Senaste kommentarerna i forumet

Ju mer tiden går, påt igen bara, det är en guppig väg.
Var inte deppig, du är mänsklig.
Vi är här och är med dig.
Jag är med dig, nu kör vi!
Nog med självömkan det har inte hjälpt någon.
Du fixar detta, JAG VET DET!
Jag tror på dig!
/A

Det du skriver om din man, gör att jag tror att han känner sig osäker..
Att försöka förminska den andre, är en välkänd "härskarteknik", som en del inte ens är medvetna om.
Och det är inte okej!

Men att han tar til den, kan ju också ha att göra med att du sätter tydligare gränser, tar ansvar för dig själv (framför allt, är du mer motiverad att ta hand om dig själv)
Det ger ett säkrare intryck. Kanske börjar han bli osäker på sommar?
Den här nya Sommar, verkar ju veta vad hon vill och då förändras maktbalansen..
Omedvetet, försöker han nog få saker att "vara som förut"..

Framför allt, har han nog egentligen börjat lägga märke till sitt eget drickande, men än har han inte kommit så långt, att han vill medge att HAN har problem..

Det är oerhört vanligt, att relationer genomgår en kris, när en alkoholist blivit nyker.. Det förändrar ju livet och maktbalansen för den "medberoende" (som din man är!)

Ofta är det ju "alkisen" som medvetet eller omedvetet dikterat vilkoren.. Man har vetat, vad som väntar..
Nu är rollerna kanske ombytta och det är inte alla medberoende som "gillar läget"..

.. bara lite tankar från mig..

kram /trollis

I morse kom mannen hem från firmafest kl: 03.15.
De hade då festat sedan kl 16.00, alltså ett halvt dygn.
Han fick sova i sonens rum och sonen hos mig.
Det stank sprit på hela övervåningen när jag gick upp kl 6.30.
Känner ett sådant äckel och förakt.
Han dricker ju inte hemma nu och har alltid varit försiktig med det, men en riktig festprisse på jobbet. Jag har tyckt att det är ju ok, men den här gången kändes det inte bra!

Om jag ska gå i stödsamtal och ev. medicineras och försöka finna glädje och stolthet i att leva ett nyktert liv så känns detta väldigt fel och underligt.

Jag tappar respekt för honom och tycker att han hycklar när han tittar medlidsamt på mig och säger
"det är ju lika bra att du slutar, du kan ju liksom inte hantera det, eller bara ta ett glas vin....".

Hur många flaskor grabb-whiskey hällde du i dig i natt då?
Tycker att han tar ifrån sig själv rätten att anmärka på mitt drickande och sitt tyckande om mig och mitt vin.

Hej Lelas! Nej, jag tycker inte att du är pompös!
Och jag tar gärna rygg på dig och mulletant.. En gång var ju NI, där jag är idag..
Eftersom jag än så länge har hoppet kvar, känns det fint att gå in och läsa i era trådar, om både bakslag, besvikelser och framgångar..

Det ger mig lite mer förståelse (för mig och mina reaktioner) och kanske lite mer tålamod..
Jag tror att det gör att jag undviker en del onödiga konflikter, tills jag tänkt igenom saker..

Att jag inte omedelbart aggerar, när jag reagerar på något.. Som medberoende (och nynykter)blir man ju gärna lite nojjig..(misstänksam i överkant)

Jag menar inte, att man ska negligera tecken eller magkänslor.. men ibland överreagerar man och rör upp en massa damm i onödan..

Kanske är jag av den åsikten, att OM man "rör upp dammet", så ska det också bli ett resultat efteråt.. Det ska inte bara få lägga sig igen.. ;-D

.. hoppas det inte blev för virrigt..
Stor kram till er båda / trollis

Jag förstår dina känslor.
Det är SK*T att behöva se någon bli misshandlad ( i synnerhet om man haft sina aningar om vad som kan inträffa) utan att egentligen kunna förändra situationen..

Jag hoppas att din vän inte väljer att "förlåta" och gå tillbaks, som så många av oss medberoende gör, i hopp om att "denna gång" blir det annorlunda... För det blir det inte, när slagen väl börjar..

Har som tur är, en gubbe som inte blir våldsam (även om han blir "ful i mun") om han dricker för mycket.. Nu var det flera månader sedan (sist, vid den tiden jag gick med i Forum)

Skulle han lyfta handen, är han garanterad en skilsmässa!

