Hej!

Jag har precis separerat från min sambo sedan 5år. Han är alkoholist(enligt mig) och dricker flera dagar i veckan, mer på helgerna. Ungefär en gång i månaden går någon "knas" pga hans drickande, med knas menar jag allt från att han super bort mobil/nycklar till att han hamnar i slagsmål eller fyllecell.

Vi har pratat och båda var överens om att det bästa för vår relation vore att flytta isär, alltså ser vi oss fortfarande som ett par. För min del var det mest pga alkoholen men enligt honom var det pga grälen.

Jag har många gånger försökt ställa ultimatum, som "sluta dricka helt, annars lämnar jag dig". Det har funkat ett tag, om han har haft en "knasfylla" och skämts över saker han gjort har det kunnat vara i några veckor. Men sedan börjar det om... och mina ultimatum har hela tiden mildrats, i.o.m. att han inte kunnat uppfylla dem, till "om du dricker mer än 3 öl så går jag". I slutet så tog jag tältet och drog om han kom hem packad, speciellt när han hade med sig nya vänner då jag kände mig otrygg med att ha ett gäng berusade främmande män i mitt hem.

Nu när jag har mitt eget och han sitt så trodde jag att det skulle bli lättare. Jag vill ju så gärna vara tillsammans med honom, när han är nykter, att jag satte upp en enkel regel, dricker han när jag är hos honom så går jag hem, har han druckit när han kommer hem till mig så kommer han inte in.

Men, igår kväll ringde han på dörren och var ordentligt dragen. Han var barfota och i bara t-shirt men jag stod på mig och sa att han måste gå. Då skrek han att "de har dödat hunden" och trängde sig in. Vi har en hund men han bor hos ex-sambon för jag får inte ha djur där jag bor. Man kan väl inte slänga ut någon på gatan utan jacka eller skor, vad hade ni gjort? Jag kunde inte få ett vettigt ord ur honom om vad som hänt så orolig som jag var så åkte jag hem till honom för att leta efter hunden. Det var upplåst till hans lägenhet, en av hans polare låg däckad på golvet och hunden var där, oskadd.

Jag tog med mig hunden och åkte hem, då hade han somnat i min säng. Jag lät honom sova, han kan bli aggressiv när man försöker väcka honom på fyllan. I morse sa jag att jag inte vill ha någon kontakt med honom alls om han inte söker hjälp för sitt drickande. Först blev han arg och gick, sen började smsen strömma in.

Han ber om ursäkt, vill bjuda på middag osv men mitt logiska jag vet ju att det kommer att hända igen men hur fan ska jag lyckas vara konsekvent den här gången? Jag vill ju känna mig trygg i mitt eget hem samtidigt som jag inte vill förlora honom, den nyktra personen älskar jag ju.

Jag är också orolig för hunden, om han hamnar i fyllecell och hunden får vara ensam hemma eller om han däckar ute och hunden drar iväg...

Hur har ni klarat det?

markatta

Ingen alkohol, alldeles för mycket kaffe, lagom med sällskap.

Kan det inte bara få vara bra så? Nej.

För tre år sedan flyttade en asylsökande familj in i mitt hus. Vi kom att bli goda vänner och har hållit kontakten även då jag flyttade. Jag har sett barnen växa, både på längden och mentalt allteftersom de blivit tryggare i språket, nya landet, fått nya vänner o.s.v. Nu kom då beskedet att de ska avvisas till landet de en gång flydde ifrån. De vet inte när, bara att det kommer att ske och de är livrädda.

Åter igen står jag och mer än någonsin vill hjälpa utan att veta hur. Det slutgiltiga beslutet är fattat. Jag känner mig så obeskrivligt arg, ledsen, frustrerad, så oerhört maktlös. Hur fan kan jag acceptera att detta står utom min makt, att det inte finns något jag kan göra när det handlar om barn?

Lelas

Åh, vännen...

Jag ser liknande situationer genom mitt jobb. Även om jag inte har haft dem boende så nära mig, så känner jag ändå till dem.

För bara några dagar sedan hämtades en familj med fyra barn, alla födda här i Sverige, för att utvisas till ett land där barnen aldrig har varit. Jag blir så ledsen att jag bara vill gråta... Nu sitter de i Skåne i väntan på att planet skall lyfta. De vet inte när, inte hur, de vet faktiskt inte ens var de befinner sig just nu - för om de vet sånt så finns det en risk att de rymmer.

