Så är jag tillbaka här på Alkoholhjälpen under nytt namn och nya förutsättningar. Redan för att halvår sedan skapade jag profilen när jag kände att jag var på väg tillbaka i gamla hjulspår. En kontakt med rådgivare och sedan var jag på väg i en ny dans med min partner Herr Rioja.

Den här gången har jag inte gått så långt som i tidigare perioder - nu när jag tänker på det så är det ett framsteg!
Det är ett framsteg. Jag hamnade inte lika djupt in i i mitt missbruk den här gången innan jag tog upp tråden.

Nu är jag nykter sedan två dygn. Innan det en rejäl bläcka på onsdagen och en liten bläcka på torsdagen i hemlighet. Mannen var på tjänsteresa så jag släppte in Herr Rioja. Jag hade redan planerat detta i mitt undermedvetna och att stå emot var aldrig något alternativ. Så menlöst.

Vad får jag av vinet då?

Jag får inte längre något av vinet men jag söker lindring. Ångestlindring. Det har jag sökt i hela mitt liv och vinet har funnits där som en trogen vän i ensamheten. Den här perioden får jag inte den där sista sköna känslan jag söker. Den där totala avslappningen med rosenskimmer över hjärnan och total glömska av allt som smärtar. Jag får bara dålig sömn, dålig andedräkt och en dålig relation till min man.

Ja, jag är nykter en lördag morgon för första gången på ca 6 månader. Trots det känns huvudet segt och kroppen trött. Erfarenheten säger mig att suget kommer redan i eftermiddag och att jag har en vecka, tio svåra dagar framför mig.

Solen skiner och jag har förberett ett pyssel med en garderob idag. Den ska få ny inredning. Utrensning och att organisera saker brukar hjälpa mig att hantera min oro. Så här i början måste det vara otroligt konkret och nästan schemalagt. Det är en kamp just nu. Depressionen är nära.

Jag vet inom mig att jag aldrig kommer att kunna dricka normalt - jag kommer alltid att ta ett återfall även om den vägen är lång. Ibland kan jag vara nykter i ett år för att sedan ramla dit igen. Förra sommaren var jag nykter i tre månader och började sedan dricka ”socialt” igen. Det tog inte många månader innan Herr Rioja flyttade in. Det blir inte idag och det blir inte under dessa kommande tio dagarna men ett beslut av total avhållsamhet kommer att växa fram. Frågan är om det är i år eller om jag ska utsätta mig och omgivningen för ytterligare tråkiga återfall i missbruk.

Just idag är jag i alla fall nykter och står emot att börja planera för kvällens vin till maten.
Det blir inget vin ikväll.

Den ljusa tiden är här! Vaknade för första gången i år av att det ljusnade i rummet. 04:45. Somnade om en stund och nu sitter jag här med mitt kaffe. Jag älskar denna stunden när dagen ligger framför oss och allt är möjligt. Klarblå himmel och solen reflekterar i fönsterna runt om.

Har en klarhet i hjärnan som är märkbar - det är fantastiskt. För övrigt kan jag inte säga att jag mår så mycket bättre än vad jag gjort innan. Jag ser fram emot en dag då jag inte funderar över hur jag mår. En dag då jag inte känner efter, inte analyserar mitt mående, inte är så fixerad vid känslorna. En dag när jag uppmärksammar omgivningen och fokuserar på mina uppgifter. Det skulle vara bra om jag kom ett steg närmare nu när jag ska börja på nytt arbete. Ett arbete som jag ser fram emot på ett helt annat sätt än det förra. Här finns något jag vill lära mig, här finns något jag vill ha, här finns minst en person jag vet är oerhört kompetent.

Den här gången har jag inte varit så noga med att räkna dagar nykter som jag varit andra gånger jag försökt nyktra till.
Det är dag 10 nu efter att jag började om efter mitt lilla intag. Jag har ju ett fönster att hantera så jag söker inte att vara helnykter samtidigt så är det något i mitt bakhuvud som säger att jag troligen inte kan dricka normalt. I alla fall inte utan att jag anstränger mig supermycket och då blir det heller ingen njutning. Om jag ska sitta och spänna mig medan jag sippar mitt lilla uppmätta vin blir det ju också jättekonstigt - varför liksom...samma sak här. jag ser fram emot en dag då jag inte behöver fundera över mitt drickande. Låt mig fundera över spanska verb istället och till 100%.

