Senaste kommentarerna i forumet

Ja, jag gillar mina forumsyskon! Hela den brokiga cirkusen ;-D
Jag är så lyckligt lottad att jag själv bestämmer över ganska mycket av min tid..
Men sanningen att säga har jag blivit allvarligt BEROENDE...
Ja, FORUM-BEROENDE alltså... Även när jag inte har tid att skriva (eller kan) så försöker jag ta en "smygtitt".
Jag tycker att ALLA människor är värda att bli sedda..
Och ibland behövs bara att någon "tror" på en, för att man ska våga förändra saker i sitt liv..

Sedan finns det dagar, när jag inte hiner.. Och jag är inte oumbärlig.. Dessutom har jag en massa kloka forum-syskon, som ägnar minst lika mycket (och ibland mer) tid på forumet..

Föresten, så tror jag att du har "gåvan" själv, eftersom du lägger märke till småsaker..:-)
kram /trollis

...och kan bara instämma, Adde. Jobbigt att läsa, men väldigt givande och nyttigt. Mmmmm...
Vi är ju faktiskt också bara vanliga grabbar, som har samma inressen och försöker leva samma liv som alla andra grabbar. Skillnaden är att vi har försvårat allt så otroligt mycket under, ofta, en förhållandevis lång tid, att det förmodligen tar minst lika lång tid att lära sig leva på ett annorlunda sätt, fast med samma längtan, drömmar och framtidsplaner som alla andra grabbar.

"Jag vill bara leva ett vanligt liv..."

Jag själv vill leva ett Ovanligt liv, ett liv där inte A-guden bestämmer vad jag kan/vill/orkar göra! Och i mitt fall har det inte varit särskilt vanligt den sista tiden.

Undrar hur många av grabbarna runtomkring en själv, i den närmsta omgivningen, som hade behövt en ordentlig kramm och den genuina titta-in-i-ögonen-undran: Hur är det med dig, egentligen?

Ingen sa något till mig. Ingen alls. Ska jag ta det som ett tecken på att ingen tänkte tankarna eller märkte något?? Nä...tror inte det...
Men vi är förbannat rädda för att klampa in i andra människors liv, jag är också det! Hur kan man bry sig om någon på ett ärligt sätt när det gäller det svåra med överdriven alkoholkonsumtion, utan att komma med pekpinnar och förmyndarattityd? Det ÄR ju jättesvårt, fast ändå livsviktigt kanske...

Jaja, länken ovan ger förmodligen upphov till en hel del reflektions- och självutvärderingsarbete i e.m. men nu måste jag sluta, för att ta mig vidare till min terapeut, där jag kan fortsätta mitt arbete med att bena ut mig själv.

Må så gott, så hörs vi senare!/NM

Urbra och stark artikel!
/ trollis/

den var häftig, riktigt bra! Tack för tipset.
Fenix

vilken bra artikel !!

http://cafe.se/till-botten-med-spriten/

jag känner igen mig i den jobbiga kampen med alkoholdjävulen. Den förlorar man ju till 99 procent av gångerna, så det bästa är förstås att ge upp så fort den börjar och lägga sig platt. Vi vet ju så väl att det bara slutar på ett sätt om man tillåter sig det första glaset. Jag känner mig så frustrerad nu att jag fick för mig att prova en helg efter åtta månaders nykterhet. Det var i maj och jag har ännu inte kommit in i en riktig nykterhet igen, något jag hoppas ska komma väldigt snart. När jag läser här mår jag så bra, för du och alla andra som är som jag och berättar. Det ger mig hopp igen, och en förvissning om att det finns ett bättre liv utan alkohol som kan påbörjas när som helst. Kanske idag!
Kram,
Fenix

Jag blir ledsen av det du skriver, för jag förstår att du lever i ett kaos eller iallafall har en levnadssituation som inte alls är bra. När man har ett beroende är man tyvärr destinerad att utsätta sin omgivning, främst den närmsta, för stora prövningar och påfrestningar. Det är inte något jag önskar att någon ska behöva genomleva och uthärda, speciellt inte barn.