Jag skäms över Sverige. Men jag finner en liten tröst i att mamman sa till mig att hon vet att svenskarna inte är som Migrationsverket. Hon vet att vi vill att de skall få stanna. Hon tror inte att alla svenskar vill att de lämnar.

Fy sjutton... vad kan vi göra? Maktlöshet är ordet.

Kram!
/H.

markatta

för kramen.

Jag skäms också för Sverige. Jag skäms över den politiska rasismen och jag skäms över ett Sverige där pengar är värt mer än människan.

Jag ska nog bara tillåta mig att vara riktigt arg idag. Tur jag har en boxningssäck i vardagsrummet när jag inte hittar något annat sätt att kanalisera ilskan.

Kram

Lelas

Boxa på du! Lite för mig också. :)

Kram!
/H.

med er om det oftast fullständigt vansinniga i hur folk på Myndigheten behandlar sina medmänniskor :-((

Men....

egentligen vill jag tacka dig Markatta för ditt inlägg om ditt benzoberoende. Jag har sjäv tackat nej (gudskelov!!) till allt vad sånt heter men jag har flera bekanta som gått igenom proceduren att bli fri. Tyvärr är inte läkarna kunniga i hur förskrivning ska gå till utan skriver hejvilt till alla som vill ha. Det är väl ingen tvekan om att det är ett betydligt svårare jobb att bli av med tablettberoendet än alkoholberoendet. Info om det måste spridas !

markatta

håller med om att det måste spridas. Läkarna är ju väl medvetna om tillvänjning i det här fallet då måste de också ta ansvaret med uppföljning och att alltid, alltid erbjuda andra, långsiktiga alternativ. Benzo bör vara en akut och tillfällig lösning att ta till. Skulle man satsa mer pengar på att korta ner köerna till anpassade terapiformer istället för att pumpa in pengar till läkemedelsföretagen så skulle vi bespara dels pengar men framförallt mycket mänskligt lidande.

Det är tragiskt att se hur det även skrivs ut till unga. På praktiken har jag kontakt med en del tonåringar med adhd-diagnoser. Flera av dem äter dagligen Ritalin eller Concerta(amfeteminliknande preparat) och utöver detta så får de benzo vid behov. De får alltså två mediciner med totalt motsatt effekt på samma gång, galet! Bland missbrukarvärlden så vet man att folk som missbrukar amfetamin inte dör av/tar överdoser av amfetaminet utan av kombinationen amfetamin/benzo då de tar benzo för att "komma ner" och kunna sova efter att varit vaken i dygn. Påfrestningen på hjärtat blir då för stor.

Jag känner en stor oro inför detta. Det här är ju killar i tonåren som gör som tonåringar gör, festar och smygsuper med kompisarna på helgen. Att blanda allt det här med alkohol, för killar som dessutom redan har en impuls- och aggressionsproblematik är inget annat än vansinne.

Då lyckades jag bli arg idag med ;)

Kram

Sorgsen

...så ansvarslöst att medicinera våra barn och unga och jag känner mig så hjälplös som människa.
Hjälplös över att inte kunna göra något för att stoppa detta!
Vad kan jag göra?
Någon som har något konkret?

Mitt mellan barn har alltid haft mycket energi och som liten behövdes mycket sysselsättning men hen var alltid glad och lätt. Visst var det påfrestande som förälder att hen krävde uppmärksamhet nonstop och jag är säker på att hen hade kunnat bli "offer" för det som började utvecklas när hen var liten, ca 25år sen. Hen var inte på dagis eftersom jag jobbade hemma med just barn och tonåringar i krisfamiljer. Det blev en annan typ av "kamp" i hens första skolår eftersom hen blev uttråkad där, hens inlärning var redan långt före hens ålder men hen hade noll bollsinne, vilket blev lärarnas största huvudbry trots att motoriken var mer utvecklad än normalt.

Mitt yngsta barn hamnade i en klass som var oregerlig redan från lågstadiet, detta var drygt 10 år sen. Där var det flera av hens klasskamrater som fått diagnosen adhd och medicinerades. Det gjorde så ont att se och gör fortfarande ont! En av klasskamraterna var för mig en helt vanlig energisk pojke som fick stämpeln "annorlunda och sjuk", han var snäll och go men gick över gränserna för "det fick han ju, han r ju sjuk".
Det var bedrövligt att se...dessutom orkade han inte skolan när högstadiet kom och hamnade väl i de grupperna där du gör din praktik markatta.