Har tagit upp spanskan igen - jag kan rätt så mycket när jag väl börjar läsa och lyssna. Nu behöver jag prata. Hoppas på att kunna resa ner vecka 44. Tänker att det är klokt att vara nykter när vi väl flyttar ner. Har sett alltför många utlandssvenskar på fyllan klockan 10 på morgonen. Jag vill inte bli en av dem. Jag vill bli en av dem pigga, vakna, friska pensionärerna som samlas för en heldags cykeltur, golfrunda, vandring i bergen utan en GT innanför västen. Det finns förebilder att ta rygg på.
Strax ska jag ta rygg på några förebilder här hemma - mitt träningsgäng på gymet som kör 07 varje tisdag och varje fredag. Och dessutom ska jag, efter att ha sålt bilen, gå till gymmet. Cykeln får stå en dag till. Jag vet inte vad det är med den - jag kommer inte för mig att ta ut den ur förrådet...men det kommer. Det som är helt vansinnigt när jag tänker efter är att det går snabbare att gå till gymmet än att köra dit om man räknar in att parkera. Snacka om att jag skapat en bekvämlighet med min lilla bil. Åh, vad jag saknar bilen...min fina lilla röda bil. Men så bra för min hälsa och miljön, en bil mindre på jorden.
Nu svamlar jag bara här - sysselsättning och självömkan. Jag ser fram emot en dag när jag inte fundera på hur jag mår och hur jag har det. Självupptagenhet är inget vackert. Just nu behöver jag se mig själv med med tiden tar jag in annat som gör livet vackert.

Härliga gänget på gymmet! En handfull entusiaster som funnit varandra i en gemensam vana en-två gånger i veckan. En handfull helt olika människor som hittat ett pass som är navet i deras liv - att komma iväg och träna, ha roligt och ge och få energi. Friska härliga människor som väljer hälsan. Fantastiskt! Jag kände mig så välkommen idag! Jag har tagit min plats bland ”stammisarna”. Jublande glad är jag!

Kämpade genom passet med att hålla balansen och inte köra upp pulsen i 80% direkt utan följa utstakad kurva. Hålla emot och slappna av när pulsen började skena och öka takt och motstånd när pulsen börjande sjunka. Mellanmjölk, balans, medvetenhet, good enough, ha krafter kvar. Känna glädje och medvetenhet - känna hormonerna utsöndras och ge det härlig ruset jag så gärna vill ha. Idag fick jag en härlig dos. Om jag hade varit bakfull hade det varit omöjligt. Nykter idag.

Samtal med psykologen som ville avsluta då jag börjat medicinera och han tyckte att den akuta fasen verkar vara över. Vi la på efter 15 minuter. Jag känner mig rätt nöjd med det.

Tröttheten äter på mig och om det bara är en allmän förbättring och placeboeffekt jag känner så ser jag fram emot när medicinen kickar in. Höll mig uppe efter psykologen, försökte läsa lite men har svårt med koncentrationen.

Mannen min är ett litet problem jag måste förhålla mig till. Han tycker att det är över nu och att allt är bra. Vi är så olika och det uppskattar jag. MEN det är han som förser mig med fel mat, godis och alkohol. Han menar inget illa. Det är bara det att han har en metabolism som är unik. Smal och fin trots tonvis med socker och lunch på restaurang varje dag. Hade jag ätit ute varje dag hade jag rullat fram. Äter jag godis blir jag förstoppad och på dåligt humör.
Mannen tror att jag har besegrat mitt vinbegär nu efter en nykter helg. (Han önskar antagligen av hela sitt hjärta att det var så) Jag vet att jag ska föra min kamp resten av livet. Mot fett, socker och alkohol.
Så, även om jag har varit och tränat, ätit en hälsosam både frukost och lunch så är jag in i märgen trött. Jag är på rätt väg men det är på inget sätt över. Det har bara börjat. En dag i taget.

Vad glad jag blir för din skull 🙏🏻 Att du verkar må så bra och att du har hittat ett härligt gäng på gymmet!

Du måste nog prata allvar med din man. Så han förstår hur du tänker och vill om din framtid.

