Senaste kommentarerna i forumet

att du har en chaufför som du är trygg med, gott sällskap intill dig och att dina nära och kära väntar dig. Hoppas också innerligt att du får bra hjälp på alla sätt du behöver.
Kvällskram / mt

Hej!
Välkommen hit :)!
Känner igen mkt i det du skriver. Har gått igenom en skilsmässa med allt vad det innebär (skrivit om det i min tråd om du är intr. ) och har hela tiden försökt balansera mitt drickande sen första gången jag sökte hjälp. Jag vill inte sluta dricka vin,men jag vill inte dricka som jag gör i perioder nu....
Jag hoppas att du finner din väg och tycker du är stark som är här o berättar din "story"!

Det går upp o ner det här....som för många andra här. Det gick bra ett tag med mina intentioner, sen kom sommar, resa o vin. Spårade o ångesten kom tbk. Börjat med antabus för tre dagar sedan, första gången. En konstig känsla, sitta varje kväll med folk som har vin i glaset, inte jag men suget finns där, mer eller mindre starkt.... Hade aldrig kunnat avstå utan antabus o känner mig väldigt nöjd o glad på morgonen när jag vaknar, men ack så svårt det är! Saknar verkligen att sitta där med ett glas vin i handen...men inte ångesten.... Hatar det här!

och låta dig gråta länge...

Känner sååå mycket med dig...
Jag hoppas att du blivit hämtad av någon nära, någon som finns där för dig; tröstar, stöttar och hjälper! Och att du får komma någonstans där du är trygg och där det hemska inte når dig på samma sätt som annars. Blir så berörd av ditt inlägg och antar att maken visat sig från sin sämre sida?! Du är värd bättre, skaffa hjälp nu så att du kan ta hand om dig!
Önskar så att jag kunde hjälpa dig, göra något, men jag kan bara skicka varma tankar!
Stor kram till dig!!!

Känner jag mig också i ruset men när mängderna ökar blir man slö, minns inget och tappar den egna nyktra inspirationen. Den finns ju där egentligen. Dagen efter är man ju verkligen inte full av energi. Jag får mer gjort och upplever mer i nyktert tillstånd. Tyckte tråden; alkoholen min älskarinna, var inspirerande att läsa.
Ge det en chans. Du har allt inom dig!
/V

...hem i baksätet på min egen bil..,
Inget är rätt....
Tusen bitar, trasig, gråter...
Orkar inte..,

... både här på din egen sida och på andras sidor - så medkännande, utlämnande och öppet! Det är läsvärt på många sätt - som beroende, medberoende, kämpande och för alla andra också tror jag!

Tack för att du ger av dig, din tid och dina tankar!
Kram!

... det är alltid både och", säger alltid psykologen på mitt jobb...
Ja - jag är praktexemplet: å ena sidan är mitt liv så fantastiskt nu. Jag har haft en härlig period med barnen (förutom att det är mycket ilska...) och vi njuter av lugn, harmoni, sommarlovsmorgon på TV, nybakade kalljästa frallor till frukost, sol och bad, krabbfiske, någon utflykt, när solen gått i moln bakar vi lite kakor, vi har träffat någon kompis, det är sommarlov och semester helt enkelt. Och när barnen somnat på kvällen så njuter jag lite extra - jag vattnar i min trädgård, ser hur grönsakerna växer i mitt lilla grönsaksland som jag alltid drömt om men aldrig hunnit med förrän nu, jag påtar, rensar, fixar, sitter på trappan och njuter i solen av varma kvällar, och jag har en del semester kvar! Har varit ute med bästa vännen och lite andra människor, har planerat lite utflykter, träffa lite vänner nu när jag inte ska ha barnen, ska röja av nu och se till att ha en härlig vecka!
Å andra sidan - exet är som en ny människa - eller snarare: han är som en ny version av sitt gamla jag: han är som när vi träffades... Han verkar mer på gång, han är så aktiv - barnen berättar om alla utflykter, allt de hittar på - de verkar inte sitta ner i fem minuter utan att de är på lekplatser, lekland, äventyrsbad, Astrid Lindgrens värld, djurparker, museum, och (ta-da) å ena sidan tänker jag "vad roligt för barnen" och å andra sidan tänker jag "åh, de har det ju så bra med honom, det är kanske mig det är fel på" - jag hittar inte på så mycket, jag vill gärna att vi är hemma och har det lugnt, jag orkar inte och vill inte flänga - jag vill att barnen ska känna att det är semester och att man kan vara hemma och få känna lugn utan att dra på i 180...
Och jag är arg på barnen - den stora är så arg, slåss så mycket, skriker och vägrar lyssna, och jag kan säga till om saker 5 gånger utan respons, och jag blir arg och skäller emellanåt och talar om att "nu är jag arg på dig - när du gör si eller så så kan den gå sönder, du får inte göra så" - eller vad det nu är - och ibland kanske jag inte borde bli arg, och det sitter en galet ömmande tagg i mig - pappa blir ju typ inte arg längre (farmor och farfar är ju dessutom med nästan hela tiden...)
Fy faaaan. Försöker stoppa tankarna (och det vet väl alla hur lätt det är, bara tryck på stoppknappen så var det klart.... not!).
Försöker tänka att barnen har det ok här i alla fall och att det blir bättre... Men jag är så rädd att det plötsligt ska slå tillbaka på mig i socialtjänstens kommande boendeutredning - nu är ju pappa så bra, och då kanske det är mig de inte vill vara hos; jag som är arg och inte hittar på så mycket saker... Åh, mitt hjärta brister lite - samtidigt som jag har en bra sommar... Förra sommaren mådde jag emellanåt mycket dåligt, och mycket skit i bodelningsvändan, men det var trots allt min första sommar utan fylla, hot, skäll, rädsla och medberoende 100% och jag försöker bygga på den känslan - jag har en sommar när jag gör saker som är bra och viktiga för mig - och en stor del i det är att känna trygghet i mitt hem, och få ha trädgård att pyssla med när, hur och på vilket sätt jag väljer!