Det är så sorgligt att barn måste passa in i mönster som vuxna skapat. Att olikheter klassas som sjukdom och brister. Alla sjukdomar som behöver läkarvård, som mitt barns cancer, där står jag totalt utlämnad till läkarnas kunskap och vård men diagnostisera inte sönder mänskligheten.
Som du säger markatta, fram för mer samtal.
Vi ser ju bara här inne vilken styrka vi får som använder ord som medicin.

Markatta, jag hänger på i Addes våg för dig!
Du är en medmänniska jag gärna har som förebild!

markatta

Vill bara tydliggöra att jag inte är strikt anti medicin. Jag känner flera adhd-diagnostiserade(vuxna) som tycker att adhd-medicinen är en viktig del i att strukturera upp sin vardag, tillsammans med strikt struktur i övrigt, sömn, mat och träning. Men en vuxen kan själv välja. Jag skriker inte ut att det är fel bara för att det är amfetaminliknande preparat, någon med adhd reagerar ju inte på samma sätt på dessa mediciner som någon som inte har adhd skulle göra. De blir inte höga eller igång, utan mer fokuserade och lugna.

Jag har vänner som inte klarar ett vanligt jobb utan medicinen. Gång efter gång hamnar de i konflikter eller får sparken för att de inte klarar av att komma i tid eller tappar bort saker. Med medicinen kan de det. Skulle de ha ett arbete där de fick hålla på bara med det de gillar och i sin egen takt komma och gå så skulle de nog inte behöva medicinen men samhället ser ju inte så ut. Alla måste arbeta och vissa måste ta medicin för att kunna göra det. En erkänd konstnär med adhd, som kan leva på konsten behöver förmodligen ingen medicin alls t.ex.

Det är annorlunda med barn. Många gånger så verkar det som att barnet inte medicineras för att själva må bra utan för att bli enklare att hantera i klassrummet och för föräldrarna. Skulle vi ha en mer individanpassad undervisning så skulle det se annorlunda ut. Nu ses inte problemet som hur eleven mår utan att de stör övriga elever. I en lektionssal med 30 elever så är det omöjligt att lägga upp undervisningen på en nivå så att allas behov tillfredsställs. Det som för en "vanlig" elev bara är ett surrande sorl blir för en elev med adhd 30 olika röster som denne måste lyssna på samtidigt och bearbeta. Men mindre klasser, kreativare undervisningsformer, moderna hjälpmedel, möjlighet att lyssna på favoritmusiken i hörlurar o.s.v. kostar som bekant pengar.

Nu blev det mer en adhd-diskussion än en fortsättning på benzo-snacket men jag tror verkligen att båda delar handlar om attityder hos läkare och egentligen hela samhället, huruvida man väljer att sopa under mattan och ta udden av det eller se till bakomliggande orsaker, sociala problem, samhällsproblem och försöka hitta långsiktiga lösningar.

Kram på er

har man också sett att många bokstavsbarn lättvindigt åsätts en diagnos istället för att titta bakom barnet, in i familjen. När man kollat så så har man upptäckt en stor andel missbrukarfamiljer där barnen är agerande efter de förutsättningar som råder där. Att då "hjälpa" in ett sånt barn på missbrukarbanan är ju rätt onödigt. Vanligt snack, att bli sedd, att få normer räcker oftast så oändligt mycket längre än ett piller.

Jag har en bekant vars 15-åriga dotter slog ihop för ett tag sedan och fick akuttid på BUP. Hennes mamma är aktiv alkoholist och pappan är nykter (nåja, sprifri iaf) alkis. Hon får självklart piller och "behandlas" efter de normer som råder på den avdelningen innebärande att inte ett enda ord viskas om missbruk i familjen. Tjejen är ju självklart höggradigt medberoende så hon skyddar ju efter bästa förmåga. Jag har tipsat om ungdomsvecka respektive familjevecka men det ju "inte det, det handlar om". Tjejen vill inte "hängas" ut genom att åka på nåt "sånt" och pappan fattar ju nada :-((

markatta

Har övat på att sätta gränser, säga ifrån och att ställa rimliga krav med god framgång. Jag känner mig stärkt i den positiva responsen och samtidigt lite förvånad över att det kunde räcka med att, på ett vänligt men tydligt sätt, framföra vad jag vill för att få just det jag vill. Jag är också glatt överraskad över hur säker och bestämd jag kan låta när jag inte tvivlar på mig själv eller mitt värde. Det här har varit ett problem för mig, inte bara i kärleksrelationer och kring alkoholrelaterade saker, utan också i arbetsliv, vänner, kontakt med myndigheter, läkare o.s.v. men med en sak i taget så verkar det rulla på. När jag började försöka ändra mönster och beteenden kring mitt medberoende så påbörjade jag också en förändring i mina tankemönster och attityd även mer generellt i mitt liv.

