Känns som jag redan tillhör Er här inne. Läst, läst och läst i många månader...tack för all hjälp och insikt Ni alla gett mig, ovärderligt och unikt kunna ta del av missbruket från alla håll.
Tackar ödmjukast!

Har varit på väg skriva många gånger men det var tydligen först nu det lossnade.

Har ett virrvarr i kropp och själ samtidigt som jag är fullständigt klar över vad som måste göras...

Istället för att berätta vägen hit så dyker jag rakt på mitt akuta behov av rådgivning.

Min man behöver hjälp, vill ha hjälp och åkte självmant akut till beroendemottagningen för få just hjälpen. Detta hände för 9 dagar sen.
Han var full men inte redlös trots sina 1,8 promille. Allt rasade för honom denna dag och jag befann mig och befinner mig utomlands pga jobb.
Väl inne hos läkaren fick jag ett telefonsamtal, med högtalare på, där jag möts av en arrogant skötare som undrar vad min man vill. Jag sa att vad de än gör så skicka inte hem honom igen eftersom jag är rädd han kommer göra sig själv illa! Riktigt illa!
Jag kunde för första gången på länge andas ut och känna att han äntligen har proffs runt sig..........
Falsk trygghet! Morgonen efter får jag klart för mig att de sänt hem honom mitt i natten trots att han bönat och bett om att få stanna!

Jag har redan tidigare fått en bra kontakt på ett beroendehem och ringer dem. Han blir hämtad till informationsmöte och vill bara bli inlagd.

Det finns, som ni kloka människor här redan förstått, en lång historia bakom allt detta. Min fråga är :

Hur mycket ska jag trycka på soc och läkare med allvaret för att de ska förstå? Hur mycket är de generellt invaggade i rutiner och glömmer individens unika behov?

Min man har varit i rullarna flertalet gånger och vet mer än de som utreder honom.....hur ska jag göra? Legat lågt en vecka men vill skrika, stampa och banka in i människorna runt om att det är bråttom! Det funkar inte med öppen vård och beroendehemmet säger detsamma. De menar han behöver läggas in en månad plus fördjupning.

Varför blir han mottagen med arrogans när han verkligen vill ha hjälp?
Hur kan jag hjälpa?

Gråter och lider med honom och samtidigt stretar jag mot mitt medberoende....ett liv i himmel eller helvete...svart eller vitt och så far man runt där i den grumliga gråzonen o försöker förtvivlat hitta ljuset och stigen trots de mascarafyllda tårarna....hjälp.....snälla nån där ute...måste ju orka...

Läser, gråter, velar, ändrar, börjar nya meningar men....nu blir det sändknappen...

Sorgsen

...för länkn. Brukar smita in hos Bång emellanåt.

För mig är det och var det så att jag letat vägar men faktiskt inte klandrat mig själv för att makens alkoholism. Just därför känner jag mig inte helt hemma i medberoendediagnosen. Visst, de första smällarna i förhållandet, innan jag förstod att saker som hände hörde hemma hos alkoholisten så var jag ett stort frågetecken och kände mig sårad och kränkt. Därifrån till att tro det var upp till mig att "fixa" förändring är lång och där hamnade jag aldrig. Det betyder ju inte att jag varit skonad i helvetet men jag har alltid känt jag själv valt vara kvar och rent praktiskt kunnat lämna när som. Min tidsram ställde jag också för ett år sen ungefär.

Nu sitter maken några meter ifrån mig och vi mår utmärkt. Närheten är trevande, känns märkligt, men jag pressar inget, tidsramen bor i ryggmärgen numer ;) jag frågar inte, vi lever nu-idag-ikväll och somnar förhoppningsvis gott ikväll, igen. Imorgon är en ny dag, nya förutsättningar.

