Senaste kommentarerna i forumet

...som skydd...att bli sedd, förstådd och omhändertagen.
Ni är värda allt gott, ett litet plåster är så stort.

Kram

...oasen är mitt andningshål, mitt hem, min borg. Ett ruckel jag köpte för att vi, jag och mina barn, skulle ha ett krypin nära släkt och vänner.
Där bor vila, missbruket finns inte där. Där trivs vi och folk kommer och går. Jag har totalrenoverat och bott där permanent i flera år före jag lärde känna maken.

Jag blir glad av att läsa om din nykterhet. Det går leva nyktert! Ger hopp!

Det där med "jag-et" är inget nytt. Maken är inne på sin tredje behandling och jag märker att ingen har ännu lyckats komma igenom hans skal. De oroar mig. Han blir mer och mer sluten och "spelar spelet". Han har hög status i gruppen och är enormt klok och trevlig, hjälpsam och förståndig. (Kan bara hoppas att det bara är mig han håller utanför, men är mycket tveksam)
Vem hjälper honom?
Jag kommer inte intill...inte jag som ska heller...men vem fångar upp honom?
Nästa vecka börjar vardagen och det finns inga nya vägar.............det får tårarna att strömma och jag kan bara se på............hoppas han hört några av mina ord, hoppas är det enda jag kan. Jag fortsätter leva efter min plan...

En dag i taget!

Allt?
Från sprit, till huvudvärk med undersökningar, till gubben som kanske inte alltid drar åt samma håll, och barnen som märker av att det sker förändringar till hur du mår?
Hoppas du är medveten om att alla dessa förändringar du gjort med ditt liv är för din skull.

Du har själv gjort ett val för att du skall må bättre.
För dig, din familj.... Ja alla!
Jag har från dag ett alltid tyckt att du sagt rätt saker, du har brytt dig, engagerat dig.
Youre the number one you know!
Skönt att huvudvärken inte var tumör, men illa att den kvarstår!
Även om jag tonat ned med skrivandet så finns jag här, läser och lyssnar mest.
Du berör, hoppas du vet vilken fantastisk tjej du är.
Skickar lite possetiv energi så du klarar vardagen.
hopptas det blev bra igår med döttra mi (stigsdotter)
Ha det bara BÄST nu hjärtat! <3
/A

...ni är...
Jo, jag tror jag är med i resonemanget och det jag beskrev var mest mina tankegångar. Vad jag kan känna mig, ja faktiskt avundsjuk över, är att ni-Lelas och mt, har en kommunikation med era respektive. Den finns inte hos oss och har nog aldrig funnits. Det är väl därför jag fortfarande velar runt i om det är alkoholisten som " valt" mig i grund och botten. Att det var enkelt med mig just för att jag är borta och missbruket kan leva fritt då?
Det jag sagt är att jag är tacksam över så mycket och att anhörigveckan bekräftade saker för mig. Att jag är så glad att vi har varandra och att vi har så mycket positivt...
Detta har han då behov att trycka ner i dynga. Han har ett agg mot mig jag inte vet hur jag ska beskriva...antingen är det rädsla eller avundsjuka eller...kanske att han är rädd att bli ensam och därför vill föregå...avund över att mitt liv rullar vidare, att jag tuffar på och får samma uppmärksamhet och är uppskattad...
Allt detta är helt oförklarligt för mig och inget jag får svar på....

Som vår förlovning tex. Vi hade ingen tidsplan och en dag var han vresig och menade det kommer aldrig hända...alltså en av hans typiska bakvända kärleksförklaringar ;) istället för att säga, "jag vill att vi förlovar oss, helst nu" kommer det ut som "det kommer aldrig hända" . Jag log, och sa, men älskade, inte visste jag du gått runt och tänkt så...som mia törnblom skrev "jag kan inte höra vad du tänker"

Därför vill jag ha en utomstående med i ett samtal. När jag försöker själv funkar det inte. Just det du säger Lelas, ett "beslut", ett kort samtal, utan oro, utan rädsla, utan försvar, som bara visar att vi-et är målsättningen. Antingen är jag enormt trög och inte förstår hans tecken eller så är jag bara utnyttjad.
Jag har tid, energi, tålamod men behöver ett litet tecken på att vi-et är ett gemensamt mål.
Jag vet jag är full av passion och älskar närhet och bekräftelser-att ge och ta, det i sig är ju ett problem när mannen inte ens tycker om sig själv.
Jag älskar honom och han skjuter bort mig med hela artilleriet! Snacka om obalans!

