Senaste kommentarerna i forumet

var viktigt och värdefullt för dig! Det är verkligen inte det sämsta.

Han visar med all tydlighet att han inte tänker (orkar?) lyssna, inte (förmår?) engagera sig.

Vet du, det verkar som om du inte att du når honom varken genom att tala eller skriva. Du, ni alla, "lever i en fruktansvärd tystnad" - "som tortyr" skriver du. "Det blir ingen rolig jul i år heller", skriver du. Vem annan än du kan förändra den situationen för dig - och barnen?

Vad väntar du på? Vad hoppas du ännu på? Vad hindrar dig ifrån att gå? undrar mulletanten

tänkt på att gå på Al-anon? Där skulle du ha utrymme för det som finns i dig.
För övrigt är sjukdom ingen ursäkt för dåligt uppförande, att göra andra illa.
Apropå det markatta skrev: för mig var det en befrielse när jag kom till insikt om att jag jag inte kunde hjälpa honom... och jag sade det: "Jag har insett att jag kan inte hjälpa dig, jag har gjort allt jag kan och det har inte hjälpt... så är det."

Nu kan vi hjälpa och stötta varandra mycket. / mt

Är ny här på forumet. Har precis varit nykter i 2 dagar. Har haft problem med alkoholen egentligen sedan jag började dricka i 20-års åldern, var alltid den som blev fullast bland vännerna. Det var coolt då men inte nu när man är 40. Har haft perioder då jag varit absolut vit t.ex. när jag väntat barn eller ammat, men också andra perioder för att det kännts bra. Under det senaste året har jag varit nykter i 9 månader, började dricka i somras igen. Tyckte jag kunde prova på....men det spårade ur igen. När jag dricker, dricker jag alltid för mycket det finns inget stopp i mig, jag vill bara ha mer. Och så ringer jag runt till familj och vänner På sista tiden har jag fått rejäla blackouter. Har erkänt för mig själv och min familj att jag har problem med alkoholen. Har gjort försök att sluta. Nu måste jag sluta för jag vill. Vill inte vara till åtlöje för mina barn (4,12,13 år). Någon positiv förebild kan jag ju inte bli för dem när det gäller måttlighet, men kanske ett avskräckande exempel. Kan inte kontrollera mitt drickande så jag instämmer i kören tricket är att inte ta första glaset. Och jag vill erkänna här på tråden, att ja mina barn har sett mig full och ja mina barn har bett mig att inte dricka. Och ja jag skäms som en. ... jag vet inte vad varje gång det har hänt och lovat mig själv att det inte ska hända igen...men nu ska det inte hända igen. Jag vill inte dricka. Ville bara få ur mig mina tankar och känslor.

Hahaha, du förnekar dig inte..

Kontrar med en annan historia:

När de nybildade Godemplarna har möte, står en allvarlig föredragshållare och visar upp 2 glas.
Det ena med vatten och det andra med brännvin.
Han ställer dem på podiet och tar fram 2 maskar. Sedan stoppar hen en mask i varje glas..
I brännvinsglaset, dör masken nästan genast, i det andra glset lever den.
- Och vad kan vi nu dra för slutsatser av detta säger han högt, medan han tittar ut över de församlade..

Tja, säger Kalle, redigt röd om snoken, Det måste väl betyda att brännvin é bra mot mask i magen..

Själv sagt håller jag med, du har gjort ALLT rätt efter konstens alla regler.
Nu är ditt jobb gjort.
Nu är det upp till honom.

Men köp inte ned dig, du och barnen
är värda SÅ mycket bättre.
Men oavsett så gillar jag dig skarpt.

You are
One of a kind!

Just nu ser du inte skogen för det är ETT träd som skymmer sikten.

Kramar!
/A

Jag förstår hur du känner och det kan väl vara lämpligt att trappa ner din närvaro lite nu. Hela meningen med att bli nykter är att få ett nytt liv och till slut få bort fokuset från alkoholen och fokusera på annat istället. Allt har sin tid.