Kram alla kloka

sätta länken till dig - men gjorde det ändå... Känner igen mig i att inte riktigt passa in som "fullblodig" medberoende:) Till en del personfråga men också i friheten och oberoendet. Inga småbarn, ekonomiska möjligheter ger tveklöst ett annat handlingsutrymme. Även jag har separerat med ett litet barn och osäkerhet om hur jag skulle klara mig ekonomiskt. Gjorde intressanta tester på förhand för att kolla - t ex genom att äta ytterst spartanskt.

Fint att höra att ni har det gott i dagen och stunden:) Kram / mt

Sorgsen

...mulletant, jag har ju också gjort den där resan i min historia, små barn, studerande, ovisshet men samma envishet ;-). Sen har jag levt, inte ensam och övergiven men oftast själv fast inte ensam, långsamt levt vidare och har inte bundit upp mitt liv på någon annan. Inte medvetet haft det som mål men det har bara blivit så. Nu är jag lite förbi halva livet och trivs med det som har varit, accepterat mina val och händelser. Jag lever mitt liv, helt utan massa orealistiska önskemål eller förväntningar. Njuter av både stort och smått och vet att vägen till mål eller delmål är det som är livet. Ibland kantras vägen av eufori, ibland sorg men mest allt där emellan.

Idag har varit en riktigt bra dag. Igår var också en sån, imorgon blir ytterligare en bra dag, det känner jag och vet jag.
Maken och jag har aldrig varit så nära som jag har känt dessa dygnen. Jag ser han njuter och....han har slutat med sina piller helt. Han är levande och full av humor, ögonen glittrar som jag minns dem. Livet har många avkrokar, dem är jag tacksam över eller lär mig acceptera och förlikar mig med. Det svåra är pest men visar värmen i det goda när euforin blossar upp.
Jag är så glad att vi hittat varandra här och nu, maken och jag. Jag hoppas det fortsätter så! Jag har i alla fall bestämt mig för att njut så länge det varar och gör allt för det ska vara.

kram på er alla

spara och bevara i hjärtat. "
Vi" - viktoria, vana och jag, spelade mycket Lisa Ekdahl (och Barbro Hörberg) här på forumet för länge sen (sommaren 2011...) Jag ger vidare en strof Ekdahl som jag själv fått en gång: "Passion av det slaget är en nåd som drabbar få. Det är en nåd att få sån kärlek och ett brott att låta den gå."

Du ska få en dikt också:) av Eeva Kilpi, en favoritförfattare och poet... naturälskare, livsfilosof och kvinna:

När mormödrarna dör
förvandlas de till blomsterängar och gräs
och farmödrarna blir träd
som susar ovanför barnbarnen,
skyddar dem mot regn och blåst
och breder ut grenarna över dem
till snöhyddor om vintern.

Men innan dess är de passionerade.

* * * *

Njut av allt gott! / mt

Lelas

Hej vänner!
Apropå att vara medberoende eller inte - och skalan däremellan...

Jag tror att man kan vara medberoende på lika många sätt som man kan vara beroende. En alkoholist är (som vi ju alla vet) makalös på att hitta argument för att h*n inte är alkoholist. "Jag är inte alkoholist, för jag dricker ju alltid ur fina glas."

En insikt för mig själv var att det inte är upp till mig att avgöra till vilken grad jag är medberoende. Det är snarare upp till dem jag möter i olika anhörig-sammanhang. När jag berättar för dem hur jag tänker och känner, så nickar de igenkännande. Jag minns särskilt en kommentar från en kille. Jag berättade hur jag hade reagerat när ett par vänner tog med sig maken hemifrån för att jag skulle få vila. Det ringde i mina öron av ljudet av skåp och dörrar som inte öppnades, av flaskor och burkar som inte smusslades undan, av steg genomytterdörren som inte togs. Killen i samtalet sa: "Haha, ja, du är ju inte så lite medberoende, du!"

Fram till den punkten hade jag tänkt att det inte var så farligt med mitt medberoende. Men efter det... inser jag att jag inte kan bedöma det själv.

