Senaste kommentarerna i forumet

hej Izzy! Jag var tvungen att skaffa mig en inloggning här när jag lästa vad du skrev. Jag känner igen mig så väl i din historia. Jag har också en man som dricker sedan ca tjugo år tillbaka i tiden. vi har två vuxna barn och jag känner mig precis som du, vill inte vara kvar, men orkar inte ta itu med det. Blir liksom aldrig av. Så jag kan inte direkt komma med några råd, kände bara att vi var i så lika situationer.
Han dricker i stort sett varje dag, men mindre på vardagar än helger. Jag är verkligen medberoende. Jag drar mig för att bjuda hem folk. Har vi gäster ska han för syn skull inte dricka. Men sedan gör han sig ärenden till källaren, sovrummet osv osv, och det slutar med att han blir mer och mer berusad. Så jävla pinsamt!! Så blir jag så förbannad samtidigt, så då är jag ingen trevlig värdinna heller precis. Tyvärr, innebär det att jag drar mig för att bjuda hem någon.
Han erkänner inte att han har problem, utan säger att det är jag som överdriver. Han vill helst vara hemma på kvällarna så han kan dricka. Vårt liv styrs av hans drickande, känner jag. Vill verkligen inte ha det så här.
Själv har jag också i stort sett blivit nykterist, medans han bara dricker och dricker. Men han dricker bara i smyg. För 20 år sedan erkände han sina problem och sökte hjälp, och skulle sluta. Höll upp helt i ett halvår, men sedan var det kört igen. Sedan dess dricker han aldrig så att man ser. Men precis som du så ser jag direkt när han druckit på ögonen, rörelser, ja till och med i ansiktet. Hoppas på att vi kanske kan få lite stöd i att vi har det rätt lika. Kram

Ja nu har jag äntligen pratat med honom!! Jag vet inte vad jag ska säga, det var väl inget givande samtal direkt. Jag frågade honom om han tycker att vi har det bra o det tyckte inte han heller. Jag sa att han har fått så många chanser att bättra sig men att inget har blivit bättre . Jag sa att jag inte vill ha det så här. Han sa nästan ingenting utan jag fick dra ur honom allt. Han tyckte så klart väldigt synd om sig själv och tycker att jag skyller allt på honom. Han började räkna upp allt som inte tjejerna gör osv. Han visste inte hur det skulle gå ekonomiskt med allt. Men jag sa att man kan ju inte vara tillsammans för det. Jag tror inte att han tror att jag menar allvar med det jag sa. Han tror nog att det ska rinna ut i sanden men jag får inte släppa det här nu. Har tänkt att ringa i morgon o sätta mig i bostadskö. Känner att jag har gått bakom ryggen på mina döttrar eftersom jag inte har berättat för dem. Åh om allt bara vore ordnat och vi hade flyttat till nåt eget. Det bara måste bli av den här gången!!

Tack Flygcert för att du delar med dig av din historia! Du har varit otroligt stark och modig!
Så skönt att du har kommit ifrån den mannen!!
Du ger mig styrka att förändra mitt liv också!
Man behöver ju inte ha det så här!
Det jag skrev att jag var rädd kanske var dumt för han har aldrig slagit mig och så, men jag känner en väldigt obehaglig känsla eftersom jag inte vet vad som ska hända och hur han reagerat. Jag vet inte om han försöker att få mig att stanna eller om han blir arg och vräker ur sig en massa eller om han blir likgiltig och säger ja men stick då, då får du ordna med allting. Jag vill göra det idag, jag vill inte skjuta upp det längre men jag är så orolig för hut allt ska bli. Sen har jag min nya "vän" som jag tyvärr har kontakt med och det känns så himla bra. Vi bara pratar och han bor långt bort. Men han är så snäll och gullig, är ju inte direkt van vid sånt. Känns som det här kan. Li både den sämsta och den bästa sommaren i mitt liv!
Tack Mittendaliv för dina ord, de värmer!!
Kram till er❤️

Hej, bra jobbat, fortsätt så. Jag kan säga att jag fortfarande äter enligt lchf, det har blivit en livsstil för mej. 20 kg har jag blivit av med och dom kommer inte tillbaka fast jag fuskar en del med glass så här på sommaren. Glass och jordgubbar. Ibland tar jag lite alkoholfritt rosevin, finns riktigt gott med 0,5% alkohol, det ger inget sug. Varit nykter över två år nu och ska så förbli. Håll ut, det blir lättare sen, lätt t.o.m! Det blir självklart fast det är svårt att tro.