Det är därför även jag personligen är lite tveksam till AA - blir lätt fortsatt väldigt stort fokus på alkoholen. Även om det är på att låta bli att dricka istället för att dricka så är det fortfarande fokus på alkoholen.

Önskar dig lycka till och hoppas att du trots allt tittar in någon gång ibland.

Allt gott!

/H

Att du är ledsen och uppgiven.
Känns tungt, jag kan inte sätta mig in i din
situation. Men som markatta skrev, ge det tid.
Pröva att fråga "denna dära" om hanpå nästa
AA-möte kan fråga om allt man gjort tidigare
går att bortförklara genom att säga att man har en sjukdom?
Be en gammal räv förklara hur man återigen
skall kunna få ett förtroende tillbaka?

Jag HÅLLER på dig alltid oavsett! (Djurgården!)
Och kan konstatera att du lever med en IDIOT!
Tills motsatsen är bevisad är han en MEGAIDIOT!!!
Kramar/A

Det blir bättre markatta!
Som jag skrev förut någonstans,det är klös i dig!
Men så har du ju också börjat lämna den där "offerrollen" som faktiskt innebär att man är "den duktiga" som biter ihop (utan att få cred för det)
Det är den rollen, som gör att man tycker synd om sig själv(för ingen annan verkar ju förstå..)

Många blir väldigt förvånade, när en sådan person så småningom sätter ner hela foten och börjar styra sitt eget liv (istället för att bara "prata" om hur man skulle vilja ha det)

Jag själv har en bra bit kvar, även om jag också är på väg.. Och jag blir så innerligt glad, när jag läser om våra framsteg (även om de syns små) på forumet..

Det är som om vi hjälps åt att dra och puffa varandra i rätt riktning..
Vägen är allt annat än jämn, därför behöver vi nog både svära och gråta.. På något sätt ger det styrka, att veta att man inte är ensam.. Och här behöver vi ju inte längre vara de starka, som fixar allt, här kan vi tillåta oss att vara oss själv..(undra på att luften går ur ;-) )

kram trollis

Hej Putte!
Vilken tur att det var magsjuka och inte fyllesjuka ;-D
Även om det förra kan vara nog så otrevligt...
Härligt att du valt att vara kvar på forumet, det bådar gott inför den kommande tiden..
kram /trollis

Jag tror så här:

Det är mycket som händer i ditt liv just nu. Du arbetar dagligen med att komma ifrån alkoholberoendet och till ett liv utan alkohol. Du befinner dig i en nykter vardag som du inte på länge befunnit dig i. Samtidigit som du är i en stor förändringsprocess tror jag inte att din man riktigt förstår vilken radikal förändring detta är för dig. Han är inte i den förändringsprocess som du är i och han förstår inte riktigt fullt ut vad du går igenom (eftersom han själv inte har detta problemet eller erfarenhet av alkoholproblem). Bästa vore om han kunde sätta sig in i ämnet som medberoende, men det kan vara svårt för honom att acceptera.

Vidare tar man risken att växa ifrån varandra då din förändringsprocess är omfattande och till stora delar är helt livsförändrande. Din man tycker i början att det är härligt att du håller dig nykter, men efter en stund kan avundssjukan komma smyggande då du hela tiden bearbetar din nykterhet och detta kan ta mycket tid i anspråk från er tid tillsammans. Avundssjuka på att du förändrar ditt liv och lägger ner mycket tid på ditt levende och hälsa samtidigt som din man mer eller mindre står och stampar i sin egna utveckling.

Detta är värt att tänka på och viktigt att diskutera - din man måste nog på något sätt vara förändringsbenägen i sammanhanget annars blir det svårt att förstå varandra och kan sätta relationen i rejäl gungning. Detta tror jag är viktigt att ta med i processen - jag tror din man behöver känna sig delaktig i processen. Jag var ensamstående när jag blev nykter och fick tillbaka mitt liv, men med den erfarenhet jag tagit del av andra så kommer nästan undantagslöst ovanstående problem upp i en parrelationer - stora som små.