Stöd och tröstkram / trollis

Tack! Mår mentalt dåligt, trodde jag skulle fixa det denna gång! Vägrar ge upp, känns mentalt igen som ett jättenederlag! Tungt att igen peppa sig själv! Hoppas kunna skriva ngt positivt här så småningom! Fattar inte, tänk att efter att ha tagit beslutet att sluta, står man o häller i sig Jäger direkt ur flaskan, precis som om man aldrig funderat över sitt drickande! Några positiva känslor under den kvällen?? Krediteringen jag fick var att jag igen befinner mig långt under isen!!

Söker mig hit till Filosofiska rummet med morgonkaffet. Tänder ett ljus och kryper ner i stora fåtöljen med mjuka pläden. Låter tankarna vandra fritt en stund före dagen tar vid. Novemberstämning. / mt

Bakslag kommer, vi lägger huvudet igenkännande
och nickar leende.
Been there done that.........

Du fixar detta, kom igen gubben.......
/A

här igen, med den fasta förvissningen om att jag vill vara nykter. Vad jag lärt mig det senaste året är att jag inte kan ta ett enda glas, inte testa på något som helst som innehåller alkohol. Det är inte för mig. Det tog ett halvår att uppbåda beslutsamheten att sätta stopp, och det har jag inte råd med längre. Jag är rädd för att kroppen inte kommer att hålla, men också helt införstådd med att jag inte vill dricka. Så nu har jag varit och fått en bra kontakt på alkoholrådgivningen, och ska också återvända till AA. Jag behöver den hjälp jag kan få. Äntligen en nykter dag, och jag tror jag ska ta bilen och åka en sväng nu på sena kvällen, bara för att jag kan! Känner hopp igen, och det var länge sen.
Kram till alla kämpar där ute, som har att tampas med den riktigt lömske fienden alkohol.
Fenix

en stor varm kram, för det är vad jag själv vill ha, av någon som förstår!!

Känner igen mig i delar av det du skriver och även om jag inte själv har kommit hela vägen så håller jag med i ovanstående: sätt en gräns!

När jag läser ovan så inser jag mitt dilemma: jag har tjatat, bönat, bett, gråtit, skällt osv osv, och hela tiden tänjt på gränserna. En dag fick jag nog och satte ner foten, vilket känns gott. Men problemet är att min sambo bestämde sig för att sluta dricka och nu tycker att jag borde vara glad "för nu ska vi ju få det så bra, så bra", medan jag känner att jag fått nog, jag vet inte om jag vill leva med honom, nykter eller ej, för jag har blivit så sviken, så illa behandlad osv. Så, mitt bästa råd är: sätt ner foten direkt, nu på stört! Jag vet att det är lättare att säga än att göra, men idag ser jag ju att om jag hade hotat med att flytta tidigare så hade jag kanske itne kommit till en gräns där jag inte tror att det finns en väg tillbaka...

Kram!

som sagt: jag vet inte om jag vill ha honom ens om han slutar dricka.

Dagsläge:
+ han dricker inte
+ jag står upp för mig själv och säger som Grynet: Ta ingen skit!!!

- jag är mest arg-ledsen-frustrerad-ledsen-arg-osv-osv och har inte koll på någonting längre
- han är som ett barn och blir ledsen/arg för dumma småsaker och gör det till stora saker
- han säger dumma saker då och då (men jag skäller tillbaka och visar nolltolerans)
- han vill inte ta ansvar för det som varit
- han har "aldrig" tid (tar sig sällan tid) att vara med prinsessan
- han stannar uppe på nätterna och äter 1-2 påsar ostbågar och jordnötsringar (varifrån kommer denna mani??? Kan han inte vara lite "normal"?)
- han gör precis ingenting hemma, tar knappt av sin tallrik efter middagen, men jobbar som en blå

Låter som vi har det bra, tycker jag... *ironi*

Kramkram

Tack för tipsen! Ska prova både kurator och Al-anon.

Just nu känner jag mig som vårdare på ett behandlingshem. Min sambo blev utskriven idag och verkar ha fått mycket lugnande. Han var nästan som en zombie först. Lite senare fick han en ångestattack och började prata om hur sugen han var på att dricka. Tur att jag har fått hjälp från hans släkting som har kommit hit på ett par dagar.

En massa mediciner har han fått utskrivet. Förstår inte riktigt hur det ska fungera sen, vi väntar på besked från vårdcentralen. Han ska tydligen dit 3 ggr i veckan. Vad som ska göras vet jag inte, men det har med Antabusmedicinen att göra. Hoppas att han snart blir "som vanligt" igen, och då menar jag hans friska dagar.