Jag skapade nog aldrig något riktigt kaos runtom mig, drack mestadels väldigt disciplinerat. Att jag sedan själv insåg att allt hade gått över styr, drog i handbromsen och fattade mitt eget beslut, utan att någon annan sa till mig eller påverkade mig, gjorde att jag kände mig färdig att stå till mitt beslut och försöka att efterleva det. Det är, för mig, helt avgörande att jag har fattat mitt eget beslut: Jag bestämmer om jag VILL dricka och jag bestämmer om jag INTE VILL dricka. Ingen kan hindra mig om jag vill och ingen kan hindra mig om jag inte vill. Jag antar att samma gäller för de flesta och dit får man nog räkna din man också. Det måste vara hans eget beslut att INTE dricka alkohol. Ingen kan bestämma det åt honom, det är det som är det sorgliga.

Jag hoppas att han väldigt snart kommer till den insikten, för annars kommer han med säkerhet att förlora det mesta av det som är hans riktiga liv, alltså inte den i den där låtsasvärlden som skapas i alkoholskimret, utan det riktiga livet i den riktiga världen.

Man måste upp över backkrönet för att se den härliga utsikten, men först måste man ta sig upp ur den djupa grop som man har trampat ner sig i och det är rätt jobbigt i många fall, MEN DET GÅR!

Jag önskar allt det bästa för dig, dina barn (om de finns?) och även din man! Livet kan vara sååå mycket bättre, om man väljer att leva det på riktigt.

Många innerliga björnkrammar från mig och min familj!/NM

Trollis

Du är fantastisk med allt ditt engagemang. Så mycket tid och omtanke du lägger ner på alla här. Du läser och ser och svarar på trådar och du kan inte ana hur mycket det betyder i allfall för mig. Naturligtvis är alla svar och kommentarer lika välkomna men jag märker att du verkligen ger av din tid och till alla. / Kram Lisbet

Hösttrollet tack! Jag hoppas det ska funka!

härlig läsning att du kommit ut från ditt skydd !!

Jag blir underbart glad att du kommit så långt och att du hittat din väg och ser en lösning :-))

Tack för att du skriver och delar med dig Tilde !!

Kramar i massor ♥

Tidigt i augusti gav du mig rådet att öppna upp mig och börja prata.
Nu är det snart november och mycket har förändrats. Jag har börjat prata! Och framför allt att TILLÅTA känslor som sorg o rädsla... visste inte att jag hindrat mig själv från att släppa fram de känslorna. Det skedde succesivt under några år och allt stoppades in och slöts om hårt.
Sakta har jag hittat vägar att börja öppna upp och allt är på god väg. Jag fann vägar som jag tror är bra för mig, de känns "rätt" för det finns en livsglädje som jag känner igen från förr och det finns ett förtroende till mig själv.

Jag tror våra sätt att hitta rätt eller hitta fram dit vi en gång var eller dit vi aldrig var, men vill söka för vi vet det finns. Vägarna dit är alla olika. Du tipsade mig om AA. Jag är övertygad om att det är bra för många men för mig lockade det inte.
Jag har hittat flera olika sätt att bearbeta mina upplevelser och det som varit min livsresa de senare åren. Känner mig så mycket starkare nu.

Ni alla på Forumet är en jättestor del i att jag mår så bra som jag gör.
Vi tipsar i smått och i stora frågor, vi bekräftar varandra... vi blir sedda och vi bryr oss om varandra.
Minns så väl det du skrev om att jag skulle öppna upp mig och jag tyckte det kändes som ett berg att ta sig över. Nu är jag över toppen!
Ha det fint Adde!
Systerlig kram Tilde

Att vi finns tillsammans här på forumet betyder så oerhört mycket för mig. Det blev så klart för mig för en stund sedan då jag skrev i Stigsdotters "konvent-tråd", att ni är så väldigt viktiga i mitt liv. Här skriver jag o läser, tar emot era erfarenheter o ger av mina, funderar runt allt som händer. Och endel är sådant som jag ALDRIG pratar med någon annan om. Visst har jag några riktigt goda vänner som vet det allra mesta om mig men här skriver jag även om det som är omöjligt för mig att prata med dem om... så är det.