Jag har förstått att du funderar kring din relation. Det är ju inte helt ovanligt att man börjar ifrågasätta sådana saker när man börjar nyktra till. När man dricker mycket bedövar man ju sig själv och bryr sig kanske inte så mycket om skavanker i förhållandet.

Paradoxalt nog verkar det vara ganska vanligt att det är den nyktre alkoholisten som väljer att avbryta ett förhållande. Kan säkert upplevas som otacksamt av den andra parten som tycker att den fått utstå mycket och ändå stannat kvar men samtidigt måste man givetvis följa sina (nyupptäckta) känslor och se till så att man trivs med sin livssituation.

Jag hoppas att du till slut kommer fram till vad som är bäst för dig, men ta god tid på dig, det är nog inte bråttom med beslutet. Viktigare att det blir rätt.

Själv mår jag betydligt bättre nu, den diffusa ångesten(som i allt väsentligt är alkoholgenererad) har släppt och jag känner mig nu åter normal. Var på mitt första möte med psykologen i morse, det kändes bra. Nu ska vi gå till botten med vad mitt alkoholmissbruk handlar om.

Vi håller kontakten.

/H

Helvete vad dåligt jag mår!

En magsjuka trillade in på måndagen. Positivt att jag iaf inte behöver oroa mej för att dricka.

Hade tänkt försöka skriva hos er andra lite mer, försöka stötta, vara mer närvarande här, men det får vänta någon dag.

vi kan följas en bit på vägen. I morgon ska jag gå till beroendemottagningen i min stad, och jag inser att jag måste ta hjälp för att få stopp på mig själv. Det handlar för min del att få hjälp att inte ta återfall. Jag måste lära mig hantera de känslor och stämningslägen du beskriver, som gjorde att jag satte mig på en krog efter 7 månaders nykterhet. Har på senare tid sett rätt många kändisar som berättat att de slutat dricka. Gemensamt verkar vara att de säger sig ha gjort något av det bästa i sitt liv genom att sluta, och att ingen någonsin ÅNGRAT sig! Det är en kul tanke att tänka tvärtom, någon som säger "Gud vad jag ångrar mig att jag blev nykter".
Fenix

Det är inte ditt fel att han inte vågar läsa brevet. Jag fattar att det är asjobbigt med den där tystnaden som råder också. Du har försökt att kommunicera på flera plan, att det inte funkar ligger nu hos honom. Försök att hitta ett lugn i det, att du faktiskt har försökt på alla sätt du kan och om viljan inte finns hos honom så finns det inget mer du kan göra tyvärr.

Var inte så hård mot dig själv, ibland måste vi acceptera att det inte finns något mer vi kan göra.
Bra att du unnade dig själv en massage!

Kram!

läste just markattas tråd, och när jag nu får en fin hälsning från dig, så blir jag också tårögd..
Ja, vi betyder MYCKET för varandra..
Kanske är det så, att även ett litet "avsked" väcker känslor..

Jag är jätteglad för Dompas skull, och det tror jag vi alla är.. Kanske är det här en bra påminnelse om att vi inte ska ta varandra för givna.. Varken här eller i RL..

Jag kommer nog att hänga kvar, för jag är inte heller riktigt färdig.. Just nu, känns det som om jag och gubben hamnat i någon sorts vacum..
Det väcker en "otålighet" hos mig.. Jag vill att vi går "framåt"..

Nåja, jag får väl träna "tålamod" ett tag till..
Ha en fin dag själv!
kram /trollis

Jag känner mycket med dig just nu. Jag förstår dina känslor av sorg och skam, jag har varit där. De frågor du ställer dig, känner jag väl...
Skam och skuld är inga bra känslor att bära. Bra att få hjälp att veta vad man ska göra med dem.
Sorg tror jag man måste tillåta sig känna.
Det här blir bra ska du se. Du kommer att gå från klarhet till klarhet. Ibland behövs en annan färdväg och den har du valt nu.
Vi skrev våra "trådar" här på forumet samma dag du och jag.
Tycker vi har följs åt på snårig väg framåt. Två steg fram och ett steg tillbaka stundom, men vi förflyttar oss absolut i rätt riktning!! Jag tror både för dig och mig så gäller det inte enbart detta med A utan livet i stort som utvecklingen handlar om.

