Senaste kommentarerna i forumet

De senaste veckorna har mina tankar lekt med att ta ett återfall. Man (jag) är ju rationell...barnfri i 12 dygn. Ska det testas så ska det testas under denna period då ingen annan tar skada. Ingen behöver se fyllepappa och jag får ett nytt kvitto på att jag inte klarar A. Så jävla dumt har mina tankar gått. Kanske går de så igen om några dagar. Idag vet jag inte...är så förkyld att hjärnan kokar.

Att du är lättretlig PP är i mina ögon förståeligt. Nu närmar sig årets mesta stress och sen din fru... Redan för ett år sedan skrev du lite om att era drömmar kanske gick lite isär...angående boende. Stad kontra landsbygd. Har ni rett ut där? Jävligt personlig blev jag...så svara bara om du vill.

Enligt de gamla rävarna är det ju detta vi ska undvika...att känna sig säker...att tro att det är över! Nu har jag väl aldrig trott det utan tänker att vid minsta motstånd så kan jag nog ta till flaskan...för jag har sjukdomen som gör att vill glömma/radera ut. Så går mina tankar kring sponken PP...inte mycket hjälp där.

Hoppas dock att din lättretlighet "bara" är julstress. Att du klarade helgerna ifjol är ju som du själv skriver bara farten. Vi kan prestera allt så länge vi inte tänker. Jävligt svamligt...men räknar iskallt med att du förstår (även en feberhjärna). /R

Stackare! En sjuk man är verkligen sjuk :), råder dig att ta Alvedon eller liknande, nässpray och varmt te och det viktigaste av allt, bara vila. Absolut bäst om man vill vara på benen någorlunda snabbt, en förkylning tar en vecka ca, går inte att skynda på.
Krya på dig, kram!

Tack för dina råd i min tråd, jag tar till mig dem!

Ja Andreas, visst får du plats i kollektivet. Kanske kan du ngt om örtte? Te som lindrar? Kan du det? Eller måste jag förlita mig på Fenix odlingar? Känns som jag borde dricka örtte just nu...känns som jag borde lägga om mig. Känns som jag dör. Hjälp mig...jag är man och jag är förkyld!!! Skäms för att jag smålett åt Berras och VVs elände. Så här kan man inte ha det! /R

Det raka ögat, det slöa ögat och framför allt näsan. Lade mig igår...kände mig lite seg, hade lite ont men var inte beredd på detta. Allt rinner...så förkyld. Hör hur ett annat liv levs i köket. Hur Rivjärn lotsar ongar till en ny dag. Vill inte gå ut där då jag inte vill smitta...fast det lilla jag kan om sjukdomar säger att om smitta finns så har den redan skett. Kommer att bli en helt bortkastad dag...då jag orkar nada. Orka nada kan jag ta...men rinnandet? Förstår gamla tidens häxbränningar. Skulle kunna döda den som smittade mig...ja, inte riktigt men nästan. Tre dygn till och jag hade varit redo för sjukdom men idag bara svär jag. Surgubben frodas! /R

i dag du ska gå in på detta forum. Förtvivlan känner vi alla igen när det gäller att alkoholen ännu en gång vunnit en seger.
Men som alltid, det finns i morgon en ny dag att ta ett annat beslut.
Kram
Fenix

...bara några tankar och erfarenheter som far igenom mig utifrån några av de ord jag läser här...

..."jag tror inte jag älskar honom längre"...
Om jag, i mitt äktenskap, skulle bedöma kärleken utifrån den situation vi har haft, sen våren, men framför allt sista halvåret, vore det omöjligt att älska min man. Han har gått över alla gränser i alla hänseende. Det finns nog ingenting som inte är smutskastat. Jag sätter sjukdomen/missbruket före och försöker sortera i vad som är vad så gott det går...men oj, så ont det gör och illa det tar. Just nu vet jag inte om jag ens kommer kunna sätta alla ord och handlingar åt sidan OM vi i framtiden, den nyktra framtiden, försöker lappa och laga. Jag har valt ge det den chansen för att jag älskar mannen jag gifte mig med och förälskade mig i. Den mannen finns ju där någonstans...jag ser honom titta fram då och då, det är enda anledningen till att jag är kvar. För att kunna vara kvar har jag satt upp två mål. 1. Behandling, tidsplanen var nykter före sommaren 2013. 2. Gemenskap eller skilsmässa. Någon tidsplan har jag inte på nr2, den planen har jag börjat smaka på nu när jag vet han ska in på behandlingshem i januari.

