökte förklara att vår kärlek till varandra tagit slut, men att vi alltid vill vara med barnen osv, men det är uppenbart att det är en sorg för henne också - men hon är så liten: det är skillnad för dina barn tror jag?!

Ta hand om dig - du är viktig!
Kram

när jag läst dina inlägg, eller annars tänkt på dig har jag kommit ihåg vad vi skrev om vid jultiden. I början av januari i år, den 3:e närmare bestämt, skrev du så här i ett inlägg: Idag ska jag börja plocka bort den sorgliga julen, jag ska sortera de julsaker som är mina i kartonger så att det är bara att ta med när jag bestämmer mig för att stunden är inne.
Jag önskar och hoppas att du snart har kraft att välja ditt liv. Kramar / mt

Framtidsdrömmar

Tack alla ni underbara som svarar mig och sim "ser mig". Jag vill bara ha hjälp med att tolka min sambos reaktion nu....
Under alla tidigare år då älgjakten pågått har jag mått dåligt. Mått dåligt för att han är full var och varannan kväll, att han inte kan komma hem någon gång under 2 veckor och säga hej och se hur vi har det, att han inte längtar mer efter sina barn (och mig iof). Jag har alltid under alla år blivit idiotförklarad när jag ringt och varit ledsen och tyckt att han har kunnat komma hem och samtalen har alltid slutat med att han tycker att jag förstör hans jakt och att jag är sjuk i huvudet och sedan slängs luren på i mitt öra.
Inför årets jakt har jag bestämt mig för att inte ringa honom eftersom jag vet att det går åt så mycket energi och jag blir så illa berörd när jag hör att han har druckit. Jag ringde honom dagen innan jakten började och då var han otrevlig och stupfull och efter det så blev jag ännu mera bestämd- att inte ringa honom eftersom jag inte vet i vilket tillstånd han är. Jag och barnen har haft mysiga snart 2 veckor så han varit borta. Det har varit mycket aktiviteter och lite ro men det har känts skönt att ha bestämt sig för att inte lägga allt fokus på min sambo och försöka kontrollera vad han gör, i vilket skick han är osv. Han däremot har ringt mycket mera nu än vad han gjort tidigare- de kvällar han ringt och varit full har jag bara frågat om han vill prata med barnen- jag har inte orkat prata. Jag har inte varit så engagerad när han skjutit två fina älgar- kanske en hämd på att han aldrig uppmärksammar det jag gjort genom åren eller följt mig på olika arrangemang för att stötta mig.
Jag vill ju inte vara hämdlysten- det är inte jag- men jag är så jävla bränd.
Igår ringde han igen och var inte nykter och frågade varför jag inte ringt honom på två veckor och varför han inte får fråga hur jag har haft det på dagarna (han har aldrig varit intresserad, frågar sällan det när det är vardag). Han har ju minsann ringt massor av gånger men jag och barnen hör inte av oss till honom, vilket han tyckte var bedrövligt. Jag förklarade lugnt att jag inte vill prata med honom när han är full och att jag är så besviken på honom för att han inte kom hem på vår dotters 13-årsdag.
"Du har då blivit så jävla förändrad, du är sjuk i huvudet och en idiot" är vad jag får höra. Jag frågade bara om han ville något mera men då klickade han av i örat på mig.

Men nu idag sitter jag med dåligt samvete över att jag inte ringt som jag egentligen vill för att jag bryr mig och tycker om honom. Grejjen är att förr om åren när jag ringt så har jag bara gjort det för att "kontrollera" enl honom. Vad är rätt då-hur vill han ha det?
Han vill både äta kakan och ha den kvar.
Jag är ju egentligen en kärleksfull och varm människa som vill bry mig och älska och finnas till hands. Just nu känner jag mig bara arg och förtvivlad, förvirrad och dålig för att jag inte är mig själv. Men jag känner ju att jag inget får tillbaka....