Starkt av dig att söka hjälp nu.
Styrka till dig, forumsyster!

Tilde

nu fick du mig att gråta igen! Men bra gråt tror jag. Att man kan börja lipa bara av att någon säger/skriver något snällt till en...

Ja, du har nog rätt. Man gråter ju oftast inte när till exempel en hemsk olycka inträffar. Man hjälper de som är skadade, lugnar, ringer ambulans. Först när ambulansen kör iväg den skadade så kan man tillåta sig att gråta, kanske inte för att man är ledsen utan för att man inte behöver vara stark längre.

Nu när det blivit så mycket funderingar runt att hänga kvar här eller gå vidare ut i verkligheten (jag syftar förstås på Dompa-mannen)så känner jag en svag oro. I samma andetag så kan jag förstå att alla är inte i samma fas som Dompa just nu så vi försvinner ju inte alla samtidigt...
Vissa är mera viktig för en och du är en av dem för mig (Dompa är också som du förstår en förebild, en som gjorde det jag vill och kämpar för att våga).

Det betyder så mycket för mig att du skriver här Trolltant ;)
jag ville egentligen bara du ska veta det.
Jag tror vi skriver här för vår egen utveckling i första hand men som dina inlägg här på Höst troll-tråden blir en bra peppning även för mig och säkert många fler.
Våra erfarenheter är värdefulla och våra funderingar är ofta lika, vi följs åt i vår utveckling på något sätt. Detta vill jag inte vara utan...
Önskar dig en riktigt fin dag.

Tilde

Det är helt normalt att ha en massa motstridiga känslor i din situation.

Tror du också får acceptera att bara för att han gått på ett AA-möte så kommer inga "under" att ske. Det är bara ett första steg. Du kanske får lov att ta ett steg tillbaka och låta processen ta sin tid om du nu väljer att stanna. Försök att hitta ett annat utlopp för dina känslor än att just nu ställa honom till svars för det hans drickande inneburit för dig. Forumet är en plats men just nu behöver du nog så många platser som möjligt.

Jag menar såklart inte att du inte har rätt att känna det du känner eller vilja att söka ursäkter eller svar på dina frågor men jag tror du biter dig själv i svansen om du förväntar dig att få det honom just nu. Om han fortsätter att gå på AAmöten så kommer han komma till fler insikter än att alkoholism är en sjukdom men räkna med att det kommer att ta tid.

Ni kanske ska försöka att inte på ett tag prata om det som har varit men du kan också säga till honom att du faktiskt just nu inte kan stötta och finnas där för honom. Det måste han acceptera. Du har din kamp att utkämpa och han sin och kanske kan ni mötas i det i framtiden.

Bara för att ni inte pratar/bråkar om det ständigt så betyder det ju inte att du måste glömma/förlåta/acceptera. Ge dig själv lite andrum och förvänta dig inte att det är han som ska hela dig.

Kram!

En stor kram från mig, markatta!
Jag tror att vi ibland gråter, för att det är så mycket vi stoppat inombords, vid andra tillfällen, när vi inte kunde gråta..
Alla tillfällen, när vi var tvugna att "ta hand om ruljansen"..
Det är mycket sorg och ilska som bara rinner ut.. Spelar ingen roll, varför eller vad det var..
En del är nog, för att man är besviken på sig själv, att man inte såg detta tidigare..
Att man spelade med i spelet, istället för att säga stopp!