.."vår flicka ska få det bäst med båda föräldrarna"...
Barn kan ju ha båda föräldrarna trots att de inte lever under samma tak. Mitt äldsta barn skildes för ett drygt år sen, 3 barn. De har fått det att fungera på ett imponerande sätt. 50/50boende, delar bil, god kontakt med exsvärföräldrar, nya förhållande båda två. Jag lyfter på hatten för deras trollkonst! Barnen är gladare sen de skildes, det kärleksfattiga förhållandet smittade av sig på barnen.
Min skilsmässa var mindre lyckad men trots det så är mina 4 barn trygga, glada, begåvade vuxna...vill inte råda på något sätt, bara säga att trygghet kan uppnås även utanför kärnfamiljen.

Kram från mig i berg och dalbanan...

...en sak till....
Även om mannen väljer leva nyktert och klarar det så blir min nästa önskan att han måste visa mig respekt. Förhoppningsvis visar sig det beteendet aldrig mer...ett orimligt hopp kanske men mitt nuvarande hopp i eländet.
Om det visar sig att orsaken till hans respektlösa handlingar inte ändras så stannar jag absolut inte kvar, i det fallet blir det inte svårt att lämna(eller bli lämnad), det känner jag tydligt. Så länge jag känner att sjukdomen är så tydlig så väger inte det förfärliga lika tungt, det gjorde det innan jag hade strukturerat upp mina tankar, men nu gör det ont när det händer men läggs åt sidan. Blir spännande att se om allt det som ligger och trängs inuti behöver komma upp till ytan och vändas ut och in på i ett senare skede. Just nu ligger det i träda...

Boktips:

"En halv gul sol"
"De imperfekta"

:)

...jag tror jag förstår. Jag känner nog inget huvudansvar i ett behandlinssyfte, inte heller någon skuld i att han dricker och är sjuk.
Däremot känner/kände jag så här: ( det där med svart och vitt)

Vill jag satsa eller lämna?
Jag vill satsa och göra vad jag förmår.

Vad kan jag göra?
Jag kan visa tydligt att jag inte accepterar alkoholen
Jag kan informera mig om hjälpen som finns.
Jag kan sortera vilken typ av behandling jag tror behövs.

Hur gör jag?
Försöker, så gott jag kan, separera känslan/kärleken från sjukdomen.
Kör mitt liv utan att blanda in mannen om han inte frågar och intresserar sig.( Hu, det har varit svårt, blivit en stor grej, klandrad för jag inte berättat, klandrande för att jag alltid pratar om mig...ja, ni här inne förstår...inget är lagom)
Kontakta behandlingshemmet (det föll sig i rätt ordning och nu är det beviljat)

Mina nya tankar i detta är egentligen bara att jag håller mig till ursprungsplanen.
1. Behandlingshem
2. Gemenskap eller skilsmässa?

Nu ska jag krypa intill den varma kroppen, han är nykter idag ;)

var den du ser nu redan när ni träffades är det knappast så att hans syfte med er relation varit ont eller illsasinnat. Jag tror inte så illa om människor i allmänhet. Däremot anser jag ju att han har ansvar för sitt beteende och du har ansvar att inte låta dig fara illa och utsättas för psykisk misshandel. Jag kom att tänka på en psykolog, Egil Linge som skrivit en uppskattad bok "Hemligheten" - den tyckte jag inte om... men han har givit ut en till som heter Den mörka hemligheten.. Jag gillar hans teoretiska tänk mer än böckerna - tankarna om hur en desorganiserad personlighet fungerar, eller inte fungerar sunt. http://www.bokus.com/bok/9789127131699/den-morka-hemligheten/
http://varaktigrelation.se/Denm%C3%B6rkahemligheten/OmDenm%C3%B6rkaheml…