...av dig att lämna och skönt att flickan är med dig.

I min tråd sa Lelas jag skulle andas. Jag säger detsamma till dig.
Andas!
Vila själen och kroppen!

Att vara "inneboende" är obekvämt men njut lugnet. Min erfarenhet är att barnen inte upplevde det som jag, om det kan vara någon tillfällig tröst. Jag hade ju så gärna velat erbjuda ett "riktigt" hem. Det hade jag inte råd med och de första åren bodde de ju var hos sin far och jag i min studentlya långt bort. Därför umgicks vi nästan alltid hos min släkt på orten där de hade sina kompisar.

Dagböcker, jag skrev mycket och de ligger i en hög nu, du påminde mig om att jag inte gjort mig av med dem. För många år sen brände jag all korrespondens från skilsmässan och dagböckerna ska samma väg.
Det är inget för andras ögon när jag en dag lämnar jordelivet.

Lita på tiden, den arbetar för dig!
Ett litet steg är lika viktigt som ett stort.
Du tog ett jättekliv så vad med några små idag. Sömn kanske?

Kram

Va stolt över dig själv!

städväder... sveper över här också och slänger upp dörren mot trädgården.
Slänger in en dikt också - en som passar alla som lever i uppbrottstämning :)

http://www.youtube.com/watch?v=sSDe6tT6Kpc

Väl bekomme / mt

i det Lelas skriver och därmed även dig Sorgsen - även om Mg inte har varit på behandlingshem och ingen av oss har en professionell kontakt. Men på AA delar han, det är hans process - och han är tydlig i olika situationer med att "det här är min sak, det här tar jag hand om"... ofta som ett svar på en fråga - med nyans av oro skulle jag tro - från mig. Jag blir medveten om hur jag släppt och släpper taget speciellt i ögonblick när jag får flashbacks - senast när jag var i garaget och hämtade något och plötsligt stannade upp... *suck* kom ihåg mina sökrundor och de gånger jag oväntat snavade över någon gömma. Det drar ihop sig i bröstet när jag skriver nu - men mycket sällan tänker jag på det i vardagen. En annan sak jag kan komma ihåg att jag glömt, är den dagliga (minst 1g/dag) spaningen på nätet över vilka bostäder som fanns till salu. Det pågick ett par, tre år. Ibland när jag ser nån trea i nån tidningsannons påminns jag om det - men det ger mig inga reaktioner. Bara en suck av lättnad.

Flera gånger i min tråd har jag gjort tillbakaresor - det har varit viktigt (omöjligt att låta bli) vid olika märkes- och årsdagar. Jag vet nu när nästa kommer att komma. Jag ser det som ett (omvänt) sorgerbete.

Min resa - skulle gärna ha ett Al-anon men det finns inte. Har både kloka och kunniga vänner och så forumet... det har varit min bästa hjälp. Här har jag lärt mig långt mer än jag skulle kunnat föreställa mig. Inte minst det jag övat på och lärt på metanivå. Tack för att ni finns!

Kram på er medsystrar i morgontimmen

imponerad! Kloka, härliga kvinnor!
Kram på er - ni har all anledning att vara mycket stolta!

att du tog dig iväg och att det gick "bra"!

Förstår samtidigt att det inte är enkelt att vara "inneboende"... Kan någon, soc?, hjälpa dig att söka en egen bostad? Eller skulle du kunna bo ett tag på kvinnohuset? Och brorsan förstås hjälper säkert till. Det skulle vara viktigt nu att du inte går tillbaka för att det blir obekvämt med boendet.

Det här med gränserna händer alla - jag tror faktiskt alla - som lever (för) länge i en svår situation eller "sjuk" miljö. Det ska de veta och kunna på Soc och i synnerhet på kvinnohusen. Jag sätter en länk om Normaliseringsprocessen så kan du läsa om och när du orkar - finns också beskrivet på Tuvaforum. http://www.varningstecken.n.nu/normaliseringsprocessen

Kram,kram - sov och vila men släpp inte taget om ditt eget liv! / mt

PS Jag klistrar också in en text ur en Handbok utarbetad av Familjefrid Sunnerbo. Den ligger på nätet.
Läs det sista stycket - det handlar om dig:

Normaliseringsprocessen för kvinnan. Fritt sammanfattat efter Eva Lundgrens modell.