Jag har avbrutit kontakten med Den Förbjudna Mannen - heja mig, om det bara inte var för att det gör så ont i mig...
Kände efter att hans sambo kom på mig att jag var så hemsk, och det är inte den personen jag vill vara, så vi hade ett långt samtal och han bad mig om tid och jag sa typ att han har redan fått tid, jag vill inte bara sitta och vänta på något som kanske aldrig händer, så "tack men nej tack"... och jag ville bara slänga på luren och gråta, men jag var civiliserad och pratade lite och nu är det över... :'-(
Känns faktiskt pissigt - jag blir inte förälskad så lätt, så det känns hårt att när jag för första gången i mitt liv träffar någon som jag känner mig så avslappnad med, kan stå för vad jag vill och tycker - då funkar inte det.
Men - jag är starkare idag - jag tänker på Olof Röhlanders "Det blir alltid som man tänkt sig" - om att vända saker så att det alltid blir som man vill:
Jag vill vara med Den Förbjudna Mannen:
Alt 1. om jag hade kunnat vara med honom så hade jag fått som jag ville, och då var det bra med det: typ - njut.
Alt 2. om jag inte kan vara med honom så vill jag inte vara med honom, då letar jag fördelar med det...
Ja, inte så lätt just nu, men...
Vi har inte pratat på 4 dagar, och det känns som en evighet och varje gång telefonen ringer så hoppas jag att det ska vara han, när jag hör en bil utanför så hoppas jag att det ska vara han - att han ska säga att de separerat nu och att vi kan vara med varandra - men jag vet att det inte är så (försöker trycka på stoppa-tanken-knappen, men den verkar vara ur funktion, tillfälligt, haha!)

Ja, ibland känns tankar och önskningar tunga, men jag lär mig saker hela tiden, jag utvecklas och jag försöker vara den jag vill vara...!
Kram!

Hej, fan vad jag känner igen mig i det TS skriver.
Att glida in i en lyckobubbla allteftersom alkoholen går ut i kroppen, hur den annars så slumrande inspirationen kommer till en direkt.
Jag känner mig mycket mycket mer inspirerad när jag är berusad, jag bryr mig om politik, bryr mig om att skriva musik/spela gitarr, bryr mig om framtiden, bryr mig om saker, sen dagen efter är allt bara ett stort svart hål.
Är i skrivande stund nästan nykter, kl 18 har alkoholen sen igår helt gått ur kroppen, enligt min app på ipaden. Jag önskar att igår var sista gången jag drack. Det är planen i alla fall...

Kikar in och inser att det nu gått 10 v sedan sista intaget. Tänker mindre och mindre på biran och vinet. Men ibland slår suget till när jag minst anar det.