Även om man förstår och tycker sig se orskassammanhang är det inte ditt ansvar och jobb att hjälpa honom. Vet inte riktigt hur jag tänker... kanske så att kunskap och förståelse bidrar till att bevara respekten för den andra och kanske se hens hjälplöshet. En svår balansgång, att förstå men inte ta över ansvar och absolut inte offra sig själv. Den skulden ska ingen människa bära.

Kram och gonatt! / mt

...tack för att du läst och sänder mig förståelse. Du finns ofta i mina tankar...kan se dina ord som klistrade framför mina ögon både när jag är förtvivlad och i den senaste veckans leenden.
Men, jag känner som du skriver, att det är en övergående tid nu. Det finns en plan och han ska in på behandling, vill det också, men det kör säkert virvelvindar i hans hjärna. Han är så extremt deprimerad och jag önskar jag kunde lyfta bort smärtan han bär.
Vill däremot tillägga att vår em har varit ok. Jag bestämde helt sonika att nu gör vi så här och han säger...okej...hans depp i kombination av alkohol, passar väl bättre i omvänd ordning, gör honom konstant nere. Han har inte velat vara med mig, bara med sig själv och alkoholen. Miljöombytet och prat om gamla händelser och bekanta gjorde att det lossnade och lättade för honom. Jag vet ju det är så men varit omöjligt för mig vända honom själv. Nu har vi ätit, shoppat lite, han har kelats och tagit min hand.
Härligt!
Imorgon följer han med mig! Tack och lov! Om han varit ensam över helgerna hade alla (jag, svärmor, sönerna och exet) blivit oroliga och jag tror han hade utsatt sig för livsfara. Jag har honom hellre otrevlig mot mig några veckor till. Vet ju att denna situationen är under nedräkning nu.

God jul på er alla

Tack Lelas! Jag tog rygg på dig redan första dagarna här...tack för att du finns...

er samvaro i Sorgsens tråd idag är det ingen bra miljö för ett barn att vitas i. Du skriver "Vår lilla flicka, jag vet inte om hon förstår vad osm pågår/ att något pågår. Ibland är hon så arg, hon kan ignorera oss osv, men samtidigt så är hon ofta nöjd, glad och framåt. Vad är normal trotsighet och vad är påverkan av att hon märker att något inte är som det ska?" Hon är säkert "normaltrotsig" (barn ska vara det!) men säkert känner hon av stämningen. Barn märker tidigt när vuxna inte har det bra tillsammans, långt tidigare än de har ord att beskriva sina upplevelser. Barn kan ha väldigt bra liv med föräldrar som separerat, det är inte äktenskapet eller samboskapet i sig som är en bra grund för ett barns uppväxt. Barn mår bra av trygga föräldrar som mår bra.

Läs mer Carina Bång. Den här länken har jag delat många gånger, den har varit bra för mig http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

Styrkekram / mt

..tråkigt läsa hur du har det men skönt märka min man inte är ensam om sitt beteende. Emellanåt undrar jag om han någonsin kan ha älskat mig. Att han beter sig svinaktigt pga alkoholen är ju en sak men nu är jag osäker på hur mycket han lyckats dölja för mig och framför allt hur länge??? Jag kanske från början har varit alkoholistens val, den manipulerande missbrukarens.....
Suck!!!!
Jag kan spekulera sönder var stavelse och försöka minnas alla händelser men, till vilken nytta? Ingen alls! Kan bara se tiden an....tid...ja, tiden visar ju i princip alltid väg och jag behöver inte skynda...
Övertalar jag mig själv nu? Jo, förmodligen....

Kram på er där ute i cyberrymden

Sorgsen. Vännen.