Idag lämnade jag nycklarna, han kom hem full till hans lägenhet vid 7 taget i morse... o sen har jag bokat av vår parterapi från min sida, så han står kvar själv att gå dit eller ringa bort det :)

Nu ska deg bort o jag ska tillbaka till mitt hem i mig o min själ

...människor här. Tack för att ni finns...
Har ju så mycket vara tacksam över men ändå är ett helvete och min ork är slut...helt slut...orkar inte riktigt skriva, tänka, göra.
Har nog med utföra måsten och hitta rätt....

Men, jag vet det kommer röra på sig, inte idag bara...

Ni finns alla i mina tankar...tack för ni finns

Vilken fruktansvärd känsla att behöva ha för sin partner. Du är värd så mycket bättre. Har du någonstans att ta väg nu?
Hoppas att ni kan få till ett så bra samtal som möjligt.
Kram!

Tack weekend och konstnären. Jag har en stark känsla av att det är nog och med både rädsla för alla skador och misär alkoholen kommer att orsaka mig och mitt liv. Trodde nog som många andra att jag kunde kontrollera och även runt om mig så ingår alkoholen i det sociala. Skönt att sluta på semester och i en familj där inget alkohol finns. Läst alla kommentarer nästan här på forumet och förstår att suget kan komma och förmodligen kommer när jag är stressad och pressad eller nere. Det är också lätt tror jag att intellektualisera användandet och särskilt när man varit utan ett tag. Jag har kontroll. Jag dricker mindre i sällskap men ensam kunde jag dricka tills jag slocknade. Började och grunda innan fester och fortsätta när jag kom hem men måttlig i andra människors sällskap. Det är varmt och jag svettas ymnigt. Är det avgiftningen, tänker jag. Vaknar pigg och lägger mig tidigt och läser med yngsta och själv. Positivt. Åhaga som var så aktiv och kreativ hoppas på lusten och inspirationen igen, utan ruset!
Jag inspireras av er! Tack

Ja håller med dig....

jag har dock lämnat, eller sagt att vi är inte tillsammans längre.... sen om det gått upp för han det tror jag inte, som du säger att det tas nog inte på allvar..

Tack Konstnären! LCHF är ju ett sätt att äta där man utesluter kolhydrater och det är ju hos mig i varje fall, kolhydraterna som triggar igång ett sötsug eller annat sug som gör att jag faller för diverse dumheter. Har testat detta sätt att äta flera gånger, men faller oftast för mackor och då kommer också suget efter vin. Konstigt, men så är det. Minns att Santorini och gjorde så att hon började med LCHF i samband med att hon slutade med alkohol och det fungerade bra för henne också.
Det där med att känna ett sug efter en iskall öl en varm sommardag, är ju egentligen inte så konstigt. Sorgligt bara att vi inte kan ge efter för det, men det finns ju mycket annat gott som vi kan dricka istället. Får väl bara omprogrammera hjärnan till att tänka på ett iskallt glas med något alkoholfritt.

Första delen av sommaren passerad. Mycket är sig likt , men nu är det nya gömställen för ölen då det gamla i förrådet har blivit tydligt avslöjat för alla. Vi är många kontrollanter. Jag är så besviken, hade hoppats att samtal, medicin, böner och vädjanden skulle hjälpa. Men oron och saknaden har satt sig i magen och ryggen och det som skulle kunna vara så roliga stunder tillsammans med familjen har en skugga av försiktighet och osäkerhet för hur kvällen ska utvecklas.
Efter seriöst samtal med de vuxna barnen har han nu sagt att han inte ska handla på Systemet fler gånger ( utom i morgon då kompisen hälsar på ...) sen är det bara folköl som gäller. Vi får väl se,
Han säger att han skäms och är en misslyckad person. Att vi slår på den som ligger.
Han har svårt att ta in att det finns fler än han som lider av hans missbruk och inser inte vilken kärlek och omsorg som ligger bakom döttrarnas mod att ta upp problemet till ytam.
Vi vet och säger att den som erkänner och tar sig ur sin alkoholism kommer att möta stor respekt.
Men för mig är det nu, denna sommaren, som avgör om vi ska fortsätta tillsammans eller inte,

Så gott att läsa att du hänger på! Vi är ju nästan lika gamla här på forumet!
Kan vi så kan NI.....