Miss K

Visst är det skönt att få sova!

En nykter och, som du skriver, utan ångest!

Guld värt!

/m

Labyrintspel sa någon och ja det är så det känns i bland. Mannen går på AA flera gånger i veckan och det är bra, dessutom aktiverar han sig och gör saker till och med går ut och sjunger karaoke en hel kväll på krogen och konstaterar att han inte skulle haft roligare om han druckit alkohol. Vi träffas men på mina villkor, vilket betyder att jag gör saker för min egen skull och träffar honom när jag vill och inte väljer bort saker för hans skull. Jag är tydlig med var jag står och talar om att jag inte kommer tillbaka med mindre än att han är nykter för sin egen skull och inser att han har en sjukdom som är hans ansvar. Tycker själv att jag lyckas riktigt bra tills i dag. Hans behandling har pågått 20 veckor och har nu de sista fem gångerna glesat ut till en gång i månaden och han känner att han behöver mer i form av samtalsstöd för sin ångest. Det som händer är att han ringer sin psykiatrikontakt för att framföra sitt önskemål och blir avvisad med motiveringen(enligt honom) att efter mina samtal med terapeuten i somras så känner hon att hon inte är rätt person att hjälpa honom, sedan tillägger han att så nu är man själv. Samtalen i somras handlade om vem som skulle betala avgiftningen när det var riktigt illa och då beskrev jag aktuell situation för henne. Den gången agerade jag utifrån att hans skick var så dåligt så jag var orolig för att han annars skulle supit i hjäl sig.
I dag blev jag upprörd och ringde upp psykiatrin och hänvisade till de nationella riktlinjer från socialstyrelsen gällande samarbete när det handlar om psykisk ohälsa och missbruk. Jag fick naturligtvis en annan förklaring av henne, hon beskriver att hennes upplevelse är att han fortfarande efter 20 veckors behandling beskriver ångesten som huvudproblemet och inte ser sig själv som beroende och det gör att hon tycker att han behöver komma förbi det innan psykiatrikontakt blir aktuell. Jag blir oerhört kluven eftersom han behöver båda kompetenserna och psykiatrin behöver ju inte ta hand om missbruket utan endast den psykiatriska biten. Samtidigt så kanske det är just avvisad han behöver bli, kanske hjälper det till att inse faktum. Samtidigt är detta första gången han ber om hjälp för sin egen skull och inte väljer att dricka. Men det som är grejen är att det inte är jag som ska hålla på med det här, jag kan inte se objektivt på det och ändå agerar jag!! Inser också att han får ta alldeles för stor plats i mitt liv ändå och det är inte ok. Jag kan inte hjälpa honom och jag tycker att det är svårt att inte agera eftersom jag kan se hur det brister runt honom och samtidigt är jag för nära för att objektivt kunna bedöma vad som är bäst för jag blir ju naturligtvis både manipulerad och projektivt använd av honom.

Jag vill inte spela spel med fyllot, inte barnen heller skulle jag tro. Jag tycker inte han är värd vårt sällskap när han är full. Jag ska se till att barnen ALLTID har en nykter mamma åtminstone . Föressten är det ju fotboll idag och nu hör jag det sjätte pyset från ölburken ikväll. Imorgon ska jag roa mig med att inte väcka honom, ha ha! Hoppas han kommer försent till jobbet!

Jag fattar att du känner dig frustrerad och maktlös.

Men sedan då, ja det får tiden utvisa... Just nu är din vän iallafall på en trygg plats och kan förhoppningsvis andas ut. Har det lett så pass långt som till att åklagaren beslutat om häktning så är det ju troligt att han också blir dömd, hoppas det. Och att han också döms till vård så att han faktiskt inser vad han gjort för fel, de flesta gör aldrig det vilket gör det mycket svårare för offret att gå vidare, och så att han inte kommer utsätta henne eller någon annan kvinna för detta igen.

Skickar en tanke till dig ikväll!
Kram!

Markatta ! Jag är ok men jag blir så förbannad på män som misshandlar kvinnor. Eller använder våld för att visa sin egen oförmåga att agera som en vanlig människa. Det är så lågt.

Min vän är nu på ett skyddat boende så för tillfället är det lugnt, men sen.....??

Och gärningsmannen är häktad.

Jag var bara tvungen att häva ur mig frustrationen över min egen maktlöshet.

Tack för kramen, jag behövde den !

Det är så skönt att höra att det finns människor där ute som har eller haft samma problem som mig. Det stärker mig i mitt beslut att avstå från alkoholen. Ni är mina nya förebilder. Tack!!! Ska försöka öppna en egen tråd nu...