Det gör så ont i mig att läsa om hur du kastas mellan hopp och förtvivlan, mellan leenden och störtgråt.

Jag vet hur det känns när euforin plötsligt vänds till djupaste sorg.

Men kampen som du kämpar nu är inte för evigt. Oavsett om den slutar med att din man blir nykter och ni hittar tillbaka till varandra, eller om den slutar med att du till slut lämnar - så kommer den att sluta lyckligt för dig. För du har börjat din process och det finns ingen återvändo. Du har insett att du är värd ett lyckligt liv, och du kommer att åstadkomma det. Tro på dig själv!

Kram!
/H.

det är ju problemet att man stannar så länge... Men nu har jag ju känt sedan ett tag att jag tror inte jag älskar honom längre, alla ord, händelser och situationer har nog tagit död på all min kärlek. Och ironiskt nog så stannar jag mest för att jag tror att vår flicka ska få det bäst med båda föräldrarna, trots att jag samtidigt ser att hon riskerar att fara illa av hans psykiska misshandel... En enda röra.

Ska läsa Carina Bång-länken nu.
Kram

Det höll i 26 dagar den här gången. Drack i fyra dagar och stängde av allting. Inga allvarliga konsekvenser förutom att jag naturligtvis mår fullständigt skit. Tog sista drinken igårkväll och är ganska övertygad om att alkoholen inte helt gått ur kroppen än. Funderar allvarligt på att ge upp. Varför klarar jag inte det här?? Vad är det för fel på mig? Jag borde ha sett varningssignalerna när de dök upp men jag bara körde på som vanligt och rätt vad det var hade första whiskeyglaset slunkit ner. Men det var i lördags det........

Jag skäms oerhört för mitt beteende och alla jag skadar. Inte så att jag blir aggressiv utan mer fullständigt omöjlig att umgås med. Jag hade egentligen inte tänkt gå in på forumet idag (eller mer ärligt vågade jag egentligen inte) men jag var bara tvungen att dela min förtvivlan.

Trevlig kväll önskar en förkrossad Tjalle

Farit och flängt som en jojo hela dagen.
Tvättar tre maskiner och har en fjärde i.
Gjorde korv, köttbullar med stuvade makaroner. En stor kastrull med mackisar. BRÄNNER hela skiten så det blev snabb middag på mcdonalds. Lämna frun på jobbet då det var glögg afton där, hämta lilleman hos kompis och direkt till den stores innebandyträning. Lova lilleman toast om han följde med.direkt från träningen hem och börjar plocka ut torkskåpet. Klart skall tömma tvättmaskinen.....
Den är låst, går ej att få liv i. Kollar säkringarna, dom går fort som attan.
FAN!!! Jag är ingen elektriker...........
Tvättmaskinen är full med tvätt, få hit en elektriker imorgon eller fredag? Gratis nu innan jul.....
Vill inte, jag behöver INTE det här. Upp och jobba inatt. Tänk på mitt nya led ord
Tålamod..............
Nu skiter vi i denna dag, vi gör hemma gjord toast och myser med julmust!!!
/A

efterbehandlingarna så försöker man hålla ihop en grupp men det kommer ju in nya och skrivs ut gamla löpande och en del försvinner i sjukdomen.

Våra föreningsträffar vår och höst är ju helt fristående från Gården, vi lånar lokal och de bjussar på frukost annars driver vi föreningen helt själva med egna pengar. Där finns som i alla föreningar en kärntrupp och så ett gäng som kommer när våra föreläsare passar in på deras intressen.
Tyvärr är ingen kvar i föreningen från min behandlingstid vilket jag saknar. En del har gått ut i kylan igen men de allra flesta har blivit lite bekväma och orkar inte resa dit för en dag. Men det är kära återseenden varje gång hos alla dem jag lärt känna genom åren och som jag har kontakt med. Några av dem träffar jag enbart på dessa träffar och kanske även på stormöten som ex vis Gullbranna och Gotland. En hel del finns även i en hemlig grupp på FB jag är med i. I alla dessa sammanhang är vi helt öppna med vilka vi är och är som folk är mest förutom då skratten och de många kramarna.