Just idag gillar jag mig själv. Ovant men häftigt.

markatta

Jag trivs på alanon, känner mig välkommen där. Jag mår bra av att lyssna och dela. Jag kan gråta där men jag känner mig alltid lugnare inuti efter ett möte. På alanon kan jag sortera kaoset.

Men de senaste veckorna har jag börjat slarva med att gå dit, hittar på en massa fåniga anledningar till att inte gå dit (som att jag måste städa). Jag har till och med ljugit för en vän och sagt att jag gått dit fastän jag inte gjorde det. Har på senaste upplevt en stark ångest när det kommit till mötesdag och liksom valt att låta ångesten vinna och stannat hemma istället.

Mitt innersta jag vet ju att det bästa sättet att segra över ångestmonstret är att gå dit fastän jag känner obehag, handla tvärtemot känslan. Mitt innersta jag vet också att obehaget kommer att passera efter en stund när jag väl är där och att det kommer att kännas bättre efteråt.

Varför är jag så egensinnig och har så svårt att göra det som jag vet är bra för mig? Alkoholmässigt så är det ju lugnt nu men det händer alltid en massa skit ändå som jag inte kan styra över och då gäller det att inte gå tillbaka till destruktiva beteenden och tankar, något som alanon kan ge mig styrka i.

Jag läste i min tråd där jag skrivit om mina vänner som väntar på tvångsdeportering. När jag läste det jag skrivit så var det som en nyhet för mig för jag har förträngt det. Jag har inte ens varit och hälsat på dem på senaste för att jag inte vet hur jag ska hantera det. Så jag har låtsats som ingenting, som att allt är som vanligt med dem. De finns där och vi ska spela fotboll och ut på picknick i sommar, precis som vi brukar. Det skrämmer mig att jag kan "glömma bort" verkligheten som den är. Ingenting blir bättre av det. Det blir istället som att jag får ett dödsbesked för första gången, varje gång jag väl kommer ihåg att så här är det ju.

Jag var på vårdcentralen i förra veckan för att läkaren skulle kolla på en knöl i bröstet. Jag är ung för bröstcancer men då min mamma fick det ung så måste jag kolla. Nu väntar jag på tid för mammografi och det är plågsamt att vänta. En del av mig tänker att det redan är kört, utan att veta något egentligen.

Jag märker att min stresstålighet är väldigt låg och att jag har lätt för att "ge upp" när det är svårt. Mitt mörka jag säger att det inte är någon ide att gå till alanon för att jag aldrig kan må bra ändå. Som om jag vill styra hela världen till att vara en bra och lycklig plats, annars får det vara.

Eller kanske är det så, vädrar det mest förbjudna och skamfyllda här, att jag har mått så dåligt i så många år att det blivit en del av min identitet att jag inte vet vem jag är när jag tillåter mig att må bra. Skulle någon fråga mig irl om det är så så skulle jag blåneka, ingen vill ju ha det såsom jag har haft det. Men här, gömd bakom anonymiteten och tangenternas ärlighet så vågar jag ändå fråga mig om det faktiskt kan vara så att jag egentligen är livrädd för att må bra, för att "jag" då inte längre kommer att finnas.