I våldsprocessen utvecklar kvinnan strategier, dels för att förhindra att våld uppstår,
dels för att överleva i relationen. Detta sker genom att:

1. Kvinnan förskjuter orsaken till våldet: I början kan våldet förklaras som en
olyckshändelse eller genom yttre orsaker som att mannen är trött, har haft det
tungt på jobbet, blivit arbetslös eller liknande. Med tiden förekommer våldet i
relationen utan några förklarliga orsaker. Kvinnan börjar bygga upp
skuldkänslor inför våldet och känner sig själv ansvarig för det som sker, något
som mannen också ofta framhåller, ”hade du inte sagt si eller så hade jag ju
inte behövt slå.”

2. Kvinnan tappar referensramar: När kvinnan utplånas psykiskt tappar hon
referensramar för vad som är ”en vanlig och en våldsam mansroll.” Hon
anpassar sig till och underkastar sig mannen. Han är den som bestämmer
vad som är tillåtet eller inte, och det som var tillåtet igår kanske inte är det
idag. Gränserna för vad som är acceptabelt eller inte suddas ut gradvis.

3. Kvinnan isoleras: Genom isolering från sociala kontakter kommer mannen att
dominera kvinnan känslomässigt och hon blir beroende av honom. När alla
andra kontakter skurits av har hon ingen att ”stämma av” med när det gäller
vad som är ”normalt” eftersom mannen utgör hela hennes referenssystem och
är normgivare.

4. Kvinnan utsätts för växling mellan våld och värme: Genom att mannen
alternerar mellan våld och värme sjunker successivt kvinnans självförtroende
tills hon helt anpassat sig till mannens våld och hans motiv till våldet. Hon
börjar se sig själv med mannens ögon. Det känslomässiga beroendet till
honom förstärks. Han som gör allt det hemska är också den som efteråt
pysslar om och tröstar. Detta skapar en stor förvirring hos kvinnan och hon
kan inte längre tänka klart.

Beskrivningen ovan är en process som gradvis påverkar kvinnans personlighet.
Kraften till förändring försvinner och den negativa självbilden förstärks. I detta
läge är det svårt för kvinnan att själv förändra sin situation, hon behöver hjälp
utifrån. Det är viktigt att minnas att personligheten hos den våldsutsatta kvinnan,
som i den utomstående betraktarens ögon kan verka underlig, är en effekt av
misshandeln, inte orsaken till den.

Livstecken...
Jag lever.
Har famlat...smärre livskriser...handlar mindre om alkohol än att lära mej lyssna på kroppen.
Sova bättre.
Stressa mindre.
Ni har hört det tidigare.
Men mår ok.
Snickrar och pusslar och försöker.
Jobb och vardag. Barn och ansvar.
Vet inte om jag får ihop det.
Men försöker. Ibland stark, ibland ingenting
Skulle nog kalla mej blottlagd. När jag inte dricker (oftast aldrig längre) känner jag mej...oftast oinspirerad.
Väntar in våren och någon slags inspiration.
Tack för att ni kommer ihåg och frågar!

Så skönt att du kan känna att du är mer avslappnad där. Du beskriver ofta hur trött du är så nu behöver du ju få vila upp dig lite. Du har kommit långt. När man börjar en sådan här resa ,så var det i alla fall för mig, svårt att föreställa sig att den skulle vara så jävla lång. Men det är den men jag får känslan av att du nu har bestigit ett av de brantaste partierna. Klart du är trött då. Var stolt över att du lyckats ta ytterligare ett steg i rätt riktning! Jag är stolt över dig!

Och du, det du skrev att du är paralyserad i situationen, det är du ju inte. Du själv fattade ett beslut om att det bästa för dig och din dotter vore att bo hos din bror ett tag, och fullföljde det. Där var du aktiv i ditt eget liv.

Kramar till dig!

Jag blir också nyfiken ju! Vilken låt? Jag vill höra!

Mysigt med en hälsning från dig, Dompa. :-)

/H.

Åh flygcert! Jag sitter här med gråten bakom ögonlocken och gåshud på armarna!

Du gjorde det! Du lämnade!

Jag är oändligt stolt över dig och önskar dig inte styrka och kraft nu, utan vila och sinnesro. Stanna nu kvar hos din bror, låt dig falla i hans armar.

Ikväll är min aftonbön om dig en bön av tacksamhet. Du gjorde det.