Var på puben med några vänner häromdagen och det gick fint. Faktum är att mina gamla dryckesbröder accepterar att jag numera håller mig vit.

Ha det fint alla!

Häftig att följa med Fredde-s. Så många tankar han förmedlade som jag känner igen. Kopierade ett stycke jag tyckte berörde extra mycket;
"Och sedan grundbulten tror jag, det är tristessen. Dvs, lära sig göra något när suget kommer. Jag tror suget är ett av hjärnans sätt att "bota" inaktivitet. Vi har en inomboende kraft att göra något, att vara aktiva, att skapa. Den kraften kan användas eller dämpas, och hjärnan bryr sig inte så mycket om vilket... Bara tristessen eller känslan av oförmåga släpper. Gärna med hjälp av alkohol."

Jag tror gammal sorg och ensamhet är min största fiende. Har varit mer aktiv sista tiden men också hunnit fundera mer. Idag ingen alkohol. ;-)

Jag är ny sedan en vecka i forumet och har läst hela din tråd. Du är en inspiration för så många. Det som slår mig mest är din förmåga att resonera med dig själv och kunna uttrycka dig så klart. Det blir så talande och levande.
Du verkar ha mycket konst i dig. Jag själv älskar att dansa och måla men det var länge sedan. Tror också på att rastlösheten och tristessen började dövas med alkohol för min del och gamla sår och knutor som var svåra att nå.
Tänk att det är svårt även efter så lång tid i nykterhet men det är väl symptomen vi har lärt oss fly ifrån helt enkelt. Hoppas att du nu reder ut dina egentliga problem och hittat knuten som skaver i din själ! Hoppas verkligen inte du har gett upp din frihet och glädje till livet.
Vore trevligt med ett litet livstecken Fredde-s oavsett ;-)
Kramar

Skriver om kämpandet. Kamp framsteg

Kände dagen efter ledsenheten att vilken tur jag vaknade hemma ensam, hade skämts, känt och vart besviken på mig sj att falla tillbaka ett steg i djupet! Måste klappa mig sj på axeln o säga att det var bra gjort, men också erkänna att det var INTE lätt!

fick en liten dimp igår kväll med, verkar komma då jag är ensam o på kvällen....

på alkoholhjälpen för att kunna komma tillbaka, och det gick efter mycket om och men. Saknar som du skriver mulletant den första sidan.
Ha en fin dag Konstnären

och som jag skrivit tidigare tycker jag inte om söndagar. Känns avslaget på något vid. När jag tittade ut nu på
morgonen var det sjöar ute. Måste ha regnat enorma mängder i natt. Ingen goja har varit på besök och skönt är det
Ingen alkohol här hemma nu och ännu har jag inte vågat hoppas på en förändring. Men ev. denna gången.
Det förrädiska är att lugnet börjar lägga sig inombords nu när inte mannen dricker. Orkar inte en gång till.
Min egen nykterhet går just nu alldeles utmärkt och tankarna flaxar inte lika mycket. Precis som jag nu vet att
glädje, sorg, motgångar får jag nu lösa i nyktert tillstånd. Går inte att fly undan som innan. Jag hade gömt en massa
skräp som lite pö om pö fått jäsa ut.
Fin söndag mina vänner, förresten håller med Adde, Berra och Mulletant att det blivit krångligt här inne.
Konstnären

och jag får vakna i förvissning om ännu en trygg dag i livet, fri från oro över alkoholens vidrigheter. Så oändligt mycket jag har att vara tacksam över - också att jag själv hittade kraft att ta makten över mitt liv. "Modet att förändra det jag kan....".

Så många jag mött och följt här, människor som i sin tur följt mig och delat mina motgångar, besvikeleser och min glädje över framsteg. Nyss tackade jag "gubbarna" A&B i A:s tråd, via andra vägar kan jag tacka Lelas, lillablå, vana och victoria och här på forum finns ännu flygcert som en långtidsföljare och forumvän. Framtidsdrömmar - hoppas det går bättre och bättre för dig i ditt "nya" liv. Nyare forumvänner vars inlägg jag saknar idag är konstnären och Kastellen - hoppas allt är bra med er. Izzy och Yogi - hur går det för er? Och Sorgsen... för dig bär jag en oro i mitt hjärta.

Många, många fler har jag mött här, Stigsdotter och santorini som vände väg och lever gott och nyktert - fina ni! Och Dompa... hoppas du har det fint där långt, långt borta. Fenix - ditt senaste inlägg andades misströstan och oro - hoppas du orkat vända ännu en gång.