Era inlägg värmer ska ni veta.
Idag känns inte jag lika skör.

Om du visste hur mina tårar rinner när jag läser här, åh, vad jag är så fruktasnvärt lycklig för dig och din familjs skull, och samtidigt så jävla avundsjuk att jag inte har ord - tänk om min man hade varit i ditt läge.

Jag hoppas att allt går bra för dig, att du kan motstå alkoholen och att du känner dig lycklig, liksom din familj!

En stor styrkekram

Sitt inte för länge i offerkoftan...
Ta ett papper och skriv ner (ärligt!) vilka fördelar du har att stanna kvar i detta förhållande..
Jodå, det MÅSTE finnas fördelar, annars hade du redan bestämt dig och börjat undersöka andra möjligheter..
För en del är det "ensamhet" som spökar.. Och egentligen, känner vi oss ensammast, i ett dåligt förhållande..
Har du fortfarande "drömmar" om att "ändra på honom"?
Säger som Dr Phil (oavsett vad man tycker om mannen, så har han vissa poänger!) Om det inte fungerar (eller h a r fungerat de övriga tusen gångerna) varför försöka på samma sätt?
Vi stångar ofta huvudet i väggen, gång, på gång, på gång, i våra förhoppningar att d e n här gången så..
Ekonomi? Ja, det är ett stort hinder, speciellt om HAN tjänar mer och står för en större del av kostnaderna.. Är det värt det? (kallas i så fall "prostitution inom förhållandet")
De "praktiska sakerna".. Ja, vi kvinns är ju såna "våp" vad det gäller det tekniska..
Handen på hjärtat, när behövdes de där "kunskaperna" på riktigt? Det finns massor av hantverkare (både tjejer och killar) inom ett telefonsamtals avstånd.. ;-D
Bekvämlighet?.. Jag vet hur vardagen ser ut, jag vet vad jag har.... Ofta, är det det nya och okända som skrämmer oss, ÄVEN om det skulle visa sig bättre i det långa loppet...
Vi får vår uppmärksamhet, även om den är negativ.. Vi har något som folk kan "tycka synd om oss "för..
Kort sagt, vi får uppmärksamhet och energi av att stanna kvar...
Frågan är, är det DEN sortens energi vill vill ha..?
Den enda som kan svara på det är vi själva!
Dröm inte bara om framtiden, börja leva den!
kram trollis

Tänker på hur många som finns i vårt samhälle, som inte tror sig ha problem med alkohol.. Nja, inga riktiga problem kanske, som vi beroende/medberoende har..
Är det så, att polityren är så tjock, att vi inte ser?
Alla de som "dricker normal", hur "normalt" dricker de egentligen..
Eftersom många av oss har lyckats dölja våra vanor (och våra medberoendes) väldigt länge, så misstänker jag att beroendeproblematiken är som ett isberg.. Vi har sas bara skrapat på ytan..
Vi kan nog lugnt sluta vara "avundssjuka" på normaldrickarna, för många av dem har värre problem än vi har. I alla fall för tillfället..
för tänk vad energi, det går åt för att förneka sina problem?
Det är lite som "Kejsarens nya kläder"... Ingen säger öppet, det alla egenligen vet..
Har man pengar och en "ställning" i samhället, så är det lättare att dölja fakta.. Man åker på "semester" utomlands (underförstått, tar in på en privat klinik.) så att man är i skaplig form, för en ny vända..
Man omger sig med "lojala" medarbetare, som täcker upp vid de tillfällen man är "opasslig"..
Man kan i stort sett ha vilka problem som helst, men inte med alkohol... (det verkar som om t.o.m droger anses som ett mindre problem än A.)