Redan som tolvåring började jag tänka på döden, på självmord. Jag tänkte alltid att jag bara skulle leva ett år till, när jag är 13 kommer jag att dö, sedan när jag blev 13; när jag är 14 kommer jag att vara död o.s.v. Det fanns en tröst i det, att jag bara skulle behöva stå ut ett år i taget. Det tänket fortsatte in i vuxenåldern men kortades ner, blev till månader, ibland dagar och timmar, vilket både var en tröst men som också gjorde att jag aldrig helt och fullt behövde ta tag i saker för jag skulle ju ändå vara död snart. Jag behövde heller inte bry mig om konsekvenserna av mitt handlande. Jag drog på mig böter och skadestånd som jag aldrig trodde jag skulle behöva betala tillbaka. Jag satt häktad för att jag på mitt sätt försökte rädda livet på en annan människa. Jag blev friad i rätten men var fullt beredd att ta ett fängelsestraff för en annan person då jag inte värdesatte mitt eget liv alls. Jag skaffade till och med ett kreditkort för att hjälpa någon annan som behövde pengar för att jag då var övertygad om att jag ändå inte skulle leva då banken ville ha sina pengar tillbaka. Så sjukt.

Nu sitter jag här med ett föstahandskontrakt på en lägenhet. För första gången i mitt liv så har jag ett boende där jag vet att jag kan stanna hur länge jag vill. Jag trivs här. Jag har en hund som behöver mig så att utsätta mig för sådan risker som att bli gripen av polis är helt uteslutet nu. Jag måste alltid komma hem till min hund. Jag har börjat planera min ekonomi för att om X antal år vara skuldfri. Jag säger ifrån när människor kräver för mycket av mig. Jag värdesätter också mitt liv och livskvalitet.

Jag tänker inte längre att jag kommer att vara död om ett år. Jag vill leva men ärligt talat så skrämmer det mig som fan att försöka föreställa mig ett helt liv.

Är det någon som känner igen sig i det här? Ja, inte i allt som jag varit med om men jag tänker på att många säger att en medberoende till och med ibland vill få den nyktre alkisen att börja dricka igen för att det nya livet kan vara skrämmande, att man kan vara rädd för positiva förändringar?

Jag vill inte att mina alkisar ska börja dricka igen men däremot så vet jag inte riktigt hur jag ska leva utan att vara rädd för att falla.

Kram

jag tillhör den "andra sidan" känner jag igen det du skriver om. Jag sitter lite trångt till nu men jag vill låta din ord mogna lite inom mig och ber om att få återkomma.
Kram !

hur du formulerat din innersta rädsla(?) för livet(?). Du har kommit långt i din utveckling till en "hel" människa - längre än många till synes välfungerande människor kanske nånsin kommer. Möjligen blir det lättare att gå till Al-anon nu när du formulerat och synliggjort ditt motstånd? Jag hoppas det eller annars att du har kraft att fortsatt övervinna den destruktiva sidan av dig - den som inte riktigt orkar med...

Kanske du skulle bli förvånad om du fick veta hur många som kan känna igen sig i det motstridiga inre du beskriver så väl. Jag tror att det är många... fast många inte kan klä känslorna i ord som du. Du står på tröskeln till ett liv du har lust och längtan att leva - samtidigt är du omgiven av världens ondska och orättvisor och ett personligt hot. Det är mycket att ta in och ta hand om.

Inte så "bra" svar som jag skulle önska ge dig men vad jag har förmåga till just nu inför natten.
Varma tankar till dig! / mt

markatta - ser du är inloggad. Hoppas du har sovit gott och ser fram emot dagen med tillförsikt:)
Morgonkram / mt

markatta

Ja, jag hoppas det, att jag genom att skriva ner vad jag tänker och känner inte ska kunna undvika och fly. Det har alltid varit det lättaste sättet för mig, att vara ärlig mot mig själv genom att skriva. Som att jag först genom de skrivna orden helt kan sänka garden.

Det slår mig hur mäktigt forum är, har varit för mig. Det är stor skillnad på att skriva bara för sig själv, t.ex. i en dagbok mot att skriva här. Dagbok kan vara bra, man kan ha givande diskussioner med sig själv men för mig kan en dagbok också vara en plats att älta och tycka synd om sig själv, som i det långa loppet inte leder någonvart. En dagbok behöver jag heller inte gå tillbaka och reflektera kring som jag gör här på forum. Här finns ofta någon som säger "stopp" när jag ruschar iväg, någon som ger nya perspektiv, någon med liknande erfarenhet, någon som ger mothugg om jag är helt ute och cyklar, någon som bekräftar. Det jag skriver får konsekvenser för det finns andra människor som läser, vilket gör att jag måste vara ärlig mot mig själv på ett helt annat sätt. Detta är ovärderligt.