För en tid sen kom jag att tänka på en dikt - den kom så starkt för mig av ett inlägg här... jag måste gräva i mina gömmor och hittade den. Jag vet inte vilket perspektiv Artur Lundqvist hade när han skrev dikten men den berörde mig direkt då när jag skrev av den för länge, länge sen. Jag berörs fortfarande. Dikten sätter ord på den maktlöshet jag kan känna i möten med missbruk, medberoende, närståendevåld... En enda rad kan jag inte omfatta, det är raden "men det är svårt att känna för så små ting"...

I närhetsperspektivet, möten med människor, direkt eller indirekt, som är på väg utför berörs jag, känner jag - och det är jag är jag tacksam för.

Jag ser ett skeppsbrott i ett öga,
ett mycket litet men alldeles klart skeppsbrott
(eller om det är ögat som är mycket stort?).
Fartyget kastas hit och dit av väldiga vågor,
bryts ner, överspolas av vattenberg,
tycks förlorat men höjer sig på nytt,
skälvande.
Spillror sopas undan, fartyget skalas av, blir naket och hjälplöst.
Människor spills ut på däck,
små och svarta som myror,
spottas iväg, spolas bort.
Båtar sättas ut, nötskal som krossas eller kantrar,
försvinner.
Det finns ingenting jag kan göra utom att se,
försöka minnas det, känna något,
men det är svårt att känna för så små ting
också om de är alldeles klara
(eller om det är ögat som är mycket stort?)

Artur Lundqvist

om det det uppgraderade Forums (heter det så?) nackdelar. Jag saknar också översikten på startsidan där jag ofta bara kollade av vad som hänt, den är helt borta. Och så saknar jag möjligheten att redigera. Nu hittade jag möjligheten till "Snabbsvar" och testar det - här finns ett "förhandsvisa" och därmed kanske möjligheten att redigera. Vet ni, ni båda A(dde) och B(erra) hur outsägligt mycket ni betyder för mig - nej det kan ni förstås inte veta. Men det var ni som gav mig hopp då när jag började skriva här, såg nyss att jag varit medlem 3 år och 6 månader. År som förändrat mitt liv! Tack för att ni finns och tack för att ni delar med er! Sommarkramar / mt

Nu är jag inne på tredje nyktra veckan och det känns fortfarande härligt bra. Men tredje veckan brukar ju vara en sådan period där suget kommer, så nu får jag vara på min vakt. I torsdags var jag ute på stan med gamla kollegor och skulle äta lite gott o fira sommaren. Så skönt det kändes att kunna ta bilen hem efter det. Nackdelen är att jag möjligen känner mig lite "låg" och sitter mest tyst och säger inte så mycket. Kommer liksom bort i stora sällskap, men tur är kanske det.
En annan sak som jag tycker är tråkigt, det är min förb.... migrän. När jag inte dricker någon alkohol så kommer efter någon vecka min migrän tillbaka och jag har nu fått ta migrän-medicin varje dag. Jag vaknar oftast med huvudvärken och eftersom jag vet av erfarenhet att den inte går över av sig självt, så tar jag en migräntablett direkt. Är det någon annan här på Forumet som har upplevt detta och som har något råd att ge mig?

Nu vill jag inte ens ha alkohol när det bjuds... Det lockar inte längre.

Tack för din kommentar Fingal. Hur länge har du varit nykter? Ja, jag kan inte säga aldrig, då blir det för definitivt och deppigt. Tänker åtminstone tre veckor som perioden leverprover visar på alkoholintag he, he. Helst längre för att läka och bli av med suget. Kanske alltid. Igår när det var sådan fin em. så fick jag en enorm längtan att sätta mig på verandan med ett kallt gott vin. Bilden är helt klar. Saknar många tillfällen som när jag lagade underbar god mat på kvällen och längtade så efter ett glas gott rött. Samtidigt säger jag till mig själv att jag hade inte mått så bra, inte tränat, inte lagat god mat i flera dagar och varit helt närvarande vid middagen om jag INTE varit nykter. Hade varit slö och halvfull innan middagen säkert.
Det som är så svårt förutom vanan, symboler och belöningar som underhåller suget, är att jag blir ännu mer klar över att jag vantrivs i min relation och har gjort så länge. Tänker att jag ska vänta med beslut. Fick med man och hund på en lång promenad i kvällssolen. Satt på en brygga och försökte prata, nu när jag är lugn och nykter. Mannens reaktion gör mig bara ännu mer sorgsen och ensam. Jag vill inte längre ha dessa idiotiska samtal som inte leder någon vart, som bara slutar med att han anklagar mig, försvarar sig och aldrig kommer med ett jag-budskap. Han slår ifrån sig, bli hård och elak. Han flyr alla samtal och så har det varit länge. Klumpen växer och jag ska på familjesemester i tre veckor med honom. Åh, vad jag ville dricka vin nyss! Dämpa ångesten och förtvivlan. Vet att det inte hjälper. Vet att jag måste bestämma hur jag vill ha mitt liv. Det är bara så tungt och ensamt. Vet inte hur jag ska orka med en separation med en man som totalt vägrar samarbeta. Å, andra sidan blir ju inget bättre att jag dövar med alkohol och kryddar med ångest.
Glad att jag tog mig hit. Jag vet att det kommer att bli tufft!! Det hjälper att ha cyber-vänner som följer ;-)
//V