Det lustiga är, att vi som är beroende, ofta s e r före alla andra.. Vi märker de "små" tecknen på att allt inte står rätt till, men oftast väljer vi att tiga/ blunda/ inte "lägga oss i"..
Ibland önskar jag att vi vågade mer, trots det obehag det ibland innebär.. Jag önskar att min mans kollegor, pratade med honom, när han luktar "bakfylla" på jobbet eller spiller ur kaffet pga darrningarna..
Jag hade önskat att någon ifrågasatt, att jag klev in på bolaget 5 dagar i veckan.. Någon som frågat: Hur mycket dricker du egentligen?
Fast i "lagomlandet" Sverige, gör vi ju inte så..
I lagomlandet Sverige, vågar ju inte ens doktorn ställa frågan: HUR många glas dricker du, när du dricker "som alla andra"..
För det de frågar (om de frågar) är dricker du alkohol? Och som beroende, svävar man på målet och svarar.. Ja, ungefär som "alla andra"
Att jag blev lite upprörd på den punkten, beror på att en bekant, (som HAR problem) hade ett besök hos någon form av "beroendemottagning" efter en rattfylla. Där hade läkaren tydligen varit lite svävande på målet och lindat in svaren, så personen kom lite triumferande och sa:
Jag är INTE alkoholist.. Möjligen låg jag i riskzonen, men det är inga problem, eftersom jag inte har något "sug".. Jag ska bara ta en vit vecka lite då och då...
Problemet är, att jag misstänker att det kommer att skjutas på dessa "vita veckor" och att "suget" inte var det de egentligen pratade om.. Hen menar att "suget" ska vara sådant att man i princip "börjar" dagen med alkohol..
Att" bara" tycka att "det vore gott med ett glas vin till maten" anser hen inte vara "sug"..
(Jo Tjena!)
Hen lyssnade på den här läkaren, ungefär som "fan läser bibeln".. Tog till sig det som passade och glömde resten.. Sorgligt!
Vi umgås inte längre.. bara hälsar lite artigt när vi möts..
Idag blev det lite hoppiga funderingar..

Ha det bra gó vänner! / trollis

God förmiddag Dompa (och alla andra!)

Vad är det för piller du har kommit över?

PS Vad var det för fel på klassiska Poste Restante-adresser? Jag har helt tappat suget efter att resa sedan internets uppkomst, mitt huvudsyfte med resande har nog alltid varit att vara icke kontaktbar. Världen har helt klart blivit mindre, vilket är av ondo i detta fallet.

Jag läser runt i många olika trådar här....
Jag känner mig så himla misslyckad som inte kan stå upp för mig själv och verkligen säga orden rakt ut..jag vill inte ha det så här! Det är så många andra här på forumet som har tagit tag i sina liv och jag står bara och stampar.
Min sambo bara jobbar och jobbar och inget blir sagt. Detta psykiska helvete håller på att ta kol på mig. Varför kan vi inte prata. Men vi har ju aldrig kunnat prata annars så varför skulle vi kunna göra det nu. Jag sade, för en vecka sedan, att jag mår dåligt och vill prata. Det enda svar jag fick då "jag har inte tid".

Vet att allt är mitt ansvar..och det känns så tungt! Jag vill att någon ska hjälpa mig att ta mig ur detta, ibland vill jag bara svänga mot en lastbil på vägen- kanske skulle jag då få lite andrum på ett sjukhus. Men den tanken gör mig rädd då jag vet att jag kanske inte skulle överleva och att jag då skulle lämna mina barn. Jag är trött, värk i axlarna och ryggen, huvudvärk och glädjelös.
Jag vill så gärna börja leva! Jag måste hoppa, våga gå en annan framtid till mötes- en outforskad sådan- och hoppas att jag faller något sånär mjukt.

Jag är imponerad av alla som vågat ta steget till en förändring.

Hur går det för dig?
Skickar några styrke kramar på din nya väg! / trollis

till dig, goá mulletant!
Även en klippa behöver lite vila.. När saker händer i ens närhet, som man inser att man inte kan påverka men som gör väldigt ont, då känns livet tufft..
Kanske påminner det en om tidigare sorger och bedrövelser..
Jag tror att det är bra att gråta, att "städa i själen".
För jag tror att det inte bara är den tillfälliga "ledsenheten" som kommer ut, utan att man får ut en massa gammalt skräp man burit på.. Och man behöver inte ens veta, vad det var..