Du verkar arg, eller jag ska inte sätta ord på dina känslor så jag frågar istället;
Hur mår du Adde?

Kram på dig!

vad jag hatar droger och vad det gör med människor !!! Och att det så ofta leder till kvinnomisshandel !!!!!!!!!!!!

Den behövs nog, var väldigt trött i början av nykterheten och kroppen behöver nog sin vila efter allt vi hällt i den.
Sov gott! Kram

Att du mår bra och börjar få lite skinn på näsan. Nej, vi ska inte ta skit om det inte är befogat.
Jag håller mig också till Ramlösan. Kram!

Din historia liknar min, även mina barn såg mig full och bad mig sluta.
Klart de gjorde för det var hemma jag drack, inte slutade jag heller fast de bad mig.
Men nu har jag slutat, nykter drygt 8 månader nu. Det går, och det är jobbigt i början men det blir lättare framför allt när man märker vad bra man mår utan A.
Sedan kommer spöket emellanåt och då gäller det att minnas hur det blir, ej ett glas, ta hit 2 flaskor.

Jag har inte ångrat att jag blev nykter, men kan känna sorg över att det dröjde så länge.
Styrkekram!

Tackar för fina kommentarer!

Jag skriver inte så mycket längre, och är inte inne lika ofta. Men jag mår bra. Kanske prövar jag vingarna? Ska erkänna att jag haft funderingar på om jag verkligen inte kan ta bara nåt glas vin, men när det väl kommit till kritan vill jag inte! Usch, nej tänk om jag inte kan sluta, tänk om jag blir bakfull? Och tänk om jag blir påverkad, jag vill ju vara klar i huvudet, vara jag. Vad är det då för mening? Nej, jag håller mig till Ramlösa.

Läser i nya trådar och tänker tillbaka, funderar över om det bara var så att jag ville undvika att bli för full när jag tänkte att jag skulle sluta. Men nej, jag vet att jag hade tankar om att mitt sätt att leva på något sätt hindrade mig från att nå min fulla potential. När det gällde prestation, lycka...ja allt. Jag ser nu att jag hade rätt. Om man aldrig låter sig vara bara sig själv vet man inte hur man är, eller vad man kan, om man duger. Man måste börja med att vara ärlig mot sig själv. Jag är inte perfekt men jag tycker om mig själv. Börjar bli mig själv. Det där vanliga livet som jag tidigare tyckte var trist och svensson är plötsligt något jag eftersträvar, att hitta lycka i det lilla är guld värt. Och så blir det stora mycket större!

Har märkt att jag har lättare att sätta gränser nu, har nog med självkänsla att göra. Typ; jag förtjänar respekt (äntligen). Reder ut relationer. Är skilsmässobarn och har en rätt skev relation med min pappa, har aldrig haft något stöd där. Ser att mitt kontrollbehov bottnar där, jag har tagit fullt ansvar för att relationen ska funka sedan jag var liten (och han flyttade tio mil bort). Han är väldigt kritisk och jag bara tar emot, på något sätt tacksam över att vi har en relation över huvud taget. Well, inte längre. Bara jag tänkte tanken så blev jag alldeles lugn. Sätter stopp för sarkasm och kritik och märker hur han liksom skruvar på sig av osäkerhet. Men jag tar inte skit nu, vägrar acceptera nån slags "gubbar i hans generation"-skitförklaring. Är man inte trevlig kan man vända i dörren.

Nu är det dags för ett träningspass, ska knarka lite endorfiner! Ha en fin onsdag!

Ok, jag förstår att läget är annorlunda/olika för alla. Min man går nu "med vita knogar", men han fortsätter säga saker och även inför vår dotter.
Jag vet ju med mig att jag nu står upp för mig själv på ett anant sätt, och att jag därmed är mera arg, och det gör ju att han ofta vänder det till att jag bara är grinig och gnällig nu, "nu är vi skulle kunna ha det så bra"...

En stor skillnad mellan oss, och som jag tror är en viktig skillnad, är att ni har "många goda år bakom oss före de åren som präglades av alkohol" - vi har ju hela tiden haft alkoholen emellan oss. Förstod inte det förrän för bara några veckor sedan. Mendet gör ju att jag inte ens vet vem som kommer komma om sambon någon gång faktiskt är nykter och mår bra (att han mår dåligt är ju skälet till alkoholproblemen)...

Men tack för orden om att tala om sig själv, det ska jag ta med mig!

KrAM till er