/H.

PS. Skriv upp det där som flickan sa om pappa på en lapp och lägg den i din plånbok. Ta fram den när du tvivlar på om du har gjort rätt. Den är ditt bevis på att hon har uppfattat vad som har pågått och att du har gjort rätt val, för henne.

Sorgsen! Vännen! Andas! Gråt! Känn. Det är inte farligt att känna.

Jag fastnade för det du skriver om tanken om att ni inte skall dela detta med varandra. Jag minns den punkten i vår process också. Jag blev, precis som du, skräckslagen. Jag uppfattade det som att maken tog avstånd från mig. Här kämpar jag som en dåre med att hålla ihop vår relation, och så får han höra på hemmet att han inte skall dela detta med mig! Och dessutom tycker han att det låter som en bra idé! Men JAG då???

Men vet du... det är faktiskt rätt väg. Det är precis detta som jag menade med mitt "jag-du-vi". Ni är inte på långa vägar framme vid att börja jobba på det gemensamma "vi-et". Ni måste, var och en, fokusera på era "jag". Länge. För oss tror jag att "jag-et" tog lite mer än ett år. Sedan började "du-et" komma av sig själv, vi liksom fick syn på varandra igen. Nu har maken varit nykter i lite mer än två år, och jag tror att vi börjar närma oss "vi-et".

Det ni kan göra nu, tänker jag, är att bestämma er för att hålla ihop. Tala om för varandra att ni kommer att stanna hos varandra genom den här fasen. Och sedan kan ni fokusera på era respektive "jag" utan att den andre tolkar det som ett avståndstagande. Att han behöver ha en egen process i det här betyder inte att han inte vill leva med dig - och vice versa naturligtvis.

Jag tror dessutom att det faktiskt kan vara rent "farligt" för relationen att man är för inblandad i varandras processer, åtminstone så här alldeles i början. Jag hade aldrig kunnat få ut så mycket ur mina samtal om min man hade varit där. Jag måste få vara förbannad på honom utan att han hör det, eller vara rädd att förlora honom och måla upp skräckscenarier... så att någon annan (Al-anon, terapeut...) kan ta emot det och hjälpa mig bena ut det. Jag måste kunna säga att jag känner mig illa behandlad eller sviken utan att han hör det, för det skulle lägga onödig tyngd på hans skuldbörda.

Nu känner jag inga sådana känslor alls längre. Jag är inte arg på honom, jag klandrar honom inte. Och vet du - jag tror att det är just för att vi har haft varsin process som vi fortfarande rör oss tillbaka mot varandra och inte ifrån.

Så: tillåt dig att lita på att ni klarar av det här även om ni inte delar allt just nu. Det tar tid. Det kommer.

Kram, gumman.
/H.

Vet att ett glas inte kommer att räcka, men spöket visar sig då och då spec nu när det är ett år snart, får någon konstig känsla att det borde man "fira". Diskuterade det med Stigsdotter och när vi pratade så blev det så tydligt att det inte skulle gå, jag vill ju inte ha ett glas....
Är imponerad av er tjejer, vilken resa vi har gjort!
Kram

... och känner mig rätt utanför i deras familjeidyll, men samtidigt mer avslappnad än hemma!!!

Ja, sambon och jag är inte eniga på något sätt, men jag och flickan är inte på samma plats som honom just nu. Det kommer bli ett kämpande nu, men det känns också lite skönt: jag har en tids fristad, men får se hur jag gör nu... Han har klargjort att han vill ha flickan mycket och vi får se hur det ska bli.

Kanske har du rätt Mt: skulle kanske itne ha pratat på kvällen, men samtidigt så har han varit lugn det senaste och när flickan sover är bästa tiden att prata.
Jag vet att jag gjort allt för attd et ska funka, men det har itne hjälpt, nu är jag rädd att jag ska förstöra mer än göra något bra, men det är också så konstigt eftersom han säger att han tar på sig saker, men sedan är ändå allt mitt fel.
Tack Mt, för ditt stöd!