Det är faktiskt rätt skönt att kunna vara sig själv utan att gömma sig bakom ett nick i dessa sammanhang.

Ja A, du har nog rätt. Kanske finns en orsak varför man börjar vilja dämpa sina känslor o gå omkring i ngt slags avdomnat töcken. Sen har ju alla sina problem och de flesta klarar av dem utan att bedöva sig, så gäller att inte ursäkta mig med det.

Ja, nya tag...varje dag :)
Kram A

Tänkte nog mest på hur återträffarna gick till, träffar du samma gäng som första gången?

Berra

har jag inte lärt mig på AA, jag har först "mött" dem här och sen googlat fram mer AA-info. Även läst en hel del AA-litteratur. Jag "tror" på AA och ser kraften nu när mullegubben går på möten sen i våras. Jag har själv haft nytta både av deviserna och av HALT-tänket. / mt

är ju ett sätt att möta sig själv och "se" sitt liv lite utifrån. Jag, som också läst din berättelse, förstår din förskräckelse... och ärligt har jag svårt att förstå att man stannar kvar och att man fortsätter älska... Men jag vet att det är så och att det är bara du som kan förändra ditt liv.

Otaliga gånger har jag satt länk till tuvaforum - det är nog många som inte kan föreställa sig att våld i relationer har ett mönster som kan beskrivas och kännas igen. Och hur vanligt det är, tyvärr, och dolt inom hemmens väggar.

En bra blogg är Carina Bångs Information och stöd för medberoende - läs hennes nästsenaste inlägg Att gå på tunn is http://medberoendeinfo.blogspot.com/2012/12/att-ga-pa-tunn-is.html och fundera om det stämmer på dig.

Ta hand om dig! Kram / mt

Jag har klarat av dagen mycket på grund av att det inte finns någon alkohol kvar hemma.Har haft besök av min bror och det känns faktikt skönt att prata om det. Jag klarar inte av hantera alkoholen och nu vet ju de närmsta runt mig om det, vilket jag förstår är ett måste för att jag ska lyckas. Nu ska det bli kämpa av.

för frågan och förtroendet !

Jag ska försöka beskriva lite hur det funkar när du kommer dit och en vanlig dag på Gården. Allt kan inte beskrivas utan måste upplevas som klyschan säger men det är i detta fallet i allra högsta grad relevant.

Du välkomnas av den terapeut som utsetts att var din egen kontakt och får genomgå en liten hälsoundersökning och en liten intervju av en sjuksyrra och får där överlämna dina ev mediciner och mobiltelefon o dyl. Medicinutlämning sker sedan på bestämda tider.

Därefter lotsas du till din avdelning av en gruppkompis som visar dig tillrätta och var du ska sova de följande 4 veckorna. På min tid fick man inte ha med privata böcker,tidningar el likn och jag tror att det är så fortfarande. I gruppen utses sedan de som får sköta städning, frukostframdukning och tillika fixa helgmaten (inte laga utan ställa fram), kvällsmackan (jösses vad med mycket gott man kan göra då !!) och div andra smågöromål allt enl ett rullande schema (reservation för att det ändrats på senare år). Det finns 2 herrgrupper (Kamelen och Dromedaren :-) JAAA, jag veeet! Dagisvarning, men namnen är en gammal tradition härstammandes från alla Minnesotahems ursprung i Hazelden, USA), tjejgruppen kallas för Sländorna.

Första veckan är du där med restriktioner dvs du får inte ta kontakt med någon utanför Gården och du får inte gå på promenad på egen hand. Anledningen är att du nu ska koncentrera dig på dig själv och koppla av allt utanför, du ska påbörja ditt livs match mot förändring och till det behövs all kraft. Att du inte får gå själv är ju en säkerhet för dig själv OM din kropp skulle slå bakut och nåt hända.