Julen ja, för vissa är det en tid av oro, istället för den frid man önskar att det vore..
En barnens högtid, som för vissa barn känns mer som några veckor av terror, tåtassande och ovisshet..

Kriser, är ju också möjligheter.. För naturfolken, var det enklare, när man blev äldre.. Då blev man "den kloka".. medan man i vårt samhälle börjar omyndigförklara människor innan pensionsåldern.. Suck!

Speciellt vi kvinnor har det tufft, vi ska kämpa för att se ut som "tonåringar" jobba som hästar, och helst inte låtsas om våra klimakteriebesvär..
Undras just varför DET blivit så "fult".. Det är ju trots allt något som är naturligt..?

Och visst stämmer det, att idag vill alla leva för evigt, men ingen vill bli gammal..

Inte meningen att låta sorgsen.. men det blev lite av en reflexion, när jag läste ditt inlägg

Tänker på dig! / kram trollis

Hej igen mammy!
Den perfekta medberoende "sopar banan" för den beroende.. Vare sig det gäller att dölja, eller blunda!
Vi "bortförklarar" saker för arbetsgivare, vänner och bekanta..
Vi ställer till rätta, när vår "beroende" gjort bort sig..
Vi döljer HUR mycket hen dricker.. Städar undan tompavor etc..
Vi "kollar alltid" vilket humör/stadium av bersusning hen befinner sig på, innan vi beslutar om det t.ex. är lämpligt att bjuda hem folk..

Vi "går på" lögnerna om "ont i magen", infektioner, depressioner, muskelvärk, ryggvärk etc och låter den beroende "sjuka sig" (ligga hemma och dricka som "medicin")istället för att ringa vårdcentralen, följa med och slå näven i bordet (som jag tror mulletant gjorde) och säga rent ut: Detta beror på alkohol-problem!

Att vi inte gör det, beror dels på skammen, men också på alla "hållhakar" vi har på varandra.. Dricker vi själva, så är vi definitivt mindre benägna att se oss som "medberoende" på ett konstruktivt sätt..

Dessutom, måste vi inse, att den enda VI, kan göra nykter är oss själva!
Visst kan vi ställa ultimatum, men vi MÅSTE vara beredda att genomföra det vi hotar med.. Annars händer, ingenting!
möjligen kan vi jämföra det med att vi slänger kuddar under den beroende när hen faller, så de kan kravla sig upp och fortsätta som förut..

/trollis

Ha, ha.. ÖL, kallas ju för "flytande bröd", så det brukar definitivt inte gå ihop med LCHF..
Vad jag förstått, är olika människor också olika "kolhydrat-känsliga"..
En del av dem kan dricka t.ex. vin och lågkolhydratöl.. Andra inte..
Hos andra, lägger det sig som bommull runt midjan...

Ser att du verkligen är bestämd i dina intensioner..;-D
kram /trollis

Bra kämpat Minime!
Du verkar ha lagt upp en strategi som kommer att funka i det långa loppet!
kram /trollis

Hur är en perfekt "motberoende"? Har läst en hel del i denna forumsdel, så medberoendets tänk förstår jag till viss del, men jag vill s.a.s stämma i bäcken så att det blir rätt från början.

Tittar in och ger dig en godmorgon-kram!
Ja, vi drömmer en del, många av oss.. Kanske är det hjärnans sätt att liksom "komma ifatt" och sortera..?

Så skönt att se att dina inlägg andas mer harmoni än på länge.. ;-D
/trollis/

Vaknade tidigt igen och älskar lugnet vid köksbordet, har tänt nästan tio ljus i olika lyktor och känner ett sådant lugn med kaffekoppen och forumet. Tänk att jag hittade hit och fick kontakt med alla er som hjälper mig, peppar mig och ibland tröstar mig. Tänk att jag har någonstans att göra av alla tankar och alla funderingar.

Drömmer så mycket nu och det blev ju inte bättre av att jag såg Svinalängorna innan jag gick och la mig.... Skönt då att vakna och veta att jag inte behöver vara rädd, varken för gårdagen eller morgondagen. Så länge jag fortsätter hålla mig från vinet så klarar jag mig, för då är jag JAG och inget annat.