... men jag kan säga att jag känner igen det där, väldigt väl!
Jag vet inte om det kanske är missbrukar-beteendet som triggas: när du ringer så tycker han att du stör och då kan han skylla på sin jobbiga sambo som skäl för att dricka, om du inte ringer så kan han ju skylla på sin hemska sambo som minsann inte ens hör av sig till honom somskäl för att dricka. Detta är bara mina tankar, jag har inget svar!
Men som sagt: jag känner igen beteendet - jag vände ut och in på mig själv för att vara till lags, men hur jag än gjorde så blev det fel. Om jag frågade si, då blev det fel, om jag frågade så, då blev det fel, han ville att jag inte skrattade si, då skrattade jag inte, då var det fel att jag inte skrattade, och allt leddes tillbaka till att om jag var dum/sa fel/gjorde fel/inte stöttade/stöttade fel osv osv osv så var det alltid ett skäl att han hade en så jobbig/konstig/icke-stöttande/ickeälskande sambo så han behövde minsann dricka för att döva sin sorg/smärta/otillräcklighet...
Jag låter hård, men jag menar dig bara väl - du kan inte göra "rätt": du behöver hitta dig själv, dina Framtidsdrömmar, och visa honom att du tar inte mer nu. Ni kanske kan hitta tillbaka om han väljer en annan väg, men du måste hitta dig och veta vad du accepterar och inte. Det är bra att du inte ringt, att du tagit ett steg mot att inte anpassa dig. Du behöver inte älta (lättare sagt än gjort) - du valde det som kändes bäst för dig. Punkt. Han kan undra/skälla/vara missnöjd, men du valde för ditt bästa, det är ingen idé att diskutera det med honom!

Stor kram!

aning okänsligt nu kanske.....men varför känner du dåligt samvete för en alkis som behandlar dig så ruttet illa ?

DU har ju inte gjort fel ! Inte på något sätt faller ansvaret på dig ! Du har ju gjort betydligt mer än vad som kan krävas av dig och får skit tillbaka.

Du måste tänka på ditt eget liv och göra dig loss från ankaret som drar ner dig.

Du är värd ett bra liv !!

Kram ♥

Framtidsdrömmar

Skrev ett sms utifrån mitt hjärta i fredagskväll med hopp om att han skulle komma hem på lördagskvällen (då vi var barnlediga)så att vi kunde prata och reda ut/bestämma oss för ett "antal" saker:
Mitt sms löd (kl.20:56):
"Känner du inte att vårt förhållande är på bristningsgränsen- att vi har en hel del att prata om?
Detta funkar inte för mig längre; tystnaden, respektlösheten, kärlekslösheten och osynligheten. Både du och jag är värda bättre, att få vara lyckliga. Det måste bli en förändring. Jag orkar inte ha det så här längre, jag går sönder".

Svaret från honom kom kl.01:25:
" ...........(Mitt namn) det är du som förstör allt vi haft.

Jag har inte ringt honom eller smsat honom sedan dess- svarade inte på hans sms. Jag kommer att stå ensam utan någon som helst förståelse från hans sida den dagen jag väljer att gå- han kommer att bli en tuff motståndare- men jag ska stålsätta mig.

Kram

kramen i min tråd. Blir glad och varm i hjärtat att höra av dig. Klokt av dig att följa flygcert - vilken resa hon gjort och gör. Det är svårt, för att inte säga omöjligt att förstå kraften i medberoendet "utifrån" och ovärderligt att föjas åt här.
Du ska veta att det inte är du som förstört och förstör - det är hans sjukdom (alkoholism) som talar. Vet du, också min kloka, fina mullegubbe sa såna saker så länge han drack. Svårt att förstå men alkoholen förgiftar både människor och relationer. Jag önskar och hoppas att du snart hittar kraften att lämna - jag vågar säga idag att det är din - och hans - enda möjlighet att hitta vägen till ett annat liv. Det liv både du och ni alla är värda att leva. Varmaste kramar / mt