Sorgsen, idag ringde en ny-gammal vän. Vi pratade länge och hon fick mig att minnas många många saker. Det här med gränserna äter ju upp mig. Det har hänt så mycket och ändå har jag glömt så mycket. Ibland när jag berätar om en händelse så kommer det upp fem andra i minnet... och det gör så ont att jag förträngt, att jag låtit mitt liv bli så här. Men jag hoppas att jag är på väg nu. jag ska göra allt för att mitt lilla hjärta ska få det så bra som det går. Jag förstår inte hur jag ska orka leva ibland, när jag är så trött, det gör så ont och jag är så paralyserad i situationen att allt tycks bli pannkaka och jag bara önskar att det hände något drastiskt... Men jag ska göra allt för att mitt barn ska få det så bra som det är möjligt. Jag ska göra mitt yttersta för att lösa allt.

Jag har tyvärr itne orken att läsa igenom min tråd nu, inte heller mina dagboksanteckningar från det senaste halvåret, men minnet finns ju kvar, eller i alla fall en stor del av et. Men en dag ska jag ta mig igenom mina anteckningar och jag hoppas att jag den dagen känner mig helt säker på att jag gjort rätt.

En dag i taget.

Så var det för mig med, känner helt igen det du beskriver.

Bra att få stöd och bli peppad!

Hm, ska jag först lyssna på musik och bli lite nostalgisk, och sedan se film. Eller ska jag göra tvärt om?

att du är övertygad nykterist i ensamheten. Det känns som ett tufft läge för dej men var stark, inget blir bättre med alkohol i kroppen. Det är bra gjort.

att du förändrat ditt liv och blivit så stark! Sann mot sej själv, det är ledorden. Jag känner också precis som du vid tanken på alkohol; skulle jag pröva så åker jag dit direkt. Jag har ingen lust eller begär nu men vid tanken på alkohol så vet jag att ett glas aldrig skulle räcka och att det är nykterhet som gäller. Jag hoppas vi alltid kommer att ha den känslan kvar. Så länge jag känner så behöver jag inte kämpa.

Saknar dina tankar här, bara så du vet.
Tilde

Kvällarna känns jobbiga. Ensamheten kommer krypande, och då släpper man garden, blir lite desperat. Sabbade det läge av jämvikt vi hade när jag skrev till frugan (de är bortresta över lovet) och frågade om vi inte skulle lugna ner det hela lite. Snacka lite och se om vi inte skulle börja med att flytta isär, sen ta det där med att skilja sig. Patetiskt, jag vet, men då kändes det som en rimlig grej. Hon var så klart fast bestämd att skilja sig, vilket ju är det rätta, men nu känner jag plötsligt den där unkna känslan av att ha blivit dumpad. Gamla minnen från tidigare förhållanden poppar upp, otrohet och skit. Fast det är ju bara känslor, det gäller att inte agera på dessa. Så till ikväll har jag bullat upp med lite choklad och gott bubbelvatten. Tänkte se en film och inte grubbla ner mig med ensamhetstankar. Se tiden an, acceptera att det är jobbigt att skilja sig, även när det är det rätta. Hålla höjd, behålla integritet.

Har inte ens varit sugen på den alkoholfria ölen som stått i kylen sedan helgen. Jag dricker inte, jag är nykterist! (Vilket är något jag i princip kommer att kräva av nästa kvinna jag träffar.)

du är kanske här ibland, skulle vara fint med ett livstecken från dig!
Tilde

Jo S-dotter det blev lägenhet, gården har vi hyrt ut på 5år. Mycket blandade känslor men jag vet att jag valde rätt, hade inte kunnat göra något annat val.
Tror att jag hade gått under annars, men visst känns det ensamt ibland och allt är lite krångligare. Är värre för er som har små barn, men allt löser sig om man är sann mot sig själv.

Var väldigt rädd att jag skulle börja dricka igen, men när spöket kommer flaxande så klappar jag till den med kvasten :D Vet ju att om jag prövar så åker jag dit genast och den rädslan har hjälpt mig mycket.

Många kramar//Kalla

Ångest fick jag alltid på morrontimmarna när jag druckit för mycket och över vad jag eventuellt gjort kvällen innan. Om jag pratat med nån i telefon och glömt det osv. Helt klart kopplat till dåtid och nutid, kanske även framtid förstås i viss mån. Skuld tycker jag är när man vet att man gjort nåt, vet vad man gjort och sen kan man få ångest för det naturligtvis. Det är samma sak med skam, absolut. De tre går hand i hand och är intimt sammankopplade i mitt fall med mitt alkohol(miss)bruk. Alla tre kan jag fortfarande ibland känna av när jag tänker på det som var. Men sen kommer tacksamheten och lättnaden för att den tiden är över.