Detta om detta. Kram!
/H.

Sorgsen

...längesen jag såg dig här. Trevligt läsa dina ord.

Naturligtvis är det som du skriver, att jag inte kan bedöma. Det är heller inget jag lägger energi eller grubblerier omkring. Jag lever det liv jag lever efter min egen förmåga. Hurjag reagerar och på vad är ju en blandning av många saker, de behöver inte hamna under någon rubrikeller diagnos alls. Jag är tacksam över att jag inte fastnat i det som återkommande beskrivs av just medberoende. Däremot är och var jag och kommer alltid vara, då jag aldrig medvetet kommer försöka jobba bort att jag är, en känslomänniska. Det kan säkert diagnostiseras om jag har lust. Faktum är att jag i mitt liv hittills (snart 50) har goda vänner, omtänksamma kollegor, sunda och friska barn, ett bra hem och bra jobb. Min make har nu snart varit spritfri 4 månader och om det håller i sig så har vi varandra för evigt, det är min önskan och mitt mål.
Ett förhållande behöver vårdas, det gör jag så gott jag kan, ibland kostar det mer och ibland flyter det.

Medberoende? Ja, förmodligen!
Mycket eller lite? Oväsentligt och den som bedömer gör ju det grundat på sina egna erfarenheter. Kan jämföras med att ingen är lite gravid eller lite alkoholist. Hur illa det tar beror ju på.

Kram på er

Sorgsen

...dygnen har varit som ett litet underverk.
Jag frågar inte varför förändringen är så enorm, jag njuter och vi pratar om allt möjligt både viktigt och oviktigt.
Just nu är vår gemenskap just precis så som jag drömt om.
Det är som en saga, en sann.

Sorgsen

...jag är så kär i denna fantastiska man.
Tack för ni läser.

Ps den där äckliga högen med levande organismer, den har jag inte tänkt på sen 2 veckor. Kom att tänka på högsamlandet :)

Sorgsen

...haft några sagolika dygn.
Vad som har orsakat vändningen har jag inte en aning om, den verkar vilja hålla i sig också. Jag kan plussa lite här och där, kan bara konstatera att denna veckan har varit ljuvlig!
Jag njuter och vi kan prata om allt möjligt. Han är vaken och närvarande hela tiden.
Han berättade om att han somnade när, var och hur som under flera veckor efter han fått sina piller, oftast sittande på en stol när de hade sina samlingar på gården under behandlingen. Han sluddrade och vinglade som han var full, han fick tom blåsa en gång tydligen.
Han har varit väldigt trött och irriterad, glömsk och långsam i talet.
Nu tar han inga och han är vaken och glad, mycket längesen jag såg honom såhär. Många år sen!

Han har berättat om mardrömmar var natt men att han inte vågat sluta ta dem. Det att inte våga lät som det var för han har klarat hålla sig från alkoholen och vågade inte sluta för han var rädd för kroppens reaktion. Körlektioner och uppkörning ligger inom snar framtid och han kommer snart till mig igen. Som jag trodde så mår han bra i min miljö och nu tar han inga antidep längre. Äntligen är reaktioner och relationen på riktigt, vi kan starta om på riktigt.

Vi spinner ikapp med grannens katter just nu.
Jag gör allt jag kan för behålla detta, det är inte svårt ;)
Gott föder gott och äntligen når mina ord fram och vi ger och tar, helt vanligt och sunt.

Sorgsen

...kära systrar, mulletant och Lelas. Att jag fått ta del av era erfarenheter, att se likheterna, att inte känna mig ensam i bedrövelsen, allt och tiden det tar har gett mig mycket värdefull distans. Att få ta del av missbrukets käftar och makt över människor i alkoholismen som sjukdom genom alla som kämpar här inne har också gett mig oersättlig kunskap och förståelse.