jag har återvänt i tanken till det jag skrev igår, att jag hoppas du snart finner kraften att lämna. Egentligen visste jag redan när jag skrev det att det var fel - att den raden handlade om mig. Jag ser ju nu, från mitt perspektiv, och inser med min personliga erfarenhet att jag inte kunde påverka min man på det sätt jag höll på - med böner, vänlighet, förklaringar, tjat, gnat, hot... Min erfarenhet tar gärna överhanden och gör det svårt att "stå och se på" och komma ihåg att alla måste göra sin egen resa... och att vi alla, inkluderat både alkoholister och medberoende, är unika och olika trots att mönstret i sjukdomen är så lika. Det här har funderade jag mycket på, och skrev om när jag själv hade det jobbigt och fick råd här på forumet... råd som jag alltid varit tacksam över men inte alltid följt. Det var viktigt för mig att göra mina egna val som jag själv kunde ta ansvar för. Och hela vägen har jag hållit kvar min grundövertygelse om människans unikhet och att vi alla är, eller åtminstone har potential att vara, större än en diagnos.

Jag vill korrigera mig själv, det jag skrev igår ... och istället försöka dela med mig ett uns av den ro jag upplevt de gånger jag haft möjlighet att delta i Al-anonmöten. Där, när vi delar "våra erfarenheter, vår styrka och vårt hopp" - säger man att vi, genom att ta hand om oss själva kan få ett bättre liv vare sig alkoholisten fortsätter att dricka eller inte. Man stöttar inte vare sig att lämna eller stanna kvar utan betoningen är att ta hand om och ansvar för sig och sitt liv. Jag tror det är viktigt eftersom medberoendet sitter så djupt, det försvinner ju inte i och med en separation, det handlar om var vi har våra tankar och vårt engagemang. Den känsla av sinnesro som jag numera så ofta känner, lever i, kommer inifrån och jag märker av, känner tydligt i kroppen när jag blir stressad och orolig - oberoende av orsak. Och då försöker jag ta hand om mig. Oftast fungerar det.

Jag klistrar in länken till Al-anon... kanske du kan komma till Landsmötet nästa sommar, första helgen i augusti då det är i Skellefteå. I så fall ses vi där:)
http://www.al-anon.se/Om-Al-Anon/Till-dig-som-ar-ny/
Massor av kramar, jag önskar dig en fin dag / mt

Lelas

Hej, Framtidsvännen!
Jag vill bara lämna en liten hälsning här. Jag tänker på dig.

Kram! <3
/H.

Framtidsdrömmar

Jag behåller mina drömmar, jag fantiserar om ett bättre liv- ett lyckligt och harmoniskt liv. Kommer jag någonsin att finna sinnesro?
Jag känner att jag nu är tom av energi samtidigt som jag är full av styrka. Jag har återigen fått erfara att jag inte kan ändra på någon annan- bara på mig själv och min situation. Sambon säger fortfarande att allt är mitt fel och att det är jag som ska ändra på mig. Jag ska bara vara tyst och inte ha några åsikter, ha mera sex med honom då skulle allt vara bra mellan oss.....
Jag har fått höra att jag bara ska vara kontrollerande när jag undrar vad han gör, ska göra eller hur veckan ser ut......I min värld handlar det om att bry sig om varandra och att man har en gemensam tanke tillsammans- att man lever tillsammans.
I ett förhållande behöver jag ömhet, värme, tillit, att bli behandlad med respekt, att kunna få uttrycka glädje, ilska och sorg utan att bli idiotförklarad. Jag vill känna mig efterlängtad, sett och lyssnad på.
Jag ser allt klarare för var dag och jag vet vad jag vill. Jag är värd att ha det bra.
Tack alla ni fina männsikor som finns för mig på denna sida.

Du kommer hitta sinnesro! Det kan ta tid, men det kommer - för att du är värd det!