För mig räcker det inte med al-anon. Förmodligen hade jag inte ens sökt mig dit utan stöd från forumvänner. Jag har varit medlem här i 9 månader och jag behöver fortfarande det här stödet. Jag känner i detta ilska och sorg över att forum kanske kan försvinna men också en oro, för egen del och för mina forumvänners skull. De jag har och de som skulle kunna söka sig hit.

All respekt till er som kämpar för att forum ska vara kvar, öppna upp igen.

Kramar

har aldrig haft dina tankar på döden, förutom för dryga året sen, men jag har nästan hela livet agerat som det inte finns nån dag efter denna dag. Många är infallen som jag gjort utan nån som helst eftertanke på hur det ska sluta och i alla dessa tokigheter har det gått bra förutom en del ekonomiska smällar. Att inte tänka på konsekvenserna av mitt handlande var väldigt befriande och gav kickar till ett, i mitt tycke, stillsamt liv. Vilket i jämförelse med svensson-livet var allt annat än stillsamt, ständigt nya projekt, ny grejer att testa och, framförallt, nya saker att lära.

Jag har aldrig haft med lagens långa arm att göra, ok, några fortkörningar genom åren men det är väl nästan en merit ??, trots att jag inte är helt vit. Nu var det länge sedan jag klev över gränsen och jag har fått vett nog att skämmas för att jag längtar tillbaka till spänningen. Som beroende sitter ju sökandet efter kickar djupt ner i min själ och det är en personlighet jag inte vill ta bort. Jag trivs med att göra knäppa grejer. Gubben ska på festival i sommar och jag blir chockad när jag ser spelschemat och hur tiderna ser ut !!! Hur fan ska jag orka det ??? Men så har jag ju aldrig funderat förut ?! Ös på bara och så knö in sig i bilen och försöka få lite sömn mellan varven :-))
De som är i min ålder kommenterar : Men det är väl bara unga där ?? Men vad fan...jag är ju mentalt efterbliven eftersom jag supit bort 20 år av mitt liv så jag har ju lite att ta igen ! Ok, tiderna förändras...numera är det vågat att kasta sig ut i en festival när jag tidigare gjorde betydligt knäppare saker men sammantaget så är det inget jag ångrar, allt har gett mig en kunskap och erfarenhet som jag inte skulle ha fått vid köksbordet.

Det finns ett ordspråk : Om man tänker för mycket på nästa steg så blir man stående på ett ben resten av livet. Jag har nog aldrig funderat över hur mitt liv ska se ut, jag har nog bara åkt med och tagit del av det som erbjudits mig och helt plötsligt sitter jag här och kan ana livets horisont. Och det har gått alldeles för fort !

Och med tanke på min alkoholism så har jag lärt mig i allra högsta grad att det aldrig är för sent att ändra riktning i livet. Att lämna tryggheten som spriten har gett mig under så många år och kasta mig ut i det helt okända som ett nyktert liv innebär är egentligen ett sanslöst knäppt och ogenomtänkt steg att ta. Där hade jag inte en tanke på konsekvenserna annat än att alternativet var just döden. Idag träffade jag en mycket yngre alkiskollega på träningen, en vän jag inte träffat på ett år. Han hade fått en akut hjärtoperation pga kranskärlsförträngning helt nyligen och vi råskämtade om att vårt blod borde vara så utspätt av all sprit så våra ådror måste vara helt renspolade men ändå så kan vi inte vara säkra. Alltså blev vårt konstaterande för femtioelfte gången : Lev idag, i morgon kan det vara för sent.

Jag gratulerar dig Markatta till din första egna lägenhet !! Jag skickar dig en röd cyberros att ha bredvid sängen i ditt alldeles egna sovrum. Och ett cybertuggben till din trogna hundkompis som väntar på just dig.

markatta

Kul att du ska på festival Adde! Kanske du ser mig i vimlet, ståendes på ett ben.

Lev idag, imorgon kan det vara för sent, får mig att tänka på en filmreplik, kommer inte ihåg från vilken film det är men; What if this is as good as it gets?
Så känner jag nu. Jag lever. Det är ok. Det räcker inte.

Samtidigt som jag trivs med att vara "bofast", inte flytta runt till en massa andrahandslägenheter, byta boende hela tiden så saknar jag också spontaniteten och förändringen, ut och lifta, träffa nya människor, nya upplevelser. Tryggheten har liksom sitt pris.