Hej, så här på sommaren kan man sakna att sitta på någon uteservering när det är varmt och soligt. Men jag glömmer lätt hur det kunde vara, det räckte oftast inte med en 3-4 öl, jag fortsatte i flera dagar och hade svårt att bryta. Nu är jag tack o lov fri från alkoholen och saknar inte den inte heller, men vägen har inte varit lätt alltid.
Ett råd i början att ta de lugnt och ta en dag i taget tex bestämma idag ska jag vara nykter, till slut blir flera dagar en vecka och veckor blir månader. Framförallt lova inte att vara nykter för evigt utan ta en dag i sänder.
Glada hälsningar Fingal

Bra att du bestämt dig. Jag har också nyligen insett att jag inte längre kunde dricka måttligt och höll på att förstöra mig själv och mitt liv.
Har tränat, läst här och ätit nyttigt första veckan. Livrädd för att suget får övertaget, så jag försöker boosta med tankar och tricks för hantera det i framtiden.
Hörs!

Hej på er i soppan ;-)

Själv har jag sedan ändringen inte lyckats logga in på mitt konto, och för att kunna det måste jag nu vända mig till webbmastern... Suck, vem vill egentligen det?
var tvungen att bli av med frustrationen så det får bli här i din tråd. Lyckliga ni som har era kvar Adde & Berra!
Om man vill upprätta ett konto står det att det inte behövs någon e-post, men det gör det visst! Är det FRA som har sina fingrar med i spelet?
Nåväl, livet får väl gå vidare utan att man kan skriva vidare om det i den gamla tråden. Jag kan läsa om det fåtal av er som fortfarande finns kvar och dom nya som hittar hit, och det är ju trevligt.
kanske är även jag på väg att bli "gnällgubbe" men det här har nog blivit lite fel. Säkert en webbbyrå som kommer få vänta lite med sin faktura :-)
Ytterligare en framgångsrik månad till protokollet i sommarens Fyllesverige. Ser att du Konstnären är framme på tvåsiffrigt, det är grejer det!
Ta väl vara på den, sommaren menar jag ;-)

//MTKSPP

Jag har inte lyckats med det heller, känner mig helt vilse i pannkakan sedan omformningen av forumet.
Har däremot lyckats forma mig själv att leta efter rosa grejer, det är nya inlägg.
Det klickar jag hejvilt på men då hamnar jag i det första inlägget , i mitt fall nästan 3000 inlägg fel.

Det finns två knappar som är användbara...
Första olästa om det är en rosa rubrik.
Senaste inlägg om du ska läsa i en gammal tråd.

Jo jag vet det är en knapptryckning mer än förut, och en jäkla väntade...

Men jag ska ju egentligen hålla käft, som tjatar om att förändringar är bra.

Berra

Hade en dimp igår av ledsenhet, inser väl att det är slut, tror inte jag själv fattat det efter alla turer som vi ändå gått tillbaka till varandra. Kanske att man inte menat det på allvar de andra gångerna... att det mer vart bråk o sagts en massa. Nu är det på ett helt annat plan.....

Det va nära att jag ville åka till han igår... ( skäms ) :(
Jag hade sånna kännslor av ensamhet, ledset och han erbjöd att jag fick komma. Men ja sa til, han att det passar inte, inte för jag inte vill, men det gör det hela värre. Idag känner jag att jag var stark att stå emot, men ändå så känns det tomt