Jag förstår dina tankar, din oro, din osäkerhet, din styrka och din sorg och kanske frustration. Att din sambo säger att allt är ditt fel och att du inte ska ha så mycket åsikter och ha mer sex med honom - ja, det är ju ett effektivt sätt att trycka ner dig ännu mer. Jag har fått höra exakt samma ord, och det är så jobbigt, för jag tror att du, precis som jag, många gånger tänker att det är man själv som är problemet, även om man vet att det inte är det så tar man gärna på sig det.
Och genom att lägga över problemet på dig så slipper ju han ta tag i och ansvara för sitt beteende.

Du vet ju - jag har tillfällen/perioder/tid av ångest och sorg, men jag har också härliga stunder när jag är jag, jag säger vad jag vill, till vem jag vill och jag stannar i nuet och är nöjd och harmonisk. Det blir bättre och bättre. Och det kommer det också att bli för dig!

Kramkram

Framtidsdrömmar

Ge mig en bekräftelse (ännu en gång) på att det är sjukt att dricka sig märkbart berusad själv hemma..
Min sambo berättade om sin bror idag som under natten stökat runt i huset där de bott i helgen, haft tv´n på högsta volym och låtit ur sig och ramlat mm....han kunde då inte förstå varför man var tvungen att dricka så mycket jämt så att man hamnade i detta läge....
Då kunde jag inte vara tyst och sade att jag tycker att det är helt sjukt att överhuvudtaget sitta hemma och dricka själv- då kände han sig träffad men det enda han sade sarkastiskt var "det tycker du ja"....

Ännu en sak som jag ser så tydligt- förnekelsen- som inte blivit bättre trots mina försök att ändra på det. Ge mig kraft att förändra det jag kan förändra- detta rår jag inte på.

Men visst är det sjukt att dricka själv- hjälp mig att inse att jag tänker rätt..

Kram

alla tycker det - att det är sjukt att dricka sig berusad i sin ensamhet... Jag tycker det. Jag kunde inte leva med min mans sätt att dricka - därför gick jag.
Vad tycker du? Hur vill du leva ditt liv? Det är de frågor du måste ställa dig och besvara för din del. Det är det, dina svar som gäller och det du ska stå upp för.

Jag klistrar igen in en text ur Carina Bångs blogg. Hela bloggen och i synnerhet denna text har varit till stort stöd för mig:

Maktlöshet/Maktfull

Vi är maktlösa inför att missbrukaren väljer att dricka eller ta droger.

Vi har makt över vad vi väljer för våra egna liv.
Vi har makt över vilka val vi själva gör.
Vi har makt över vad vi lägger vår energi på.
Vi har makt över vad vi lägger vår tid på.
Vi har makt över vilka människor vi väljer att umgås med.
Vi har makt över vilka värderingar vi vill leva efter.
Vi har makt över... (fortsätt gärna listan, skriv i kommentarer!)

http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

Styrkekram och allt gott / mt

Framtidsdrömmar

Jag läser andras trådar, läser om medberoende och om alkoholism, försöker förstå som så många gånger förr. Jag läser det senaste inlägget från Mulletant med andra ögon idag (har läst detta många gånger förut). Jag har börjat förstå varför jag har så svårt att släppa taget; jag är en männska med behov av bekräftelse- att få höra att jag gör rätt, att jag har rätt att göra lite som andra tycker. Jag har svårt att lyssna på vad JAG faktiskt vill.
Jag måste lita på min magkänsla och göra vad som är rätt för mig- stå på mig och bejaka mina behov och drömmar.
Jag tycker att han dricker för mycket, jag har ont i magen när det sprätts en öl eller vindunken tas fram, jag behöver stuktur i tillvaron, jag behöver någon som älskar mig för den jag är.
Jag orkar inte längre kämpa varje minut/dag för kärleken.

Jag ska se till att börja älska mig själv och stå upp för mig själv.

det känns för mig när jag läser som om du är på rätt väg nu.

Kan det också vara så att det är lättare att be om råd och följa andras råd? ... för då behöver man inte själv stå för och ta ansvar för sina beslut... man gör ju så som andra säger...