Du har blivit ett ovärderligt stöd, på den här sidan! Du ger så kloka råd, för att du har varit där själv!
Tack för att du finns här markatta!

kram /trollis

Ja, lätt för mig att säga som inte klarar att själv följa rådet fullt ut, men: stå på dig!!!! Du är bra och du kan!!!!
Ska läsa mer senare när jag hinner, återkommer nog med kommentarer!
KRAM

Ja, jag börjar känna mig otålig. Han läser inte brevet! När jag äntligen fått ur mig vad jag känner och tänker så "lyssnar" han inte..ÅTERIGEN!
Trodde att detta skulle bli ett bättre sätt att nå honom eftersom våra diskussioner alltid blir av paj-kastande karaktär och ingenting blir uppklarat...men det verkar som att detta inte heller funkar.
Jag vet inte vad jag känner..varför gör han så här??
Det är en fruktansvärd tystnad i vårat hem, ren tortyr. Han kan ju inte heller vilja ha det så här, varför säger han inget själv??
Vad gör jag för fel?

Jag önslar så att jul och nyår var över. Barnen började prata om att det snart är dax att pynta när vi satt och åt frukost i morse. Jag skojade och sade att vi struntar i det i år.....För deras skull ska jag pynta men allra helst hade jag åkt långt bort. Det kommer inte att bli en rolig jul...inte i år heller..
Ont efter massagen igår men den var välbehövlig. Ska nu ut och ta mig en promenad innan jag hämtar barnen på skolan.

Jag undrar hur många gånger man fått höra; "du måste kunna sluta älta det som hänt, du måste kunna gå vidare, du måste kunna se framåt".....
Ja, det skulle kanske vara lätt om man gång på gång slapp att höra och uppleva samma saker var och varannan helg (kanske dag för vissa av oss). Jag känner att jag verkligen försökt att glömma och gå vidare men när jag hela tiden får benen undansparkade och blir sårad av hans sätt att vara och bli respektlöst behandlad, då är det svårt att glömma. Man får liksom aldrig chansen och möjligheten att kunna klättra upp på stegen, man kommer bara hela tiden halvvägs och sedan ramlar man ner igen.
Jag förstår din vrede!!

stå fast vid det!
Du har varit här på forum och skrivit ungefär lika länge som jag och det har varit många turer fram och tillbaka.

Förvänta dig inte ett svar ifrån honom, tror det bara är bra om han inte svarar faktiskt för det är så lätt att hamna i en diskussion då som bara går runt runt. Man vill att de ska förstå så innerligt men det bästa är att inse att de inte kommer att förstå för att man ska kunna sluta upp med att försöka påverka alkoholisten. Det skadar bara en själv.

Kämpa nu för att bryta ditt beroende. Du verkar ju liksom knarka honom, tror att du har kontroll men fyller ändå på i små doser då och då som bara förstärker beroendet. Jag har gjort samma sak och det funkar inte. Det gör bara processen mer utdragen eller till och med stannar upp den eftersom man inte får chansen att bearbeta den sorg och ilska och alla andra känslor som kan dyka upp vid ett känslomässigt uppbrott. Så länge man hoppas och klamrar sig fast så kan man inte gå vidare. Det säger i alla fall min erfarenhet.

Kram!

var är du, magkänslan?
Jag brukar ha stark magkänsla, men just nu verkar jag bara ha en helt virrig kropp som inte fattar att jag behöver hjälp att känna...

Tack Lelas, Tack Mulletant, Tack vill.sluta! Fastän jag inte är redo att ta allt ni skriver på fullt allvar och göra slag i saken så är det gott att läsa era trådar och era kommentarer.

AA-mötet gick bra: han var mycket nöjd och kommer med andra ord gå tillbaka dit!! Han k'nde att han var en av "dem" och var nog glad att känna att han inte är ensam i allt. MEN: det han främst tog med sig var att alkoholism är en sjukdom = han "kan inte hjälpa att han sagt och gjort dumma saker och kan därför inte stå till svars för det, utan vill fokusera på det positiva nu". Då kände jag att jag var nära att strypa honom (men jag har ju spärrar, till skillnad från vissa andra i familjen!!!) och sa att jag vill inte acceptera det, jag kan inte glömma allt, kanske inte ens förlåta... Och återigen var jag den "dumma, negativa, icke-stöttande frun".

Kram