Stunder vet jag hur jag ska njuta av livet. Jag trivs bra i naturen, älskar att tälta t.ex. Då kan jag liksom bara vara. Men det är nog så att jag också saknar kickarna. Som Ronja Rövardotter står jag och skriker "fram med lite farligheter!".

Jag försöker tillgodose mitt adrenalinbehov på gymmet och klubben. För nog är det det som jag saknar, adrenalinkickarna och kanske känslan av makt och kontroll i det när man står mitt i ett totalt kaos men ändå tycker sig kunna överblicka allt som händer.

Jag tänker på en vän som målar graffiti som på frågan(inte ställd av mig) "när ska du växa upp då och sluta måla" svarade, "Jag lever bara när jag målar, alltså aldrig, för den dagen jag slutar måla finns jag inte längre". Jag förstår nu hur han menade då, när man upphör med "farligheter" kan man känna sig tom även om man nödvändigtvis inte längtar tillbaka till just det destruktiva som det kunde föra med sig men till kickarna, till klyschan; känna att man lever.

Det är mycket med det jordiska.

vi fick barn blev min värld kraftigt beskuren och jag förväntades ta ansvar och "växa upp". Jag var 28 när första barnet kom och det var omtumlande för mig. Från att ha varit lös och ledig blev dagarna fyllda med förpliktelser. Jag valde att fly bort med hjälp av alkoholen. Först bara fredagskvällen, sen lördagskvällen, en pilsner till bastun på söndagen, lillördagen knackade på och ville ha uppvaktning...ja, sen var det ju inte många dagar kvar i veckan. Från att ha varit friheten personifierad så blev jag helt plötsligt låst på alla sätt och vis, ekonomiskt, ansvar och inte minst beroendemässigt. Den där berömda babylyckan ville inte riktigt infinna sig. Vilket jag skämdes för men som jag i efterhand lärt mig att det inte alls är ovanligt, inte ens hos "normala" familjer. En av fördelarna med att lära sig prata uppriktigt med folk är att även de vågar öppna sig.

Och jag skrattar igenkännade över dina ord : "så saknar jag också spontaniteten och förändringen, ut och lifta, träffa nya människor, nya upplevelser. Tryggheten har liksom sitt pris." Och avgjort över Ronjas vrål :-))) Jag trivs också alldeles utmärkt i naturen, den fria, den vilda....men aldrig i h-te att du får in mig i ett tält igen !!! Det räckte med småbarnsåren då det var billigaste sättet att semestra ! I regn och svensk sommarkyla :-(( Sköna hotellsängar med hotellfrukost, det du :-))

Innan spriten tog över helt hade jag ett jobb där jag hade makten och kontrollen i ett till synes kaosartat "välde" och jag älskade det ! Att kunna förutse vad som hände, kunna bemästra det överraskande, att känna att jag hade erfarenhet och kunskap att leda var underbart ! En "vanlig" dag på jobbet blev outsäglig lång och trist och det hände att jag sysslade med lite annat ej jobbrelaterat. Tyvärr är det så att en "yrkesskada" som alkoholen gett mig är att min stresstålighet är minimal idag. Jag har försökt att gå tillbaka en gång till mitt gamla liv men det fick jag hastigt och lustigt avbryta för det höll på att dra ner mig i helvetet igen.

Idag älskar jag att träffa nya människor ! Nästan är det så att jag "konsumerar" nya människor :-)) Efter fylleåren då jag hatade att träffa andra som störde mitt drickande så har jag lite att ta igen. Och idag så ser jag ju att jag har så mycket att lära av andra, jag tycker om de allra flesta men jag har svårt att förstå rasister och homofober. Innanför vår hudkostym är vi alla lika och våra hjärtan klappar precis likadant som alla andras. En anledning till att jag åker på konvent är inte bara för att fylla på min nykterhet utan även för att få möta andra människor från alla delar av vårt samhälle. De hjäper mig att lära mig om hur de har det, hur livet kan se ut och att jag inte är ensam om mina problem. Problem som ofta bleknar i jämförelse och som gör att jag får distans.

Jag är i valet och kvalet (fortfarande) om hur jag ska göra med Landsmötet i Göteborg första helgen i augusti. Jag vill...men ekonomiskt ?? Tidsmässigt ?? En månad efter är Gullbranna och den helgen är helig för mig, 3 dagar som bara är mina ! Med hotellfrukost :-))

Men vi kanske syns under festivalen när du hoppar omkring på ett ben i takt med Timbuktus låtar :-)