Den frestelsen har jag kämpat med många gånger - lusten att följa råd från sådana jag upplever som erfarna, kunniga, kloka människor. Frestelsen att göra dem till auktoriteter i mitt liv. Men, men... det är mig själv och mina egna beslut - ansvaret för och konsekvenserna av mina beslut, jag ska leva med resten av mitt liv. Därför är det så oerhört viktigt att komma fram till "botten av sig själv" när det gäller så svåra och livsavgörande beslut som jag har brottats med och du brottas med just nu. Du har all min medkänsla - det är ju beslut som kommer att påverka fler än dig. Och allt det där vet du.

Ibland har jag skrivit om mig själv och vårt liv att den tid som är behöver den tid som har varit. Så tror jag att det kan vara och bli också för dig.

Kram, kram / mt

Framtidsdrömmar, jag tror att du är på helt rätt spår!

Jag håller med mt i det hon skriver: dels att man söker efter andras "rätta svar/råd" (möjligen för att slippa stå för sitt beslut själv), dels att man måste hitta svaret i sig själv, samt att du är på rätt spår!

Och jag känner igen mig i det hon skriver och som jag tror att du också menar/tänker/känner på många sätt:
jag söker ofta svaret hos någon annan, eller önskar att "någon annan ska veta svaret och ge mig det" så att jag ska göra "rätt". Men jag har hittat min balans: jag samlar information från människor som jag litar på, känner tilltro och tillit till och känner mig trygg med. Dessa människor är allt från professionella yrkesmänniskor på kvinnojouren, socialtjänsten, AA, AlAnon, barnpsykologer, bästa vännen, bästa kollegan osv, och med deras professionella råd, känslomässiga råd och tankar så smälter jag mina känslor och till slut kommer magkänslan. Det låter enkelt nu, men det är inte alltid enkelt, men jag försöker avvakta tills magkänslan kommer. Och med facit i hand - jag önskade nästan att någon gigantisk jätte skulle komma och lyfta ut mig ur mitt hus/mitt äktenskap/mitt liv när allt var illa, för jag orkade ju liksom inte ta det beslutet själv just då. Men till slut tog jag ett eget beslut, och just där och då så var det så självklart, det fanns inget annat att göra - magkänslan var solklar. Och idag är det en av de saker som jag är mest nöjd med; att jag själv tog beslutet - det hade ju varit behändigt om någon annan hade löst allt åt mig, men då hade jag ju kanske fortfarande inte haft styrkan. Oj, vad svamligt det låter nu, men kanske är det lite förståeligt?!
Du kommer också känna din styrka och ta beslut för ditt liv som kommer ta dig helt rätt i livet!

Du kommer nå dina drömmar och du kommer få det du är värd!
Kram från en som tänker på dig!

Framtidsdrömmar

Ni har läst mina rader och uppfattat mina känslor helt rätt. Ni sätter också ord på mina övriga känslor som jag inte förmår att sätta ord på själv. Min magkänsla och klarsynthet blir mer och mer tydlig för varje dag, konstig känsla- ena dagen är allt så klart och nästa vill jag bara sudda bort allt jobbigt och glömma....... Jag vet ändå att jag inte förmår att glömma och gå vidare idag. Det finns inget att bygga på just nu- han kan inte ge mig det jag behöver. Det är bara sån han är- ingen dålig människa för det. Jag kan inte acceptera och ge honom det han behöver-sån är jag och jag är nog ganska bra ändå. Jag har börjat få en stark längtan efter kärlek-något jag inte känt på väldigt länge-trott att det är något som jag kan vara utan. Jag tror att jag längtar efter att börja älska mig själv.
Jag har många gånger önskat, precis som du beskriver Flygcert, att någon kunde komma och flytta mig och mina saker från huset ovh hjälpa mig att se till att allt blir bra. Det funkar ju inte riktigt så.....
En dag i taget.

Kram