Ha det - Kämpa på!

Ja håller med dig....

jag har dock lämnat, eller sagt att vi är inte tillsammans längre.... sen om det gått upp för han det tror jag inte, som du säger att det tas nog inte på allvar..

Kämpa på. Det är så jäkla skönt att slippa tanken... "jag måste ha ett glas" det enda som lugnar mig, enda gången jag är lycklig.
Så fel men det är vad alkoholen gör med en. Trångsynt och längtande efter ett glas. Finns inget positivt med alkohol.

Ha det - kämpa på!

Men sant:
Du gör som alla vi medberoende gör och gjort- vi tjatar, ältar, hotar att lämna, gråter, ber, kräver, hotar, skäller, gråter, hotar osv osv, och alkoholisten vet - vi bara tjatar men vi gör inte verklighet av våra hot/krav, så hen kan lugnt fortsätta i samma stil och bara be om ursäkt emellanåt...

Så, som kastellen skriver- du kan inte förändra honom, han måste själv göra sitt val, och han förstår inte allvaret förrän du gjort allvar av ditt hot att lämna...!
Och det är svårt, jobbigt, sorgligt, och man skäms och alltihop på en gång, men det blir bättre!

Kram

Skriver lite

Han väljer flaskan hela tiden och använder situationer, ursäkter för l dricka och börjar bete sig som innan ... det här med att han ska börja ta tag i sig osv verkar inte så

Det känns i dina rader att du inte vill detta längre. Då har du kommit en bit på vägen. För utan viljan att förändra går ju ingenting. Visst är det så att A framkallar ångest, i alla fall gjorde det hos mig. Hade ständiga panikattacker, kunde inte gå in i en affär bland folk. Sen kom det där mörkertänkandet som var hemskt, kunde inte se något positivt i någonting. Nu är panikattackerna borta och det är underbart. Visst har det varit tufft att sluta, men det har varit värt det 100 ggr om.
Idag tar vi inget första glas
Konstnären

Grattis till dina 12 dagar idag om jag inte har fel. Gud vad bra, och att du inte har något sug. Vet inte riktigt vad LCHF är för något, är det en diet. På torsdag ska jag
sätta ett stort kryss i almenackan 10 månader. Kan knapp tro det, känns som en kort stund sedan jag befann mig på andra sidan nästan. Men igår kväll när jag
satt på balkongen i värmen kom en blixtklar tanke till mig att det hade varit gott med en iskall öl. Jag blev alldeles kall, och fick jobba lite med tankarna och styra
om dom till det numera normala. Fy tänkte jag ska man aldrig bli fri. Nej inte riktigt tror jag, gäller bara att leva med ett missbruk som följeslagare.
Men har jag klarat en höst, en vinter, en vår så ska jag klara en sommar oxså. En dag i taget inte längre tänker jag.
Starkt jobbat Lexi och att du mår bra glädjer mig.
Kram Konstnären

Tack för ditt svar. Ja det är väl det svåra att man inser men ändå försöker förneka verkligheten att man själv kanske överdriver men de mängder han förbrukar är ju alkoholism. Jag blir arg på mig själv hur jag slösat bort år på detta, men det är ju klart att det funnits bra stunder. Samtidigt är jag väl fortfarande förtjust i honom, men man måste tänka på sitt eget liv. Den där facebook sidan då kan väl ej vara anonym?

Först, tack Mumin! Jag skriver dagbok sedan länge!,sparar allt, ja, jag är väl på banan, men det märks att han ändrat sig på många sätt.
Jag däremot känner og arg - min stora flicka är arg, och jag blir också arg. Orkar liksom inte med att få så mycket slag, skäll, skrik, ilska.... Utan jag blir arg tillbaka. Säger att hon inte får göra si och så, slå, osv, men ibland borde jag kanske bara bita ihop och låta henne hållas...?!