Vägen är fortfarande lång för mig men just nu är jag inte ett dugg osäker på gemenskapen och framtiden. Jag får mer och mer bekräftelse både i mig själv och bjuds oväntat upp till tvåsamhet (ömsesidiga samtal) av maken. Det är så längesen jag upplevde det att jag glömt hur det kunde vara, rör mig till tårar av tacksamhet.

Tack alla underbara och generösa människor här inne.
Låt inte detta forum försvinna!!!

fina beroendevän blev intagen för avgiftning på beroendeenheten på fredagen för nån månad sen. Utsparkad därifrån på måndagen fullpumpad med benzo.
Hon hörde av sig i förtvivlan och undrade hur hon skulle klara sig när benzo-abstinensen slår till.
Jag har inget bra svar alls och jag kan känna hennes vibrerande ångest genom cyberrymden.
Hon väljer naturligtvis att bedöva abstinensen med alkohol för nån annan hjälp hittar/får hon inte.

Jag pratade med henne igår och då kunde hon inte dricka eftersom spriten sved så mycket i hennes söndersparkade mun som hennes suparkompis fixat åt henne. Hon hade tidigare under helgen försökt att få komma in på beroendeenheten, samma djävla ställe som inte kan beroendets alla fällor, men de tog inte emot henne för hon var påverkad.

Vi kom överens om att hon skulle åka dit direkt eftersom hon var nykter då när jag pratade med henne.

Jag vet inte hur det gått.

Däremot är jag rätt säker på att bryter hon inte nu så får jag snart dra på mig min begravningskostym.

Jag vill inte det.

Och jag blir så hatisk till personal på en specialistenhet som kastar ut folk fullständigt neddrogade med benzo. Det är ju för fan deras skyldighet att kunna sånt !

Jag vet att valet om nykterhet/drogfrihet är vårt eget men när folk som har som arbete att hjälpa oss agerar langare blir inte valet lätt.

Sorgsen

...Adde, jag förstår din ilska!

Det blir ett status quo och jag förstår inte att det får fortsätta. Antar det handlar om ansvar och moral, det verkar inte finnas tid till just medmäsklighet längre. Jag har jättesvårt att tro att läkarkåren och mottagningarna inte vet. Jag tror de inte har något alternativ, tiden finns ju inte...Jag kan förstå att personalen blir hårdhudad av att se eländet hela dagarna men min make har inte tagit sig dit just för bemötandet alltid och överallt har varit bedrövligt! Enligt det jag läst mig till så är AA det enda ställe där man inte känner sig illa behandlad. Varför måste det vara så?

Först nu har maken börjat prata och berätta så smått och det är så mycket jag sakta sakta förstår. Eftersom jag vet mer så behöver inte allt förklaras, han förstår jag vet. Han märker också att jag inte har behov att bråka om gammalt elände. Han skäms över allt som hänt och sagts men hittade nog en punkt där han vågade lita på mig en liten aning och nu verkar det ge styrka att lita lite mer. Jag tänker inte smiska honom på fingrarna, vad skulle det ge?

Däremot tar jag ingen skit. Ju mer positiv tid vi har ju lättare är det att markera det som tippar fel i god tid och med små medel.
Vi är i vaggan av vårt nya liv och jag är fullt medveten om att det fortfarande handlar om år innan vi vuxit upp och förhoppningsvis kan se tillbaka på denna tiden som historia.

Idag är en bra dag!

klassas inte som sjukdom. Tyvärr. Utan att ha konspiratoriska tankar, ja, ok lite dårå....så finns det ju ett stort statligt spelbolag som drar in groteskt stora slantar till vår gemensamma (?) välfärd.

http://www.spelbehandling.se/page.asp?id=1

Ps Och så läste jag precis nu att den 27/5-13 så klassas spelberoende just som beroende i en notis på ovanstående hemsida !!! Hoppas att fler än jag noterar det då :-))) Ds