En vanlig dag börjar alltid med finfin frukost, städning och bäddning (lite lumpenkör över det)och sen morgonsamling där man delar lite över hur det känns och vad som rör sig i skallen. Alla samlingar, föreläsningar, möten avslutas med Sinnesrobönen för att den ska nötas in och att man ska få förståelse hur den kan användas. Efter morgonsamlingen blir det olika former av möten ,föreläsningar, gruppmöten där vissa saker delas mellan gruppens medlemmar och faktiskt rätt mycket dötid där medlemmarna själva diskuterar och framförallt : Skrattar !! Skratten är många och ljudliga och alltid är det så att vi skrattar MED varandra och åt alla tossigheter vi gjort och som vi trodde att vi var ensamma om. Lunch och middag av väldigt hög kvalitet serveras och sen på kvällskvisten den så goa "nattamaden" :-) +2 kg i veckan visade vågen på mig :-))) Och självklart kaffe, enorma mängder kaffe, brutala mängder kaffe !!! Tyvärr bara Zoegas! Skånerost förstås !

Vissa kvällar går en buss till AA-möten i regionen och det brukar vara ett trevligt avbrott i lunken men ack så skrämmande första gången ! Och andra kvällar kommer sk AA-talare till Lotusen (stora samlingslokalen, samma lokal som vi lånar på våra vår- och höstträffar) och berättar om sitt liv. Även Al-anonmedlemmar brukar komma. Dessa personer gör detta helt ideellt enl AA's (Al-anon's) 12e steg. Och kön för att få komma dit och prata har stundtals varit halvårslång !

Alltid på kvällen ska man skriva DUVan (daglig utvärdering), en form av AA's steg 10 där man kollar in hur dagen har gått och vad jag kan ändra på i mitt fortsatta liv. Jag tror inte att jag nån gång under 4 veckor lyckades fylla det där pappret med nåt vettigt :-) Annat än att idag har jag varit nykter :-)

Terapeuten håller sig rätt mycket i bakgrunden om det inte är så att de ser att du behöver extra puff för att komma vidare. Det absoluta merjobbet gör man själv i samarbete med de andra kompisarna, vi lär av varandra. Men jag har varit med om att de knäckte en kille för att sen bygga upp honom igen och det blev en helt underbar förändring hos den mannen. Alla som jobbar där har själva varit i vår sits så man micklar inte speciellt mycket med dem för allt är redan använt.

Numera tror jag att alla primärpatienter får vara med i en anhörigvecka (tis-fredag) dock aldrig tillsammans med sina egna anhöriga.

Det finns en kiosk typ lanthandel, dvs med det mesta man kan tänkas behöva i hygienväg, lektyr(allt inom AA-Al-anon-litteratur) och självklart GODIS och GLASS !!! Kontant eller kortbetalning.

Fyra veckor gick oerhört fort och jag hade mycket svårt att pallra mig iväg fast jag var utskriven. Och varje gång jag kommer tillbaka på våra föreningsträffar så känns det som att komma hem till fäderneshemmet. Jag fick ju de facto min pånyttfödelse där.

Jag tänker ofta tillbaka på hur sanslöst bra jag hade det där. Det var enbart min tid som jag hade valet att göra bästa möjliga av och det var inte svårt att må gott i den miljön. Efter primären följer sen 11 efterbehandlingsdagar, en per månad, där vi i just den gruppen stämde av hur månaden gått under ledning av en terapeut. Det var också såna där dagar som bara var mina, alldeles egen tid enbart för mig och mitt välbefinnande. Vi var några som reste och samlades på torsdagskvällen och tjattrade och, igen, skrattade så underbart härligt förlösande. På den tiden kunde vi övernatta på det sk Blentarp Hilton dvs rum i storlek större garderob ovanpå garaget. Numera får man sova på ett BoB i Veberöd alt vandrahemmet i Blentarp.

Ungefär så se det ut ! Hoppas jag täckte in det du undrade över Berra ?

Ha det bra du ålderman i gänget :-)

gått med i AA Mulletant :-)
Fenix