Och så klant-jag... Pratade med Den Förbjudne Mannen häromdagen... Och hans sambo kom på honom....orkar inte ens tänka.... Skäms så jag vill gå under jorden.

... Så är det nog befogat!! Och ta det på allvar!

När jag skulle lämna så hade jag redan lämnat, och blivit hämtad, hotad till att följa med hem igen, flera gånger... Så den sista gången jag lämnade planerade jag på ett helt annat sätt. Jag hade sagt oräkneligt antal gånger att jag inte. Olle levande honom, men det jag möttes av var främst "du har lovat mig", "jag fattar inte varför du inte vill det, det är ju du som beter dig så illa mot mig" osv. Så jag insåg att det som jag helst av allt ville - prata ihop oss, enas om att vi inte ska leva ihop, att han skulle förstå varför jag inte ville osv, det skulle aldrig hända...
Jag har aldrig riktigt skrivit här hur jag gjorde, eller: jag ljög ihop en annan historia här, för jag var så rädd att han skulle läsa och känna igen, men idag kan jag stå för det: mina föräldrar var iväg på en resa, och det gav mig några veckors boende och möjlighet att söka boende, så jag sa till exet att jag behövde hjälp i huset några dagar och att jag skulle tänka lite, och när jag lämnade så behövde jag bara ta necessär, allt annat hade jag förberett sedan månader så att det fanns hemma hos mina föräldrar (kläder till mig och barnen, leksaker & böcker till barnen, blöjor, pengar...) och då fick jag några dagar att känna styrkan och då kunde jag säga att jag inte kommer tillbaka.
Jag fick på flera ställen höra att det ofta blir värre i separationen - så om du är rädd, ta det på allvar!

Ta hand om dig, du är värd allt gott!
Kramar

Nu har det gått två helger utan en enda droppa alkohol och jag känner inte någon lust efter det heller. Äter ju LCHF också och det gör nog sitt till att jag inte har något sug efter vare sig alkohol eller kolhydrater. Godis har jag aldrig varit sugen på, men mackor har varit mitt fördärv och när jag druckit vin så kom alltid suget efter mackor och så gick alla viktminskningsplaner åt skogen, igen. Jag är så glad att jag nu har fixat 11 dagar och att suget håller sig borta. Hoppas det fortsätter så här länge länge......

Det har gått så långt att jag får panik av att åka hem och veta att vi är själva hemma!! Jag känner att det är nu de närmaste dagarna som jag måste säga till honom att jag inte vill att vi ska fortsätta tillsammans.
Känner mig rädd hur han ska reagera!!
Jag vet inte alls!!

Känner igen mig. Belöning efter jobbet och till helgen blev till slut mer och mer. Efter tuffa år i relationen, på jobbet och en hemsk sjukdom sökte jag än mer tröst och lugn i vinet. Min man slutade helt för ett år sedan. Jag fortsatte och någorlunda måttligt men suget finns där jämt på eftermiddagen och kvällen. Sista veckorna helt destruktiv, isolerar mig mig med drickandet och inser att jag missat många fina stunder med mina tre barn. Bara glad när jag är lite berusad när jag är hemma. Jobbar mycket för övrigt. Har försökt förut och börjar misstänka att det festliga drickandet orsakade min första ångest och depression. Jag får så djävla dåligt sa,vete för mina barns skull. Sitter här och svettas dag två som ny medlem här.
Kram till alla starka som gör sig av med nervgiftet långsiktigt och säger ja till livet! Jag ska kämpa.

Vad bra att du hittat hit och börjat skriva. Din resa är väldigt lik min med sambo som dricker och hund har vi oxå. Och tanken på att barn ska ändra allt är du inte ensam om att ha haft även om jag förstår att det inte är det som gör skillnaden. De där nertryckande och otroligt elaka kommentarerna gör så ont men det är en del av den missbrukspersonlighet som han enligt mig så tydligt har utvecklat. Du måste ut ur detta! Då menar jag inte att du ska lämna honom om du inte vill och är redo men du måste släppa tron på att du kan få honom att sluta dricka. Han måste som steg ett komma till insikt att han har problem, först då finns en möjlighet till bättring för er. Försök att fokusera på dig ett tag, ge dig själv pauser från din oro, gör det som tycker är kul och mår bra av.