Kram 🐘

@Andrahalvlek Tack för ditt inlägg. Har inte orkat skriva i andra trådar men jag läser det ni skriver. Du har rätt, jag måste prata med honom. Han är verkligen fin och snäll. Han har med sig ett beteende hemifrån som jag slagits mot med svärmor i alla år. Svärmor har alltid stoppat något i munnen på alla barnbarnen så fort hon får chansen. Min man stör sig enormt på det och jag har många gånger varit ursinnig. Speciellt när det gäller vår lilla flicka (numera mamma själv) som hade problem med vikten redan som barn och svärmor fyllde henne med godis och snacks när hon passade henna - vilket var rätt ofta. Vilka strider om detta - huh!
När vår yngste son kom satte vi sockerförbud (det var lite på modet då) fram till hans 2 årsdag vilket alla respekterade - utom svärmor och min far som tycket synd om pojken. Galningar! Nu har vår dotter själv en 2.5 åring med sockerförbud till han fyller 3 år. Hon har kämpat ner sig 35 kilo det senaste året och är stenhård på att han inte ska behöva ha det som hon när hon var liten.
Hur som så ser jag hur hon stoppat i min make hela livet och att han fått den ämnesomsättningen han har är hans lyckliga stjärna - däremot har tänderna tagit stryk. Socker är ett ofog. Mannen är medveten men sockerberoende och tänker sig inte för. Jag ska prata med honom. Måste bara formulera mig på att fint sätt...

Hur vet jag att jag är deprimerad?
Jo, genom åren har det vid några tillfällen hänt något som är första tecknet på att jag är nedstämd. Jag börjar gå långsamt. Normalt är jag snabb och rör mig ganska mycket, jag gestikulerar när jag pratar. Plötsligt så blir jag alldeles stilla med armarna. Jag slutar skratta. Jag slutar lyssna. Det är som om ett skal av tunt glas omgärdar mig. Jag blir trött och har svårt att ta mig för saker, svårt att göra saker färdiga. Det är lätt att glömma bort när jag återvänder till den ”normala” vardagen.

Idag tog jag äntligen ut min cykel och cyklade för att träffa min nya arbetsplats. Distansarbete till september men en fysisk ”coronasäker” träff idag. Jag börjar på måndag. Det är mycket bra att det är hemifrån då jag har lättare för att fungera när jag inte behöver vara trevlig - vid kaffet och så. Det blir som ett skydd för mig. Sedan tror jag att det blir superhäftigt att komma tillbaka till kontoret igen i en modifierad modell. Hoppas på fria arbetstider/kontorstider i framtiden och att arbetsgivarna insett nyttan med att arbeta hemifrån vissa dagar.
Det var en stor ansträngning att möta nya människor idag och jag hoppas att jag ändå gav ett bra intryck. Nu är jag helt slut och funderar på en tupplur igen. Tuppluren verkar för tillfället inte störa min nattsömn. Sov som en stock inatt. Har inte druckit vatten alls. Nu när jag är här så slår det mig att jag är här för mitt alkoholberoende. Inte för att skriva om mitt dagliga liv. Jag har inte tänkt på alkohol varken igår eller idag. Vet att jag får ta 1-3 glas i helgen när vi har kalas - eller så väljer jag att skjutsa vår gamla mammor. Det är ju trevligt att kunna erbjuda det...det ger sig på lördag. Nu tupplur.

Fortsatt sover jag gott om natten. Helt nykter i helgen och oj så tråkigt. Depressionen får sitt uttryck då den inte kan gömma sig bakom fylla och bakfylla. Tröttheten är bedövande. Första etappen är avklarad och då måste nytt ljus in för att hålla vinet borta i veckan som kommer. Stora utmaningar när mannen åter åker bort tisdag-torsdag. Inget vin finns hemma. Jag behöver fundera över en strategi om tankarna på vin kommer imorgon. Här är det lätt att ramla dit.

@Nykter2021 jag känner mig också deprimerad eller nedstämd. Det blir tråkigt när man ska umgås med sina tankar som ofta blir mörka.
Och så denna corona som man ska tänka på hela tiden. Det gäller att låta tankarna komma men inte lyssna på dem. Att inte låta autopiloten sätta igång. Att hålla sig sysselsatt. Bara göra saker, vad som helst, det kan bli kul bara man kommer igång med nåt. Eller sova om det är det man behöver. Bara inte vinet. Jag är också väldigt nära att åka dit, men än så länge har det funkat med en dag i taget.